Kollektivism-offra individen. Nihilism-död åt alla.

Ett mycket intressant inlägg av Henrik Sundholm, "Diatrib mot ekofascismen" (diatrib) som jag varmt rekommenderar att läsa. Några lockande ord därur:

"den nya nihilismen är värre än kollektivism. Kollektivisten vill åtminstone offra människor för mänskligheten; han har i alla fall människan i centrum av sin ideologi. Nihilisten har inte ens det. Han vill inte göra livet bättre för någon. Han vill bara att alla skall dö."

"2007 gick Nobels fredspris till Al Gore, för hans film En obekväm sanning, och till IPCC, FN:s klimatpanel. Sedan dess är det många som ser ekofascism som den enda hållbara utvecklingen, och få höjer på ögonbrynen om man föreslår att några miljarder människor skulle behöva utrotas ”för planetens skull”. Om massivt folkmord är vad som behövs för att rädda planeten (och det är det såklart), då är det så det är. Är det inte bra att mörda miljarder människor, om det kan rädda planeten? Trots allt har inte människan gjort annat än att plåga Moder Jord från ruta ett – är det inte dags att naturen tar revansch?"

"En del hyllar också Pekka-Eric Auvinen, som, övertygad av samma ekofascism, mördade åtta personer i ett skottdrama på Jokelaskolan i Finland. Hans förebild, den finske filosofen Pentti Linkola, har kommenterat händelsen och sagt att den ju tyvärr inte gjorde mycket nytta, eftersom bara åtta personer dog. Vi svenskar skall förstås inte behöva vara sämre. Här finns Folke Tersman, professor i filosofi vid Uppsala universitet, som ägnar betald arbetstid åt att försöka möjliggöra en ekologiskt inriktad världsregering. (Det förvånar väl ingen att även Torbjörn Tännsjö är knuten till projektet.)"

"När man säger till mig – och det händer ganska ofta – att mänskligheten bör utrotas, brukar jag svara att det nog är för ambitiöst, men att man i alla fall kan ta livet av sig själv. Trots allt bör man ju leva som man lär, och om man lär att det vore bäst om alla människor utrotades, då bör man själv leva – eller snarare dö – därefter. Märkligt nog har ingen misantrop gillat idén."

Jag har alltid varit skeptisk till dem av de gröna idéer vilka snudda vid dylika tankar. Dylikt gör att de ganska raskt infinner sig under totalitarismens individkvävande tak. Skillnaden är att de, som jag ser det, tar antiintellektualismen till en högre nivå då de så abrupt drar ett streck över människan förnuft och rationalitet - alltså vår förmåga att lösa problem.

Det fria valet, ansvaret och bränder

Är det någon jag är övertygad om är det det egna valets och ansvarets betydelse - alltså att vi alla livets situation gör val och de konsekvenserna som följer är våra val och våra ansvar. Det finns inget - nada, noll och intet - argument som får mig att överge denna övertygelse.

Uppväxt och dylikt är ingen ursäkt, det kan möjligtvis godkännas som en förklaring. Möjligtvis ja. Hur? Jo, de sammanhag man växer upp i eller för närvarande befinner sig utgör ramarna för handlingsutrymmet - dock inom ramarna har du alltid de fria valet och det är du, och endast du, som har ansvaret för ditt val. Det är du som själv måste ta konsekvenserna av detta ditt val.

Allt tal om orättvisa i detta sammanhanget menar jag inte hör hit. Livet är i detta anseende orättvist - det är bara att acceptera. Att förändra dessa livsvillkor för framtiden är också något som inte hör hit, det är inte nu. Det är nu du lever, det är nu du gör dina val och det är alltid du, och endast du, som är ansvarig!

Psykiskt sjuka då? Ja, vad med dem? De är ju inte ansvariga - de gör ju inte egna val utifrån det förnuft och rationalitet en vanligt individ faktiskt har. Således, att skylla på något annat, uppväxten eller samhället är således att förneka detta som är det unikt mänskliga. Och om du de facto gör det - varför lyssna till dig?!

