Hur galet är förhållandet till och uppfattningen om Obama egentligen?
Obamas sjukvårdplan har uppenbart dåligt stöd (läs Dick Erixon). Här i Sverige kallas motståndet av media för en högerextrem mobb. Motståndet visar nu upp 56 % - alltså en majoritet. Svensk media är således mot demokrati.
Mot demokrati men för Obamas plan. Mot demokrati men för Obama som gullar med Irans president (läs Dick Erixon) som visat samma vänlighet tillbaka:
När Amerikas president Barack Obama visat andra kinden till inför Iran, har han fått en riktig dagsedel som svar. Medan Obama snällt och vänligt talat om samtal och bjuda in Iran i värmen, har Iran avfyrat kortdistansrobotar och en ny okänd och olaglig anläggning för nukleär forskning har avslöjats.
Ahmadinejad spottar Obama i ansiktet.
Appropå Obamas sjukvårdsplan. Eftersträva en svensk modell, kan det vara något? Klicka för all del in på denna länken. Således är det nu lättar att få träffa en läkare i Albanien än i Sverige! Hur kunde det bli så här? Och Albanien är då ett land som Obama avundsjukt blickar emot.... eller?
Det är alltid intressant att sammanfoga punkter - eller hur? ; )
Mandatperiodens slutsträcka: arbetslinjen hann ikapp konstnärerna
Jag och andra har under den här mandatperioden efterlyst de där små men symboliskt viktiga reformerna som på ett eller annat vis signalerar borgerlig regering. Att, som regeringen nu gör, avskaffa det särskilda socialbidrag som försörjt mången kulturkofta/politisk aktivist under de gångna trettio åren är en sådan reform.
Denna ordning stadgade att vissa enligt staten särskilt viktiga kulturarbetare kunde hävda sin rätt till andra människors pengar i kraft av sig själva. Deras ID-kort fungerade även som kreditkort, garanterade av oss andra. Bland de som kunnat försörja sig på detta vis, parallellt med att de utövat sin "samhällskritik" mot den gräsliga kapitalismen, märks extremister som diktatur- och folkmordsapologeten Jan Myrdal och antisemiten Lars Hillersberg. Inte heller kommunisten Maj Wechelsmann har hållit sig för god för att leva på arbetande människor pengar.
Möjligen rymmer just detta bidrag en del av förklaringen till det von oben-förakt som ofta märks från kulturvänstern. Det är ju svårt att respektera företagande och lönearbete om man själv inte behöver ägna sig åt det.
Men snart är det alltså slut med kulturparasiterandet. Adelns privilegier avskaffades från den första juli 2003. Kulturfeodalismen överlevde ända till första januari 2010.
Med anledning av föregående inlägg hänvisar jag nu till Johnny Munkhammars artikel "Vinstkritikerna hotar välfärden".
Inledningen lyder:
Sverige kan skapa ett bättre välfärdssamhälle än den välfärdsstat vi har idag. Idag plågas vi av problem med kvaliteten i äldreomsorgen, tillgängligheten i vården, byråkratin hos Försäkringskassan och bristen på flexibilitet i barnomsorgen.
System och offentliga monopol eller dominans
Mycket är bra, men det kan bli så mycket bättre. Vi efterfrågar bättre välfärdstjänster och är beredda att betala, ändå består problemen. Då finns det systemfel, som inte minst stavas offentliga monopol eller offentlig dominans.
Verklighetens fakta - vinstdrift ÄR bättre!
Idag utförs cirka tio procent av välfärdstjänsterna i privat regi, med närmast uteslutande offentlig finansiering. Av de privata utförarna av skola, sjukvård, barnomsorg och äldreomsorg finns många företag som strävar efter vinst.
Studier, enkäter och opinionsmätningar har bedömt skillnader mellan de offentliga och de privata enheterna. Friskolorna når bättre resultat, privat äldreomsorg har bättre kvalitet, privat sjukvård ger mer vård per krona. Och såväl personal som brukare är nöjdare.
Artikeln förtjänar att läsas i sin helhet.
Johnny avslutar:
Utgångspunkten idag är att välfärdstjänsterna är skattefinansierade. Det betyder att politikerna fortfarande håller i pengarna och alltid riskerar vilja gynna egna, offentliga, enheter. Det finns flera fall där privata enheter har fått långt mindre resurser än offentliga.
Med vinstbegränsningar skulle ännu en tvångströja sättas på de privata enheterna, som skulle skapa än mer orättvisa villkor ? för den del av välfärden som fungerar bäst. Är det så vi utvecklar ett bättre välfärdssamhälle?
Fakta är dock inte talande nog för ideologiskt trångsynta och tillika ekonomiskt oförstående.
Nej, höj skatten bara. Ja va tusan, när vi ändå håller på - ta alla mina pengar, avskaffa all privategendom och förstatliga allt - det torde ju i logikens namn vara det enda rätta.
Är det välfärdskris? Om det inte är välfärdskris, vad motiverar då skattehöjningar? Inget. Dessa frågor ställde Sanna Rayman i SvD.
Som jag tidigare bloggat kan man ju också ifrågasätta skattehöjning "för välfärdens skull":
I rapporten"Kommuner och underskott" bekräftas att sparsamma kommuner bättre lyckas med välfärden. Varför då slösa pengar på kommuner som just slösar på pengar. Mer pengar är ju nu inte heller Statens pengar utan dina och mina, jag vill då inte vara med och betala för klumpiga och odugliga kommunalpolitikers godtyckliga dumheter!
Skatt är ingen säker väg för välfärd. Skatter är ju att hushålla med andras pengar och är det inte ens egna pengar är man då så noga....?
Oavsett vem som vill sprida mina pengar - tänk efter före och se fakta.
Ovan nämnda rapport togs upp i SvD i augusti. Folkhemsivrarna i Alliansen och de röd-gröna, säkert inför valet, tävlar om "att vilja öka anslagen till kommuner och landsting. Syftet sägs vara att trygga välfärdens kärna av vård, skola och omsorg." Dock, visar rapporten att "de kommuner som låtit utgifterna skena iväg under de senaste tio åren samtidigt tvingats hålla igen just på välfärdens kärnområden."
Nej någon välfärdskris är det inte frågan om. Däremot visar välfärdsstaten sitt sanna ansikte - att fördela andras pengar är kontraproduktivt. Ju mer min plånbok urholkas, desto mindre har jag att röra mig och desto sämre för de företag vilka önskar producera för att tillfredsställa min efterfrågan.
Skattehöjningar är dubbelt slöseri. Det tar mina pengar och får ödesdigra konsekvenser för ett fritt samhälle vilket är garanten för ökat välstånd.
Med anledning av ett kort inlägg hos Johan Norberg....:
06:53 - EN BUSH/GORE-SITUATION:
Nu tillhör jag i och för sig dem som tror att socialdemokraterna kommer att vinna valet nästa år, men innan någon drar paralleller med den rödgröna segern i Norge i går kan det vara värt att påpeka att de borgerliga fick mer röster - 49,4 respektive 47,8 procent ser det ut som, och de rödgröna vinner endast därför att norra Norge har extramandat.
....så tror jag också att chansen, risken, är stor att oppositionen vinner nästa val.
Det goda med det onda Jag tror det blir på gott och ont i sådana fall. Det onda är att det kommer gå utför, igen, för Svea rike. Det goda är, förhoppningsvis, att folk då - äntligen - inser inblandingspolitikens tillkortakommanden.
Så, på ett sätt, om än jävligt ovilligt, kanske det kan finnas en poäng i att offra fyra år åt Röran. Varför då? Jo, det är ju ganska uppenbart att 12 år av perssonskt stagnations-vanstyres-funktionshinderspolitik inte fick upp ögonen på folk nog mycket. Därför är det, medborgares tömda plånböcker (och andra onda konsekvenser att senare få tvingas rätt till) till trots, måhända vettigt, ur ett pedagogiskt och psykologiskt syfte, att Mona Sahlin tillsammans med Gräsliga vännerna och kommunist-Ohly får köra en vänstersväng a la extreme.
Då är det ju fritt fram att - subventionera - reglera - beskatta - förstatliga
Den goda upptäckten av den dåliga erfarenheten Kanske, man kan ju alltid hoppas, att folk då också upptäcker och förstår att den ihärdiga offentlighetsiverna INTE skapar några nya jobb. Staten skapar inte jobb så talet om, eller snarare den lögnaktiga propagandan om "jobben först" blir ju bara löjeväckande. Offentliga jobb finansieras av ju som bekant av skattemedel och eftersom det finansieras av skattemedel tas ju pengar ifrån någonting annat som på riktigt skulle kunna skapa arbete. Det är endast frågan om en oflyttning av resurser alltså inte skapande av något nytt. Tyvärr tvärtom, det får minuskonsekvenser i själva verket.
- minskad förmåga att konsumera är minskad efterfrågan och det är minskad produktion och det är minskad försäljning och minskad vinst och det är minskad förmåga att anställa. - minskade medel och möjligheter för företagare och entreprenörer får samma resultat. Inte minst eftersom man inte har råd (törs ta risken) att expandera verksamheten, starta ny verksamhet. - Även intäkterna för kapitalägare och så vidare innebär minskad konsumtion.
Fler infallsvinklar finns så klart. Resulaten låter dock inte vänta på sig utan är detsamma - det uteblir! När staten får råd blir matematiken fatal, 1 - 1 blir lätt minus 1. Läs.
Det finns en distinkt skiljelinje i alternativen Alliansens vs Röran. Läs.
Kluvna tungors politik Appropå lögnaktig propaganda och populism så anklagade ju tidigare Röran för att Alliansen höjt skatten för pensionärerna. Lögn alltså. Ja, och därmed populism. Vilket Ingerö konstaterat: "Detta är svårt ohederligt, på gränsen till lögnaktigt. Regeringen har inte infört någon pensionärsskatt. Vad som hänt är att de som alltjämt arbetar fått en större skattesänkning än pensionärerna. Ingen pensionär har fått högre skatt än under Socialdemokraternas tid." Så var det med den saken. Mer om detta pensionärslögnen här. Och idag står sedan att läsa att Alliansen nu väljer att sänka skatten för pensionärerna. Undrar vilken populism som nu Rörigt eka skall? Att den kommer är jag säker, Rörans kluvna tunga lär snart tala!
Att spendera andras pengar Skatt är enligt min mening i stort att betrakta som stöld. Hur kan någon säga sig ha rätt till min förtjänst!? Så Mona är en tjuv då? Inte uttryckligen förstås. Nej, hon döljer det genom att säga att hon älskar att ge skatt. Oj, en sån filantrop! (Fast det ordet vill hon nog inte kännas vid, hon kan ju hamna i sällskap med lismande kapitalister) Jag tycker det är jättefint om Mona känner att hon inte vill behålla så mycket av det hon förtjänat, men det är får stå för henne själv. Att hon vill ge sina pengar legitimerar inte att ta av andra. Mona - gör vad tusan du vill med dina pengar, det är dina pengar. Men ge fan i mina! Dem har du inte rätt till!
Om svenska folket kommer sanktionera den stölden kommer jag bära det med mig och hålla er ansvarig för! För det och för vägen in den socialistiska återvändsgränden.
Att förtjäna, att bidraga, att skapa Mona tror sig alltså, genom att ta min pengar och ge av sina, kunna skapa jobb. Suck.... Jämför gärna Mona med exempelvis Bill Gates. Bill skänker ofantliga mängder pengar. Ja, Bill är rik som ett troll - vilka han FÖRTJÄNAT! - och frågan är nu vem som skapat/skapar flest jobb och bidragit mest? Mona eller Bill? Bill skapar jobb, Bill tjänar pengar - det går ihop. Dessutom Bill skänka av sina egna pengar utan att kräva att någon annan gör det samma - Bill gör inte anspråk på pengar. Men det gör Mona och hennes Röra. Det får vi nog tyvärr bli varse om ganska snart är jag rädd.
Hoppet... ...är dock att Rörans vansinne skall bli uppenbart kontra Alliansens ansvarsfullhet och dess uppenabara betydelse för medborgarnas frihet. Så klart mycket övrigt funnits att önska vad gäller Alliansen, dock har detta varit en början på vägen ut ur ett mörker. Alternativet är ju tämligen klart - tillbaka till mörkret eller vidare mot ljuset.
Själv håller jag tummarna för Johnny Munkhammars inträde i politiken - Go Johnny! Hem till Johnny: Blogg och Idésida. Rekommendras!
Hans Egnell uppmärksammar Fi samt feminisitiska idéer vilka inte bara nästlar sig in i partierna utan också - om de drivs igenom - nästlar sig in våra hem och vrår. Ge fan i vår familjs liv!
"Det partiet vill, är att krypa människor in på skinnet i vardagen genom att bestämma vem som passar barnen hemma hos dig, lägga sig i ditt sexliv, fostra dina barn i feministisk anda i förskola och skola och genusmärka arbetslivet. Allt ska utgå från den rätta läran, det privata bli politiskt på riktigt. Och allt döljs under den neutrala etiketten "jämställdhet".
Fi är ett politisk extremistparti, ett vida större skämt än Sverigedemokraterna. De kommer att vara chanslösa i valet 2010. Men kampen mot vänsterfeminismen måste likväl fortsätta. Sveriges riksdag domineras redan i dag av partier som hyser vänsterfeministiska idéer, även Moderaterna har krupit till det feministiska korset. Att vända den trenden är verkligen en utmaning."
Kommentar överflödig.
Munkhammar uppmärksammar att kampen mot den socialism som infördes i Sverige under 1970-talet till sist "gav vika" varför vi nu kan njuta de fördelar vi har idag. Måtte inte Sverige ånyo kastas in dylikt vansinne av skatter och regleringar med naturligt efterföljande problem som stagnation och ofrihet. Munkhammars inlägg är ett genmäle mot Eva Franchells kommentarer om boken "Flyt, om förbättringar i Sverige sedan 1970-talet".
"Fördomsfullt av Franchell. Boken Flyt, om förbättringar i Sverige sedan 1970-talet, har glädjande nog rönt stor uppmärksamhet. En av dem som har kommenterat är Eva Franchell, numera ledarskribent på Aftonbladet.
Förbättringar av typen bättre boende, fler medier, utlandsresor, bättre mat och motion och mer avancerad vård avfärdas. Hon förminskar detta till att frysfacken har blivit större. Båda författarna är annars vana makroanalytiker och har ofta hört kritiken att de inte tar upp det detaljerade vardagsperspektivet. Damned if you do...
Men sedan kommer hon till något viktigt: "Världen förändras faktiskt inte av sig själv." Nej, till förklaringarna hör kulturella, tekniska, ekonomiska och politiska faktorer. Och då framhåller hon att förbätringarna för kvinnor härrör från politisk kamp. Delvis rätt, även om mycket kan hänföras till standardökning generellt.
Men ska man ta upp det politiska så är i stort sett alla förbättringar i övrigt en följd av liberaliseringar. Avregleringen av telemarknaden, öppnandet för privata dagis, avskaffandet av valutaregleringen, tillåtandet av nya medier. Och självklart den ökade tillväxt som följde av att 1970-talets ekonomiska modell i huvudsak övergavs.
Med andra ord: Det mesta av det som infördes under Eva Franchells 70-tal handlade om mer stat, mer skatter, mer regler. Den politiska huvudförklaringen till förbättringarna sedan dess är för att vi nu i 25 år har gått i motsatt riktning.
Franchell talar om att hon och andra var så coola som gjorde uppror. Det vi som föddes 1974 gjorde uppror mot var den socialism som då infördes. Vi ville ha ett friare och öppnare samhälle. Det får vi nu, och det är därför det är bättre."
Med anledning av inlägg hos Dick Erixon kastade jag mig över artikel i Sydsvenskan. Man kan inte annat än skaka på eländet.
Läs gärna artikeln i Sydsvenskan.
"Det ideologiska motståndet mot vinst är en modern variant av kommunism. Man förstår inte ens fundamentala aspekter av hur incitament, utveckling och förnyelse fungerar. Här är skillnaden mellan gamla kommunistregimer noll.
Frågan som borde ställas till Ylva Johansson och hennes parti är: hur skapar ni utveckling om all förnyelse antingen förbjuds eller bestraffas?"
I slutet av sitt inlägg"Hur ska straff av rika inbringa något?" ställer Karl Malmqvist följande viktiga frågor:
"Varför är det rätt att straffa människor bara för att de råkar tjäna mer pengar än någon annan? Har deras rikedom skadat någon? Om den har uppkommit via frivilliga transaktioner, på vilket sätt har staten rätt att lägga sig i dessa transaktioner? Är det inte så att alla borde vara lika inför lagen? Varför ska människor behandlas olika bara på grund av att de tjänar olika? Varför ska en inkomst som kommer koncentrerat under ett år bestraffas hårdare än samma inkomst som kommer utspridd över flera år?"
Låt oss knyta an detta till den girige företagaren och hans profit. Klart att den skall från honom tagas för att tillfredsställa andras behov. Eller? För vad gör väl annars den girigbuken med pengarna och vad för gott kan det därur möjligtvis komma? Jo, tre saker garanterat.
1) Med vinsten kan girigbuken expandera sin verksamhet - fler kan anställas. 2) Girigbuken kan investera i ny industri - fler kan anställas. 3) Girigbuken kan använda pengarna själv till egen konsumtion - efterfrågan!
I fallet 1) och 2) genereras alltså fler jobb varmed fler får inkomst att konsumera vilket leder till ökad efterfrågan och produktion - und so veiter. I fallet två är det ju precis detsamma - efterfrågan och konsumtion.
Följande intressanta rader är hämtat från Every Kinda People. Berit skriver:
"Båda mina amerikanska barnbarn går i privat skola och så länge deras föräldrar har jobb och vi i den äldre generationen hjälper till, har vi råd, trots att det är dyrt.
Det har emellertid inte alltid varit så. Under kolonial-tiden och innan revolutionen, var privat utbildning det vanliga. Utbildningen följde i stort den "fria marknadens" regler. Det fanns ett brett utbud av specialiserade skolor, religiösa institutioner, förberedande college för akademier, skolor som drevs genom välgörenhet och guvernanter. Under perioden efter den amerikanska revolutionen fram till 1830-talet, var akademier standardformen för utbildning i USA. Dessa finansierades oftast genom privata gåvor.
Men under tidigt 1800-tal började man snegla på vissa länder i Europa, särskilt Preussen, där regeringens kontroll av utbildning var i ropet. 1817 yrkade en grupp i Boston på ett system med statliga skolor och ett gradvis avskaffande av de privata. Man påstod att det var nödvändigt för att säkerställa utbildningen av de barn som av olika anledningar inte fick undervisning. 96% av alla barn i Boston var inskrivna i en privat skola av något slag, men de återstående 4% var skäl nog för att motivera ett övertagande av hela undervisningssystemet.
Det ursprungliga kravet om full statlig kontroll av utbildningen misslyckades, så dess förespråkare bytte taktik. I stället för ett totalt övertagande av privata skolor talade man sig varm för gradvisa förändringar. Genom att fokusera på de fyra procent av barnen som inte gick i skolan, och strunta i de nittiosex procenten, kunde man öka antalet skattefinansierade skolor. Med dagens ordval kan vi säga att de krävde ett "offentlig alternativ" i utbildningen för att "konkurrera" med den privata sektorn.
Efter inbördeskriget blev skatte-finansierade skolor det vanliga. Detta var verkligen en mycket stor förändring från laissez-faire strategin man haft tidigare, men det var den tidens "Hopp och Förändring". "Om barn hör hemma i republiken, är det givetvis en skyldighet för staten att se till att de är välutbildade."
De privata skolorna, som varit standard under så lång tid, trängdes naturligtvis ut ur bilden. De privata institutioner som finns kvar i dag är till största delen "Ivy league" universiteten. Detta är inte förvånande, eftersom de flesta människor inom låg-och-medelklassen inte har råd att betala för samma tjänst två gånger - en gång genom skatterna, och igen i form av avgift till privat undervisning. De privata skolorna kan naturligtvis inte konkurrera med de statliga subventionerade alternativet.
Faktum är att privat utbildning har så grundligt trängs ut, att mycket få människor i dag kan föreställa sig att den fria marknaden skulle kunna erbjuda prisvärd alternativ undervisning till alla socio-ekonomiska nivåer. Oavsett hur många historiska exempel man ger, oavsett hur många exempel på privat undervisning i tredje världen som man visar på, oavsett hur många ideella utbildningsinstitutioner man räknar upp, kan de flesta människor inte acceptera tanken att utbildning kan skiljas från regeringen."
1 - 1 = - 1? Ja, ungefär så bisarrt blir det när staten leker med skattepengar.
Va? Jo, en statlig utgift (+1) kommer från våra skattepengar, för oss (-1). Summan av statens engagemang är dock inte skapande utan kontraproduktivt (-1).
Staten skapar de problem som den tror sig lösa genom sitt agerande. För det första är det så att offentliga arbeten innebär skatt eftersom ju ALLA utgifter ju måste betalas för - skatter motverkar konsumtion. Men den överdrivna tron på statligt spenderande och ingrepp följer också tron på att att man betalar till sig själv. Att samhället på något vis vinner på detta. Så är det ju inte, dessutom trissar sådant här igång inflationen varmed man lite krasst kan säga att inflation är skatt.
Nå, är det inte bra att staten "skapar jobb"? Nej.
Som libertarian är min uppfattning att skatter skall gå till infrastruktur, rättsväsende, militär och polis enbart och det är ju intressant att se att min uppfattning bär!
Infrastrukturen är ju intressant. Det är ju allmänt känt, och accepterat, att vid dåliga tider så startar vi väg- och brobyggen - alltså skapa jobb a la sosse-välfärdsstat. Detta alltså dåligt och rent av skadligt. Om det finns ett behov av en ny väg eller en bro - då är det OK. Men om det inte finns något behov utan man skapar jobb för jobbskapandets skull, ja då är det åt helvete.
Varför? Jo, för att de pengar som går till dessa projekt - våra skattepengar - innebär ju att pengar tas från någonting annat. Summa noll - till att börja med. De pengar jag blir av med leder till att jag inte kan köpa annat varför de som tillhandahåller detta andra inte kan producera. Således har man skapat luft- eller nonsensjobb på bekostnad av både riktiga jobb och skattebetalares konsumtionskraft. Detta är ett resultat av att dra sitt strå till stacken!
När staten bygger broar och vägar säljs färre andra varor. Staten bygger något som inte finns behov av när sådant som finns behov av inte efterfrågas. Vad det handlar om är en oförflyttning av resurser - INTE skapande!
Således förhindrar också staten effektiv det som ännu inte kommit till att ens få komma till. Nya jobb som skulle kunnats skapats - verkliga - får alltså vika undan för rent nonsens.
Staten skapar inte nya jobb - andra jobb förhindras ju. Staten skapar inte välstånd/rikedom - annat välstånd/rikedom förhindras ju.
För det andra, som hänger ihop med ovanstående, är det så att att skatter motverkar produktion. Detta är den logiska följden av kortsiktigt tänkande när staten tar från A för att ge till B. Man ser bara B, inte A. Man ser de skapade jobben - inte de faktiskta, både direkta och lånsiktiga konsekvenserna av det.
Hur då? Jo, det som tas ifrån A påverkar As beteenden och incitament - alltså att risktagandet minskar tillsammans med vilja att expandera. Inget nytt skapas och inget redan skapat utvecklas, man har hindrat den naturliga utvecklingen.
Således anställer inte existerande företag fler människor. Således låter människor bli att starta eget.
Skatter motverkar produktion. Detta här har nog inte Mona Sahlin tänkt på, eller kanske hon inte brydde sig eller begrep?, när hon ville ösa pengar över SAAB. Subventioner är alltså livsfarligt! Statliga lån är också livsfarliga - men det återkommer jag till vid ett annat tillfälle.
Summan av kardemumman är att staten bör hålla tassarna borta - det är staten som skapar de problem som den tror sig agera för att lösa.
Björnligan vore kanske ett bra namn på de rödgröna. En bunt tjuvar. Lite cred skall de dock ha för att de vågar säga de inte har något emot stöld. Man kan till och med avisera garanterat ökad skuld!
