Välfärdskris? Ja om maktskifte.

Med anledning av föregående inlägg hänvisar jag nu till Johnny Munkhammars artikel "Vinstkritikerna hotar välfärden".

Inledningen lyder:

Sverige kan skapa ett bättre välfärdssamhälle än den välfärdsstat vi har idag. Idag plågas vi av problem med kvaliteten i äldreomsorgen, tillgängligheten i vården, byråkratin hos Försäkringskassan och bristen på flexibilitet i barnomsorgen.

System och offentliga monopol eller dominans

Mycket är bra, men det kan bli så mycket bättre. Vi efterfrågar bättre välfärdstjänster och är beredda att betala, ändå består problemen. Då finns det systemfel, som inte minst stavas offentliga monopol eller offentlig dominans.

Verklighetens fakta - vinstdrift ÄR bättre!

Idag utförs cirka tio procent av välfärdstjänsterna i privat regi, med närmast uteslutande offentlig finansiering. Av de privata utförarna av skola, sjukvård, barnomsorg och äldreomsorg finns många företag som strävar efter vinst.

Studier, enkäter och opinionsmätningar har bedömt skillnader mellan de offentliga och de privata enheterna. Friskolorna når bättre resultat, privat äldreomsorg har bättre kvalitet, privat sjukvård ger mer vård per krona. Och såväl personal som brukare är nöjdare.

Artikeln förtjänar att läsas i sin helhet.

Johnny avslutar:

Utgångspunkten idag är att välfärdstjänsterna är skattefinansierade. Det betyder att politikerna fortfarande håller i pengarna och alltid riskerar vilja gynna egna, offentliga, enheter. Det finns flera fall där privata enheter har fått långt mindre resurser än offentliga.

Med vinstbegränsningar skulle ännu en tvångströja sättas på de privata enheterna, som skulle skapa än mer orättvisa villkor ? för den del av välfärden som fungerar bäst. Är det så vi utvecklar ett bättre välfärdssamhälle?

Fakta är dock inte talande nog för ideologiskt trångsynta och tillika ekonomiskt oförstående.

Nej, höj skatten bara. Ja va tusan, när vi ändå håller på - ta alla mina pengar, avskaffa all privategendom och förstatliga allt - det torde ju i logikens namn vara det enda rätta.

Välfärdskris?

Är det välfärdskris? Om det inte är välfärdskris, vad motiverar då skattehöjningar? Inget. Dessa frågor ställde Sanna Rayman i SvD.

Som jag tidigare bloggat kan man ju också ifrågasätta skattehöjning "för välfärdens skull":

I rapporten "Kommuner och underskott" bekräftas att sparsamma kommuner bättre lyckas med välfärden. Varför då slösa pengar på kommuner som just slösar på pengar. Mer pengar är ju nu inte heller Statens pengar utan dina och mina, jag vill då inte vara med och betala för klumpiga och odugliga kommunalpolitikers godtyckliga dumheter!

Skatt är ingen säker väg för välfärd. Skatter är ju att hushålla med andras pengar och är det inte ens egna pengar är man då så noga....?

Oavsett vem som vill sprida mina pengar - tänk efter före och se fakta.

Ovan nämnda rapport togs upp i SvD i augusti. Folkhemsivrarna i Alliansen och de röd-gröna, säkert inför valet, tävlar om "att vilja öka anslagen till kommuner och landsting. Syftet sägs vara att trygga välfärdens kärna av vård, skola och omsorg." Dock, visar rapporten att "de kommuner som låtit utgifterna skena iväg under de senaste tio åren samtidigt tvingats hålla igen just på välfärdens kärnområden."

Nej någon välfärdskris är det inte frågan om. Däremot visar välfärdsstaten sitt sanna ansikte - att fördela andras pengar är kontraproduktivt. Ju mer min plånbok urholkas, desto mindre har jag att röra mig och desto sämre för de företag vilka önskar producera för att tillfredsställa min efterfrågan.

Skattehöjningar är dubbelt slöseri. Det tar mina pengar och får ödesdigra konsekvenser för ett fritt samhälle vilket är garanten för ökat välstånd.

Amen.

Bevare oss från socialism och feminism

Två inlägg jag instämmer i.

Hans Egnell uppmärksammar Fi samt feminisitiska idéer vilka inte bara nästlar sig in i partierna utan också - om de drivs igenom - nästlar sig in våra hem och vrår. Ge fan i vår familjs liv!

"Det partiet vill, är att krypa människor in på skinnet i vardagen genom att bestämma vem som passar barnen hemma hos dig, lägga sig i ditt sexliv, fostra dina barn i feministisk anda i förskola och skola och genusmärka arbetslivet. Allt ska utgå från den rätta läran, det privata bli politiskt på riktigt. Och allt döljs under den neutrala etiketten "jämställdhet".

Fi är ett politisk extremistparti, ett vida större skämt än Sverigedemokraterna. De kommer att vara chanslösa i valet 2010. Men kampen mot vänsterfeminismen måste likväl fortsätta. Sveriges riksdag domineras redan i dag av partier som hyser vänsterfeministiska idéer, även Moderaterna har krupit till det feministiska korset. Att vända den trenden är verkligen en utmaning."

Kommentar överflödig.

Munkhammar uppmärksammar att kampen mot den socialism som infördes i Sverige under 1970-talet till sist "gav vika" varför vi nu kan njuta de fördelar vi har idag. Måtte inte Sverige ånyo kastas in dylikt vansinne av skatter och regleringar med naturligt efterföljande problem som stagnation och ofrihet. Munkhammars inlägg är ett genmäle mot Eva Franchells kommentarer om boken "Flyt, om förbättringar i Sverige sedan 1970-talet".

"Fördomsfullt av Franchell. Boken Flyt, om förbättringar i Sverige sedan 1970-talet, har glädjande nog rönt stor uppmärksamhet. En av dem som har kommenterat är Eva Franchell, numera ledarskribent på Aftonbladet.

Förbättringar av typen bättre boende, fler medier, utlandsresor, bättre mat och motion och mer avancerad vård avfärdas. Hon förminskar detta till att frysfacken har blivit större. Båda författarna är annars vana makroanalytiker och har ofta hört kritiken att de inte tar upp det detaljerade vardagsperspektivet. Damned if you do...

Men sedan kommer hon till något viktigt: "Världen förändras faktiskt inte av sig själv." Nej, till förklaringarna hör kulturella, tekniska, ekonomiska och politiska faktorer. Och då framhåller hon att förbätringarna för kvinnor härrör från politisk kamp. Delvis rätt, även om mycket kan hänföras till standardökning generellt.

Men ska man ta upp det politiska så är i stort sett alla förbättringar i övrigt en följd av liberaliseringar. Avregleringen av telemarknaden, öppnandet för privata dagis, avskaffandet av valutaregleringen, tillåtandet av nya medier. Och självklart den ökade tillväxt som följde av att 1970-talets ekonomiska modell i huvudsak övergavs.

Med andra ord: Det mesta av det som infördes under Eva Franchells 70-tal handlade om mer stat, mer skatter, mer regler. Den politiska huvudförklaringen till förbättringarna sedan dess är för att vi nu i 25 år har gått i motsatt riktning.

Franchell talar om att hon och andra var så coola som gjorde uppror. Det vi som föddes 1974 gjorde uppror mot var den socialism som då infördes. Vi ville ha ett friare och öppnare samhälle. Det får vi nu, och det är därför det är bättre."

Nej, jag kommenterar inte detta heller.

Intervju med Johan Norberg

Johan Norberg i intevju.

Karl Marx, igen

När sitter och läser Johan Norbergs bok "När människan skapade världen" slås jag av det jag skall citerar nedan, att det direkt bör länkas samman med ett tidigare inlägg, ett inlägg där jag orerade lite om Karl Marx, den stollen. Jag sade ju där att inte bara personen Marx är död utan även hans idéer. Av vad som följer finner jag ingen anledning ändra den åsikten.

(Några uttalanden av Marx jag kommenterat finner du in detta inlägg.)

Nå, till Johans ord då:

"På ett ögonblick i historien tog vi oss från fattigstuga och till välfärdssamhälle. Var kommer allt detta välstånd ifrån? Många föreställer sig att tillvaron är ett nollsummespel, att den enes vinst måste innebära någon annans förlust. Privat är det få som omhuldar den teorin, för då skulle de aldrig gå till butiken och handla - om de inte tror att butiken blir fattigare ju mer de köper från den. Men många bygger sin världsbild på den föreställningen. Om de hade rätt skulle det inte finnas någon anledning att glädjas över våra ekonomiska och sociala framsteg, för då har det gått ut över någon annan. Över vem? Menar dessa kritiker att vi i västeuropa har stulit våra bostäder, datorer och bilar från de fattiga i södra Afrika och Centralasien?

Kommunismens grundare Karl Marx noterade det välstånd som höll på att bryta fram i världen av slutet av 1800-talet. Han var imponerad över processen, men menade att den var ohållbar. Han trodde att den kapitalistiska ekonomin var ett nollsummespel. Kapitalägarna fick det bättre för att de exploaterade arbetarna allt hårdare. På sikt skulle medelklassen utarmas och proletariseras, och de skulle göra uppror och i stället bygga socialismen - en socialism som antogs avskaffa slöseriet i konkurrensekonomin och därför producera långt mer åt alla.

