Skatteparadiset Svea rike, de tryggas land. Pärlan på Tellus yta. Eller....?
Tveksamt va?
Efter att ha läst David Eberhardts böcker visar det sig att svensken inte alls känner sig trygg. Klinikerna besöks av människor vilka söka hjälp som folk förr skulle ha skakat på huvudet åt förr, och åter andra, kanske samma, känner sig kränkta för minsta lilla skitsak varför vi har ombudsmän inte bara för ditt, utan även för datt.
Nå, nu var det inte psykoinlägg jag hade i åtanke även om det mycket väl är en följd av vår trygghetsiver.
Syftet med alla våra skatter och avgifter är ju att fördela välfärden och skapa trygghet. Om vi då betalar 3 av 5 kronor i skatt borde vi ju vara förbannat trygga.
Men om vi överlämnar våra liv i händerna på det offentliga och utan egen kraft få skapa trygghet, är det tryggt? För som det är innebär ju de höga skatterna att chanserna till att spara och skapa en buffert begränsad och ditt beroende av det offentliga är fullbordat.
Jag menar att trygg det är man när man har makt över sitt eget liv. Då man också är den enda som har rätten till sitt eget liv är det enda som är rätt det som åsyftar till att ge makt över sitt eget liv. Ett beroende är inte det.
Nu menar ju skatteanhängarna att tanken är att ge möjligheter till en dylik makt men det är ju nonsens, ja en lögn. Samtidigt som man kränker rätten till sitt eget liv - för alla - skapar man också ett beroende av det offentlig, staten om du så vill - för alla. De enda som det i sig inte drabbar, mer än att det kränker, är dem som är rika nog att det inte påverkar dem. Således har man skapat ett samhälle där merparten är satta i beroende och en rik minoritet som är "lika" rika som innan.
Folk sätts alltså i allehanda beroende till staten, en stat som dessutom via det offentliga har monopol verksamheter och som via myndigheter och lagar kan styra och kontrollera privata initiativ och etableringar. Beroendet och konfiskeringen av våra inkomster blockerar sedan vår förmåga att spara och konsumera varför vi även förhindras att nyttja privata alternativ om de funnits, och när även konsumtionen förhindras påverkar det marknaden negativ - utbud och efterfrågan - och därmed arbetsmarknaden.
Hotet om, eller löftet från de rödgröna, om ökade skatter är alltså en väg rätt in i en återvändsgränd. För som det är, så har beskattningen visat på sitt misslyckande, eller som Fredrik Bergström och Robert Jidehag säger så
har de offentliga försäkringssystemen mer och mer gått mot ett grundtrygghetssystem, utan att skatterna som betalats har justerats nedåt i motsvarande mån.
Det offentliga - staten - är sedan också över huvud taget inte att lita. Den offentliga makten - staten - är godtycklig:
Kommer politikerna på att pengarna behövs på något annat område så behöver de bara ändra villkoren med en enkel majoritet och ett beslut i riksdagen. Ingen vet exakt vilken ersättning de kan komma att få när det verkligen behövs. Det styrs av tillfälliga riksdagsmajoriteter och statens ekonomi, som i sin tur beror av hur politiker väljer att prioritera på andra områden.
Visst är det härligt att ens liv i stort är satta i händer på politikers, myndigheters och byråkraters godtycklighet!?
Tryggheten är har kört på grund och de som inte ser det har sannerligen låtit sig lurats att tro annat.
