(Uppdaterad 09-02-12 längst ned, Dick Erixon)
Med anledning av det häpnandsväckande brev som Geert Wilders fått från England som säger han inte längre är välkommen dit - kolla gärna in Ingerös träffsäkra kommentar, länk nedan.
Häpnadsväckande förresten... Nja, obehagliga stämningar råder faktiskt vilka är allt annat än vad vi normalt skulle betrakta som demokratiska så.... Nå, vad gäller denne man, Geert Wilders, bör hans idéer/åsikter helt klart kritiseras. Det är inte det det handlar om. Det handlar om våra demokratiska friheter.
Johan Ingerö säger, med rätta, att "Vissa europeiska regeringar börjar låta oroväckande likt den kinesiska statens avdelning för filmcensur" när "Det Europa som försvarade sig mot såväl Hitler som Stalin hade mött Wilders i saklig debatt". Ingerö summerar: "Därmed tycks nittonhundratalets tyranner vara på väg mot en retroaktiv seger. Vad stolta våra efterkommande lär bli när de läser om oss i sina historieböcker - givetatt historieundervisningen fortfarande är tillåten då."
Dick Erixon, 09-02-19, angående "Wilders-blockaden" säger: "Ja, metoderna med inreseförbud för obekväma är hämtad från förtryckarregimer. Idag är det Europa som tar efter Mellanöstern. Inte som det borde vara — tvärtom" och att det därmed är en "framgång i väst för ayatollah Khomeini".
onsdag 11 februari 2009
Ett Hax-plock - Det politiska våldet
Henrik Alexander säger:
"Galningarna gör sig breda. Nynazisterna mördade för några år sedan en syndikalistisk fackföreningsman. Nu har vänstergruppen AFA tagit på sig ansvaret för misshandeln av, eller snarare mordförsöket på, en så kallad nationaldemokrat.
Politiskt våld är den yttersta fegheten. Det visar att man inte vill (och förmodligen inte kan) argumentera för sin sak. Istället väljer man att banka skiten ur den som har en annan åsikt."
tisdag 10 februari 2009
Terror och Liberalism - del 6
(Citat hämtat ur Paul Berman – ”Terror och liberalism”)
Radikal islamism – demokratins nya antagonist
I del 3 och 4 tog jag upp den radikala islamismens likheter och beröringspunkter med kommunismen, nazismen och fascismen med avseende på mytismen, symbolik och dödskult diskuterat i del 2. Här vill jag fortsätta och knyta an till föregående del, del 5.
Återigen, jag bedömer inte religionen och dess bevekelsegrunder eller dömer människors val att vara muslimer. Detta handlar om den radikala islamismen som en totalitär politisk rörelse.
Islamismen gör ett totalitärt anspråk. Sanningen är på förhand given av en islamistisk tolkning av Koranen. Målet är en frälsning av världen genom omvändning till islam. Omvändelsen gäller alla, utan undantag, och livets alla områden.
Folkvilja faller därmed, det finns bara en vilja och det är Allahs såsom den framkommer i Koranen - tolkad av islamisterna. Övrig uttryckt vilja vare sig den är en egen tankeprodukt eller en, av utomislamska idéer, påverkad/förvanskad sådan är den på förhand falsk.
Det ideala blir det reella och praktiska
Den islamistiska tolkningen ger mytismen och därmed vapnet i händerna för deras totalitära kamp - ”om kraftgivande föreställningar om det förflutna och om världens och mänsklighetens natur inte finns tillgängliga, inte anses vara rationellt grundade, är det nödvändigt att uppfinna och propagera illusioner.” (Tingsten ”Tyranniet begär förtroende”) Det ideala blir det reella och praktiska.
Berman tar i sin bok upp Sayyid Qutb, ”Den enskilt mest inflytelserika författaren i den islamistiska traditionen” och ”första viktiga teoretikern för den islamistiska saken”. Qutb medger intressant nog, sig behöva kämpa ”mot sina egna liberala instinkter” vilka han kallar ”kulturella influenser som trängt in i mitt sinne, trots mina islamistiska ståndpunkter och naturliga böjelse för islam”. Motsägelsefullt men låt oss gå vidare.
Qutb tillhörde Muslimska brödraskapet vilka förbjöds 1954. Reaktionen var både att rörelsen växte och att flera flydde landet, främst till Saudiarabien. Qutbs bror undervisade där och en av hans elever var ingen mindre än Usama bin Laden. Qutb själv stannade kvar i Egypten och fängslades.
Mytismen, att uppfinna och propagera illusioner, att använda som vapen i händerna. Mytismen, en kamp där det ideala blir det reella och praktiska.
Att det handlar om en kamp för Qutb är tydligt då han säger att ”Koranen bara kan förstås rätt i en seriös strid och endast av den som deltar i ett våldsamt fälttåg för islam – inte av någon som sitter bekvämt i sin stol”. Att jämföra med marxistiska tänkares idéer att ”sanning endast kan uppnås genom något slags aktiv kamp” eller att ”Sanningen upptäcks när man kastar sig in i en militant insats och bedömer resultaten.” Qutb fortsätter med att säga att ”om Koranens sanning skall förstås på rätt sätt krävs inte bara en allvarsam erfarenhet av religiöst engagemang utan även av revolutionär handling för islams sak.” Det är ganska lätt att häri också se utrymmet för glorifierandet av döden – dödskulten – ”nämligen att martyrskapet och sanningen är sammanlänkade.”
Kampen mot världen, den moderna kulturen, kommer av att Qutb kände att ”hela världen nått ett ögonblick av outhärdlig kris. Människan kände sig överallt illa till mods och var fjärmad från sin egen natur. Det moderna livets mänskliga kvalitet /-/är på väg utför./-/Människans inspiration, intelligens och moral förfaller. Sexuella relationer har urartat ››till en nivå under djurens‹‹. Människan är olycklig, ängslig och skeptisk, hennes ››grundläggande funktioner är odugliga, försvagade och förtvinade‹‹, hon ››lider av bedrövelse, kval, nervösa och psykologiska sjukdomar, pervesion, idioti, vansinne och brott‹‹. Människan irrar ››utan mål‹‹, ››dödar monotonin och ledan med medel som förbrukar själen, kroppen och nerverna, genom att tillägna sig narkotika, alkohol och motsvarande perveterade mörka idéer, desperata och gäckande doktriner som existensialismen och dess katastrofala parallella ideologier‹‹” Det var ord och inga visor det!
Till denna beskrivning av de västerländska samhällena tillägger och Qutb ”till och med att i ››de mest välmående och materiellt utvecklade‹‹ västerländska samhällena – han nämnde USA och Sverige – lever människor ››högst eländiga liv‹‹”
Detta är dock inget unikt uttalande om de moderna länderna. ”I mitten av 1900-talet framfördes liknande kritik/-/från både höger och vänster/-/vilka förutsatte att människan hade en sann natur”. De sade ”att den moderna civilisationens och teknikens påfrestningar gjorde att människan var tvungen att anamma en ny, teknologiskt utformad personlighet som stod i strid med människans sanna natur” och ”att den moderna människan hade förfallit till ett eländet tillstånd genom att fjärma sig från sin egen natur, ett elände som slukar det mänskliga livet också under materiellt rika förhållanden.”
Marx skulle inte ha sagt det bättre själv om han levt under 1900-talet. Docka fanns andra alienationsfilosofer vilka hänvisade eländets ursprung till Socrates och det antika Grekland. Det är Socrates arroganta och förledande tro ”på det mänskliga förnuftets makt, den arroganta tro som efter många hundra år har skapat en teknikens tyranni över livet i modern tid” som ligger bakom.
Qutb instämmer men förflyttar skulden från Athen till Jerusalem. Enligt honom ”begicks mänsklighetens ödesdigra misstag av de första kristna människorna, under Jesus och de efterföljande generationernas tid.” Qutb talar här om åtskillnaden som kom mellan andligt och världsligt.
Det började med att de hårdnackade judarna inte ville lyssna till Jesus som ville rätta till stelbentheten i de judiska ritualerna. Av det ”käbbel som följde urvattnades värdet av Jesus budskap, ja till och med förvanskades” och sedan, på grund av förföljelsen av Jesus anhängare och lärjungar, kunde man inte ”redogöra lämpligt och systematiskt” hans lära. Denna ”schizofrena splittring i den kristna mentaliteten” kom sedan att cementeras i den kristna kyrkans läror, en splittring som sedan när islam etablerades åter kunde sammanfogas på ett ”korrekt och oförvanskat sätt.”
Ett olycklig moraliskt förfall i den muslimska världen som kom att sammanfalla med angrepp ”från mongoler, spanska kristna, korsfarare och sionister” ledde till att de muslimska upptäckterna överfördes till det kristna Europa. Sedan under den moderna vetenskapens uppkomst under 1500-talet var spliten fulländad, den kristna schizofrenin hade då spridits in till vetenskapens område - religionen och den fysiska världen var nu åtskilda.
En följd härav, enligt Qutb, var då att ”Europas vetenskapliga och tekniska landvinningar gjorde att européerna kunde ta ifrån islam ledarskapet för mänskligheten och dominera världen. Utan motstånd från islams försvagade krafter pådyvlade Europa all jordens folk och kulturer sin ohyggliga schizofreni.”
Vad gäller världens kris som sådan säger Qutb att ”Krisen var teologisk” och att alla tidigare försök av ”nationalistiska och chauvinistiska ideologier som uppkommit i modern tid” därför misslyckats.
En återgång till den forna arabiska storheten är målet. Denna ”storhet bottnade i det arabiska målets storhet” att ”befria världen från okunnighet”. Araberna framförde under denna storhetstid ”en mycket specifik ideologi – en syn på det andliga som stod högre än alla andras och som var det högsta andebegreppet av alla. Detta begrepp var islam”. Islam var nu ”inte en enda dag en ’arabisk civilisation’; den var en strikt ’islamistisk civlisation’. Aldrig en ’nationalitet’ utan alltid en ’trosgemenskap’”
Anspråket på ett islamistiskt världsligt ledarskap kvalificerar islamismen som en totalitär ideologi, kan det bli tydligare?
Vi ser drömmen om återgången till ett förgånget imperium. Medlen som helgar detta ändamål tar sig utryck i en förvanskad agitation mot omvärlden och en revolutionär kampanda där den blinda övertygelsen glorifierar döden. Har vi inte sett detta förut?
Radikal islamism – demokratins nya antagonist
I del 3 och 4 tog jag upp den radikala islamismens likheter och beröringspunkter med kommunismen, nazismen och fascismen med avseende på mytismen, symbolik och dödskult diskuterat i del 2. Här vill jag fortsätta och knyta an till föregående del, del 5.
Återigen, jag bedömer inte religionen och dess bevekelsegrunder eller dömer människors val att vara muslimer. Detta handlar om den radikala islamismen som en totalitär politisk rörelse.
Islamismen gör ett totalitärt anspråk. Sanningen är på förhand given av en islamistisk tolkning av Koranen. Målet är en frälsning av världen genom omvändning till islam. Omvändelsen gäller alla, utan undantag, och livets alla områden.
Folkvilja faller därmed, det finns bara en vilja och det är Allahs såsom den framkommer i Koranen - tolkad av islamisterna. Övrig uttryckt vilja vare sig den är en egen tankeprodukt eller en, av utomislamska idéer, påverkad/förvanskad sådan är den på förhand falsk.
Det ideala blir det reella och praktiska
Den islamistiska tolkningen ger mytismen och därmed vapnet i händerna för deras totalitära kamp - ”om kraftgivande föreställningar om det förflutna och om världens och mänsklighetens natur inte finns tillgängliga, inte anses vara rationellt grundade, är det nödvändigt att uppfinna och propagera illusioner.” (Tingsten ”Tyranniet begär förtroende”) Det ideala blir det reella och praktiska.