Alla som växer upp under mindre lyckade omständigheter hamnar inte i en situation där de stoppar in kanylen i armen. Det kan även vara så att den som växer upp med silversked i hand de facto är den som injecerar det förädiska preparatet. Vägen till elände eller lycka avgörs alltid av de val vi gör. Så klart dock inte att de "goda" valen per automatik leder till det man önskar, där finns andra som väljer att sträva efter detsamma. Dock, om du inte gjorde de "goda" valen skulle du aldrig hamna i den situation att du ens konkurrerade med någon om vad det nu än månde vara. Hur som - valen avgör dit livs riktning. End of story.

Varför detta inlägg?

Ja, frågan i sig ligger mig varmt om hjärtat - även om jag inte bloggat om detta i sig. Ännu.... Dock torde det stå klart att jag som libertarian både anser att individen både kan och bör ta ansvar över och leva sitt liv som han, eller hon, själv önskar utan att något eller någon annan har rätt att lägga sig i det. Så klart inte utan restriktioner - principen att inte skada är grundläggande.

Jag vill påstå att det, just därför, går en klar skiljelinje mellan olika ideologier i synen på det egna ansvaret. Jag vill påstå att denna skiljelinjer också går mellan de mer kollektivistiskt orienterade och de individualistiskt orienterade samt även mellan dem som håller altruismen som grundläggande princip och dem som, liksom jag, ser egoismen - den rationella egoismen eller som jag, det rationella egenintresset - som grundläggande.

Inlägget kommer nu av inlägg av Dick Erixon - "Bilbränder beror på attityd och inte sociala problem". Så klart har ett otal andra bloggat om detta vansinne om bränder i både Rosengård och annorstädes. Jag citerar hela inlägget:

I socialistiska Sverige hävdas alltid och genast att kriminalitet och våld beror på socical utsatthet och att alla är offer.

Bloggaren Haore Sulaiman, som själv bott i Gottsunda där många privatpersoners bilar satts i brand, bestämde sig att med block och penna åka tillbaka till förorten för att snacka med ungdomarna och höra om mediernas bild stämmer. Han ger sin rapport hos Second Opinion i ”Journalister är lättlurade idioter” (och blogg):

Jag frågar vad de känner till om bränderna och dess bakomliggande orsaker. […]

– Mycket av vad som händer beror på polisen men vissa bränner bara för att de tycker att det är spännande med uppmärksamhet och att folk här ska snacka om dem, förstårru, säger kompisen.

”Snacka om dem”?

– Ja, du vet. Det handlar om att visa att man kan göra grejer, förstårru, säger den tunnaste i gänget.

Medierna som har rapporterat om bränder och bråk här i Gottsunda har beskrivit orsakerna som sociala- och strukturella problem. Känner ni er utanför samhället?
(alla skrattar ironiskt åt frågan)

– Nej, nej, nej mannen. Det är skitsnack! Vi känner oss inte utanför samhället, säger en av grabbarna och skakar på huvudet. Han fortsätter:

– Det är inte så att vi som bor i de här områdena är typ fattiga eller något.

Med tidningarna skriver att…

– Journalister är lättlurade idioter. Det vet alla här. När de kommer hit och snackar med några snorungar om varför det blir bråk så säger de massa saker till journalisterna om att ungdomarna här inte har någon utväg eller så. Men det är skitsnack.

Det man skrattar åt är artiklar som “Vi ser ingen annan utväg” i Upsala Nya Tidning. Sulaiman resonerar om varför han får andra svar än etablissemangets journalister:

Kanske hyser de större tilltro till mig. Men det kan också vara att de vet att jag kan syna dem bättre än en välvillig svensk reporter och att jag inte är lika ”lättlurad”. Något tydligt svar har jag inte.

Vad jag däremot är bekymrad över är att min undersökning visar att medier på jakt efter rafflande rubriker löper risk att utnyttjas av intervjuobjekt som verka veta vilka knappar man bör trycka på för ”komma med i tidningen”.

Ja, att utmåla alla som begår brottsliga handlingar som offer innebär att man varken förstår vad som händer, varför det händer och framför allt inte kan komma fram till vad som behöver ske för att få ett slut på utvecklingen.

