Verklighetens folk

När Hägglund talade om 'verklighetens folk' blevo reaktionerna många. Heta blev de särskilt från dem som hamnade i skottlinjen - kulturvänsternissarna. Har endast följt detta på avstånd. Idag läste jag med förtjusning ett inlägg av Ingerö som så ofta är sådär härligt träffsäker. Jag citerar:

Johan Wennström skriver i SvD om en föreställning på Malmö stadsteater; Här hånas verklighetens folk:

"I fredags hade monologen Neo, det liberala samhällsmagasinet premiär på Malmö stadsteater. Utan att ha sett mer än ett smakprov på nätet får jag intrycket att den handlar om en vit medelklassman som känner sig sviken av ”klassförrädaren” Reinfeldt. Statsministern, gapar rollfiguren, låter både homosexuella och kvinnor komma fram."

Ja, klippet på Malmö stadsteaters hemsida lämnar inte mycket åt fantasin. När Fredrik Gunnarsson kreerar en borgerlig svensk man är det rasism, misogyni och homofobi som utgör de kännetecknande dragen.

Mannen kanaliserar bitterhet och besvikelse genom en kaskad av karikerat borgerliga åsikter. Det framgår tydligt att han misslyckats både ekonomiskt och socialt och att hans grova fördomar i själva verket utgör hans sista försvar i striden om den egna självbilden. Jättedjupt. Verkligen.

Uppenbarligen är det så man ser på oss okultiverade stackare, i synnerhet vi som råkar ligga till höger om Socialdemokraterna. Vi är rasistiska, kvinnohatande egoister som undanhåller skådespelarna den ära och lyx som tillkommer dem genom att föredra fotboll på platt-tv framför deras primalskrin. Vi är för dumma för att se ljuset, vilket i sin tur gör oss bittra och missunsamma.

Den kulturella klassen är med andra ord minst lika enkelspårig och fördomsfull som vilken husvagnssemestrande svennebanan som helst, men inte så fördomsfull att den tackar nej till att försörjas av just de människor den så djupt föraktar.

Det här påminner mig om en person som jag var vagt bekant med för tiotalet år sedan. Han var då närmare trettio men hade fortfarande inte haft något fast jobb. Svenssonliv såg han ner på och han vräkte regelbundet ur sig drapor om hur hans föräldrar var inskränkta och fyrkantiga och hur han aldrig ville bli som dem.

Men han bodde i deras hus, åt deras mat och levde till övervägande del på deras inkomster. Inte olikt de kulturkoftor som kräver att samhället ska finansiera deras samhällskritik.

Andras pengar.....

Ha ha, där satt den. Roland och Anka

Med anledning av inlägg hos Dick Erixon ser man nu att det blev lite långnäsa för kulturvänsterna och deras kritik mot den patriarkale Roland Poirier Martinsson som så hemskt då skulle ha en hemmafru. Det egna valet är ju som bekannt inte, aldrig, accepterat av tidigare nämnda förståsigpåare. Ja, såtillvida det egna valet inte är att välja det som de menar är det sanna och korrekta. Förbannade lymlar!

När Anna Anka och Roland Poirier Martinsson med kraft och satir talat för barnfamiljers rätt att stanna hemma med barnen, har det väckt stor vrede i kulturvänstern (som finns långt in i borgerligheten, exempelvis i sk liberala tidningar).

Nu avslöjar Roland att det varit han som stannat hemma i sju år — inte hans fru.

Dick säger vidare:

Om det är pappa eller mamma som stannar hemma är oväsentligt! Det är familjens rätt att avgöra, inte politiken och inte vänsterns åsiktspolis i mederna.

För mig är det allt mer uppenbart att de som anklagar andra för att ha fördomar, är de som själva bär på de flesta och värsta.

Vänstern och socialliberalismen präglas av en förmyndarmentalitet som går ut på att döma och fördöma människor som inte gör det politiskt korrekta. Det är farliga tendenser.

Det är dags för denna vänster och dessa socialliberaler att göra upp med sina egna och djupt sittande fördomar mot andra människor: Lär er respektera era medmänniskor! Lär er att ERT personliga val inte måste vara det alla andra väljer! Lär er att NI inte alltid gör rätt, utan att det finns andra sätt som kanske till och med är bättre! Lär er att öppna ögonen! Kasta skygglapparna! Se världen!

Artikeln i Newsweek där Roland ordnar långnäsa finner du här.