Som redan bloggat och skrivet, av mig och en uppsjö andra, är det ju tämligen intressant - och tillika tragiskt - att bevittna oppositionens befängda kritik. Antingen sker det i sedvanlig Sahlinsk stil, alltså utan att nämna egna förslag, eller så, när förslag kommer, är det med rena rama fantasikonstruktioner vilka, som alltid, handla om att tömma medborgarnas fickor på deras förvärvade slantar. Som om inte detta vore nog är kritiken många gånga tvetydig och motsägelsefull, inte annat att vänta i och för sig eftersom ju ett borgerligt förslag ju av naturen torde vara fel och även ondskefullt. Sahlin egna ord: "medveten borgerlig politik som bygger på övertygelsen att otrygghet och orättvisor är ett måste för vårt land." Och även jag tillhör Lucifers skara av demoner vilka vilja härska över människorna!
Mona säger också: "Värna välfärden istället för att låna till skattesänkningar. Det är det viktigaste vi kan säga idag." Alltså, behålla eller öka skattetrycket. Detta korkade uttalande "låna till skattesänkningar", vilket hon och kamrat Östros torde vara väl medvetna om - populistiskt så! - har jag bloggat om. Lånet säger ju att alla pengar är statens. Att ha pengar är alltså OK om de går till staten och du får tillbaka dem i form av bidrag, inte annars - då är det fult! Kluvet? Javisst.
Så, vad säger då Mark om den röda kluvna tungan då? Jag citerar följande ur hans två inlägg:
"Den underligaste argumentationslinjen kring varför Alliansen suger går som följer:
Regeringen suger a) för att de är för sparsamma och inte satsar mer pengar för att möta lågkonjunkturen och b) för att de slösar för mycket så att underskotten är för stora.
a och b är inkompatibla - det är antingen det ena eller det andra som gäller - men det hindrar inte oppositionen från att visa sina kluvna personligheter."
"Således: Man kan argumentera kring huruvida regeringens politik är den mest effektiva eller mest moraliska. Det är fullt legitimt. Men att bara klaga på underskottet samtidigt som man ropar på större stimulanser är vare sig trovärdigt eller värdigt."
Samt
"På tal om att tala med dubbeltunga (se förra inlägget) slår det mig då och då att jag inte riktigt hänger med i svängarna när den allmänt framstegsfientliga rödgröna röran i ena stunden proklamerar att lyckoforskning minsann visar att pengar och materiellt välstånd minsann inte gör oss lyckliga (vilket man i och för sig har fel i), för att i nästa stund kräva en del av någon annans pengar.
Det känns tämligen inkonsekvent att, som Maria Wetterstrand gjort, självsäkert konstatera att lycka inte kommer av att ha den senaste platt-TV:n för att i nästa stund stämma in i oppositionens kraxande om att människor i de lägre delarna av inkomstfördelningen inte får tillräckligt mycket av andra människors pengar. Vad ska de med mer pengar till om de inte blir lyckligare av det?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar