Det fria valet, ansvaret och bränder

Är det någon jag är övertygad om är det det egna valets och ansvarets betydelse - alltså att vi alla livets situation gör val och de konsekvenserna som följer är våra val och våra ansvar. Det finns inget - nada, noll och intet - argument som får mig att överge denna övertygelse.

Uppväxt och dylikt är ingen ursäkt, det kan möjligtvis godkännas som en förklaring. Möjligtvis ja. Hur? Jo, de sammanhag man växer upp i eller för närvarande befinner sig utgör ramarna för handlingsutrymmet - dock inom ramarna har du alltid de fria valet och det är du, och endast du, som har ansvaret för ditt val. Det är du som själv måste ta konsekvenserna av detta ditt val.

Allt tal om orättvisa i detta sammanhanget menar jag inte hör hit. Livet är i detta anseende orättvist - det är bara att acceptera. Att förändra dessa livsvillkor för framtiden är också något som inte hör hit, det är inte nu. Det är nu du lever, det är nu du gör dina val och det är alltid du, och endast du, som är ansvarig!

Psykiskt sjuka då? Ja, vad med dem? De är ju inte ansvariga - de gör ju inte egna val utifrån det förnuft och rationalitet en vanligt individ faktiskt har. Således, att skylla på något annat, uppväxten eller samhället är således att förneka detta som är det unikt mänskliga. Och om du de facto gör det - varför lyssna till dig?!

Alla som växer upp under mindre lyckade omständigheter hamnar inte i en situation där de stoppar in kanylen i armen. Det kan även vara så att den som växer upp med silversked i hand de facto är den som injecerar det förädiska preparatet. Vägen till elände eller lycka avgörs alltid av de val vi gör. Så klart dock inte att de "goda" valen per automatik leder till det man önskar, där finns andra som väljer att sträva efter detsamma. Dock, om du inte gjorde de "goda" valen skulle du aldrig hamna i den situation att du ens konkurrerade med någon om vad det nu än månde vara. Hur som - valen avgör dit livs riktning. End of story.

Varför detta inlägg?

Ja, frågan i sig ligger mig varmt om hjärtat - även om jag inte bloggat om detta i sig. Ännu.... Dock torde det stå klart att jag som libertarian både anser att individen både kan och bör ta ansvar över och leva sitt liv som han, eller hon, själv önskar utan att något eller någon annan har rätt att lägga sig i det. Så klart inte utan restriktioner - principen att inte skada är grundläggande.

Jag vill påstå att det, just därför, går en klar skiljelinje mellan olika ideologier i synen på det egna ansvaret. Jag vill påstå att denna skiljelinjer också går mellan de mer kollektivistiskt orienterade och de individualistiskt orienterade samt även mellan dem som håller altruismen som grundläggande princip och dem som, liksom jag, ser egoismen - den rationella egoismen eller som jag, det rationella egenintresset - som grundläggande.

Inlägget kommer nu av inlägg av Dick Erixon - "Bilbränder beror på attityd och inte sociala problem". Så klart har ett otal andra bloggat om detta vansinne om bränder i både Rosengård och annorstädes. Jag citerar hela inlägget:

I socialistiska Sverige hävdas alltid och genast att kriminalitet och våld beror på socical utsatthet och att alla är offer.

Bloggaren Haore Sulaiman, som själv bott i Gottsunda där många privatpersoners bilar satts i brand, bestämde sig att med block och penna åka tillbaka till förorten för att snacka med ungdomarna och höra om mediernas bild stämmer. Han ger sin rapport hos Second Opinion i ”Journalister är lättlurade idioter” (och blogg):

Jag frågar vad de känner till om bränderna och dess bakomliggande orsaker. […]

– Mycket av vad som händer beror på polisen men vissa bränner bara för att de tycker att det är spännande med uppmärksamhet och att folk här ska snacka om dem, förstårru, säger kompisen.

”Snacka om dem”?

– Ja, du vet. Det handlar om att visa att man kan göra grejer, förstårru, säger den tunnaste i gänget.

Medierna som har rapporterat om bränder och bråk här i Gottsunda har beskrivit orsakerna som sociala- och strukturella problem. Känner ni er utanför samhället?
(alla skrattar ironiskt åt frågan)

– Nej, nej, nej mannen. Det är skitsnack! Vi känner oss inte utanför samhället, säger en av grabbarna och skakar på huvudet. Han fortsätter:

– Det är inte så att vi som bor i de här områdena är typ fattiga eller något.

Med tidningarna skriver att…

– Journalister är lättlurade idioter. Det vet alla här. När de kommer hit och snackar med några snorungar om varför det blir bråk så säger de massa saker till journalisterna om att ungdomarna här inte har någon utväg eller så. Men det är skitsnack.

Det man skrattar åt är artiklar som “Vi ser ingen annan utväg” i Upsala Nya Tidning. Sulaiman resonerar om varför han får andra svar än etablissemangets journalister:

Kanske hyser de större tilltro till mig. Men det kan också vara att de vet att jag kan syna dem bättre än en välvillig svensk reporter och att jag inte är lika ”lättlurad”. Något tydligt svar har jag inte.

Vad jag däremot är bekymrad över är att min undersökning visar att medier på jakt efter rafflande rubriker löper risk att utnyttjas av intervjuobjekt som verka veta vilka knappar man bör trycka på för ”komma med i tidningen”.

Ja, att utmåla alla som begår brottsliga handlingar som offer innebär att man varken förstår vad som händer, varför det händer och framför allt inte kan komma fram till vad som behöver ske för att få ett slut på utvecklingen.

För mig är det uppenbart vad problemet är: vuxenvärlden har inte satt några som helst gränser för dessa förortens unga. Inga lärare vågar säga ifrån. Någon kontakt med andra vuxna har de förmodligen inte. Föräldrarna kan ha kontroll, kanske stenhård kontroll, hemma i lägenheten, men inte alls utanför ytterdörren.

De första vuxna som visar någon som helst auktoritet är brandmän och polis. Därför söker man upp dem. Man vill bli sedd. Man vill kunna spegla sig i några som har respekt med sig.