Berman tar i sin bok upp Sayyid Qutb, ”Den enskilt mest inflytelserika författaren i den islamistiska traditionen” och ”första viktiga teoretikern för den islamistiska saken”. Qutb medger intressant nog, sig behöva kämpa ”mot sina egna liberala instinkter” vilka han kallar ”kulturella influenser som trängt in i mitt sinne, trots mina islamistiska ståndpunkter och naturliga böjelse för islam”. Motsägelsefullt men låt oss gå vidare.
Qutb tillhörde Muslimska brödraskapet vilka förbjöds 1954. Reaktionen var både att rörelsen växte och att flera flydde landet, främst till Saudiarabien. Qutbs bror undervisade där och en av hans elever var ingen mindre än Usama bin Laden. Qutb själv stannade kvar i Egypten och fängslades.
Mytismen, att uppfinna och propagera illusioner, att använda som vapen i händerna. Mytismen, en kamp där det ideala blir det reella och praktiska.
Att det handlar om en kamp för Qutb är tydligt då han säger att ”Koranen bara kan förstås rätt i en seriös strid och endast av den som deltar i ett våldsamt fälttåg för islam – inte av någon som sitter bekvämt i sin stol”. Att jämföra med marxistiska tänkares idéer att ”sanning endast kan uppnås genom något slags aktiv kamp” eller att ”Sanningen upptäcks när man kastar sig in i en militant insats och bedömer resultaten.” Qutb fortsätter med att säga att ”om Koranens sanning skall förstås på rätt sätt krävs inte bara en allvarsam erfarenhet av religiöst engagemang utan även av revolutionär handling för islams sak.” Det är ganska lätt att häri också se utrymmet för glorifierandet av döden – dödskulten – ”nämligen att martyrskapet och sanningen är sammanlänkade.”
Kampen mot världen, den moderna kulturen, kommer av att Qutb kände att ”hela världen nått ett ögonblick av outhärdlig kris. Människan kände sig överallt illa till mods och var fjärmad från sin egen natur. Det moderna livets mänskliga kvalitet /-/är på väg utför./-/Människans inspiration, intelligens och moral förfaller. Sexuella relationer har urartat ››till en nivå under djurens‹‹. Människan är olycklig, ängslig och skeptisk, hennes ››grundläggande funktioner är odugliga, försvagade och förtvinade‹‹, hon ››lider av bedrövelse, kval, nervösa och psykologiska sjukdomar, pervesion, idioti, vansinne och brott‹‹. Människan irrar ››utan mål‹‹, ››dödar monotonin och ledan med medel som förbrukar själen, kroppen och nerverna, genom att tillägna sig narkotika, alkohol och motsvarande perveterade mörka idéer, desperata och gäckande doktriner som existensialismen och dess katastrofala parallella ideologier‹‹” Det var ord och inga visor det!
Till denna beskrivning av de västerländska samhällena tillägger och Qutb ”till och med att i ››de mest välmående och materiellt utvecklade‹‹ västerländska samhällena – han nämnde USA och Sverige – lever människor ››högst eländiga liv‹‹”
Detta är dock inget unikt uttalande om de moderna länderna. ”I mitten av 1900-talet framfördes liknande kritik/-/från både höger och vänster/-/vilka förutsatte att människan hade en sann natur”. De sade ”att den moderna civilisationens och teknikens påfrestningar gjorde att människan var tvungen att anamma en ny, teknologiskt utformad personlighet som stod i strid med människans sanna natur” och ”att den moderna människan hade förfallit till ett eländet tillstånd genom att fjärma sig från sin egen natur, ett elände som slukar det mänskliga livet också under materiellt rika förhållanden.”
Marx skulle inte ha sagt det bättre själv om han levt under 1900-talet. Docka fanns andra alienationsfilosofer vilka hänvisade eländets ursprung till Socrates och det antika Grekland. Det är Socrates arroganta och förledande tro ”på det mänskliga förnuftets makt, den arroganta tro som efter många hundra år har skapat en teknikens tyranni över livet i modern tid” som ligger bakom.
Qutb instämmer men förflyttar skulden från Athen till Jerusalem. Enligt honom ”begicks mänsklighetens ödesdigra misstag av de första kristna människorna, under Jesus och de efterföljande generationernas tid.” Qutb talar här om åtskillnaden som kom mellan andligt och världsligt.
Det började med att de hårdnackade judarna inte ville lyssna till Jesus som ville rätta till stelbentheten i de judiska ritualerna. Av det ”käbbel som följde urvattnades värdet av Jesus budskap, ja till och med förvanskades” och sedan, på grund av förföljelsen av Jesus anhängare och lärjungar, kunde man inte ”redogöra lämpligt och systematiskt” hans lära. Denna ”schizofrena splittring i den kristna mentaliteten” kom sedan att cementeras i den kristna kyrkans läror, en splittring som sedan när islam etablerades åter kunde sammanfogas på ett ”korrekt och oförvanskat sätt.”
Ett olycklig moraliskt förfall i den muslimska världen som kom att sammanfalla med angrepp ”från mongoler, spanska kristna, korsfarare och sionister” ledde till att de muslimska upptäckterna överfördes till det kristna Europa. Sedan under den moderna vetenskapens uppkomst under 1500-talet var spliten fulländad, den kristna schizofrenin hade då spridits in till vetenskapens område - religionen och den fysiska världen var nu åtskilda.
En följd härav, enligt Qutb, var då att ”Europas vetenskapliga och tekniska landvinningar gjorde att européerna kunde ta ifrån islam ledarskapet för mänskligheten och dominera världen. Utan motstånd från islams försvagade krafter pådyvlade Europa all jordens folk och kulturer sin ohyggliga schizofreni.”
Vad gäller världens kris som sådan säger Qutb att ”Krisen var teologisk” och att alla tidigare försök av ”nationalistiska och chauvinistiska ideologier som uppkommit i modern tid” därför misslyckats.
En återgång till den forna arabiska storheten är målet. Denna ”storhet bottnade i det arabiska målets storhet” att ”befria världen från okunnighet”. Araberna framförde under denna storhetstid ”en mycket specifik ideologi – en syn på det andliga som stod högre än alla andras och som var det högsta andebegreppet av alla. Detta begrepp var islam”. Islam var nu ”inte en enda dag en ’arabisk civilisation’; den var en strikt ’islamistisk civlisation’. Aldrig en ’nationalitet’ utan alltid en ’trosgemenskap’”
Anspråket på ett islamistiskt världsligt ledarskap kvalificerar islamismen som en totalitär ideologi, kan det bli tydligare?
Vi ser drömmen om återgången till ett förgånget imperium. Medlen som helgar detta ändamål tar sig utryck i en förvanskad agitation mot omvärlden och en revolutionär kampanda där den blinda övertygelsen glorifierar döden. Har vi inte sett detta förut?
Gunnar Hökmark i debatt: Idéer kräver handtag och handlag
Hökmark säger att:
"De totalitära idéerna lever än och måste ha en liberal och frihetlig motkraft som globalt bevisar idealens realism."
måndag 9 februari 2009
Dick Erixon om terrorism på svenska
Dick Erixon säger att:
"Vårt västerländska rättsstat utmanas av primitiva civilisationer där våld är rätt. Vår demokrati hotas. Yttrandefriheten är under attack. Och medierna deltar som redskap för islamister och fundamentalister i nedbrytningen av dessa värderingar, precis som de franska pacifisterna blev lydiga redskap för nazisterna."
Lennart Berntsson om terrorns språkrör
Lennart Berntsson säger:
"Precis som pressen på 1930-talet i hög grad tonade ned nazisternas extrema antisemitism, bagatelliseras idag den fara Hamas, Hizbollah och bakom dem Iran, utgör mot Israels långsiktiga existens. I ett avseende är dagens situation till och med värre. Det hade varit fullständigt otänkbart för Per Albin Hansson och Richard Sandler att på 1930-talet anslutasig till en demonstration dominerad av de nazistiska svastikafanorna, men Mona Sahlin och Jan Eliasson tvekade inte att lördagen den 10 januari 2009 i Stockholm delta i en antiisraelisk demonstration, som under Hamas och Hizbollahs flaggor skanderade ”död åt Israel”.
Ett HAX-plock - kriget mot terrorismen
Henrik Alexandersson säger:
"Det är dessutom ett problem när en stor del av opinionen i väst inte kan skilja på vanliga, privatreligiösa eller halvsekulariserade muslimer och fundamentalistisk islamism. Då stänger man dörren för det nödvändiga samtalet. Då avsäger man sig möjligheten att förändra. Då lämnar man bara de sämsta av alla tänkbara lösningar kvar på bordet."
söndag 8 februari 2009
Terror och liberalism - del 5
(Citat hämtat ur Tingsten ”Tyranniet begär förtroende”)
Myten som historisk vital faktor, den sanna folkviljan och antiintellektualism
Det finns många inslag de totalitära delar trots sina olikheter. Jag har redan nämnt synen på folkvilja samt mytens betydelse men tänker ändå här ta upp lite mer om det samt diskvalificerar av det mänskliga förnuftet varmed också antiintellektualism kan läggas det som binder totalitarismen ”Säkert är att antiintellktualism, vitalism och tro på myternas värde som en betydande beståndsdel ingick i den totalitära propagandan.”
Tingsten citerar Leibniz: ”Jag hyser den högsta beundran för svenskarnas storartade arbete på utforskandet av sin forntid, och jag medger, att också falska eller osäkra meningar stundom kan elda människor till lysande gärningar” och knyter sedan an till Johan Nordström som 1934 skrev om myten som en historisk faktor. Myten, som trots sin orimlighet är en starkt verkande kraft och som sådan därmed antingen nödvändig eller värdefull ”för ett folk i handling eller kraftutveckling.”
Våra demokratier med sin allmänna rösträtt och politiska frihet fick således bevittna hur den ”sanna folkviljan” tog sig uttryck i kommunism, fascism och nazism.
Den sanna folkviljan
Denna nya form ”av feltänkande eller förljugenhet” har sin början i den franska revolutionen. Bonapartes cispadanska republik fick se sina goda demokratiska föresatser grusade då folkviljan inte visade motsvara förhoppningarna. Folket, denna okunniga massa, var således inte pålitlig varför den lagstiftande viljan, på anrådan av direktoratet, skulle uttryckas av herr Bonaparte allena. Således blev det ”möjligt att undertrycka den i val uttryckta folkviljan under hänvisning till den ’verkliga’ folkviljan”.
Skillnaden mellan liberal demokrati – politisk frihet och allmän rösträtt - och totalitär demokrati – ”folkviljan är en och en odelbar enhet och denna vilja skall härska” - kan således inte bli mer klar än så.
Till den diktatoriska och despotiska folkviljans försvar hänvisades till sådant som att denna var uttryck för ”att den stod i överensstämmelse med det mänskliga förnuftet”; ”den naturliga ordningen eller motsvara mänsklighetens intressen”; en ”allmängiltig moral”. Därmed hade man också förskanskat sig rätten att agera som man gjorde, och som det totalitära sedan dess också fortsatt att göra, eftersom att handla ”i enlighet med denna allmänna vilja var frihet.”
Denna tidens terrorns teoretiker, Robespierre och Saint-Just, talade för diverse metoder att förverkliga mänsklighetens förnuft och intressen - naturens ordning – eftersom ”folkviljan måste äga samma beskaffenhet som deras egen vilja”. Den sanna folkviljan uppnås när ”trygghet och välstånd vunnits, en viss allmänbildning säkrats genom obligatorisk skolgång, och, framförallt, onda inflytelser – det vill säga all opposition – undanröjts.” Alltså behöver man under en tid ha en elit eller bättre vetande som s.a.s. håller i trådarna.