Att Sahlin inte har så mycket att komma vet vi ju alla, mycket tyckande och tänkande om "viktiga frågor" men aldrig några egna förslag. Men att Östros är sådan blind ekonomisk talesman förvånar mig efter att ha läst inlägg hos Johan Hedin idag, Johan som under sin studietid tog del av Östros alster och höll både dem och honom högt. Johan undrar vad som gick snett:
"En av de rapportförfattare jag höll allra högst forskade vid Uppsala universitet och hette Thomas Östros. Jag har nog kvar en del av hans skrifter hemma i någon ouppackad flyttkartong.
Efter dagens floskelfestival av samma Östros (och Mona Sahlin) på DN Debatt känns det befogat att damma av några av dem för att slå honom i huvudet med. Vad han kom fram till som akademiker och den smörja han sätter sitt hamn på idag saknar helt likheter."
Längre ned i inlägget konstaterar Johan fakta:
"Mona Sahlin, Peter Eriksson och Lars Ohly är kanske skickliga politiker, men är det någon som tror att de är bättre på entreprenörskap än företagare?
Det finns ju en metod som är bättre på så vis att den faktiskt fungerar: sänk skatten på arbete istället. Det hade Östros Akademikern antagligen förordat."
En som skakar än mer på huvudet är Karl Malmqvist, som säger:
"Två enkla frågor: Hur ska skatter på villor som säljs för mer än sex miljoner på allvar kunna bidra till statskassan? Exakt hur många hus det rör sig om vet jag inte, men antag att det varje år säljs 300 sådana hus. Säg att man då helt sonika skulle beskatta varje hus med 1 miljon kronor, en ganska saftig straffskatt. Resultatet skulle vara ett bidrag till statskassan på 300 miljoner. Det räcker till... Ingenting!
Och på vilket sätt skulle en förmögenhetsskatt, som Finanspolitiska Rådet konstaterat är frivillig(!) sedan sossarna avskaffade arvs- och gåvoskatten, vara något annat än ren populism?
Precis som det inte finns några genvägar till det perfekta ljudet, finns det inga genvägar till stora skatteintäkter; man måste angripa de breda lagren av vanliga arbetstagare med medellön. Var ärliga och säg som det är!
Att de här människorna kan vakna varje morgon och se sig själva i spegeln övergår mitt förnuft."
Danne Norling har följande att säga om den Östroska akademikerfrånvändelsen till Sahlinismen avseende skatter och skatteintäkter:
"Skatterna skall höjas för att säkra välfärden, skriver Sahlin. Men att skatteintäkterna minskat beror på finanskrisen och inte på avsiktliga skattesänkningar. Argumentet för höjning håller inte. Motivet är sannolikt fördelningspolitisk avundsjuka.
Socialdemokraternas ordförande Mona Sahlin och den ekonomisk-politiske talesmannen Thomas Östros"
Danne säger vidare att
"Vi vill höja skatterna för att säkra jobb och välfärd".
Och undrar sedan
"Är det verkligen detta som är motivet? I artikeln skapar Mona Sahlin intrycket att skatterna inte räcker till. Men hon och Östros skriver:
"Skatteintäkterna har nu pressats ner till sådana nivåer att vi i Sverige inte kan upprätthålla kvaliteten i skolan och vården och behålla effektiva försäkringar som gör att människor snabbt kan ställa om vid arbetslöshet och sjukdom. Ska vi klara jobben, en bra skola och utbildning för våra unga och vården för våra sjuka och gamla, då kommer det att krävas ökade skatteintäkter."
Men skatter och skatteintäkter är inte riktigt samma sak. Orsaken till att skatteintäkterna har sjunkit i relation till utgifterna i den offentliga sektorn är inte nödvändigtvis att skatterna sänkts. Så har förvisso skett och debattörerna anger en siffra på 80 mdr kr från Riksdagens utredningstjänst. Men om inte den ekonomiska krisen hade inträffat hade det offentliga underskottet i år på 2,3 procent istället varit ett överskott på 2 procent enligt KI (bloggartikel 28/8)."
Kanske inte riktigt äpplen och päron men om detta torde väl åtminstone Östros förstå.
Populism?
Stefan Karlsson på Marknadsliberalen tar det lite mer med ro:
""Socialdemokraterna vill höja skatterna"-som om det inte var känt sedan tidigare. Mer specifikt var också förslaget om höjd värnskatt, återinförd förmögenhetsskatt och en särskild fastighetsskatt för dyra villor redan kända sedan tidigare (de redovisade dessa förslag i våras). Så varför tas detta upp som en nyhet?"
men kommer snart in på populismen:
"Väl värt att notera är att de fortsätter att vara tysta om hur de ska göra med jobbskatteavdraget. Att höja skatterna för de rikaste ger säkert en del populistiska poäng men det ger inga nämnvärda skatteintäkter. Detta dels för att antalet rika personer i Sverige är alldeles för få (Blott 37000 personer eller mindre än 1% av de sysselsatta/-/dels eftersom det finns goda skäl att tro att det kommer att påverka beteendet, något som om man betänker de makroekonomiska konsekvenserna innebär att det är tveksamt om det innebär några nya skatteintäkter alls netto."
De giriga rika kapitalisterna..... ve dem!
Hur då få in pengar? Ja, det blir Stefan säger, de som redan nu betalar mest som får bära hundhuvdet för att lyckas med Sahlinisternas mål:
"Vill de få in de pengar som behövs för att finansiera deras stora utgiftsökningar måste de höja skatterna för låg- och medelinkomsttagare."
"Ett besked på den punkten vore en verkligt nämnvärd nyhet till skillnad från ickenyheten att de vill ha en del symboliska skattehöjningar för de rika."
Jag är tämligen säker på att varken Sahlin eller Östros vill eller kommer att lämna något sådant besked - det är ju med populism de har sina chanser att vinna valet.
Är det dem man skall ha/få förtroende för? Nej, bort det!