För mig är det uppenbart vad problemet är: vuxenvärlden har inte satt några som helst gränser för dessa förortens unga. Inga lärare vågar säga ifrån. Någon kontakt med andra vuxna har de förmodligen inte. Föräldrarna kan ha kontroll, kanske stenhård kontroll, hemma i lägenheten, men inte alls utanför ytterdörren.

De första vuxna som visar någon som helst auktoritet är brandmän och polis. Därför söker man upp dem. Man vill bli sedd. Man vill kunna spegla sig i några som har respekt med sig.

Varför får dessa unga inte det på andra sätt än genom att kasta sten och bränna grannarnas bilar?

Det är den springande punkten.

De behöver disciplin i skolan. Då kan testandet av gränser ske i betydligt tidigare och i mindre, kontrollerad skala. Då skulle man möta vuxna med auktoritet och respekt, utan att behöva uppmärksamma brandmän och polis.

Skolan är nyckeln. Det är en genomfeminiserad institution som är så mjuk och eftergiven att den inte har något alls att ge grabbar som behöver testa gränser. Feminismen vägrar erkänna unga män som män. Det är som de ska omstöpas till flickor. En både omöjlig och sjuk sak.

Det är min, föga politiskt korrekta förklaring. Få vågar resonera i dessa termer, men det är här vi har förklaringarna att söka. Det är jag övertygad om."

Några tidigare inlägg på temat individualism, kollektivism, altruism och egoism. Läs. Läs. Läs. Läs. Läs.

Fack off 4 + plus min hembördskommun Nora

Facklig verksamhet och socialism det är grejer det när det går hand i hand....

Tidigare "Fack off"-inlägg har rört Dess utdöende/medlemsdöden, 1 och 2, samt System går före människa, 3.

Nu är det så dags för kollektivet för individen. Tyckte detta var intressant då det knyter an till Nora kommun där jag vuxit bland di röde. Följande är bloggat av Dick Erixon:

"På SVD-Brännpunkt går LO och TCO till storms mot mänskliga rättigheter som upprätthålls av domstolarna, Ökad juristmakt hotar demokratin:

Den utveckling vi pekar på innebär emellertid att jurister i domstolar ges en kraftigt utvidgad makt att överpröva politiska beslut. Domstolarna riskerar att politiseras. Domstolarnas grundläggande uppgift i ett demokratiskt samhälle, att vara opartiska och oavhängiga, riskerar därmed att rubbas.

Gränserna för EG-domstolens maktanspråk måste förtydligas och begränsas och makt bör återföras nationellt. […] Om inget görs åt nuvarande och eventuella framtida styrkeförhållande mellan politiken och domstolarna riskerar samhällets viktigaste grundbult – demokratin – att uttunnas. Det vore en farlig utveckling.

Skrämmande, eller hur? Men det fackförbunden vill är att domstolar inte ska skydda individers rätt mot kollektivet.

Låt oss ta ett exempel. Den politiska, och demokratiskt styrda, socialtjänsten i Nora vidtog drastiska åtgärder på lösa rykten: man beslutatade att utan samtycke och med tvång placera en mamma och parets fyra barn i ett utredningshem i 40 dagar.

Högsta domstolen i Sverige slog i juli fast att kommunens (demokratins) agerandet var en överträdelse av Europakonventionen och medför skyldighet att betala skadestånd till de medborgare som blivit felaktigt behandlad.

Här stod den offentliga sektorn (den som styrs kollektivt och demokratiskt) mot en liten enskild familj. Facket vill att domstolarna inte ska lägga sig i att det offentliga kör över och kränker familjen. Det är att politisera domstolarna!

Jag tycker EG-domstolen och Europakonventionens ställning som grundlag är utmärkt eftersom domstolarna nu blivit mer självständiga och kan skipa rätt också när staten står mot individen. Förr gick domstolarna alltid statens ärenden. Sverige fälldes ofta för brott mot Europakonventionen. Nu ska domstolarna i Sverige sätta grundlagarna före förordningar och bortse från politiskt instiftade lagar som bryter mot grundlagen.