Intressant är att se hur annorlunda den amerikanska revolutionen tog sig uttryck, demokratin uppfattades där ”genomgående i de grundläggande skrifterna som en överideologi, en ram, inom vilka skilda intressen och åsikter skulle kunna i fred och frihet få tävla om styret.”
Myten – det ideala blir det reella och praktiska
Detta med sann folkvilja, mänsklighetens sanna förnuft och intressen, naturens sanna ordning – vad är det för något? Hur kan man finna det? Ja, om man inte har svaren kan man ju alltid hitta på dem, för ”om kraftgivande föreställningar om det förflutna och om världens och mänsklighetens natur inte finns tillgängliga, inte anses vara rationellt grundade, är det nödvändigt att uppfinna och propagera illusioner.” Det ideala blir det reella och praktiska.
Mytens betydelse att egga är dock inget nytt, inget 30-talsfenomen, utan har funnits hos människan ända sedan våra mer primitiva dagar.
Av intresse är det dock hur det kunde få sådan framgång under tiden före det andra världskriget såväl i den intellektuella som politiska och litterära debatten. Efter kriget har detta inte varit fallet. Myten lever dock kvar hos dem som ännu vurmar för eller är anhängare av dessa ideologier samt inom den radikala islamismen.
Myten som jag tidigare nämnt (del 2 och 3) är som hämtad ur Johannes uppenbarelse, ett slags politiserat Messiasrike. Karl Marx är nog den som stiligast utformat en sådan politisk teori men där finns fler såsom exempelvis Fichte. Gemensamt för dylika teoretiker var att lyfta fram sitt eget folk eller land som en sorts bärare – ett gudsfolk om man så vill, de som ”var starkt nationellt engagerade utpekades vissa folk eller stater som framstegets bärare, och dessa folk tillades egenskapen att vara mer universalistiska.” Utgångspunkten är dock alltid ”att ’den sanna folkviljan’ skulle sanktionera det nya samhället, eller, rättare sagt, att detta samhälle, om också dunkelt och omedvetet, åtråddes av den allmänna viljan”. Så praktiskt och därmed också nödvändigt att realisera!
Den uttryckta folkviljan – vad man faktiskt uttrycker, säger och önskar – är således inte verkligt utan ett uttryck för falskt medvetande. Därmed behöver man både banka ur ovett som banka in vett i folks medvetande, en sorts politisk exrocism om man så vill – ”folken behöver frälsas mot sin egen tillfälliga och falska vilja.”
Antiintellektualism
Eftersom tron på myten som därmed tron på den sanna folkviljan diskvalificerar förnuftet är också antiintellktualism en grundbult hos totalitarismen.
Myten kunde vara ”både riktig eller oriktig, och det väsentliga för begreppet var att myten ägde praktisk betydelse som eggelse och drivkraft”. Detta var nu något som inte kunde kommas åt genom förnuftig rationalistisk kritik. Intellektet som sådant kan således få en mer sekundär betydelse.
Filosofins intellektuella kom att sätta likhetstecken mellan sådant som ”nihilism och handlingsvilja” (Nietzsche), ”det sanna och det livsbefrämjande” (William James) och ”villfarelserna och fiktionerna” som ”portar för insikten” (Vahinger).
Politiska och sociologiska tänkare löpte vidare på denna romantik genom att istället för framstegstro ”med dess rationalism även i feltänkandet” istället anbefalla ”fantasierna, illusionerna, myterna som medicin för en trött mänsklighet.” Tingsten säger då att ”Det idealtypiska utvecklingsschemat” som härav följer innebär att ”En kritisk analys av gängse åskådningar leder till en allmän relativism eller nihilism” som endast lämnar kvar ”tron på livet” omsatt i ”känsla för handling, kraft, nationell och personlig självhävdelse”.
Människan blir därmed ”beredd att, med all reservation, godtaga även de mest primitiva föreställningar som ger livet värde och innehåll”. Dessa ”Alla slags galenskaper” frigjorde således ”handlingsbegäret utan att enervera förnuftet. Den förenade tvivel och tro, nihilism och heroism, hopplöshet och hänförelse.”
Utifrån detta blev då myten ”ett vapen i händerna för den totalitära nationalismen” varmed ”Demokratins rationalism, debatt och kompromisser” kunde angripas ”såsom medel att upplösa trosföreställningarna och undergräva den élan som betraktas som det enda absoluta värdet. Tron av andra graden blir främst en rasideologi eller en nationalism som genom relativismen eller nihilismen skyddas mot kritik och som skall ge massorna en tro att leva och dö för. Kriget mot andra grupper blir ett högsta mål eller om man så vill en högsta myt.”
Till sist
Efter andra världskriget slut kan sägas att kriget mot mytismen var vunnen. Den enda kvarvarande mytismen, fram till murens fall vill säga, i stort sett, var kommunismen personifierad av Sovjet. Denna kamp, det kalla kriget, var dock ”mytlös”. ”De fria staternas konflikt och konkurrens med de kommunistiska regimerna har saknat förmåga att stimulera mytismen. Här har det gällt att tävla i militär beredskap och sammanhållning samt i sådana social och ekonomiska reformer som kunnat bryta udden av den kommunistiska agitationen.”
Sociala och ekonomiska reformer talar idag sitt tydliga framgångsspråk när länder i takt med att de liberaliseras får uppleva frihet i form av demokrati och ekonomisk tillväxt där fattigdom och annat säkert avlägsnas. Det är en naturlig följd. Aldrig någonsin har det i en demokrati skett vare sig massmord eller svält, icke heller har två demokratier gått i krig med varandra.
Därför är det fortfarande viktigt för demokratierna att fortsätta hålla samman och även vara militärt beredda. Tingsten gick bort 1973. Det kalla kriget pågick således fortfarande och kampen mot Sovjetimperiet var hans stora drivkraft. Hade han levt idag hade han säkert fortfarande haft ett och annat att säga om den radikala islamismen som bevisligen kvalificerar sig som totalitarism.
Myten som historisk vital faktor, den sanna folkviljan och antiintellektualism
Det finns många inslag de totalitära delar trots sina olikheter. Jag har redan nämnt synen på folkvilja samt mytens betydelse men tänker ändå här ta upp lite mer om det samt diskvalificerar av det mänskliga förnuftet varmed också antiintellektualism kan läggas det som binder totalitarismen ”Säkert är att antiintellktualism, vitalism och tro på myternas värde som en betydande beståndsdel ingick i den totalitära propagandan.”
Tingsten citerar Leibniz: ”Jag hyser den högsta beundran för svenskarnas storartade arbete på utforskandet av sin forntid, och jag medger, att också falska eller osäkra meningar stundom kan elda människor till lysande gärningar” och knyter sedan an till Johan Nordström som 1934 skrev om myten som en historisk faktor. Myten, som trots sin orimlighet är en starkt verkande kraft och som sådan därmed antingen nödvändig eller värdefull ”för ett folk i handling eller kraftutveckling.”
Våra demokratier med sin allmänna rösträtt och politiska frihet fick således bevittna hur den ”sanna folkviljan” tog sig uttryck i kommunism, fascism och nazism.
Den sanna folkviljan
Denna nya form ”av feltänkande eller förljugenhet” har sin början i den franska revolutionen. Bonapartes cispadanska republik fick se sina goda demokratiska föresatser grusade då folkviljan inte visade motsvara förhoppningarna. Folket, denna okunniga massa, var således inte pålitlig varför den lagstiftande viljan, på anrådan av direktoratet, skulle uttryckas av herr Bonaparte allena. Således blev det ”möjligt att undertrycka den i val uttryckta folkviljan under hänvisning till den ’verkliga’ folkviljan”.
Skillnaden mellan liberal demokrati – politisk frihet och allmän rösträtt - och totalitär demokrati – ”folkviljan är en och en odelbar enhet och denna vilja skall härska” - kan således inte bli mer klar än så.
Till den diktatoriska och despotiska folkviljans försvar hänvisades till sådant som att denna var uttryck för ”att den stod i överensstämmelse med det mänskliga förnuftet”; ”den naturliga ordningen eller motsvara mänsklighetens intressen”; en ”allmängiltig moral”. Därmed hade man också förskanskat sig rätten att agera som man gjorde, och som det totalitära sedan dess också fortsatt att göra, eftersom att handla ”i enlighet med denna allmänna vilja var frihet.”
Denna tidens terrorns teoretiker, Robespierre och Saint-Just, talade för diverse metoder att förverkliga mänsklighetens förnuft och intressen - naturens ordning – eftersom ”folkviljan måste äga samma beskaffenhet som deras egen vilja”. Den sanna folkviljan uppnås när ”trygghet och välstånd vunnits, en viss allmänbildning säkrats genom obligatorisk skolgång, och, framförallt, onda inflytelser – det vill säga all opposition – undanröjts.” Alltså behöver man under en tid ha en elit eller bättre vetande som s.a.s. håller i trådarna.
Intressant är att se hur annorlunda den amerikanska revolutionen tog sig uttryck, demokratin uppfattades där ”genomgående i de grundläggande skrifterna som en överideologi, en ram, inom vilka skilda intressen och åsikter skulle kunna i fred och frihet få tävla om styret.”
Myten – det ideala blir det reella och praktiska
Detta med sann folkvilja, mänsklighetens sanna förnuft och intressen, naturens sanna ordning – vad är det för något? Hur kan man finna det? Ja, om man inte har svaren kan man ju alltid hitta på dem, för ”om kraftgivande föreställningar om det förflutna och om världens och mänsklighetens natur inte finns tillgängliga, inte anses vara rationellt grundade, är det nödvändigt att uppfinna och propagera illusioner.” Det ideala blir det reella och praktiska.
Mytens betydelse att egga är dock inget nytt, inget 30-talsfenomen, utan har funnits hos människan ända sedan våra mer primitiva dagar.
Av intresse är det dock hur det kunde få sådan framgång under tiden före det andra världskriget såväl i den intellektuella som politiska och litterära debatten. Efter kriget har detta inte varit fallet. Myten lever dock kvar hos dem som ännu vurmar för eller är anhängare av dessa ideologier samt inom den radikala islamismen.
Myten som jag tidigare nämnt (del 2 och 3) är som hämtad ur Johannes uppenbarelse, ett slags politiserat Messiasrike. Karl Marx är nog den som stiligast utformat en sådan politisk teori men där finns fler såsom exempelvis Fichte. Gemensamt för dylika teoretiker var att lyfta fram sitt eget folk eller land som en sorts bärare – ett gudsfolk om man så vill, de som ”var starkt nationellt engagerade utpekades vissa folk eller stater som framstegets bärare, och dessa folk tillades egenskapen att vara mer universalistiska.” Utgångspunkten är dock alltid ”att ’den sanna folkviljan’ skulle sanktionera det nya samhället, eller, rättare sagt, att detta samhälle, om också dunkelt och omedvetet, åtråddes av den allmänna viljan”. Så praktiskt och därmed också nödvändigt att realisera!
Den uttryckta folkviljan – vad man faktiskt uttrycker, säger och önskar – är således inte verkligt utan ett uttryck för falskt medvetande. Därmed behöver man både banka ur ovett som banka in vett i folks medvetande, en sorts politisk exrocism om man så vill – ”folken behöver frälsas mot sin egen tillfälliga och falska vilja.”
Antiintellektualism
Eftersom tron på myten som därmed tron på den sanna folkviljan diskvalificerar förnuftet är också antiintellktualism en grundbult hos totalitarismen.
Myten kunde vara ”både riktig eller oriktig, och det väsentliga för begreppet var att myten ägde praktisk betydelse som eggelse och drivkraft”. Detta var nu något som inte kunde kommas åt genom förnuftig rationalistisk kritik. Intellektet som sådant kan således få en mer sekundär betydelse.