Varför får dessa unga inte det på andra sätt än genom att kasta sten och bränna grannarnas bilar?

Det är den springande punkten.

De behöver disciplin i skolan. Då kan testandet av gränser ske i betydligt tidigare och i mindre, kontrollerad skala. Då skulle man möta vuxna med auktoritet och respekt, utan att behöva uppmärksamma brandmän och polis.

Skolan är nyckeln. Det är en genomfeminiserad institution som är så mjuk och eftergiven att den inte har något alls att ge grabbar som behöver testa gränser. Feminismen vägrar erkänna unga män som män. Det är som de ska omstöpas till flickor. En både omöjlig och sjuk sak.

Det är min, föga politiskt korrekta förklaring. Få vågar resonera i dessa termer, men det är här vi har förklaringarna att söka. Det är jag övertygad om."

Några tidigare inlägg på temat individualism, kollektivism, altruism och egoism. Läs. Läs. Läs. Läs. Läs.

Tänkvärt om egoism

Bloggat av Erik Stark på Framtidstanken:

"Är man egoist om man vill sig själv och sina närmaste väl?

Eller är man egoist om man lever sitt liv på ett sätt som gör att man blir beroende av andra?

En värdefråga som ställs alldeles för få gånger i den politiska debatten i det här landet."

Egoism och kärlekshandel

Under en kort promenad idag fick jag följande saker att falla på plats avseende detta med kärlek. Här är en kortare redogörelse av tankarna.

Den syn jag har på kärleken är, till skillnad mot tidigare verklighetsfrånvänd uppfattning jag haft, att den inte är något osjälviskt. Min syn är att kärleken är - och måste vara - själviskt. Den osjälviska synen är förödande, den gör kärleken opersonlig (det ligger ju redan där i begreppet 'osjälvisk') och urholkar, som en naturlig följd, dess innehåll och innebörd.

Jag tror att för att kärleken skall bli sann - få sitt fulla innehåll och innebörd, leva upp till att vara det värde vi håller det för - så måste vi med nödvändighet först älska oss själva. Vi måste tillåta den egenkärleken och hålla den som det högsta av värden!

Den osjälviska kärleken
Jag har alltså tidigare sett på kärleken som något osjälviskt och något uppoffrande. Min syn på kärlek har varit att alla bär omkring på en ryggsäck varur man öser kärlek, att alla öser och ger varandra och bekräftar varandra. Häri ser vi altruismen.

Men hur kan man få bekräftelse och det samtidigt går ut på att - i första hand - ge andra bekräftelse? När är man mottagare? Vad är det du tar emot - och ger - om du gör det av 'plikt' snarare än av fri vilja?

Frågan är berättigad. Vi känner ju alla till vem som är en av de stora ledarna i landet - herr Jante! Herr Jante säger ju till dig att DU ska inte tro att du är något.

Herr Jante och altruismen är det ondaste av kärlekspar och deras avkomma, kollektivismen, är idel oäktingar och bastarder.

Vad ser vi? Ser vi inte människor som öser ur sina ryggsäckar utan att ta emot något? Eller är det ens så att man tar emot, vem är DU att ta emot och vad har väl DU att ge - DU skall ju inte tro att DU är något! Oavsett om folk nu tömmer sina ryggsäckar till höger och vänster eller inte tömmer alls - det spelar ingen roll - så vill jag komma till det att det ting som må ligga och skrota i människors ryggsäckar, eller utanför, är något som är helt värdelöst.

Om ingen har gett det ett värde finns inget värde, det är värdelöst.

DU är inget, DU är inte ens den enskilde individ som du är. VAD kan väl DU ha att ERBuJDA? Det du erbjuder, VAD kan väl det ha för VÄRDE?!

Nå, jag tror nu att du ger av det du har. Det är ju din plikt - mot de andra, alla andra. Tyvärr är det du ger dock helt värdelöst. Att det värdelöst erkänns och bevisas inte minst av att du ger bort det, inte byter, du skänker det - DET är GRATIS! Om du ger bort något du inte värderar, då är det också VÄRDELÖST!

Där inte individen är det högsta är kollektivet det högsta. Ingen skall leva för sin egen skull, utan för andra - alla andra - för 'allmänhetens bästa'.

Hur kan kärleken bestå under sådana här omständigheter, om den består vad är då dess innehåll och innebörd?

Den själviska kärleken
Det som nu kommer har redan - i stort - framkommit i tidigare inlägg denna månad.

"Älska din nästa såsom dig själv" säger det så klart. Om du inte älskar dig själv, kan du då älska andra?

Ayn Rand säger så här:

"Att älska är att värdera. Bara en rationellt självisk människa, en människa med självkänsla, är kapabel att älska - därför att hon är de enda människan som kan ha fasta, konsistenta, kompromisslösa, lojala värden. Den människa som inte sätter värde på sig själv kan inte värdera något annat eller någon annan."

Summerar det jag varit inne på ovan. Kärleken är ett värde, för att värdera kärleken måste du vara självisk. De referensramar du sätter upp är ju dem du har för att bedöma din omvärld. Egenkärlekens ramar bestämmer din kärlek av andra.

Låt säga du har en ryggsäck. Låt oss då bestämma att
i) det är DIN ryggsäck,
ii) det är DITT innehåll.

Det är kärleken till dig själv som ger kärleken (innehållet i din ryggsäck) dess VÄRDE. Eftersom det är VÄRDEFULLT sprider du det inte vind för våg - du ger väl inte bort det du värderar högt till vem eller vill vad som helst? Nej, du handlar med det - som med vilket värde som helst. Du bjuder på din kärlek i den mån du får ett värde tillbaka - är du riktigt rik, ja då kan du vara mer frikostig.

DU är någon - tro det och var stolt. Därför - älska dig själv!
DU är först och främst din egen - aldrig någon annans slav. Därför - lev aldrig ditt liv för någon annans skull, och låt aldrig någon annan leva sitt liv för din skull.

Att älska sig själv är att värdera kärleken. Därmed är egenkärleken den enda förutsättningen för att kunna älska någon annat eller något annat. Egoism är således inte något ont -tvärtom! Bejaka dig själv och dina värden, du är din egen och dina värden är dina att hushålla med bäst du själv önskar.