På NEO står följande angående detta förtroende:
"Det mest uppseendeväckande är dock att radarparet Sahlin/Östros lanserar sig som besittande spetskompetens i framtidsinvesteringar:
”Vi vill lösa framtidens utmaningar genom att i dag investera klokt. Satsningar på exempelvis den högproduktiva tjänstesektorn, nya smarta gröna transportlösningar och ett dynamiskt småföretagande ger både jobb här och nu och förbättrar Sveriges framtida konkurrenskraft.”
Skulle du köpa investeringstips om framtida transportlösningar av någon som knappt kan hålla ordning på sina parkeringsböter? Köper du att en person som under större delen av 1990-talet som ansvarig minister fullständigt misslyckades med det föresatta målet att förenkla för småföretagen besitter expertis på att investera i de mest dynamiska av dessa?"
Johnny Munkhammar, som kommer att kandidera för Moderaterna, vilken jag hoppas kommer in, nästa val, säger om Partiparets kompetens som följer:
"Sahlin och Östros förklarar att de har en bra idé för hur vi ska få fler jobb, förbättra konkurrenskraften och förbättra välfärden. Det är att höja skatterna.
Gör man det dyrare att anställa, dyrare att investera och mer olönsamt att arbeta blir det ju fart på tillväxt och jobb. Eller hur var det nu?"
Karls ord ekar ännu i mitt huvud - "Att de här människorna kan vakna varje morgon och se sig själva i spegeln övergår mitt förnuft", det går inte att begripa! Vad som ekar i Östros forna akademikerskalle är ett mysterium, att det ekar i Sahlins råder inget tvivel om, där är nog mycket sig likt sedan hennes entré som tyckare:
Munkhammar konstaterar vidare:
"I argumentationen finns halsbrytande punkter. De säger att regeringens skattesänkningar har orsakat underskotten. Någon som har hört talas om den globala finanskrisen?
I själva verket har regeringen varit alltför petig med den statiska finansieringen av alla skattesänkningar.
Sedan påstår Sahlin och Östros att de sänkta skatterna har lett till sämre skola och vård. Men skolan och vården har ju fått kraftigt ökade resurser under mandatperioden. Räknar de med att ingen vet och att de kan ljuga?
Det bästa med artikeln är det klara beskedet att skattechock väntar vid regeringsskifte. "
Och Ingerö håller med - "Dyrt att ha Mona Sahlin som statsminister"säger han. Han säger även att Sahlin och Östros är ohederliga, att man vill beskatt de rika men intet om hur mycket det kommer att inbringa, att "Sahlin och Östros påstår att de offentliga finanserna hade varit 80 miljarder kronor starkare utan alliansens skattesänkningar. Men de skriver ingenting om att de själva godkänt huvuddelen av dessa skattesänkningar, samtidigt som de föreslagit betydligt högre utgifter. Följaktligen är de heller inte särskilt pigga på att redovisa en tidsplan för när budgeten åter ska vara i balans." Und so veiter.
Ingerös dom:
"Sahlin och Östros sammanfattar detta med man måste vara "ärlig om skattepolitiken". Det vore stor humor om det inte vore så förbannat fegt."
Ett lämpligt avslut på inlägget få bli följande från inlägget hos NEO:
"Det vore en förlust för Sverige att få dessa röda tomtar till makten."
I rapporten"Kommuner och underskott" bekräftas att sparsamma kommuner bättre lyckas med välfärden. Varför då slösa pengar på kommuner som just slösar på pengar. Mer pengar är ju nu inte heller Statens pengar utan dina och mina, jag vill då inte vara med och betala för klumpiga och odugliga kommunalpolitikers godtyckliga dumheter!
Så, om mindre pengar är effektivare kanske slutsatsen är att kommuner inga pengar alls skall ha, att privata initiativ istället får ta hand om välfärden varmed vi - skattebefriade och glada - kan konsumera det privatas effektiva fördelar? Det tror jag.
Jag generellt att ju färre politiker som är med och petar, desto bättre. Alltså "Är det konstigt att man önskar färre politiker?" länk, länk, länk, länk
Ovan nämnda rapport togs upp i SvD i augusti. Folkhemsivrarna i Alliansen och de röd-gröna, säkert inför valet, tävlar om "att vilja öka anslagen till kommuner och landsting. Syftet sägs vara att trygga välfärdens kärna av vård, skola och omsorg." Dock, visar rapporten att "de kommuner som låtit utgifterna skena iväg under de senaste tio åren samtidigt tvingats hålla igen just på välfärdens kärnområden."
Men, sådan är ju solidaritetens och altruismens logiska följd - det oförtjänta belönas före det förtjänta när förmågorna utarmas före de oförtjäntas behov. Slöseriet - med andras pengar! - är beklagligt nog allt för accepterat i Sverige. Dock, tror jag detta kommer att ändras när folk väl får upp ögonen för vansinnet.
Utdrag ur sammanfattningen i rapporten:
"Regeringen har redan beslutat skjuta miljardbelopp till kommunerna och oppositionen menaratt det statliga stödet borde höjas ytterligare. Kommunernas svåra situation beror dock intebara på krisen utan också på den långsiktiga politik som förts i enskilda kommuner.
Att många kommuner har så svårt att hantera nedgången, trots att ansvaret för huvuddelen av de sociala skyddsnäten vilar på staten, relaterar nämligen till att utgifterna i många kommunertillåtits skena iväg sedan slutet av 1990-talet.
I den genomsnittliga svenska kommunen ökade utgifterna per invånare inflationsjusterat från27 900 till 37 400 kronor mellan 1998-2008. Det motsvarar en ökning på 35 procent. Utgiftsökningen har skett under en period då de statliga utgifterna per medborgare, liksom de offentliga utgifterna som andel av BNP, pressats ned för att hushålla med skattemedel.
Att kommunernas utgifter har expanderat så kraftigt förklaras i huvudsak inte av externafaktorer som invandring, åldrande befolkning eller att kommunerna skulle ha tillförts nyaansvarsområden. Det finns samtidigt ett samband mellan långsiktiga utgiftsökningar och deekonomiska problem som många kommuner idag upplever."
Och
"Det finns en påtaglig risk att välfärden drabbas när kommunerna idag tvingas skära nedutgifterna. Men paradoxalt nog tycks den långsiktiga utgiftsexpansionen inte sammanfallitmed en tydlig ökning av välfärdskvaliteten, trots att kommunernas kärnuppgift just är atttillhandahålla välfärd i skola och omsorg.