Filosofins intellektuella kom att sätta likhetstecken mellan sådant som ”nihilism och handlingsvilja” (Nietzsche), ”det sanna och det livsbefrämjande” (William James) och ”villfarelserna och fiktionerna” som ”portar för insikten” (Vahinger).
Politiska och sociologiska tänkare löpte vidare på denna romantik genom att istället för framstegstro ”med dess rationalism även i feltänkandet” istället anbefalla ”fantasierna, illusionerna, myterna som medicin för en trött mänsklighet.” Tingsten säger då att ”Det idealtypiska utvecklingsschemat” som härav följer innebär att ”En kritisk analys av gängse åskådningar leder till en allmän relativism eller nihilism” som endast lämnar kvar ”tron på livet” omsatt i ”känsla för handling, kraft, nationell och personlig självhävdelse”.
Människan blir därmed ”beredd att, med all reservation, godtaga även de mest primitiva föreställningar som ger livet värde och innehåll”. Dessa ”Alla slags galenskaper” frigjorde således ”handlingsbegäret utan att enervera förnuftet. Den förenade tvivel och tro, nihilism och heroism, hopplöshet och hänförelse.”
Utifrån detta blev då myten ”ett vapen i händerna för den totalitära nationalismen” varmed ”Demokratins rationalism, debatt och kompromisser” kunde angripas ”såsom medel att upplösa trosföreställningarna och undergräva den élan som betraktas som det enda absoluta värdet. Tron av andra graden blir främst en rasideologi eller en nationalism som genom relativismen eller nihilismen skyddas mot kritik och som skall ge massorna en tro att leva och dö för. Kriget mot andra grupper blir ett högsta mål eller om man så vill en högsta myt.”
Till sist
Efter andra världskriget slut kan sägas att kriget mot mytismen var vunnen. Den enda kvarvarande mytismen, fram till murens fall vill säga, i stort sett, var kommunismen personifierad av Sovjet. Denna kamp, det kalla kriget, var dock ”mytlös”. ”De fria staternas konflikt och konkurrens med de kommunistiska regimerna har saknat förmåga att stimulera mytismen. Här har det gällt att tävla i militär beredskap och sammanhållning samt i sådana social och ekonomiska reformer som kunnat bryta udden av den kommunistiska agitationen.”
Sociala och ekonomiska reformer talar idag sitt tydliga framgångsspråk när länder i takt med att de liberaliseras får uppleva frihet i form av demokrati och ekonomisk tillväxt där fattigdom och annat säkert avlägsnas. Det är en naturlig följd. Aldrig någonsin har det i en demokrati skett vare sig massmord eller svält, icke heller har två demokratier gått i krig med varandra.
Därför är det fortfarande viktigt för demokratierna att fortsätta hålla samman och även vara militärt beredda. Tingsten gick bort 1973. Det kalla kriget pågick således fortfarande och kampen mot Sovjetimperiet var hans stora drivkraft. Hade han levt idag hade han säkert fortfarande haft ett och annat att säga om den radikala islamismen som bevisligen kvalificerar sig som totalitarism.
lördag 7 februari 2009
Terror och liberalism - del 4
(Citat hämtat ur Paul Bermans "Terror och liberalism")
Vad om liberalism och demokrati då?
Uppenbart är att vi, återigen, beter oss tandlöst inför det totalitära. Precis som under Chamberlains dagar där eftergiftspolitik och undfallenhet ändå till sist avlöstes av det krig som herr Hitler redan innan hade deklarerat han skulle inleda! Precis som vi var undfallna inför Stalins, och senare även hans efterföljares, expansionism, Churchill såg det och varnade Roosevelt som dock verkade se någon gnutta godhet hos Stalin. Tänk om vi reagerat ännu snabbare…. Dock, reaktionen kom. De liberala demokratierna samlade sig och stod upp. Dessa reflexer tycks dock ha stelnat, som om de liberala demokratierna, vad gäller utrikespolitik, blivit en äldre senildement person.
Det var ingen som önskade krig då. Det är ingen som önskar krig nu. Men då liberalism inte är ”någon oskuldens filosofi” måste vi stå upp. Igen. Kampen då har inte upphört. ”Det förra århundradets strid mellan totalitarism och liberalism upphörde inte när det kalla kriget ebbade ut. I själva verket fortsatte den, fast i en delvis annan form och med nya deltagare.” Därför måste de liberala demokratierna säga ifrån, vara mer aktiva i sin utrikespolitik för att sprida demokratins värden inte minst för att förhindra folkmord.
Reflexerna är dock som sagt vaga eller borta. Massförstörelsevapen eller ej, Irak befriades från en tyrann så kriget kan helt klart ses som en humanitär intervention. Idag skyms klarseende istället ”av en stark antipati mot Amerika” (vilka vi har att tacka för att inte 2VK slutade på något annat sätt) men ”Om USA är för ett krig, då måste man vara emot det”, per defintion.
Det var då och det är idag en kamp mellan ideologier. Konfrontationen då som nu förs ”mellan liberalismen och de apokalyptiska och extatiska rörelser som har revolterat mot den liberala civilisationen ända sedan det första världskrigets katastrofer. Skillnaden nu är att de extrema idéerna nu slagit rot i muslimska samhällen.”
”Den muslimska totalitarismen är ett slags mutation av” kommunismen, fascismen och nazismen och är ”både en utopisk och apokalyptisk ideologi, som lovar en fridfull värld som styrs av Gud genom islam. I den finns ingen politik, inga nationalstater, inget utrymme för andra religioner.”
Motstånd kan således bli, eller snarare är ett nödvändigt ont för att sätta stopp för dagens totalitatisms strävan att ”göra slut på den västerländska demokratins form och livsstil.”
Vad om liberalism och demokrati då?
Uppenbart är att vi, återigen, beter oss tandlöst inför det totalitära. Precis som under Chamberlains dagar där eftergiftspolitik och undfallenhet ändå till sist avlöstes av det krig som herr Hitler redan innan hade deklarerat han skulle inleda! Precis som vi var undfallna inför Stalins, och senare även hans efterföljares, expansionism, Churchill såg det och varnade Roosevelt som dock verkade se någon gnutta godhet hos Stalin. Tänk om vi reagerat ännu snabbare…. Dock, reaktionen kom. De liberala demokratierna samlade sig och stod upp. Dessa reflexer tycks dock ha stelnat, som om de liberala demokratierna, vad gäller utrikespolitik, blivit en äldre senildement person.
Det var ingen som önskade krig då. Det är ingen som önskar krig nu. Men då liberalism inte är ”någon oskuldens filosofi” måste vi stå upp. Igen. Kampen då har inte upphört. ”Det förra århundradets strid mellan totalitarism och liberalism upphörde inte när det kalla kriget ebbade ut. I själva verket fortsatte den, fast i en delvis annan form och med nya deltagare.” Därför måste de liberala demokratierna säga ifrån, vara mer aktiva i sin utrikespolitik för att sprida demokratins värden inte minst för att förhindra folkmord.
Reflexerna är dock som sagt vaga eller borta. Massförstörelsevapen eller ej, Irak befriades från en tyrann så kriget kan helt klart ses som en humanitär intervention. Idag skyms klarseende istället ”av en stark antipati mot Amerika” (vilka vi har att tacka för att inte 2VK slutade på något annat sätt) men ”Om USA är för ett krig, då måste man vara emot det”, per defintion.
Det var då och det är idag en kamp mellan ideologier. Konfrontationen då som nu förs ”mellan liberalismen och de apokalyptiska och extatiska rörelser som har revolterat mot den liberala civilisationen ända sedan det första världskrigets katastrofer. Skillnaden nu är att de extrema idéerna nu slagit rot i muslimska samhällen.”
”Den muslimska totalitarismen är ett slags mutation av” kommunismen, fascismen och nazismen och är ”både en utopisk och apokalyptisk ideologi, som lovar en fridfull värld som styrs av Gud genom islam. I den finns ingen politik, inga nationalstater, inget utrymme för andra religioner.”
Motstånd kan således bli, eller snarare är ett nödvändigt ont för att sätta stopp för dagens totalitatisms strävan att ”göra slut på den västerländska demokratins form och livsstil.”
Terror och liberalism - del 3
(Hämtat ur Paul Bermans "Terror och liberalism")
Totalitarism i den muslimska världen
Finns då motsvarigheter av de europeiska totalitära massrörelserna i den muslimska världen? Frågan kommer av att det finns dem som ser dessa rörelser som någon västerländskt och även strikt kristet syndrom vilka inte ”rimligtvis kan spridas till den muslimska världen”. Men idéer kan spridas och få fotfäste och utvecklas och finna sin form även där, Berman säger att ”Under sina 500 år av världsherravälde hade Europa faktiskt lyckats exportera ett otal sedvänjor och idéer till världens all hörn/-/varför skulle man inte kunna exportera sin självförstörelseanda också?” och att några av idéerna faktiskt också ”började frodas i den arabiska och muslimska världen.”
Jag vill nu påpeka att jag inte lider av islamofobi. Jag återger här inte något som har med islam som religion att göra i form av personligt vald tro. Människors tro är för mig i sig självt ointressant – det är var och ens eget val. Vill man tillbe Allah, Jahve, de treenige kristne guden; är man teist, polyteist eller panteist; studera man stjärnorna eller teblad; omger man sig av kristaller eller bär amuletter - do as you wish, it´s fine by me. Skrivandet är politiskt och rör totalitära idéologier.
Panarabism
Panarabism, i sig, är nu inget som kan jämställas med totalitarism då den, i sig, inte är knuten till någon politisk ideologi. Varianter ur denna kan dock sägas vara just politiskt ideologiskt totalitär. Sedan såväl kommunistiska influenser som högerextrema sådana har spritts till den muslimska världen har uppstått två varianter med inslag av totalitära höger- och vänsterinfluenser. Dessa två Baathsocialismen och den radikala islamismen. Rörelserna influerades samtidigt men den radikala islamismen uppnådde sin ställning senare.
Baathsocialismen
Kommunismens influenser var de som först nådde framgång och blev alltså mest påtaglig i Irak och Saddams Baathsocialism men fick även fäste i Indonesien, Afganistan och Sydjemen. Även om den kommunistiska tillhörigheten i sig inte är jämförbar med europeisk marxism, så är ”poängen med att gå med i ett kommunistparti, var som helst i världen, var att ta till sig den universella kommunistiska doktrinen, som fick kommunister i alla länder att lovsjunga samma tyska filosofers kul, vörda samma grundare med sitt patriarkala skägg, eftersträva samma partimål och ingå i samma nätverk av internationella organsationer.”
Kommunismen vill visa på sin likhet - världen över. Det intressanta är då att fascismen i sig är tvärtom, dess rörelser vill visa på sin olikhet (BSS, Bevara Sverige Svenskt är väl ett typiskt sådant uttryck) hur kan då detta kombineras?
Baathsocialismens grundare, al-Husri, studerade även tänkare som Fichte varmed ”samma filosofiska grunder” som hos den europeiska högerextremismen fick sitt inflytande. Dessutom ”Under 1930- och 1940-talet ställde sig panaraberna på de fascistiska axelmakternas sida”.
Sammantaget kom då Baathsocialismen att bli ett radikalt utskott av panarabismen, Baathsocialismens panarabiska ”version var revolutionär, dynamisk och hade starka föresatser. Inspirationen för denna rörelse var öppet rasistisk.” Berman citerar en tidig ledare, Sami al-Jundi som sade ”’Vi var rasister, vi beundrade nazismen, vi läste nazisternas böcker och tankkällor, särskilt Nietzsche…. Fichte och H.S. Chamberlains Die Grundlagen des neunzehnten Jahrhunderts, som handlar om rasfråga.’”
Baathsocialismen grunde var således vänster men kom att bli en blandning av såväl ”en rasistisk världssyn lätt påverkad av nazismen” och ”några stänk av ultravänster” en intressant mix, just denna ”egenartade blandningen av extremhöger och extremvänster var just det recept som skapade nationalsocialismen och Mussolinis fascism.”
Khomeinis rörelse
Vi skall inte glömma Khomeini som även han, likt baathsocialismen, slog in på en totalitär väg genom att lägga ”sig till med det som Mussolini varit först med långt tidigare: den revolutionära blandningen av extremvänster och extremhöger". Även denna gång blomstrande blandningen och kännetecknen var allt för tydliga, "De revolutionära uniformerna - turbanerna och kapporna." I och med att en ny totalitär regim dykt upp i regionen inleddes det sedvanliga kriget, som alltid totalitära grannar emellan. Förra gången var det Hitler vs Stalin, du var det Saddam vs Kohmeini.
Mer om Khomeini kommer senare och hans regims betydelse för den fortsatta utvecklingen av den radikala islamismen.
Den radikala islamismen
Den radikala islamismen uppkom ”i områden som senare blev Pakistan och Egypten”. Den pakistanska, sydasiatiska islamistiska rörelsen hade till en början en fredlig reformistisk politisk plattform. Den egyptiska å sin sida bildade dock ”ett strikt religiöst samfund, kallat Muslimska brödraskapet” som inte framställde sig ”som någon politisk organisation över huvud taget” dock, ”på den tiden var sympatier för den europeiska extremhögern ganska vanliga, till och med för nazisterna”. När al-Qaida senare uppstår kommer sambandet mellan Pakistan och Egypten bli klarare.
Likheten med Baathsocialismen ”vilka ville återupprätta det forntida arabiska imperiet från Muhammeds och de första kalifernas dagar” så ville även ”Muslimska brödraskapet återupprätta kalifatet för att återupprätta den islamska världen”. Berman säger då att ”På så sätt kunde de muslimska brödernas religionsuppfattning tippa över i en drömvärld som gränsade till politiken” och man hade också ”gått hela vägen till revolutionärt omstörtande verksamhet.”
I likhet med en del marxister finns här också ”Tanken att sanning endast kan uppnås genom något slags aktiv kamp.” Sayyid Qutb den mest inflytelserika författaren i den islamska traditionen säger om dylik aktiv kamp ”att Koranens sanning skall förstås på rätt sätt krävs inte bara en allvarsam erfarenhet av religiöst engagemang utan även revolutionär handling för islams sak.”
Skillnader och likheter
Till skillnad från Baathsocialismens rasism var tonvikten hos muslimska brödraskapet andligt. Båda hade dock slående likheter med sina europeiska ditos.
Myten och symbolerna
Både Baathsocialismen och islamismen var ett uttryck för ”den muslimska totalitarismen, den muslimska varianten av en europeisk idé. Deras drömmar bar den muslimska världens prägel, med de var inte exotiska. Hela fenomenet med folk som bar enfärgade skjortor, organiserar falanger och kräver att antika imperier återupprättas var definitivt en trend i tiden.”
Liksom de europeiska varianterna hade sin mytbildning (del 2) förmedlade även Baathsocialismen sin myt. Den arabiska nationen var det Gudsfolket som ”hade korrumperats och besudlats av inre och utomstående krafter” vilka var ”utländska krafter som hade invaderat det arabiska sinnet” och ”de som korrumperade, var judar” och ”Frimurarna.” Lösning fanns i ”att vörda den revolutionära ledaren som förkroppsligade den ’arabiska andan’” som en gång hade ”personifierats av självaste profeten Muhammed.”
I denna mytbildning ingår således också ”ett absolut moraliskt imperativ”, alltså ”masslydnad utan några som helst gränser” varmed Baatrörelsen hade sitt totalitära ”inslag, och totalitarismen visade sig vara nihilistisk.”
När Saddam kom till makten dröjde det inte innan ”affischerna och statyerna började dyka upp” där denne simple mördare framställdes ”som övermänniska, folkets man, krigare” etc.
Dödskulten
Ovan nämnt att för ”att Koranens sanning skall förstås på rätt sätt krävs inte bara en allvarsam erfarenhet av religiöst engagemang utan även revolutionär handling för islams sak” följer ”Och handlingen utkräver oundvikligen sitt pris/-/att martyrskapet och sanningen är sammanlänkande.”
I samband med den iranska revolutionen vilken kom att bli ”omfattande, djupgående och insprirerande” blev också ”den islamistiska rörelsen ett ännu större fenomen”. Som en nyuppkommen massrörelse skördades också framgångar. Berman beskriver denna massrörelses utseende som att ”Fromheten bredde ut sig. Den religiösa hängivenheten fördjupades. Kvinnor dolde sig bakom slöjor.” Men också att samtidigt som ”fromheten, hängivenheten och patriarkatet frodades blommade en ny slags politik upp i varje land, nämligen blodbadets politik – blodbadet för den heliga hängivenhetens skull, blodbadet som utförs i en stämning av andlig upphöjdhet, blodbadet som inte kan särskiljas från barmhärtighet, blodbadet som leder till självmord, blodbadet för blodbadets skull. Det var en ondskas blomma.”
Totalitarism i den muslimska världen
Finns då motsvarigheter av de europeiska totalitära massrörelserna i den muslimska världen? Frågan kommer av att det finns dem som ser dessa rörelser som någon västerländskt och även strikt kristet syndrom vilka inte ”rimligtvis kan spridas till den muslimska världen”. Men idéer kan spridas och få fotfäste och utvecklas och finna sin form även där, Berman säger att ”Under sina 500 år av världsherravälde hade Europa faktiskt lyckats exportera ett otal sedvänjor och idéer till världens all hörn/-/varför skulle man inte kunna exportera sin självförstörelseanda också?” och att några av idéerna faktiskt också ”började frodas i den arabiska och muslimska världen.”
Jag vill nu påpeka att jag inte lider av islamofobi. Jag återger här inte något som har med islam som religion att göra i form av personligt vald tro. Människors tro är för mig i sig självt ointressant – det är var och ens eget val. Vill man tillbe Allah, Jahve, de treenige kristne guden; är man teist, polyteist eller panteist; studera man stjärnorna eller teblad; omger man sig av kristaller eller bär amuletter - do as you wish, it´s fine by me. Skrivandet är politiskt och rör totalitära idéologier.
Panarabism
Panarabism, i sig, är nu inget som kan jämställas med totalitarism då den, i sig, inte är knuten till någon politisk ideologi. Varianter ur denna kan dock sägas vara just politiskt ideologiskt totalitär. Sedan såväl kommunistiska influenser som högerextrema sådana har spritts till den muslimska världen har uppstått två varianter med inslag av totalitära höger- och vänsterinfluenser. Dessa två Baathsocialismen och den radikala islamismen. Rörelserna influerades samtidigt men den radikala islamismen uppnådde sin ställning senare.
Baathsocialismen
Kommunismens influenser var de som först nådde framgång och blev alltså mest påtaglig i Irak och Saddams Baathsocialism men fick även fäste i Indonesien, Afganistan och Sydjemen. Även om den kommunistiska tillhörigheten i sig inte är jämförbar med europeisk marxism, så är ”poängen med att gå med i ett kommunistparti, var som helst i världen, var att ta till sig den universella kommunistiska doktrinen, som fick kommunister i alla länder att lovsjunga samma tyska filosofers kul, vörda samma grundare med sitt patriarkala skägg, eftersträva samma partimål och ingå i samma nätverk av internationella organsationer.”
Kommunismen vill visa på sin likhet - världen över. Det intressanta är då att fascismen i sig är tvärtom, dess rörelser vill visa på sin olikhet (BSS, Bevara Sverige Svenskt är väl ett typiskt sådant uttryck) hur kan då detta kombineras?
Baathsocialismens grundare, al-Husri, studerade även tänkare som Fichte varmed ”samma filosofiska grunder” som hos den europeiska högerextremismen fick sitt inflytande. Dessutom ”Under 1930- och 1940-talet ställde sig panaraberna på de fascistiska axelmakternas sida”.
Sammantaget kom då Baathsocialismen att bli ett radikalt utskott av panarabismen, Baathsocialismens panarabiska ”version var revolutionär, dynamisk och hade starka föresatser. Inspirationen för denna rörelse var öppet rasistisk.” Berman citerar en tidig ledare, Sami al-Jundi som sade ”’Vi var rasister, vi beundrade nazismen, vi läste nazisternas böcker och tankkällor, särskilt Nietzsche…. Fichte och H.S. Chamberlains Die Grundlagen des neunzehnten Jahrhunderts, som handlar om rasfråga.’”
Baathsocialismen grunde var således vänster men kom att bli en blandning av såväl ”en rasistisk världssyn lätt påverkad av nazismen” och ”några stänk av ultravänster” en intressant mix, just denna ”egenartade blandningen av extremhöger och extremvänster var just det recept som skapade nationalsocialismen och Mussolinis fascism.”
Khomeinis rörelse
Vi skall inte glömma Khomeini som även han, likt baathsocialismen, slog in på en totalitär väg genom att lägga ”sig till med det som Mussolini varit först med långt tidigare: den revolutionära blandningen av extremvänster och extremhöger". Även denna gång blomstrande blandningen och kännetecknen var allt för tydliga, "De revolutionära uniformerna - turbanerna och kapporna." I och med att en ny totalitär regim dykt upp i regionen inleddes det sedvanliga kriget, som alltid totalitära grannar emellan. Förra gången var det Hitler vs Stalin, du var det Saddam vs Kohmeini.
Mer om Khomeini kommer senare och hans regims betydelse för den fortsatta utvecklingen av den radikala islamismen.
Den radikala islamismen
Den radikala islamismen uppkom ”i områden som senare blev Pakistan och Egypten”. Den pakistanska, sydasiatiska islamistiska rörelsen hade till en början en fredlig reformistisk politisk plattform. Den egyptiska å sin sida bildade dock ”ett strikt religiöst samfund, kallat Muslimska brödraskapet” som inte framställde sig ”som någon politisk organisation över huvud taget” dock, ”på den tiden var sympatier för den europeiska extremhögern ganska vanliga, till och med för nazisterna”. När al-Qaida senare uppstår kommer sambandet mellan Pakistan och Egypten bli klarare.
Likheten med Baathsocialismen ”vilka ville återupprätta det forntida arabiska imperiet från Muhammeds och de första kalifernas dagar” så ville även ”Muslimska brödraskapet återupprätta kalifatet för att återupprätta den islamska världen”. Berman säger då att ”På så sätt kunde de muslimska brödernas religionsuppfattning tippa över i en drömvärld som gränsade till politiken” och man hade också ”gått hela vägen till revolutionärt omstörtande verksamhet.”
I likhet med en del marxister finns här också ”Tanken att sanning endast kan uppnås genom något slags aktiv kamp.” Sayyid Qutb den mest inflytelserika författaren i den islamska traditionen säger om dylik aktiv kamp ”att Koranens sanning skall förstås på rätt sätt krävs inte bara en allvarsam erfarenhet av religiöst engagemang utan även revolutionär handling för islams sak.”
Skillnader och likheter
Till skillnad från Baathsocialismens rasism var tonvikten hos muslimska brödraskapet andligt. Båda hade dock slående likheter med sina europeiska ditos.
Myten och symbolerna
Både Baathsocialismen och islamismen var ett uttryck för ”den muslimska totalitarismen, den muslimska varianten av en europeisk idé. Deras drömmar bar den muslimska världens prägel, med de var inte exotiska. Hela fenomenet med folk som bar enfärgade skjortor, organiserar falanger och kräver att antika imperier återupprättas var definitivt en trend i tiden.”