När du nu bett herr Jante fara åt helvete och vänt ryggen åt altruismen kommer du att få se kollektivets overkliga och tillika diaboliska murar falla. Du kommer då att upptäcka den gömt indivder, dessa indiver kommer du då att se att förvandlas från att vara bastarder och oäktingar till att bli dina fria medmänniskor med vilka du kan handla med dina värdefulla värden.

Alltings början....

Alltings början

Med alltings början menar jag inte hur universum kom till och sådant. Avser här kort och gott ungefär hur människan kom att kliva ur björnfällen och grottan och in i ett par Levi's och in i ett kedjehus.

Vad är och vad ligger i utgångspunkten för denna mänsklighetens vandring och utveckling?

Vad är alltings början?

Var börjar människans liv? Vad är den gemensamma utgångspunkten för var och en av oss?

Sanningen är enklare än man tror. Det är jag - jag är mitt livs början och utgångspunkt. Vi är alla våra egna utgångspunkter och inom oss finns verktygen. Du är utgångspunkten och inom dig finns verktygen för klivet vidare. Inom dig finns dina förmågor. Där är med ditt intellekt och ditt förnuft som ditt liv tar sin början och det är med detsamma som tagit dig dit där du är. Din vandring genom livet bärs av allt det här och hur du begagnar det - genom ditt fria val - avgör också konsekvenserna. Du väljer konsekvenser.

Omständigheterna då?

Omständigheterna är vad de är. Detta måste du acceptera vare sig din situation är att betrakta som rättvis eller ej. Livet är nämligen inte rättvist. Livet är dessutom farligt. Det måste man acceptera.

Är omstänigheterna oföränderliga?

Nej.

Vad vill jag ha sagt?

Omständigheterna är vad de är - de väljer du inte. Du väljer inte dina föräldrar, du väljer inte ditt kön, du väljer inte vilket land du föds, på landsbygd eller stad. Det är fakta att acceptera, det är oföränderliga fakta liksom att jorden snurrar runt solen.

Din inställning till omständigheterna är dock inte - har aldrig varit, är inte och kommer aldrig vara - oföränderligt. Dina förmågor, ditt intellekt och förnuft är det redskap du - och alla människor - utrustats med vilka är föränderlighetens redskap. Du är herre över ditt liv, du väljer ditt förhållande till din omgivning och till dig själv.

Med sagt påstår jag inte att det behöver vara enkelt. Vi har olika ramar. Är du uppväxt i en förmögen familj i västerlandet är dina ramar annorlunda jämfört med om du växer upp i en familj på landsbygden i ett u-land. Inom dessa ramar är dock din vilja alltid möjlig.

Tvivel - Om du väljer att tvivla på dina egna förmågor, ditt intellekt och förnuft. Då har du givit upp dina möjligheter, då har du givit upp ditt liv.

Syndabock - Om du väljer att skylla på omständigheterna ifrågasätter du även då dina egna förmågor, ditt intellekt och förnuft. Även då har du har du givit upp dina möjligheter, även då har du givit upp ditt liv.

Oavsett vilket sätt du väljer att giva upp på, eller båda, blir följden densamma. Konsekvenserna låter inte vänta på sig. Konsekvenserna blir negativa såväl materiellt som psykologiskt.

Återigen så är vi alla våra egna utgångspunkter och inom oss finns verktygen. Med start hos var och en av oss med våra förmågor, vårat intellekt och förnuft tar allas våra liv sin början. Således är det genom användandet - eller icke-användandet - av förmågorna, intellektet och förnuftet som bär oss dit vi kommer - eller inte kommer. Vad som blir, eller inte blir, kommer av hur vi begagnar de givna resurserna. Våra val ger oss konsekvenser, vi väljer således konsekvenser.

Alltings framsteg

Alltings framsteg kommer därmed också som ett direkt av att vissa människor nyttjat sina resurser framgångsrikt. Allt skapat är en direkt följd av användandet av förnuftet. Det spelar alltså ingen roll hur många s.k. "proletärer" du har inne i en fabrik eller hur många tjänstemän det sitter på ett kontor - deras arbete är avhängigt den människa av vars förnuft en idé eller vision tagit form.

Inga som helst "proletärer", eller tjänstemän för den delen, hålls i någon som helst sorts förtryck, slaveri eller något liknande nedlåtande och missvisande. Absolut inte. Inga som helst "proletärer", eller tjänstemän för den delen, hålls i något som helst negativ och orättvist beroendeförhållande.

Var och en av "proletärerna" och tjänstemännen var fria att ingå anställningsavtal, var och en av dem har också rätt att när som helst avsluta sin anställning. Detta är deras rätt. Deras enda rätt.

I själva verket är det tack vare vissa människors användande av förnuftet som idéer uppstår, idéer som sedan tar konkret form, konkreta former som kräver logistik för produktion, produktion som kräver arbetsinsats då, han eller hon som är grund till allting inte kan göra allting själv. Det är förnuftet som slutligen emanerar i möjligheter till sysselsättning och inkomst för andra.

Vem har vem att tacka?

Uppfanns hjulet när en samling håriga vildar satt i en ring och slog planlöst på några stycken trä? Nej, det krävdes att någon, genom att använda sin hjärna, brukade sitt intellekt och förnuft tänkte ut hjulet. Hjulet är hans skapelse. Likaså är alla andra efterkommande hjul - vare sig skaparens hand varit närvarande vid produktion eller ej - produkter av hans skapande.

Det bakvända resonemanget - den bakvända åskådningen

Allting vi människor påstår/anser/håller för sant har en filosofisk förankring - så är det vare sig vi vill det eller ej, vare sig vi är medvetna om det eller ej.

Det bakvända resonemanget - det som i stort hävdar precis tvärt emot vad som här framkommer - är också det något som har en filosofisk förankring. Den bakvända åskådningen vill jag dock jag påstå att den är direkt belamrad med en direkt felaktig och illvilligt lögnaktig filosofi vilken helt saknar verklighetsförankring. Dess grundläggande filosofiska antaganden - grundlösa påståenden snarare - som via diverse "grubblare" har kommit att sammanställas i diverse program och agendor har via illvillig propaganda kommit att tränga in i människors medvetande.

Dessa läror är förkastliga. Inte minst dess förakt för människan. De vilar inte på någon stabil objektiv grund utan på idel svårbegripligt kvasifilosofiskt orerande vilka omformuleras till rena rama känsloresonemangen för att locka med dess utvalda publik till vanvettiga och verklighetsfrämmande och -kränkande krav.

Det talas om orättvisa villkor. Världen är världen är orättvis och farlig. Orättvisa är dock inte självvald och i den bemärkelsen inte påverkbar. Den bakvända åskådningen vill - till varje pris - söka komma åt detta genom fördelning. De som anses ha störst behov skall ha rätten att avkräva dem med störst förmåga sådan de inte har förtjänat. Oförtjänsten blir rätten. Som jag i ett annat inlägg sagt kan man nu inte skapa frihet genom att inkräkta på någon annans, det är självbedrägeri.

Den bakvända åskådningen skapar dock just ett sådan samhälle som är baserat på behov och bidrag, vilket ju också därmed är slaveri och stöld. Vem har väl rätt att kräva något av någon annan? Vilken uppfattning har de "behövande" om de förstår att skapande och förtjänst är till för andra - att förtjänst blir till oförtjänst? Vilken uppfattning får de driftiga människorna när de ser att alla andra har rätt dennes förtjänst?

För att nyare och rättvisare villkor skall bli till måste människor tillåtas leva sina egna liv. Människor måste tillåtas att fritt använda sitt förnuft - det är ju ur det som utveckling emanerar till gagn för alla. Rättvisa är ju i dess grundläggande form ATT få leva sitt eget liv.

Det spelar ingen roll om vissa personer är eller blir astronomiskt rika, det är dem som skapat, det är följden av dessa skapelser som givit oss överflöd och den sanna välfärden. Det är detta som drar med sig resten av världen.

Rikedom är inget statiskt, den enes bröd är inte den andres död. Rikedom är något som skapas. Inte fanns väl allt vi ser nu, all rikedom omkring oss, redan innan vi såg den? Inte heller kan vi se rikedom som något som alla bidragit till att skapa.

De som resonerar bakvänt tänker inte så. Frågan är om de alls tänker.... De ser inte till människans förnuft utan ser allt arbete som likvärdigt, alltså att allas bidrag är lika viktigt, därför måste också - för det allmännas bästa - det skapade överflödet måste fördelas.

Vad man vill är ju, kort och gott, att försöka i) förändra det "oföränderliga" och ii) förneka det föränderliga d.v.s. föränderlighetsförmågan hos människan.

Detta går inte. Det går inte att först försöka förändra det oföränderliga och sedan förvänta sig att utvecklingen (som annars - utan inblanding av staten - sker naturligt) skall ske av sig själv per automatik. Dock, är detta vad de som driver de fördelningspolitiska ideologierna tror.

De fördelningspolitiska ideologierna åstadkommer endast det motsatta, eftersom de, i sin påstådda humanistiska nitiska rättviseiver i själva verket förnekar den skapande människan. Människan betraktas inte som självtillräcklig utan som en del av något större. Det är det "allmänna bästa" som har företräde och går före individen - detta kallas kollektivism. Sedan skall människan även, först och främst, leva för andra - alla andra. Människan skall rätta sina förmågor till att stå i behovets tjänst - detta kallas altruism.

Detta samhälle man då får - de valda konsekvenserna - är ett samhälle anpassat efter den sämste. I detta samhälle är förnuftet slav under behovet. Följden blir folk stänger av förnuftet, varför använda något som blir till en belastning och börda för dig? Storleken på din förmåga avgör storleken på de behovbördor du måste bära! Ironiskt nog är det alltså så, något som fördelningsivrarna/konfiskerarna vägrar inse det, att hela det skapade systemet står och faller med de förnuftiga och framgångsrika.

Detta samhälle bygger på en tanke om allas lycka, den stora massans lycka, och individens lycka är avhängig detta. Men, kan en grupp känna lycka? Nej, bara en individ kan känna lycka. Eftersom individen förnekas och kollektivet upphöjs, följer att - eftersom en grupp inte kan känna lycka - allt prat om lycka blir motsägelsefullt och självmotsägande, ja, helt enkelt nonsens. Konsekvens: minsta möjliga lycka till största möjliga antal.

Både altruismen och kollektivism är självförnekelse. Målet är 'de andra', alla de andra, och detta medför ofrånkomligt och oemotsagt självförnekelse - altruism. Kollektivet går före individen vilket också innebär självförnekelse - kollektivism.

Att förneka sig själv är avsäga sig sitt förnuft. Att avsäga sig sitt förnuft avsäger förmågorna. Att avsäga förmågorna stoppar utvecklingen och framåtskridandet, när motorn stannar upphör det osjälviska och omöjliga tillfredsställandet av de oförtjänta behoven. Altruismen och kollektivismen skapar inte annat än död.

Döden är en logiskt följande stagnationen och mänsklig olycka och lidande. Den automatiska utveckling - fördelningsivrarna/konfiskatorerna - tror sig bana vägen för blir till intet. Orsaken till denna verkan: De har stängt av världens motor - det mänskliga förnuftet.

"När duktiga industriidkare skapade förmögenheterna på en fri marknad (d v s utan att använda våld och utan vare sig hjälp eller annan inblanding från statsmakterna) skapade de nytt välstånd - de stal den inte från de människor som inte hade skapat den. Om man tvivlar på detta behöver man bara ta en titt på "samhällets totala produktion" - och levnadsstandard - i de länder där sådana människor inte har tillåtits existera."
Ayn Rand

Rättigheter, moral och lycka

Till ovan nämnda skall nämnas att vad gäller rättigheter har inga grupper några som helst rättigheter. Det är bara individer som kan ha rättigheter. Kollektiva rättigheter är en självmotsägelse således och individuella rättigheter blir ett överflödigt begrepp. Den grundläggande rättigheten som människan har är rätten till sitt eget liv och då blir den logiska följden att kollektivism och altruismen är omöjlig.

Det "allmännas bästa" - kollektivismen - blir till ett kriminellt antibegrepp som det inte går att leva upp till. Det kriminella är allt för uppenbart eftersom de, vilka är de enda som kan ha rättigheter, individerna, tvingas leva för andras skull. Altruismen är även den omöjlig och kriminell, som en sorts normbärare är den i själva verket ledstjärnan och idealet till och för självförnekelsen.

Utifrån rätten till sitt liv är den enda moral människan har att leva efter är att sträva efter sin egen lycka och detta gör hon genom att leva i enlighet med sina önskemål, mål och värderingar vilka är okränkbara. Detta får inte kränkas av någon, varken individ eller kollektiv, inte heller får denna sträva kränka andra.

En grupp, ett kollektiv, kan inte känna lycka. Endast en individ kan känna lycka. Att kunna känna lycka förutsätter nu - logiskt - att få leva i enlighet med sina önskningar och värderingar. Således, återigen, är kollektivismen och altruismen omöjlig. Den förnekar både den grundläggande rättigheten och därmed då den följande moralen att sträva efter sin egen lycka.

Jag anar en invändning här, att detta skulle innebära att man inte bryr sig om andra. Denna invändning faller ihop av sig självt av två anledningar:
1. Altruismen och kollektivismen är INTE detsamma som att bry sig om andra - där går andra per defenition, av tvång och moraliskt åläggande plikt, före din egen önskan om att bry sig om andra. Din önskan är en sorts andra värde - oavsett om du bryr dig om andra eller inte, måste du bry dig. I själva verket tror jag att följden blir det motsatta, du slutar bry dig och går in i dig själv på ett negativt sätt, då du förnekar andra tillsammans med dig själv.
2. Att leva i enlighet med sina önskningar och värdering är INTE detsamma som inte bry sig om andra. Du måste inte ha med andra att göra men du får bry dig om vad och vem du vill, det är ditt val att välja, inte någon annans. Att få leva sitt liv ifred öppnar för äkthet utåt - därför är äkta själviskhet, eller egoism om du vill använda det begreppet, något grundläggande gott och positivt.

"Älska din näst såsom dig själv" sammanfattar innebörden väl. Den egna lyckan är inte bara viktig utan det mest fundamentala. Om du inte själv är lycklig, hur skall du då annars kunna värdera lyckan i sig och förstå eller vilja den för något eller någon annan.

"Att älska är att värdera. Bara en rationellt självisk människa, en människa med självkänsla, är kapabel att älska - därför att hon är de enda människan som kan ha fasta, konsistenta, kompromisslösa, lojala värden. Den människa som inte sätter värde på sig själv kan inte värdera något annat eller någon annan."
Ayn Rand

Allting - har sin början hos individen.
Allting - startar hos det intellekt, förnuft och skaparförmåga hon har.
Allting - alla variationer av framsteg kommer ur individernas förmågor.
Allting - allting vi ser är summan av de konsekvenser som människan valt.

Välj inte andra före dig själv - det är självförnekelse.
Välj inte andra före dig själv - du avsäger dig ditt intellekt och förnuft.
Välj inte andra före dig själv - du avstår från dina rättigheter.
Välj inte andra före dig själv - du överger din moral vilken är att sträva efter din egen lycka.
Välj inte andra före dig själv - det gör dig till medskyldig till anhopandet av alla negativa konsekvenser.

Välj dig själv - låt dina framgångar vara dina, du är hjälten i ditt liv så var var stolt!
Välj dig själv - och du kommer tackla alla motgångar som eventuellt kommer.
Välj dig själv - och du är INTE medskyldig till anhopandet av negativa konsekvenser.
Välj dig själv - du är fri, så var fri och slåss för din och andras frihet.

Välj dig själv - säg 'Lämna mig ifred!'

-----------------------------------------------

Frihetstankar

Uppdaterad 09-07-22 kl:22:30. Längst ned.
Frihetsberövande frihetstankar är hemska tankar till skillnad från riktig frihet och sköna tankar därom.

• - Kan man ge någon frihet genom att inkräkta på någon annans?
• - Kan frihet sägas finnas om inte dem, som friheten skall omfatta, har givit sitt medgivande?

Svaret är självklart NEJ på dessa frågor.

• - Vad är då den grundläggande friheten för en människa?

Den grundläggande friheten är rätt till sitt liv.

• - Vad innebär rätten till sitt liv?

Rätten till sitt liv innebär att leva helt i enlighet med förmågor, sina önskningar och värderingar, att fritt bruka sitt intellekt, sin förnuft och sin förmåga att skapa. Skörden av skapandet tillhör endast den som själv skapat det, det är dennes egendom, oavsett om det gäller de konkret producerade produkterna eller inkomsterna därav. Ingen annan äger rättighet till det!

Fritt liv innebär således också frihet från andra människor - ingen kan tvinga människor till kontakt, umgänge eller någon som helst sorts beroendeförhållande de ej själva samtyckt till.

Alla mellanhavanden människor emellan måste ske på frivillig basis.

Köpmannen eller handlaren fungerar som idealtyp. Alla transaktioner mellan människor som sker är värden, vare sig det gäller pengar, varor eller känslor. När två individer kommer överens har ingen tredje part rätt att lägga sig i eller anmärka utbytet - vad finns där att anmärka och med vilken rätt?

• - Finns där inga restriktioner?

Så klart. Ditt liv är ditt att leva som du behagar så länge som det inte inkräktar på någons annans liv. Ditt liv är ditt att leva utan kränkning från vare sig individ eller stat.

• - Är detta den sorts frihet vi ser idag?

Nej. Den frihet jag talar om brukar kallas för "negativ frihet" och innebär frihet från hinder.

Den frihet som vi bevittnar idag är den som brukar kallas "positiv frihet" att ha frihet till, alltså att man skall hjälpa andra att ge dem möjligheter till frihet. Kort och gott är det härrur som diverse 'rättighetskrav' emmanerar - rätt till arbete, rätt bostad, rätt till än det ena och än det andra etc etc bla bla bla.