Sällan har en teori blivit mer grundligt motbevisad, och det redan medan Karl Marx levde. Det var inte medelklassen som proletariserades i kapitalismens västvärld. I stället kunde proletärerna börja leva som medelklass, och medelklassen som överklass. Och det var det mest liberala landet, Storbritannien, som angav riktningen. När Marx dog 1883, var en genomsnittlig engelsman tre gånger rikare än när han föddes 1818.

Motsatt process drabbade de stater som blev kommunistiska efter Marx död, och där staten fullständigt kontrollerade det ekonomiska livet. Förtrycket lyckades inte generera utveckling. Initial tillväxt ersattes snart av stagnation när förnyelse och innovationer blockerades."

"Den skillnad som politiska och ekonomiska system innebär syns tydligast om man jämför de länder som splittrades i en kapitalistisk och kommunistisk del. Det var samma folk, samma kultur och samma traditioner. Bara politiken skiljde. Men det räckte."

Jag tror att kommentar är överflödig.

Välfärd

Tänk hur det är. Vad kort minnet måste varit och vad väl det har hållits borta från folks vetskap.

Uttrycket "laissez faire" som får allt från de mest rabiata socialister till socialliberaler att förfasas, tänk att vi har just den - "lämna-mig-ifred-ekonomin" - att tacka för västerlandets utveckling. Ja, inte minst i Sverige.

Tänk att Sverige har upplevt äkta laissez-faire-kapitalism! Liksom som på många andra ställen lyckades liberaler att kasta bort ok ditlagda av kyrka och adel och idel kontroll, lagar och galenskaper. Fri- och rättigheter infördes, inte minst rätten att starta företag och för dem att handla - utan tullar och regleringar! - med vem man så önskade. Tänk att detta var vad som fick Sverige att förvandlas från ett av europas fattigaste länder, till ett av de rikaste.

Sådant var det. Från mitten av 1800-talet fram till 1950-talet. Det var så den svenska välfärden skapades - ett välfärdssamhälle, inte en välfärdsstat. Politiker hade inget med detta att göra, politiken skapar som sagt inget, det gör däremot driftiga människor. Politiken kan endast skapa, eller förhindra, möjligheter till skapande. Det enda som politiken har med välfärd att göra är att fördela resurser - dessa resurser är dock skapade. Inget av det vi ser fanns innan det skapades.

Det fanns innan mitten av 1800-talet inga resurser att fördela - de var ännu inte skapade. När Sverige sedan nått fram till att vara ett världens rikaste länder, vid 1950-talet, så slog det slint, då börjades fördelningen. Skattetrycket och den offentliga sektorn var då mindre än i USA! Sedan började dock konfiskeringen... Beskattningen ökade och utbetalningar av bidrag.

Låt dig dock inte luras - det staten då började stjäla för att dela ut i form av bidrag - av att där finns någon god välfärdstat att tacka för vårat välmående. Allt det som staten - efter stölden - började att betala ut i bidrag har sina rötter hos den fria kapitalistiska ekonomin vilket var den miljö som exempelvis Magnus Ericsson (LM Ericsson), Sven Wingquist (SKF), Alfred Nobel, Gustaf Dalén (AGA) hade att agera i.

Utan laissez-faire hade det inte funnits någon för SAP att fördela. Välfärdsstaten kommer efter att ett välfärdssamhälle skapats. Just det skapats! En välfärdsstat har inget med skapande att göra - det handlar om bevakande.

Sedan har folk - och vissa politiker - mage att förfasas över att det finns dem som väljer att flytta sitt företagande utomlands. Sitt. Förfasas. Med vems rätt kan man förfasas över något man inte äger?! Skaparen har rätt till sitt eget - inte bevakaren!

Det som laissez-faire gjorde var att skapa framtidstro. Framtidstro gav utveckling. Att reglera och beskatta denna tro blir till ett hinder för framtidstro och därmed skapandet, när inget skapas minskar tillväxten, välfärdsutvecklingen avtar och välfärdsstaten - som den bluff den är - visar sitt sanna omöjliga ansikte. Dess anhängare söker rädda den med ytterligare pålagor.

Tillväxt är utveckling eftersom tillväxt är att skapa. Tillväxt handlar om flera möjligheter att tillfredsställa våra intressen - inte fler saker som folk felaktigt anmärker.

Således måste statens roll vara att förhindra hinder - inte att skapa dem - för tillväxten och vår välfärd. Precis som laissez-faire då lyfte Sverige ur armod och elände är mer frihet även nu den enda vägen att slå in på.

Verkligheten har talat och talar för sig själv - den får vara sitt eget vittne.