Liksom de europeiska varianterna hade sin mytbildning (del 2) förmedlade även Baathsocialismen sin myt. Den arabiska nationen var det Gudsfolket som ”hade korrumperats och besudlats av inre och utomstående krafter” vilka var ”utländska krafter som hade invaderat det arabiska sinnet” och ”de som korrumperade, var judar” och ”Frimurarna.” Lösning fanns i ”att vörda den revolutionära ledaren som förkroppsligade den ’arabiska andan’” som en gång hade ”personifierats av självaste profeten Muhammed.”
I denna mytbildning ingår således också ”ett absolut moraliskt imperativ”, alltså ”masslydnad utan några som helst gränser” varmed Baatrörelsen hade sitt totalitära ”inslag, och totalitarismen visade sig vara nihilistisk.”
När Saddam kom till makten dröjde det inte innan ”affischerna och statyerna började dyka upp” där denne simple mördare framställdes ”som övermänniska, folkets man, krigare” etc.
Dödskulten
Ovan nämnt att för ”att Koranens sanning skall förstås på rätt sätt krävs inte bara en allvarsam erfarenhet av religiöst engagemang utan även revolutionär handling för islams sak” följer ”Och handlingen utkräver oundvikligen sitt pris/-/att martyrskapet och sanningen är sammanlänkande.”
I samband med den iranska revolutionen vilken kom att bli ”omfattande, djupgående och insprirerande” blev också ”den islamistiska rörelsen ett ännu större fenomen”. Som en nyuppkommen massrörelse skördades också framgångar. Berman beskriver denna massrörelses utseende som att ”Fromheten bredde ut sig. Den religiösa hängivenheten fördjupades. Kvinnor dolde sig bakom slöjor.” Men också att samtidigt som ”fromheten, hängivenheten och patriarkatet frodades blommade en ny slags politik upp i varje land, nämligen blodbadets politik – blodbadet för den heliga hängivenhetens skull, blodbadet som utförs i en stämning av andlig upphöjdhet, blodbadet som inte kan särskiljas från barmhärtighet, blodbadet som leder till självmord, blodbadet för blodbadets skull. Det var en ondskas blomma.”
fredag 6 februari 2009
Terror och liberalism - del 2
(Hämtat ur Paul Bermans "Terror och liberalism")
Något som Paul Berman då menar binder samman kommunismen, nazismen och fascismen är förutom den uppenbara 1) dödskulten och 2) symbolismen samt en 3) (religiös) urmyt.
1 Dödskult i ett ideals namn
Gemensamt för de tre var/är ”underkastelsens ideal, idealet om underkastelse under en auktoritet som den liberala civilisationen långsamt hade undergrävt och som de nya rörelserna ville återupprätta på nya grunder.” Grunder vari kontroll över sin egen död som fulländar upproret finns, "Mord som uppror, självmord som heder; mord och självmord som den mänskliga frihetens gemensamma symbol."
2 Symbolerna
Idealen uttrycktes genom ”samma uppsättning riter och symboler” i form ”folksamlingarna som skanderar i massor, den monumentala arkitekturen, tron på den personliga försakelsen, betoningen av den blinda tron på befängda doktriner.”
Dessutom val av ”en egen enfärgad symbol som representation för auktoritetens enhet, röd, brun, svart” med naturligt medföljande uniform förstås.
3 Urmyten
Gemensamt för dem alla är att de har ”en teori om historien och mänskligheten” att förklara ”rörelsens mål och handlingar” som, märkligt nog kan tyckas, är som tagen ur Bibeln och Johannes Uppenbarelse, vi ser hur:
i) Gudsfolket angrips inifrån genom ”en samhällsomstörtande attack som iscensattes av Babylons stadsinvånare”, samt
ii) utifrån ”anfört på långt håll av styrkor som tillhör Satan, som dyrkas vid Satans synagoga”.
iii) Dock, båda dessa angrepp ”möter våldsamt motstånd” varmed ”Harmageddons krig bryter ut.”
iv) Efter detta ödeskrig inträder så Guds mål – Tusenårsriket för ”hur ruttet och förtryckande nuet än var så kunde Guds framtida rike ändå anas.”
v) Vi ser hur Ledaren ser som gudomlig.
vi) Harmageddon – ”det slutgiltiga utrotande blodbadet”
i) Gudsfolket är då, ”vars fredliga och sunda liv hade underminerats” är för:
- bolsjevismen ”proletariatet eller de ryska massorna”
- fascismen ”den romerska varginnans barn /-/ de spanska katolikerna och kung Kristus krigare”
- nazismen ”den ariska rasen”
ii) Angriparna inifrån - Babylons innevånare ”som handlar med varor från hela världen och besudlar samhället med sina styggelser” är för:
- för bolsjevismen ”borgarklassen och kulakerna”
- för fascister och falangister ”frimurarna och kosmopliterna”
- för nazisterna ”judarna”
iii) Angriparna utifrån, vilka stödde ”Babylons samhällsomstörtande invånare” är "fjärran sataniska styrkor” vilka alltid pressade ”Guds folk från alla håll och kanter” är för:
- bolsjevismen ”den kapitalistiska inringningens styrkor”
- nazismen ”den internationella judiska konspirationen” samt ”det dubbla trycket från den sovjetiska och amerikanska teknologi som kramade livet ur Tyskland”.
iv) Guds framtida rike, som alltid skulle vara ”rent, ett samhälle rensat från befläckelser och styggelser” är för:
- bolsjevismen ”proletariatets tidsålder"
- fascismen ”det återupplivade romerska riket”
- spanska falangen (fascismen) ”kung Kristus rike”
- nazisterna ”Tredje riket, vilket betydde ett återupprättat romerskt imperium i blond arisk version.”
v) Ledaren. ”Ledaren var en övermänniska, ett geniernas geni” någon som ”uttryckte mer än mänsklig styrka". Han utövade” för:
- bolsjevismen ”Historiens styrka”
- de katolska fascisterna ”Guds styrka”
- nazisterna ”den biologiska rasens styrka”
”Ledarna var gudar, var och en av dem. Varje rörelse och varje land hade en sådan gud, någon mentalt sjuk, viril och allsmäktig, en gud som hänförde sina vördnadsfulla anhängare.”
vi) Harmageddon var för:
- bolsjevismen ”klasskriget”
- fascismen ”korståget”
- nazisterna ”raskriget”
Åter till Tingstens citat. ”Det handlingssätt som ursprungligen uppfattas som tillfällig taktik bli vana och karaktär. Människor formas efter den. Ledstjärnorna slocknar; kvar står den absoluta makten hos ett fåtal, med dess förmåga att förstöra både styrande och styrda. Så har kommunismen blivit en fallen ängel bland de politiska riktningarna; åskådningen bär ännu spår av det himmelska ursprunget, men handlingen och sinnelaget präglas av mörker och reaktion.” Även Tingsten ser ett bibliskt apokalytiskt ursprung. Dock ser han dessa läror dess faktiska ondska, lärorna är alltså snarare att förknippa med, i enlighet med Bibeln då, med hin håle själv, Lucifer, som kastades ner från himlen.
Berman bekräftar: ”Alla dessa europeiska rörelser hade många högst fantastiska program för mänsklig förbättring” vilka dock var ”omöjliga att genomföra i praktiken.” Det var endast döden som var ”praktiskt genomförbar. Döden var den enda revolutionära seger som faktiskt kunde levereras. Mänsklighetens enighet, renhetens och det evigas rike – dess mål var utom räckhåll” förutom ”i form av massdöd.”
Något som Paul Berman då menar binder samman kommunismen, nazismen och fascismen är förutom den uppenbara 1) dödskulten och 2) symbolismen samt en 3) (religiös) urmyt.
1 Dödskult i ett ideals namn
Gemensamt för de tre var/är ”underkastelsens ideal, idealet om underkastelse under en auktoritet som den liberala civilisationen långsamt hade undergrävt och som de nya rörelserna ville återupprätta på nya grunder.” Grunder vari kontroll över sin egen död som fulländar upproret finns, "Mord som uppror, självmord som heder; mord och självmord som den mänskliga frihetens gemensamma symbol."
2 Symbolerna
Idealen uttrycktes genom ”samma uppsättning riter och symboler” i form ”folksamlingarna som skanderar i massor, den monumentala arkitekturen, tron på den personliga försakelsen, betoningen av den blinda tron på befängda doktriner.”
Dessutom val av ”en egen enfärgad symbol som representation för auktoritetens enhet, röd, brun, svart” med naturligt medföljande uniform förstås.
3 Urmyten
Gemensamt för dem alla är att de har ”en teori om historien och mänskligheten” att förklara ”rörelsens mål och handlingar” som, märkligt nog kan tyckas, är som tagen ur Bibeln och Johannes Uppenbarelse, vi ser hur:
i) Gudsfolket angrips inifrån genom ”en samhällsomstörtande attack som iscensattes av Babylons stadsinvånare”, samt
ii) utifrån ”anfört på långt håll av styrkor som tillhör Satan, som dyrkas vid Satans synagoga”.
iii) Dock, båda dessa angrepp ”möter våldsamt motstånd” varmed ”Harmageddons krig bryter ut.”
iv) Efter detta ödeskrig inträder så Guds mål – Tusenårsriket för ”hur ruttet och förtryckande nuet än var så kunde Guds framtida rike ändå anas.”
v) Vi ser hur Ledaren ser som gudomlig.
vi) Harmageddon – ”det slutgiltiga utrotande blodbadet”
i) Gudsfolket är då, ”vars fredliga och sunda liv hade underminerats” är för:
- bolsjevismen ”proletariatet eller de ryska massorna”
- fascismen ”den romerska varginnans barn /-/ de spanska katolikerna och kung Kristus krigare”
- nazismen ”den ariska rasen”
ii) Angriparna inifrån - Babylons innevånare ”som handlar med varor från hela världen och besudlar samhället med sina styggelser” är för:
- för bolsjevismen ”borgarklassen och kulakerna”
- för fascister och falangister ”frimurarna och kosmopliterna”
- för nazisterna ”judarna”
iii) Angriparna utifrån, vilka stödde ”Babylons samhällsomstörtande invånare” är "fjärran sataniska styrkor” vilka alltid pressade ”Guds folk från alla håll och kanter” är för:
- bolsjevismen ”den kapitalistiska inringningens styrkor”
- nazismen ”den internationella judiska konspirationen” samt ”det dubbla trycket från den sovjetiska och amerikanska teknologi som kramade livet ur Tyskland”.
iv) Guds framtida rike, som alltid skulle vara ”rent, ett samhälle rensat från befläckelser och styggelser” är för:
- bolsjevismen ”proletariatets tidsålder"
- fascismen ”det återupplivade romerska riket”
- spanska falangen (fascismen) ”kung Kristus rike”
- nazisterna ”Tredje riket, vilket betydde ett återupprättat romerskt imperium i blond arisk version.”
v) Ledaren. ”Ledaren var en övermänniska, ett geniernas geni” någon som ”uttryckte mer än mänsklig styrka". Han utövade” för:
- bolsjevismen ”Historiens styrka”
- de katolska fascisterna ”Guds styrka”
- nazisterna ”den biologiska rasens styrka”
”Ledarna var gudar, var och en av dem. Varje rörelse och varje land hade en sådan gud, någon mentalt sjuk, viril och allsmäktig, en gud som hänförde sina vördnadsfulla anhängare.”
vi) Harmageddon var för:
- bolsjevismen ”klasskriget”
- fascismen ”korståget”
- nazisterna ”raskriget”
Åter till Tingstens citat. ”Det handlingssätt som ursprungligen uppfattas som tillfällig taktik bli vana och karaktär. Människor formas efter den. Ledstjärnorna slocknar; kvar står den absoluta makten hos ett fåtal, med dess förmåga att förstöra både styrande och styrda. Så har kommunismen blivit en fallen ängel bland de politiska riktningarna; åskådningen bär ännu spår av det himmelska ursprunget, men handlingen och sinnelaget präglas av mörker och reaktion.” Även Tingsten ser ett bibliskt apokalytiskt ursprung. Dock ser han dessa läror dess faktiska ondska, lärorna är alltså snarare att förknippa med, i enlighet med Bibeln då, med hin håle själv, Lucifer, som kastades ner från himlen.
Berman bekräftar: ”Alla dessa europeiska rörelser hade många högst fantastiska program för mänsklig förbättring” vilka dock var ”omöjliga att genomföra i praktiken.” Det var endast döden som var ”praktiskt genomförbar. Döden var den enda revolutionära seger som faktiskt kunde levereras. Mänsklighetens enighet, renhetens och det evigas rike – dess mål var utom räckhåll” förutom ”i form av massdöd.”
Terror och liberalism - del 1
(Hämtat ur Paul Bermans "Terror och liberalism")
”Terror och liberalism” är en bok jag varmt rekommenderar. Författaren Paul Berman tvekar inte sticka ut hakan och säga saker som provocerar han får en att instinktivt tänka.
Under 1900-talet stod en kamp mellan liberalerna och dess fiender, fienderna var fascismen, kommunismen och nazismen – en kamp mellan totalitarism och frihet. Dessa tre ondskans ideologier har slående likheter.
Flera av 1900-talets politiska författare var motståndare till fascismen men de lade också märke till att, trots bittert motstånd kommunism och fascism emellan, så var likheten påtagligt slående. ”Vänster- och högerrörelserna av det 'nya slaget ' avskydde varandra, och deras ömsesidiga avsky gav näring åt de flesta politiska och till och med militära strider i hela Europa.” Alltså inte bara sinsemellan utan även mot de fria demokratierna. Observera nu att två demokratier ALDRIG gått i krig med varandra!
Berman säger att Albert Camus ”intuitivt insåg en avgörande realitet. Han insåg, på en djupare nivå, att totalitarism och terrorism är samma sak. Han insåg att om vi bara kunde upptäcka totalitarismens rötter skulle vi också upptäcka terrorns rötter, och tvärtom.” Roten,”en specifikt mänsklig drivkraft, som är uråldrig och aktningsvärd, nämligen drivkraften att revoltera” en ursprunglig källa och kärlek till ”frihet och framsteg” som dock ”fått ett nytt och i viss mån motstridande inslag” genom att ha ”blivit egendomligt oskiljaktig från en sjuklig besatthet av mord och självmord” med avstamp i ”den franska revolutionen.”
Den franska revolutionen kom alltså att romantiseras som en hyllning till just mord och självmord som mynnade ut i nihilism. Europas nya drivkraft är således ”upproret som börjar med frihet och slutar i brott. Upproret som inte går att skilja från mord och självmord; upproret som verkar vettigt från början men som snabbt sprider död på ett fullkomligt obegripligt sätt.”
Låt mig åter citera Tingsten från tidigare inlägg, ”Det handlingssätt som ursprungligen uppfattas som tillfällig taktik bli vana och karaktär. Människor formas efter den. Ledstjärnorna slocknar; kvar står den absoluta makten hos ett fåtal, med dess förmåga att förstöra både styrande och styrda. Så har kommunismen blivit en fallen ängel bland de politiska riktningarna; åskådningen bär ännu spår av det himmelska ursprunget, men handlingen och sinnelaget präglas av mörker och reaktion.” Fallen ängel. Himmelskt ursprung. Ja, Berman beskriver också de tre ideologierna som Harmageddon i moderna versioner. Jag återkommer till det i del 2.
Under 1800-talet kom flera olika teorier att florera där ”Liberala idéer knöts ihop med principer som bara kunde ta en antiliberal riktning. Motsägelserna visade sig så småningom bli ett allvarligt problem för alla som försökte omsätta teorierna i praktiken” Se upp! kaos på väg på grund av ”de vänstersinnade vettvillingarnas små nihilistgrupper med sina drömmar om den poetiska döden” och ”extremhögerns mörka filosofi i Tyskland och andra länder med deras våldsamma vämjelse för framsteg och liberalism.”
Vad lyckades då våra herrar diktatorer med då?
Lenin blandade samman ”socialdemokratin i Europa och de ryska socialistrevolutionärernas militariserade terror”. Mussolins fascister ”drömde om att frigöra endast en del av mänskligheten på alla andras bekostnad” genom ”anspråk på att vara irrationalismens försvarare.” Hitler och hans nazism ”var den mest extrema” som trots att de ”aktivt rasade mot kristendomen” sågs upp till av beundrande fascister. Värsta av allt dock, ”I frågan om döden var nazisterna de allra renaste, de mest estetiska, de djärvaste och de största bödlarna men samtidigt dödens största och mest sublima offer.”
”Terror och liberalism” är en bok jag varmt rekommenderar. Författaren Paul Berman tvekar inte sticka ut hakan och säga saker som provocerar han får en att instinktivt tänka.
Under 1900-talet stod en kamp mellan liberalerna och dess fiender, fienderna var fascismen, kommunismen och nazismen – en kamp mellan totalitarism och frihet. Dessa tre ondskans ideologier har slående likheter.
Flera av 1900-talets politiska författare var motståndare till fascismen men de lade också märke till att, trots bittert motstånd kommunism och fascism emellan, så var likheten påtagligt slående. ”Vänster- och högerrörelserna av det 'nya slaget ' avskydde varandra, och deras ömsesidiga avsky gav näring åt de flesta politiska och till och med militära strider i hela Europa.” Alltså inte bara sinsemellan utan även mot de fria demokratierna. Observera nu att två demokratier ALDRIG gått i krig med varandra!
Berman säger att Albert Camus ”intuitivt insåg en avgörande realitet. Han insåg, på en djupare nivå, att totalitarism och terrorism är samma sak. Han insåg att om vi bara kunde upptäcka totalitarismens rötter skulle vi också upptäcka terrorns rötter, och tvärtom.” Roten,”en specifikt mänsklig drivkraft, som är uråldrig och aktningsvärd, nämligen drivkraften att revoltera” en ursprunglig källa och kärlek till ”frihet och framsteg” som dock ”fått ett nytt och i viss mån motstridande inslag” genom att ha ”blivit egendomligt oskiljaktig från en sjuklig besatthet av mord och självmord” med avstamp i ”den franska revolutionen.”
Den franska revolutionen kom alltså att romantiseras som en hyllning till just mord och självmord som mynnade ut i nihilism. Europas nya drivkraft är således ”upproret som börjar med frihet och slutar i brott. Upproret som inte går att skilja från mord och självmord; upproret som verkar vettigt från början men som snabbt sprider död på ett fullkomligt obegripligt sätt.”
Låt mig åter citera Tingsten från tidigare inlägg, ”Det handlingssätt som ursprungligen uppfattas som tillfällig taktik bli vana och karaktär. Människor formas efter den. Ledstjärnorna slocknar; kvar står den absoluta makten hos ett fåtal, med dess förmåga att förstöra både styrande och styrda. Så har kommunismen blivit en fallen ängel bland de politiska riktningarna; åskådningen bär ännu spår av det himmelska ursprunget, men handlingen och sinnelaget präglas av mörker och reaktion.” Fallen ängel. Himmelskt ursprung. Ja, Berman beskriver också de tre ideologierna som Harmageddon i moderna versioner. Jag återkommer till det i del 2.
Under 1800-talet kom flera olika teorier att florera där ”Liberala idéer knöts ihop med principer som bara kunde ta en antiliberal riktning. Motsägelserna visade sig så småningom bli ett allvarligt problem för alla som försökte omsätta teorierna i praktiken” Se upp! kaos på väg på grund av ”de vänstersinnade vettvillingarnas små nihilistgrupper med sina drömmar om den poetiska döden” och ”extremhögerns mörka filosofi i Tyskland och andra länder med deras våldsamma vämjelse för framsteg och liberalism.”
Vad lyckades då våra herrar diktatorer med då?
Lenin blandade samman ”socialdemokratin i Europa och de ryska socialistrevolutionärernas militariserade terror”. Mussolins fascister ”drömde om att frigöra endast en del av mänskligheten på alla andras bekostnad” genom ”anspråk på att vara irrationalismens försvarare.” Hitler och hans nazism ”var den mest extrema” som trots att de ”aktivt rasade mot kristendomen” sågs upp till av beundrande fascister. Värsta av allt dock, ”I frågan om döden var nazisterna de allra renaste, de mest estetiska, de djärvaste och de största bödlarna men samtidigt dödens största och mest sublima offer.”
Lögnens renässans. Och dess kontinuum?
”Vår tid har bevittnat lögnens renässans. Man ljuger inte längre generat och i detalj, utan oblygt och en gros. De totalitära partierna har återupplivat den totala lögnen. Dess förutsättning är att valet mellan sanning och lögn träffas uteslutande med hänsyn till den politiska ändamålsenligheten. Om lögnen ter sig tjänligare, begagnar man den, om sanningen duger för det syfte som eftersträvas, får den träda till. Men då lögnen har en smidighet, mångsidighet och variation som sanningen saknar, är det givet att den senare måste få en jämförelsevis begränsad användning. Ljugandet blir icke blott en godtagen utan en normal metod för politiskt arbete.”
(Ur Tingsten. Tyranneriet begär förtroende.)
Tingsten skrev detta i DN 1946 angående de totalitära riktningarna, användande av lögnen är typiskt när ändamålet helgar medlen.
Lögnen har vi alltså sett och den tycks fortgå som en levande verklighet i de totalitäras strävan mot fullkomlig makt. Hur förhåller vi i demokratierna då oss till dessa lögnens företrädare då demokratin torde vara dessa ideologiers antidot?
Att lögnen fortsätter är uppenbar. Att det orimliga förhållningssättet också finns kvar är tyvärr också det allt för uppenbart. Lika mycket som det är uppenbart, är det ohållbart.
Inget, kalla det god vilja, neutralitet, pacifism eller vad som – same shit, different name - kan ursäkta handlingar, tankar och åsikter om de på något sätt – medvetet eller omedvetet – stöder det totalitära. Det är ohållbart. ”Den goda viljan – i själva ordet ligger att den bör vara drivkraften för vårt handlande. Men att tro att alla bestäms av den eller att exemplet är nog att mana fram den, är att kapitulera för ondskan.”
(Tingsten a.a.)
Det torde således inte finnas någon medelväg att förhålla sig till lögnens fanbärare.
Kommunism, socialism, nazism, fascism – same shit, different name. Kommunism är inget annat än en röd nazism. Intressant då se den röda socialistiska plattformen Antifa, vilka ju talar om revolution, som ju begagnar sig av arbetssätt som är allt annat än hemmahörande i en demokrati.
Resten.....? När nassarna är borta. Vilka kommer sen? Och sen.....? Och sen......?
Något drömsamhälle a la Antifa och liknande drömmare kommer dock inte att bli annat än en mardröm, de metoder man begagnar kommer att vara kvar som en levande verklighet. ”Det handlingssätt som ursprungligen uppfattas som tillfällig taktik bli vana och karaktär. Människor formas efter den. Ledstjärnorna slocknar; kvar står den absoluta makten hos ett fåtal, med dess förmåga att förstöra både styrande och styrda. Så har kommunismen blivit en fallen ängel bland de politiska riktningarna; åskådningen bär ännu spår av det himmelska ursprunget, men handlingen och sinnelaget präglas av mörker och reaktion.”