Detta är en stor framgång för de mänskliga rättigheterna.

Men facket gillar det inte. De ser till kollektivet, och offrar individerna. Sådan är socialismen."

Sådan är socialismen. Själv tillhör jag ett SACO-fack, Jusek, och det är tacksamt nog (tror jag....) inte ett särskilt rött fack även om flera däri vara just röda. Jag står dock på tröskeln ut ur de fackliga gemenskapen. Ett aber finns dock, ett stor aber. Eftersom Handels - (LO-navelsträng-SAP) - är det dominerande facket kommer mitt väl och ve att, per avtalad automatik, att hamna i deras röda händer.

Karl Marx

Karl Marx...

....är död. Inte bara personen utan även hans idéer. I själva verket har hans idéer aldrig varit levande, de har inte med levande människor att göra.

Tufft sagt?

Många vill nog påstå det. En kommentar jag nyligen fått som är vanlig, som jag också själv givit uttryck för och ansett är att hans idéer inte är döda utan att de har missbrukats.

Missbrukats....

Ja, varför inte. Det är väl en rimlig tanke. Eller....? Sovjet, Kuba, Nord Korea...... Stalin, Mao, Pol-Pot...... Listan kan göras lång men vad tusan - låt oss testa en gång till!

Missbrukats..... ja ni....

Kan inte låta bli att fundera i mitt inre hur en idé kan missbrukas så mycket - vad är det för en sorts idé som tillåter det? Låt oss sätta det i relation till hur förträfflig människor finner Marx vara i relation till misslyckandet - skaplig diskrepans må jag säga! Vad jag vill säga är - hur kan något förträfflig bli så fruktansvärt fel? Bara Stalin bär ansvaret för mellan 90-120 miljoner liv, Hitler är ju en pojk-scout i jämförelse - dock, 1 oskyldig eller 120 miljoner gör mig detsamma.

Missbrukats......

Nej. Här finns inget missbruk. Endast obeklagligt mass-bruk! Ingen rök utan eld brukar man säga och i detta fallet är det en sanning - UTAN modifikation vill jag påstå.

Hur?

Om en idé sätter ett kollektiv över fria individer är det dömt att misslyckas. Idén förutsätter rättigheter för kollektivet och ett kollektiv kan inte ha rättigheter - det är endast en individ som kan rättigheter. Således blir också allt prat om klasskamp nonsens - en grupp har inga rättigheter att kämpa för då en grupp inte kan ha rättigheter. Därför blir klasskampen en kamp om rätt till döden vilket är rätten till makt över individen. Inte ens en nation kan ha rättigheter, det är endast individerna i en nation som har rättigheter vilka nationen är till för att skydda.

Karl Marx sätter individen åt sidan, därmed är hans idé - kommunism/socialism - dömd att misslyckas. Allting vi ser idag, allt skapat som inte fanns innan det blev skapat, härrör ur någon människas tanke - inte ur någon grupps påstådda "kollektiva medvetande", ett nonsensbegrepp som det ju med nödvändighet är.

Det är därför som kommunism och socialism blir kontrollerande samhällen. Det är en 'plikt' (detta förhatliga ord) att sätta kollektivet - "det samhälleliga bästa" - före individen. Därmed måste individerna med nödvändighet kontrolleras så att "det allmänna bästa" efterlevs, ja, kontroll blir nödvändigt då det inte är naturligt för människan att mot sin vilja låta sig underordnas någon eller något. Det står helt enkelt i strid med hennes intellekt, hennes förnuft och förmåga att skapa, ja, det förhindrar det.

Några exempel på Marxiska uttryck finns i mitt inlägg Svammelsurium.

Så?

Kontentan blir att endast en idé som sätter människan i första rummet är en idé som kan lyckas. Eftersom det är den enskilda människan med sitt förnuft som bär utvecklingen framåt.