Dock är det så att för att bemöta dessa 'rättighetskrav' måste det finnas medel för det. De medel som staten skjuter till i form av bidrag, stöd, subventioner - kalla det vad tusan du vill - är dock inget som regnat från himlen likt manna eller något som växer på trän. Nej, det är sådant som staten har hämtat in i form av skatter, avgifter - kalla det för vad tusan du vill - och som sådana härrör de ur av människor skapade värden.

Jag handlar exempelvis vissa produkter på LIDL, de är lika bra som produkter på ICA men har ett lägre pris. LIDL tillhandahåller detta och jag köper det. Jag är fri att handla, LIDL säljer. Vi kommer därmed överens om en affär. Av det jag betalar går nu en viss summa, i form av moms, direkt till statskassan. Denna avgift har jag inte medgivit till. Detta är egentligen då att betrakta som ett intrång i det fria utbytet mellan mig oc LIDL.

De till statskassan inkomna medlen skall då sedan distribueras ut till - låt oss kalla det - mindre bemedlade, vilka de i enlighet med 'rättighetskrav' har rätt till för sin frihet. Dessa medel är således av dem helt oförtjänta. De som skapat produkterna (eller tjänsterna etc..) varur avgifterna har tagits är de som denna förtjänst endast och rätteligen tillhör. Att avkräva dem detta inkräktar således på deras frihet, vilken är den enda frihet man kan ha rätt till.

Den s.k. "postiva friheten" är således en självmotsägelse. Man kan inte skapa frihet genom att beröva frihet.

Den s.k. "positiva friheten" är också motorn som driver den omöjliga välfärdsstatens hjul. Drivmedlet är kollektivismen och altruismen vilket ju, de facto, förnekar individen sin naturligt ägda frihet till förmån för att tjäna ALLA andra utom dig själv. Den fria individen blir slav under nonsensidén "samhällets bästa", fria individers förmågor och förtjänst stjäls för att oförtjänt tillfredsställa och tjäna andras behov.

Den s.k. "positiva friheten" har tuffat på länge, farten i dess galenskap är ohållbar när vi ser hur friheten berövats och skapat ett samhälle som lever på oförtjänst där bidrag är normen och inkomst är något fult. Hatten av för pappa staten som så duktigt delar ut sina medel. Dags att inse att de medel pappa staten delar ur har han redan stulit av dig. Det är dags att kräva det som är ditt tillbaka!

Kräv din frihet - säg ifrån.
Säg 'lämna mig ifred!'

Fastnade i Ayn Rands sedvanligt knivskarpa och logiska uttalanden:

"Medan altruismen vill frånta de skarpsinniga lönen för mödan genom att hävda att det är den kompetentes moraliska plikt att tjäna den som inte äger kompetens och att offra sig för vem som helst som har behov av det - tar oss stamtillhörighetsantagandet (dvs "det allmännas bästa", min anm.) ett steg längre: dess anhängare förnekar att intelligensen existerar och den roll den spelar i välståndsproduktionen.

Det är moraliskt sett ren oanständigt at betrakta välstånd som en anonym produkt av stamgemenskapen och sedan bara diskutera hur man ska "omfördela" den. Åsikten att välstånd är resultatet av en obestämd, kollektiv process, att alla på något sätt har bidragit, att det är omöjligt att säga vem som gjort vad, och att något slags utjämnande "fördelning" därför är nödvändig - skulle kanske ha varit rimlig bland en samling primitiva vildar i djungeln där man ägnade sig åt att flytta stenblock utan hjälp av redskap (men även där måste någon organisera och starta flyttandet). Att hysa den uppfattningen i ett industrisamhälle - där individuella framgångar finns offentligt dokumenterade - är en så grov undanflykt att det är en skymt att över huvud taget överväga den."

Repeterar:

Kräv din frihet - säg ifrån.
Säg 'lämna mig ifred!'

Egoism och altruism. Individualism och kollektivism.

Så, då var det dags för ett inlägg igen. På tiden! Ett inlägg som på ett sätt länge funnits inom mig och nu var det dags att få det ur systemet. Usch, system, vilket ord. Gillar inte. Det hela fick ny energi i samband spörsmål före, under och efter valet till europaparlamentet.

Tänker mig här och nu orda kring egoism och altruism och därmed också kollektivism och individualism. Inlägget spänner över både stort och smått, det är jag medveten om och skulle vilja följa upp och utveckla det hela vid tillfälle, men vill ändå försöka skönja en röd tråd genom resonemanget.

Jag kommer att hårdra det hela knyta an altruismen och kollektivismen till den nidbild och förvanskade uppfattning som egoismen och individualismen så oförtjänt fått.

Altruismen är för mig ett kollektivets opersonliga individutsläckande tsunami. På toppen av denna dysfunktionella filosofiska omöjlighet rider de sanna utnyttjande profitörerna. Under dessa politruker översköljas fria individer och vågen såväl förtrycka som hålla människorna nere vilka utnyttjas och dräneras så till den grad att de slutligen helt passiviseras, avindividualiseras och alieneras. Individen betyda intet. Kollektivets gråa opersonliga massa betyda allt.

Det var nog inte så Karl Marx förställde sig begreppet ”falsk medvetande” men för att använda det begreppet så har ju altruismen kommit att bli en sorts tankeverktyg i händerna på de styrande och deras hantlangare. Medan gemene man sliter i sitt anletes svett och i tron att man bidrar till någon sorts allmänhetens bästa utarmas i själva verket de fria individernas egna inneboende individuella unika skaparkraft och skaparförmåga. Hindret är den ogenomträngliga, förtätade unkna, inhumana och byråkratiska massa av regler, förordningar, myndigheter, verk etc. Allt uppburet av vår inkomst vilken konfiskerats i form av skatt och allehanda tänkbara avgifter.

I Sverige har vi – enligt min mening – länge levt i tron och uppfostrats till att tro att egoism och individualism är något som är av ondo. Jag tänker nu inte främst på den s.k. jantelagen som är stark i våra nordliga breddgrader. Jag vill påstå att vi, som en följd av det i stort eviga socialdemokratiska regerandet i landet med dess inflytande över livets alla områden – de har ju trots allt i stort haft sin agenda som ledstjärna genom att vara i stort ha varit ett mer eller mindre statsbärande parti – kunnat forma utbildning och kontrollera media i form av public service etc. Indoktrinering och manipulation alltså.