(Tingsten a.a.)
På tal om himmelskt ursprung och lögner. Vad då säga om islam, islam som ett politiskt system? Islam förkastar ju som bekant tanken på en åtskillnad mellan en andlig och världslig sfär. Islam kan betraktas som en totalitär ideologi. Så vad om lögn inom islam då? Inom islam är lögnen OK i vissa fall - al-Taqiyya. Det vill säga i tre fall där krig är en av omständigheterna. Kritiker kan säga att man uppmuntras att ljuga, medan försvarare kan säga att detta är att förvrida profetens (Muhammeds) ord. Googla och bedöm själva, finns där en skillnad mellan att säga och göra?
Om man nu för ljuga när krig råder och man inom radikal islamism talar om heligt krig - jihad - mot de otrogna - i synnerhet mot USA och Israel – då torde väl också lögnen ha sin givna plats? Borde vi då inte också vara mer vaksamma på vad som sägs och se om det verkligen stämmer överens med verkligheten?
(Ur Tingsten. Tyranneriet begär förtroende.)
Tingsten skrev detta i DN 1946 angående de totalitära riktningarna, användande av lögnen är typiskt när ändamålet helgar medlen.
Lögnen har vi alltså sett och den tycks fortgå som en levande verklighet i de totalitäras strävan mot fullkomlig makt. Hur förhåller vi i demokratierna då oss till dessa lögnens företrädare då demokratin torde vara dessa ideologiers antidot?
Att lögnen fortsätter är uppenbar. Att det orimliga förhållningssättet också finns kvar är tyvärr också det allt för uppenbart. Lika mycket som det är uppenbart, är det ohållbart.
Inget, kalla det god vilja, neutralitet, pacifism eller vad som – same shit, different name - kan ursäkta handlingar, tankar och åsikter om de på något sätt – medvetet eller omedvetet – stöder det totalitära. Det är ohållbart. ”Den goda viljan – i själva ordet ligger att den bör vara drivkraften för vårt handlande. Men att tro att alla bestäms av den eller att exemplet är nog att mana fram den, är att kapitulera för ondskan.”
(Tingsten a.a.)
Det torde således inte finnas någon medelväg att förhålla sig till lögnens fanbärare.
Kommunism, socialism, nazism, fascism – same shit, different name. Kommunism är inget annat än en röd nazism. Intressant då se den röda socialistiska plattformen Antifa, vilka ju talar om revolution, som ju begagnar sig av arbetssätt som är allt annat än hemmahörande i en demokrati.
Resten.....? När nassarna är borta. Vilka kommer sen? Och sen.....? Och sen......?
Något drömsamhälle a la Antifa och liknande drömmare kommer dock inte att bli annat än en mardröm, de metoder man begagnar kommer att vara kvar som en levande verklighet. ”Det handlingssätt som ursprungligen uppfattas som tillfällig taktik bli vana och karaktär. Människor formas efter den. Ledstjärnorna slocknar; kvar står den absoluta makten hos ett fåtal, med dess förmåga att förstöra både styrande och styrda. Så har kommunismen blivit en fallen ängel bland de politiska riktningarna; åskådningen bär ännu spår av det himmelska ursprunget, men handlingen och sinnelaget präglas av mörker och reaktion.”
(Tingsten a.a.)
På tal om himmelskt ursprung och lögner. Vad då säga om islam, islam som ett politiskt system? Islam förkastar ju som bekant tanken på en åtskillnad mellan en andlig och världslig sfär. Islam kan betraktas som en totalitär ideologi. Så vad om lögn inom islam då? Inom islam är lögnen OK i vissa fall - al-Taqiyya. Det vill säga i tre fall där krig är en av omständigheterna. Kritiker kan säga att man uppmuntras att ljuga, medan försvarare kan säga att detta är att förvrida profetens (Muhammeds) ord. Googla och bedöm själva, finns där en skillnad mellan att säga och göra?
Om man nu för ljuga när krig råder och man inom radikal islamism talar om heligt krig - jihad - mot de otrogna - i synnerhet mot USA och Israel – då torde väl också lögnen ha sin givna plats? Borde vi då inte också vara mer vaksamma på vad som sägs och se om det verkligen stämmer överens med verkligheten?
torsdag 5 februari 2009
Är demokratin hotad och vår frihet med den?
Min åsikt är i stort nej. Det finns fler demokratier idag än tidigare och när även Irak utvecklas gynnsamt kan man inte vara annat än optimist. Dock måste jag erkänna en viss modifikation i mitt optimiska nej. Jag är nämligen något oroad och arg över det jag ser.
Tack för alla ögonöppnande bloggar som bevakar och debatterar, inte minst vad media förmår uttrycka och vinkla. Men inte bara mediala nyheter utan även sådant som att
* folkvalda politiker deltager i demonstrationer där Hizbollah- och Hamasfanor viftas, organisationer vilka äro allt annat än demokratiska liksom
*de så kallade antifascistiska demonstrationer vilka inte heller har så mycket till övers för demokratin. Exempelvis läste jag en illröd tag på ett elskåp för en tid sedan, ”Kniva chefen – Antifa”
* etc etc etc
Men, vad då hot? Det är ju trots allt en av demokratins största friheter att man ju de facto får tycka och tänka som man vill. Förvisso. Men när man utrycker stöd för, direkt eller indirekt, grupper, organisationer, idéer och regimer inom vilka demokrati diskvalificeras så diskvalificerar man samtidigt sitt eget stöd för den demokrati inom vilken man fritt kan uttrycka sig. Detta motsägelsefulla konststycke kan inte annat än sägas diskvalificera sitt eget intellekt.
Det som pågår nu är dock inget nytt. Det pågick redan när fascismen, nazismen och kommunismen visade upp sina fula trynen på världskartan. Inom demokratierna fanns redan då dem som ville ”förstå” vilket tagit sig uttryck i både sympati och undfallenhet – i detta fallet synonymt med befängd feghet. Så kunde då exempelvis Hitler i lugn och ro kapa åt sig bit efter bit av vår kontinent tills Europa och världen kastades in i världskriget. Denna förståelse, detta vurmande, kryperi och medlöperi inför onda totalitära åskådningar var något som Tingsten tidigt höjde sin röst, Ahlmark förde sedan fanan vidare och där finns nu ett otal bloggare som i dylik anda fortsätter att blotta detta otyg.
Jag kan nu inte annat än låta bli att knyta an min diskussion, om än indirekt, till situationen mellan den demokratiska nationen Israel och dess ”motpart” det odemokratiska Hamas.
Totalitarismen har idag också ett ”nytt” ansikte, islam. Observera nu att jag inte talar om islam som en religiös åskådning. Det är mig likgiltigt – är var och ens ensak – vad folk tror på. Vill man tillbe Allah, Jahve, den treenige kristne guden, vara teist, polyteist eller panteist, studera stjärnorna eller omge sig med kristaller – it´s fine by me. Men när en åskådning anammar någon sorts agenda för likriktning då är saken en annan – då har jag rätt att uttala mig. Vad har då islam för likhet med det vi vanligen ser som totalitarism? Läs Ahlmark och se även Wikipedia.
Har i dagarna börjat läsa Jean-Francois Revels ”De sårbara demokratierna” (bok) där han mycket diskuterar demokratins inbyggda svaghet. Boken i sig, då den kom ut 1983, är en sorts polemik mellan demokrati och kommunism, dock vill jag säga att det han skriver är applicerbart även på övriga totalitära ideologier. Likheterna är ju allt för uppenbara. Jämfört med kommunismen skriver Revel att demokratin ”är i grund och botten inte inrättad för att försvara sig mot yttre fiender” utan ”är med avsikt vänd inåt. Den ägnar sig åt en konkret och tålmodig förbättring av livet i samhället.”
Revel pratar om en yttre och inre fiende, ett yttre och ett inre hot, mot demokratin. Eftersom demokratin är så tillåtande finns alltså möjligheten att vara en inre fiende då den lätt ”exploaterar den rätt till oenighet som ligger i själva demokratibegreppet”. Fritt fram vara medlöpare således medan ”Totalitarismen likviderar varje inre fiende eller krossar varje inledd aktion från dess sida med enkla och – eftersom de är odemokratiska – osvikliga medel.” Är detta som Erixon och The Indipendent rapporterar om? Krossa en egen inre fiende och flirta med sina ”vänner” i demokratierna, eller?
Tingsten (bok) var före med tanken, även han i polemik med kommunismen, och även här överförbart på totalitarism som sådan. Han återger Madriagas yttrande att ”demokratierna saknar ett gemensamt mål och att detta är deras stora svaghet i förhållande till kommunistblocket, vars klara och ständigt fasthållna syfte är att forma världen efter eget beläte” och fyller själv på med ”Frågan är om den tanken är rimlig, om inte den fria världens svaghet i detta avseende är ofrånkomligt och varaktig.” Alltså skall vi inte låta oss luras av dessa despotiska läror genom att försöka förstå eller tro att vi kan samexistera i någon sorts harmoni, en dylik fas är bara tillfällig. Tingsten tillägger att ”infiltration och erövring är metoder som man fortfarande är beredd att använda – om det går. Detta avlägsna mål är diktaturens teoretisk förutsättning.”
Revel säger sedan att ”Under den legitima opposition och kritik som anses vara varje medborgares rättighet döljer den inre fienden skickligt sin avsikt att undergräva demokratin och sin målmedvetna strävan efter absolut makt och styrkemonopol.” Påstår nu inte att alla dessa (för stunden sinnessvaga får man hoppas) deltagarna i diverse demonstrationer med tvivelaktigt sällskap (terrorvimpelviftarna) söker absolut makt och demokratins avskaffande. Dock, vad säga om dem man demonstrerar tillsammans med vilka mycket väl är bärare av en sådan agenda? Är inte det illa nog?
Revel kallar demokratin för en ”Paradoxal regim”. Demokratin medger laglig möjlighet till förberedelse att avskaffa den, med näst intill öppet stöd från den yttre fienden. Demokratin är också den första civilisationen ”som lägger skulden på sig själv inför den makt som arbetar på att krossa den” genom att ivrigt ”skylta med övertygelsen om sin egen skuld och om den ödesdigra utgången”. Vidare finns en iver ”att finna lämpliga argument för motståndarens fulla rätt och för att öka på den förkrossande listan över egna brister.”
Nu var inte min tanke här att citera hela Revels bok. Ett citat till dock som är tänkvärt, Revel återger ett av Tocquevilles yttranden: ”Ju fler problem ett samhälle löser desto förgängligare blir det, och ju mindre problem det löser desto säkrare är det att det blir långlivat.”
Det jag ser i detta är att det är då det paradoxala att det i den rika och välmående västvärlden finns de som ursäktar totalitära regimer och som istället vänder sig emot demokratiska länder. De vänder sig emot sitt eget land, samt givetvis som regel alltid USA och Israel. De vänder sig, även de nog inte menar eller förstår det, emot demokratiska idéers spridning inklusive, icke att förglömma, globaliseringen av kapitalismen som ju så uppenbart innebär frihet för människor. Hur kan man det, om vi betraktar Tocquevilles yttrande, när just demokratierna är de som löser problemen? Varför inte önska dylika problem lösas i andra länder genom att tala för demokrati och arbeta emot antidemokratiska ideologier och diktaturer oavsett vilken form de tar?
Att de totalitära staternas ledare har haft och har för vana att kasta skit på demokratierna, i synnerhet USA men även Israel, är föga förvånande. Vad då säga om sådana ledare som flirta och umgås med dessa, socialister som Hugo Chavez? Är ett sådant umgänge med ett tillika uselt som simpelt pajasgäng vad man vill förknippas eller umgås med?
Så -vad vill vi ha? Hur tar det sig uttryck?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