Det finns en idé som till fullo sätter den fria individen främst - kapitalism. Det var med kapitalismens entré på mänsklighetens arena som västvärlden tog sig ur årtusenden av förtryck, fattigdom och elände. Låt mitt förra inlägg där jag citerar Johan Norberg stå som exempel. Det är globaliseringen av kapitalismen som dragit och drar upp resten av världen. Jämför det med vad som sker - idag - Hugo Chavez Venezuela och du ser skillnaden mellan socialism och kapitalism. Venezuela är ett land som kommer att sugas ner i det svarta hål socialismen är.

I mitt inlägg Allting början försökte jag redogöra för att allting har sin början i människan. Således är det också så att den idé som - till fullo - bär den fria individen och låter henne vara fri är den som kommer att lyckas, det är den enda som kan lyckas.

"Marx" v.s. Kapitalism....

Skillnaden är ju allt för uppenbar och utgången av en sådan kamp är på förhand given - vinnaren är kapitalismen. En kollektivistisk idé kan aldrig vinna, de som borde vara vinnarna, individerna, är intet i en kollektivistisk idé. Bara en idé som lyfter fram den enskilde individen kan vinna, då det just är den enskilde individe som är vinnaren.

Dessutom finns en skillnad till, för att knyta an till inledningen. "Marx" idéer kan inte missbrukas eftersom de inte kan brukas - "Marx" idéer är dömda på förhand då de förnekar den förnuftsbärande individen. Kapitalismen kan dock missbrukas - och har så gjorts - skillnaden är att kapitalismen som idé fortfarande oantaslig står kvar i all sin fullkomlighet.

Kapitalismen missbrukas när man börjar anamma kollektivistiska och altruistiska ideer. Kapitalismen missbrukas när man försöker skapa blandekonomier.

I ärlighetens namn - inte häller du väl vare sig socker eller grus i en motor?! Det är dock vad som sker där idéer, de kollektivistisk-altruistiska idéerna, sipprar ned och accepterars som sanningar - trots att de går stick i stäv med det sant mänskliga. Man kan inte vara för människor och samtidigt neka dem dess frihet - en människa som är inlåst i ett rum är inlåst oavsett hur stort du försökt göra rummet.

Frihet eller tvång

Intressant att se är hur demokrati och frihandel(kapitalism) går hand i hand världen över och lossar folk från allehanda bojor. Länder som blivit demokratiska ser en tilltagande handel - de fri- och rättigheter demokratin för med sig tillåter det. Sen finns det länder där en tilltagande handel, vilket öppnat dörrar (för individerna) mot omvärlden, startat eller vidareutvecklat en demokratisering.

I totalitära regimer finns inga fri- och rättigheter och dess ekonomier förtjänar inte jämföras med de fria staterna.

Demokratier har aldrig gått i krig med varandra. Det har aldrig förekommit massmord eller svältkatastrofer i en demokrati. Jämför med totalitära stater.

Dags runda av. För mer om totalitarism har jag en "serie" inlägg från februari som heter "Totalitarism och liberalism". (Sedan de inläggen skrevs har jag blivit mer liberal, betecknar mig libertarian).

Något kort dock som väl knyter ihop säcken. Det totalitära rötterna står att finna i den franska revolutionen - så även Marx. Det var där som begreppet "den sanna folkviljan" dök. Den sanna folkviljan är något som är det sanna vare sig folket självt är medvetet om det, således har - de som vet och förstår det - rätt att ta makten och uttrycka den sanna folkviljan. Marx talade om "falskt medvetande" vilket då var vad som dolde den sanna folkviljan, "det falska medvetandet" kan sägas utgöra uppfattningar påverkade av borgerligheten. "Religion är opium för folket" sade Marx, alltså att religion var ett medel att hålla folket i schack - alltså att dölja dem från sanningen - som Karl Marx förstås visste vilken den var!

Citat från "Terror och liberalism - del 5" angående detta då, "Den sanna folkviljan":

"Denna nya form ”av feltänkande eller förljugenhet” har sin början i den franska revolutionen. Bonapartes cispadanska republik fick se sina goda demokratiska föresatser grusade då folkviljan inte visade motsvara förhoppningarna. Folket, denna okunniga massa, var således inte pålitlig varför den lagstiftande viljan, på anrådan av direktoratet, skulle uttryckas av herr Bonaparte allena. Således blev det ”möjligt att undertrycka den i val uttryckta folkviljan under hänvisning till den ’verkliga’ folkviljan”.

Skillnaden mellan liberal demokrati – politisk frihet och allmän rösträtt - och totalitär demokrati – ”folkviljan är en och en odelbar enhet och denna vilja skall härska” - kan således inte bli mer klar än så.

Till den diktatoriska och despotiska folkviljans försvar hänvisades till sådant som att denna var uttryck för ”att den stod i överensstämmelse med det mänskliga förnuftet”; ”den naturliga ordningen eller motsvara mänsklighetens intressen”; en ”allmängiltig moral”. Därmed hade man också förskanskat sig rätten att agera som man gjorde, och som det totalitära sedan dess också fortsatt att göra, eftersom att handla ”i enlighet med denna allmänna vilja var frihet.”

Denna tidens terrorns teoretiker, Robespierre och Saint-Just, talade för diverse metoder att förverkliga mänsklighetens förnuft och intressen - naturens ordning – eftersom ”folkviljan måste äga samma beskaffenhet som deras egen vilja”. Den sanna folkviljan uppnås när ”trygghet och välstånd vunnits, en viss allmänbildning säkrats genom obligatorisk skolgång, och, framförallt, onda inflytelser – det vill säga all opposition – undanröjts.” Alltså behöver man under en tid ha en elit eller bättre vetande som s.a.s. håller i trådarna.

Intressant är att se hur annorlunda den amerikanska revolutionen tog sig uttryck, demokratin uppfattades där ”genomgående i de grundläggande skrifterna som en överideologi, en ram, inom vilka skilda intressen och åsikter skulle kunna i fred och frihet få tävla om styret.”

Karl Marx är död. Om det är vi ense. Är det inte dags att acceptera att hans idéer också är, ja, att de aldrig varit levande - hans idéer har inte med levande människor att göra. Han talade om falskt medvetande och har samtidigt önskat ålägga människor just detsamma!

Jag antar att du - liksom mig - vill leva ditt liv som du vill. Du vill leva ditt liv utan att önska inkräkta någon annans liv, utan bliva inkräktad av någon annan. Var då ärlig mot dig själv, gå till botten med dina åsikter och värderingar och se om de går ihop med dessa dina önskningar. Det är något alla bör göra för att se om man bär på falska idéer vilka faktiskt är döda.

Svammelsurium

Uppdaterad 09-07-22 kl:22:30. Längst ned.

Sammelsurium av dumheter. Allt sammans trögt svammel. Svammelsurium.

"I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter."

"Av vilja oberoende...." Kan man tolka citatet ovan annat än som att det skapade inte är beroende av skapande människor, entreprenörer, således. Allt är på förhand givet. Gruvan, skogen, maskinen, människan - de är samma sak.

"Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande."

Kollektivet över den enskilda människan, människan är bara en del i en större organism. Vi är en utbytbar del - utan eget värde. Vårat värde bestäms av vår tillhörighet i helheten vilket är det enda sanna värdet. En marxistisk (strukturalist) herre vid namn Althusser sade ungefär att det inte finns några subjekt (!) utan endast objekt i en struktur, men att de sanna objekten inte är människorna utan de positioner vilka människorna besätter. Det ni! Att vara individ torde ju därför i den - omöjliga - marxistiska världsbilden närmast vara att betrakta som en cancerböld.

Du vet med dig du inte tycker så här,
du vill vara din egen,
vara mån om din eget värde,
högakta din integritet.

Ändå köper du det,
ändå tar du åt dig av dess kollektivistiska och alturistiska vanföreställningarna!

Dags tänka om.
Ja, dags att börja tänka.
Själv.

Ditt medvetande bestäms inte av något eller någon annan än dig själv!
Du är inte någon opersonlig produktivkraft!

Du har ett förnuft, ett intellekt.
Du har en förmåga att skapa.
Använd det!