För dem som invänder nu och tänker ”nyliberal propaganda!” kan jag lugnt bemöta det med erfarenheten av ett förflutet som socialdemokrat. Av uppväxt och hävd har jag varit det. Tanken på något annat då var för totalt främmande, snudd på att det skulle kunna betecknas som förräderi. Så starkt var greppet och övertygelsen.

Alltså, jag kan paketet, jag vet hur en sosse, ja, hur vänstern tänker (har i stunder av svaghet även varit medlem i och röstat på både Vänsterpartiet och Miljöpartiet). Jag känner igen retoriken. Paketet är hela tiden färdigt att levereras – hur ofta får man exempelvis inte höra att ”vi socialdemokrater tycker”. Partiet framför allt alltså…

Men, för ca 5 år sedan började jag tänka själv!

För ca 5 år sedan kände jag att ”Fan, det är något som jävlig fel med allt det här.” Det var de sista åren av SAP-styre innan Alliansen tog över rodret som fick mig att känna detta. Dessa år, dessa 12 år, kan ju inte annat än ses som ett gigantiskt misslyckande med politruken och allsmäktige Göran Persson i spetsen. Sen jag gick ut Universitetet 1997 dröjde det ända till 2007 innan fick ett fast arbete. Däremellan genomled jag år av pendling mellan diverse korta jobb, A-kassa och trAMS-åtgärder. 10 år!

Men ännu idag pratar sossarna om ”Jobben först”. Läste jag rätt på valaffischen?! Jobb skapas inte av politiker – lär er det någon gång! Såg ni inte resultatet sist?! Er politik är inte annat än ett misshushållande av resurser när ekonomi ju egentligen ”behandlar hushållande med resurser i ett tillstånd av knapphet. Med knapphet menas att tillgängliga resurser är begränsade i förhållande till totala önskemål och behov. ”

Önskemål och behov. Alltså är det tillgång och efterfrågan som skapar jobb. Inte subventioner och bidrag, inte skatter och avgifter och protektionism! Låt folk efterfråga, låt företag producera. Bort med politikerfingrar därifrån och från annat håll också! Ju mindre politiker har med livet att göra, desto bättre. Är inte människor mogna nog att leva sina liv själva?!

Märk väl, jag vänder mig inte till SAPare för att diskutera nu. Det lägger jag ner. Jag kommer ändå bara att bemötas med samma tugg som innan, samma retorik. ”Vi socialdemokrater tycker”. Suck. I rest my case!

Sagt och gjort, jag gick till botten med det hela genom att ifrågasätta hela mitt batteri av insocialiserade och inympade paket av åsikter, ifrågasätta dem i sig och ställa dem emot alternativa åsikter och motsatser. Detta var inte någon enkel eller alla gånger heller behaglig resa men det är ALLAS JÄVLA ANSVAR att gå till botten med sina åsikter för att komma fram till vad man faktiskt tycker. Att på detta sätt omvärdera och omvälva sitt inre kan alltså sannerligen skaka en i grunden då man under en tid svävar i ovisshet kring det mesta. Men väl utkommen på andra sidan är allting mycket behagligare, klarare, och tryggare.

Jag utmanar alla läsare genom att säga: ”Om du inte vågar dig på detta är du i sanning inte ärlig eller uppriktigt mot dig själv, tillika är du feg!”

Idag känner jag mig på riktigt trygg i mina åsikter. Mina åsikter är ett resultat av en ärlig, hård och uppriktig genomgång. Mina åsikter är mina egna. Det är jag själv som kommit fram till dem, ingen annan. Folk må nu säga jag ”har fel” men det rör mig inte ryggen, åtminstone har jag tänkt själv till skillnad mot många andra. Mina åsikter är och kommer alltid att vara starkare än när någon säger att ”vi i den här gruppen tycker”, jag behöver och vill inte gömma mig bakom någon eller något, inget parti, ingen människa, ingen gud. Skulle jag bli med i något parti blir det i ett parti som bäst stämmer överens med mina åsikter. Dock kommer jag alltid att säga ”jag tycker” och i de fall jag inte tycker som ”partiet tycker” kommer jag ändå att säga ”jag tycker” – ingen annan skall säga vad jag tycker!

Att vara så här individualistisk betyder nu dock inte att man på något sätt är helt oberoende. Inte alls utan tvärtom. Jag är beroende av människor som vem som helst annars på ett mänskligt plan. Dock, vad de tycker, vad de äter, vem de går till sängs med, vad de röstar på, om de är religiösa etc etc det är mig egentligen likgiltigt. Jag vill nämligen att alla skall få leva i enlighet med sina egna önskningar, intressen och förmågor så länge detta inte inkräktar på någon annan. Detta är för mig grundläggande. Gör vad du vill och låta mig göra vad jag vill så länge jag inte inkräktar på dig, du på mig, och någon kommer till skada så är allt gott och vi har grunden för sann acceptans av och respekt för varandra. Detta är grundläggande för detta är vad alla vinner på.

Individer kan alltså leva tillsammans med varandra – trots alla de olikheter vi de facto har.
Individer måste inte likriktas – sudda ut de olikheter vi de facto har.
Individer måste således inte ställas emot varandra genom att sorteras in i diverse grupper och kämpa mot varandra.

Klassbegreppet är för mig det som är den ytterst mest osmakliga benämning för hela denna människoförnekelse! Vem har rätt att peta in mig i någon som helst sorts sammanhang?! Ge fan i det! Varför skulle jag tillhöra en viss grupp och var går förresten gränsen för detta? Tänk efter och du förstår själv att allt detta är något synnerligen konstruerat som när det skall pådyvlas oss inte bara framstår som makabert utan också fullständigt osmakligt.