Ett välfärdsdilemma existerar i Sverige: De kommunala utgifterna har stadigt ökat sedan 1980, även marginellt under de svåra åren under 1990-talet, samtidigt som det är en utbredduppfattning i samhället att det satsas mindre på välfärden idag än tidigare.
En central förklarning till detta tycks vara att det finns en ovanligt stor ”efterfrågan” på tjänstemän i kommunerna, vilket beror på att tjänstemännen inte bara är kommunens anställdautan även fattar många beslut kring kommunal ekonomi."
Och
"Som SACO har påpekat finns även bristande incitament för kommunerna att hushålla medskattemedel. Anledningen är att fördelarna med höga skatter i termer av höga skatteintäktertillfaller kommunerna, medan nackdelarna i termer av exempelvis minskat arbetsutbud ävensprids ut på staten och på andra kommuner.
En jämförelse mellan de kommuner som varit mest sparsamma och mest frikostliga sedan 1998 visar att det inte går att finna ett tydligt samband mellan välfärdsutveckling ochutgiftsexpansion."
Låna till sänkt skatt? Va!? Glömde ju kommentera detta stolliga uttyck i Sahlins "Så vinner vi valet" i inlägg tidigare idag. Mona sade ju så här:
"Nu behövs en regering som sätter jobben först. Inte en regering som lånar till skattesänkningar samtidigt som man säger upp lärare och undersköterskor. Så skapas inga nya jobb, skriver Mona Sahlin i Aftonbladet. "
Låna till skattesänkning? Vad betyder denna självmotsägelse?
Jag låter Dick Kling på folkkapitalism.nu får orera om detta:
"Eftersom argumentet riskerar att komma upprepas till leda fram till nästa val, finns det all anledning att granska det närmare. Det innehåller nämligen ett fundamentalt fel i synen på vem som har den första rätten till inkomsterna i Sverige; medborgarna eller staten. Regeringsformen är glasklar på den punkten. Den inleds med att: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket.” Riksdagens och kommunernas makt att ta ut skatt bygger på folkets medgivande. Medborgarna har alltså första tjing på pengarna. Om stat och kommun sänker skatterna är det följaktligen inte en fråga om att ge medborgarna pengar, utan att ta lite mindre av deras pengar. Det innebär också att man inte kan sänka skatten med lånade pengar. Man kan låna för att inkomsterna inte räckt till utgifterna, men man kan inte låna till lägre inkomster. Det är bara om man tror att staten äger alla inkomster som det går att tala om att staten tvingas låna för att den delar ut för mycket pengar till medborgarna."
(Fet stil min anm.)
Jaha, så var då inte mina pengar mina, utan statens.
Att Mona Sahlin säger diverse dumheter förvånar nog inte många. Men att SAP´s ekonomiske talman, monsieur Östros, gör det torde ju få vem som helst att lyfta på ögonbrynen och öppna öronen. Så gör det!
"Las drabbar främst de svaga på arbetsmarknanden" är ett inlägg i Södermanlanda Nyheter som jag fick tipsat om (tack Petter!) Däri konstateras rätt:
"Vägen till helvetet är stenlagd med goda avsikter, lyder ett talesätt. Säkerligen var det någon form av god avsikt som låg bakom stiftandet av lagen om anställningsskydd, Las, i mitten av 1970-talet. Men så som Las fungerar idag leder den inte till mycket trygghet på arbetsmarknaden."
"Det är lustigt när försvararna av LAS och annan lagstiftning som reglerar arbetslivet menar att ändringar i dessa regler skulle rubba balansen. Det är ju exakt tvärom. Det var när staten, under de radikala åren efter 1968, klampade in på arbetsmarknaden som det dittills framgångsrika samarbetet mellan parterna kastades över ända."
samt även avseende arbetsrätten (med tanke på göteborgsbränderna) att:
"Eftersom både lag och mentalitet gör det så svårt och besvärligt att minska personalstyrkan, drar sig alla arbetsplatser för att i det längsta utöka den. Man vill inte utsätta sig för risken att behöva minska antalet anställda.
Därför står så många utanför istället för att göra en insats där det behövs för tillfället.
Bara om man tycker det är bättre att unga är ute och bränner bilar och vandaliserar hellre än att ha tillfälliga jobb kan man anse nuvarande arbetsrätt är bra."
Government's view of the economy could be summed up in a few short phrases: If it moves, tax it. If it keeps moving, regulate it. And if it stops moving, subsidize it.
3 § En bränslesäljare skall på säljställe som ingår i bränslesäljarens verksamhet genom en eller flera bränslepumpar eller på annat likvärdigt sätt tillhandahålla minst ett förnybart drivmedel
Regeringen beslutar idag torsdag om utbetalning av ytterligare 30 miljoner för att öka tillgängligheten till service i gles- och landsbygder.
Regeringens förstärkta satsning på stöd till kommersiell service ska riktas mot att stärka tillgången till drivmedel. Detta för att möta den strukturomvandling inom drivmedelsförsäljningen som slår hårt mot människor i gles- och landsbygd."
Inne och botaniserade lite på Johan Norberg sida och fastande för hans artikel "Här dör den franska sociala modellen". Värd att läsas - bara klicka dig dit. Väljer att citera inledningen för att locka dig vidare:
"Föreställ dig att det var USA som tolv nätter i rad drabbades av våldsamma upplopp. Maskerade gäng drar runt och bränner bilar och skolor och kastar brandbomber och skottskadar poliser. Vad skulle franska politiker säga?
Vi behöver inte använda vår fantasi. Under de våldsamma upploppen i Los Angeles 1992 förklarade den franske presidenten Francois Mitterand det som resultatet av USA:s marknadsliberala modell. Han slog fast att något sådant inte skulle kunna hända i Frankrike eftersom ”det är landet med världens bästa sociala skyddsnät”."
När sitter och läser Johan Norbergs bok "När människan skapade världen" slås jag av det jag skall citerar nedan, att det direkt bör länkas samman med ett tidigare inlägg, ett inlägg där jag orerade lite om Karl Marx, den stollen. Jag sade ju där att inte bara personen Marx är död utan även hans idéer. Av vad som följer finner jag ingen anledning ändra den åsikten.
(Några uttalanden av Marx jag kommenterat finner du in detta inlägg.)
Nå, till Johans ord då:
"På ett ögonblick i historien tog vi oss från fattigstuga och till välfärdssamhälle. Var kommer allt detta välstånd ifrån? Många föreställer sig att tillvaron är ett nollsummespel, att den enes vinst måste innebära någon annans förlust. Privat är det få som omhuldar den teorin, för då skulle de aldrig gå till butiken och handla - om de inte tror att butiken blir fattigare ju mer de köper från den. Men många bygger sin världsbild på den föreställningen. Om de hade rätt skulle det inte finnas någon anledning att glädjas över våra ekonomiska och sociala framsteg, för då har det gått ut över någon annan. Över vem? Menar dessa kritiker att vi i västeuropa har stulit våra bostäder, datorer och bilar från de fattiga i södra Afrika och Centralasien?
Kommunismens grundare Karl Marx noterade det välstånd som höll på att bryta fram i världen av slutet av 1800-talet. Han var imponerad över processen, men menade att den var ohållbar. Han trodde att den kapitalistiska ekonomin var ett nollsummespel. Kapitalägarna fick det bättre för att de exploaterade arbetarna allt hårdare. På sikt skulle medelklassen utarmas och proletariseras, och de skulle göra uppror och i stället bygga socialismen - en socialism som antogs avskaffa slöseriet i konkurrensekonomin och därför producera långt mer åt alla.
Sällan har en teori blivit mer grundligt motbevisad, och det redan medan Karl Marx levde. Det var inte medelklassen som proletariserades i kapitalismens västvärld. I stället kunde proletärerna börja leva som medelklass, och medelklassen som överklass. Och det var det mest liberala landet, Storbritannien, som angav riktningen. När Marx dog 1883, var en genomsnittlig engelsman tre gånger rikare än när han föddes 1818.
Motsatt process drabbade de stater som blev kommunistiska efter Marx död, och där staten fullständigt kontrollerade det ekonomiska livet. Förtrycket lyckades inte generera utveckling. Initial tillväxt ersattes snart av stagnation när förnyelse och innovationer blockerades."
"Den skillnad som politiska och ekonomiska system innebär syns tydligast om man jämför de länder som splittrades i en kapitalistisk och kommunistisk del. Det var samma folk, samma kultur och samma traditioner. Bara politiken skiljde. Men det räckte."
Tänk hur det är. Vad kort minnet måste varit och vad väl det har hållits borta från folks vetskap.
Uttrycket "laissez faire" som får allt från de mest rabiata socialister till socialliberaler att förfasas, tänk att vi har just den - "lämna-mig-ifred-ekonomin" - att tacka för västerlandets utveckling. Ja, inte minst i Sverige.
Tänk att Sverige har upplevt äkta laissez-faire-kapitalism! Liksom som på många andra ställen lyckades liberaler att kasta bort ok ditlagda av kyrka och adel och idel kontroll, lagar och galenskaper. Fri- och rättigheter infördes, inte minst rätten att starta företag och för dem att handla - utan tullar och regleringar! - med vem man så önskade. Tänk att detta var vad som fick Sverige att förvandlas från ett av europas fattigaste länder, till ett av de rikaste.
Sådant var det. Från mitten av 1800-talet fram till 1950-talet. Det var så den svenska välfärden skapades - ett välfärdssamhälle, inte en välfärdsstat. Politiker hade inget med detta att göra, politiken skapar som sagt inget, det gör däremot driftiga människor. Politiken kan endast skapa, eller förhindra, möjligheter till skapande. Det enda som politiken har med välfärd att göra är att fördela resurser - dessa resurser är dock skapade. Inget av det vi ser fanns innan det skapades.
Det fanns innan mitten av 1800-talet inga resurser att fördela - de var ännu inte skapade. När Sverige sedan nått fram till att vara ett världens rikaste länder, vid 1950-talet, så slog det slint, då börjades fördelningen. Skattetrycket och den offentliga sektorn var då mindre än i USA! Sedan började dock konfiskeringen... Beskattningen ökade och utbetalningar av bidrag.
Låt dig dock inte luras - det staten då började stjäla för att dela ut i form av bidrag - av att där finns någon god välfärdstat att tacka för vårat välmående. Allt det som staten - efter stölden - började att betala ut i bidrag har sina rötter hos den fria kapitalistiska ekonomin vilket var den miljö som exempelvis Magnus Ericsson (LM Ericsson), Sven Wingquist (SKF), Alfred Nobel, Gustaf Dalén (AGA) hade att agera i.
Utan laissez-faire hade det inte funnits någon för SAP att fördela. Välfärdsstaten kommer efter att ett välfärdssamhälle skapats. Just det skapats! En välfärdsstat har inget med skapande att göra - det handlar om bevakande.
Sedan har folk - och vissa politiker - mage att förfasas över att det finns dem som väljer att flytta sitt företagande utomlands. Sitt. Förfasas. Med vems rätt kan man förfasas över något man inte äger?! Skaparen har rätt till sitt eget - inte bevakaren!
Det som laissez-faire gjorde var att skapa framtidstro. Framtidstro gav utveckling. Att reglera och beskatta denna tro blir till ett hinder för framtidstro och därmed skapandet, när inget skapas minskar tillväxten, välfärdsutvecklingen avtar och välfärdsstaten - som den bluff den är - visar sitt sanna omöjliga ansikte. Dess anhängare söker rädda den med ytterligare pålagor.
Tillväxt är utveckling eftersom tillväxt är att skapa. Tillväxt handlar om flera möjligheter att tillfredsställa våra intressen - inte fler saker som folk felaktigt anmärker.
Således måste statens roll vara att förhindra hinder - inte att skapa dem - för tillväxten och vår välfärd. Precis som laissez-faire då lyfte Sverige ur armod och elände är mer frihet även nu den enda vägen att slå in på.
Verkligheten har talat och talar för sig själv - den får vara sitt eget vittne.