Exempel från verkligheten. Mig själv. Jag är uppväxt i en s.k. ”arbetarfamilj” och torde ju då, av hävd, tillhöra arbetarklassen. Idag arbetar jag som administratör och har 4 ½ år av samhälls-/beteendevetenskapliga studier bakom mig. Under studietiden tillhörde jag, om jag minns rätt, det som kallas för socialgrupp ett. Vad tillhör jag då idag? Arbetarklass? Medelklass? Arbetare kan jag ju inte vara (fastän jag uppbär ett arbete!) utan snarare då en s.k. borgarbracka eftersom jag jag ju jag röstade Moderaterna i förra valet och nu sist på Hökmark till europaparlamentet? Men borgare kan jag ju inte vara och någon sorts, för att spinna vidare, egensinnig kapitalist som sätter pengar före människor, eller? Jag har ju trots allt inte växt upp med silversked i mun hållna av rika föräldrar. Är det någon mer än mig som ser det absurda som lyser fram här eller har du så förblindats att förnekar se det?

Så, vad är jag då? Ja, vad du kallar mig är mig likgiltigt. Jag är liksom dig en individ.

Så mycket finns att säga om detta med att dela upp folk i diverse grupper men tycker det är överflödigt ödsla tid på det hela. Avslutar det med några frågor:
Tillhör man någon grupp och i sådana fall varför? Väljer man själv eller tillhör man något beroende på sin, låt oss kallas det position i samhället såsom yrke, inkomst etc? Vem har bestämt vad man tillhör? Varför? Att strida för en klass innebär inte det att strida mot en annan klass och vad innebär det? Har man inte då givit upp delar av sig själv till förmån för ett kollektivt ideal? Inte nog med det, i samma stund som man givit upp sig själv i striden för sitt kollektiva ideal kämpar man mot andra individer vilka då också skall rättas efter detta kollektiva ideal – vad har vi nått då? Etc etc etc.

Tankarna löper nu iväg till det gamla Sovjet (som Putin nu på sitt eget lilla vis förvisso har en egen diktaturvariant på där han sitter i bakgrunden och rycker i trådarna till sina förtryckarmarinoetter). Vi kan förresten ta vilken kommunistregim som helst i och för sig, kommunism ligger ju trots allt på ena ändan av en kollektivistisk skala som ju socialismen de facto är. När vi ändå är igång så kan vi ta alla andra liknande massrörelser också. Som jag i tidigare redogjort för är likheterna slående lika mellan kommunism/socialism och fascism samt även den militanta islamismen. I dylika regimer har fria individer ringa eller ingen betydelse alls. De har alla någon sorts kollektiv tanke som utplånar individen vare sig det går under benämning proletariat, arisk ras eller vad som. Vad jag vill komma till här är att det är i dessa sammanhang vi finner de absolut värsta egennyttiga parasiterna, det är här vi finner en liten klick som genom att totalt med alla tänkbara medel hålla alla människor i schack samtidigt som de själva lever gott genom tillförskansade privilegier uppburna av en förtryckt massa av passiviserade, avindividualiserade, alienerade och olyckliga individer.

Vad jag vill komma till är att jag påstå att egoism eller själviskhet inte är ett problem utan något i själva verket något fundamentalt essentiellt. Det är dess motsats som är farlig, jag vill istället påstå att altruism inte bara är fundamentalt dysfunktionell, den ger dessutom utrymme för allehanda ondskefullt människoförnekande.

I introduktionskapitlet i Ayn Rands skriver bok ”The virtue of selfishness” står om den vanliga uppfattningen om ”själviskhet”:

”In popular usage, the word ”selfishness” is a synonym of evil; the image it conjures is of a murderous brute who tramples over piles of corpses to achieve his own ends, who cares for no living being and persues nothing but the gratification of the mindless whims of any immediate moment.”

Ayn påpekar dock:

”Yet the exact meaning and dictionary defenition of the word ”selfishness” is: concern with one´s own interests.”

Intressant va? Sina egna intressen. Är inte just detta vad alla vill och säger sig vilja leva för – i enlighet med sina egna intressen?
Ayn utvecklar:

”This concept does not include a moral evalutaion; it does not tell us wheter concern with one´s interests is good or evil; nor does it tell us what constitutes man´s actual interesets. It is the tasks of ethics to answer such questions.”

Alltså, ens egna intressen har inte med moral att göra men den negativa bild av egoism/själviskhet som finns är något som kommer från den altruistiska ståndpunkten.

”The ethics of altruism has created the image of the brute, as it answer, in order to make men accept two inhuman tenents: (a) that any concern wtih one´s own interests is evil, regardless of what these interests might be, and (b) that the brute´s activities ar in fact one´s own interests”.

I korthet kan man säga att altruismen säger att alla handlingar man gör för andras fördelar är av godo medan vilken som helst handling man gör för sin egen skull/vinning är av ondo. Vem köper detta rakt av? Inte jag i alla fall. Låt oss leka med tanken du vill bli så rik att du inte behöver tänka på någonting utan att bara ägna resten av ditt liv i frosseri eller vad som – sinnebilden av den girige kapitalisten alltså. För att nå dit måste man ju skapa något som kan generera denna mängd pengar. Är det inte troligt att som en följd av ens egenintresse att bli rik man skapar en mängd fördelar för kleti och pleti också? Jobb, inkomster, efterfrågade produkter etc etc. Alla som nu vill bli äckligt rika måste ju inte enbart, för den sakens skull, strunta i andra för det. När en lyckas – om så för sin egen skull endast – kommer det att dra med sig andra i framgångsvågen. Således, att leva i enlighet med sina egna intressen har inget med moral eller värden att göra.

Jag avslutar med följande citat av Ayn Rand:

”The obejctivist ethics holds that human good does not require human sacrifices and cannot be achieived by the sacrifice of anyone to anyone. It holds that the rational interests of men do not clash – that there is no conflict of interests among men who do not desire the unearned, who do not make sacrifices nor accept them, who deal with one another as traders, giving value for value.”

Repris från ovan: Altruismen är för mig ett kollektivets opersonliga individutsläckande tsunami. På toppen av denna dysfunktionella filosofiska omöjlighet rider de sanna utnyttjande profitörerna. Under dessa politruker översköljas fria individer och vågen såväl förtrycka som hålla människorna nere vilka utnyttjas och dräneras så till den grad att de slutligen helt passiviseras, avindividualiseras och alieneras. Individen betyda intet. Kollektivets gråa opersonliga massa betyda allt.