Samhällets framgång och välmående kommer av - vilket kollektivistismens och altruistismens förespråkare inte se, förneka samt motarbeta - förmogorna hos förnuftiga människor.

Behöver jag nämna att mannen som svamlat är Karl Marx? Han är död mina vänner. Död. På alla sätt och vis, liksom hans idéer alltid varit, är och kommer att förbli döda.

Känner mig tvungen att även här citera Ayn Rand. Samma citat som i ett annat inlägg - passar dock så bra!

"Medan altruismen vill frånta de skarpsinniga lönen för mödan genom att hävda att det är den kompetentes moraliska plikt att tjäna den som inte äger kompetens och att offra sig för vem som helst som har behov av det - tar oss stamtillhörighetsantagandet (dvs "det allmännas bästa", min anm.) ett steg längre: dess anhängare förnekar att intelligensen existerar och den roll den spelar i välståndsproduktionen.

Det är moraliskt sett ren oanständigt at betrakta välstånd som en anonym produkt av stamgemenskapen och sedan bara diskutera hur man ska "omfördela" den. Åsikten att välstånd är resultatet av en obestämd, kollektiv process, att alla på något sätt har bidragit, att det är omöjligt att säga vem som gjort vad, och att något slags utjämnande "fördelning" därför är nödvändig - skulle kanske ha varit rimlig bland en samling primitiva vildar i djungeln där man ägnade sig åt att flytta stenblock utan hjälp av redskap (men även där måste någon organisera och starta flyttandet). Att hysa den uppfattningen i ett industrisamhälle - där individuella framgångar finns offentligt dokumenterade - är en så grov undanflykt att det är en skymt att över huvud taget överväga den."

Goda grannar - ett litet tankeexperiment

Ett litet tankeexperiment som slog mig idag på morgonen.

Tänk dig du lever i ett ganska stort bostadsområde. Du känner vissa väl, andra mindre väl men alla känner till varandra. Du har vetskap om vissa och mindre vetskap om andra. Dock, som alla andra människor, så har du en uppfattning om alla.

Ni har en rätt bra gemenskap. Inte så att ni gör allt tillsammans eller så utan mer så att allt flyter på, alla respekterar varandra på ett förnuftigt sätt. Var och en lever sitt liv som den vill och ingen lägger sig i andras förehavanden vilka de än månde vara, såtillvida det sker inom rimlighetens och lagens ramar så klart - ingen skall ju få störa, skada, kränka eller inkräkta på någon annan. Annars är allt frid och fröjd.

Sedan under ett möte, låt oss kalla det samfällighetsmöte, kläcker någon idén om att föra den goda gemenskapen vidare. Att man, eftersom man har så bra gemenskap och man bryr sig så mycket om varandra, om än på ett respektgivande avstånd, borde kunna ta hand om varandra mer konkret.

En gemensam kassa blir resultatet - efter ett majoritetsbeslut. Således lägger alla 25% av sin inkomst i denna kassa varur man sedan fördelar den efter det behov som finns på gatan.

Många tyckte det lät som en sund idé.

Du själv ligger inte högst i inkomst, inte heller lägst. Men du betalar dina 25% utan att egentligen får någonting tillbaks.

Andersson och Petterson dock har fått en mycket drägligare tillvaro.

Det som gnager dig nu är att du vet ju att Andersson tackat nej till diverse heltidsjobb, han väljer att jobba halvtid, ta bidraget ur den gemensamma kassan och vara hemma och snickra på huset. Nu kan han ju dessutom göra klart sitt projekt, han kan vara hemma och han får pengar.

Pettersson har aldrig brytt sig om någonting. Nu har han dessutom fått anledning att inte fortsättningsvis bry sig om något heller....

Olsson och Karlsson plus många andra familjer som aldrig innan klagat, de har fått allt gå runt ändå. De är lite konfunderade över situationen. De pengar de betalt till den gemensamma kassan får de ju liksom tillbaka. Nå, det får väl vara så. Fast, undrar de ibland, om det är samma pengar,varför betala? De tänker också att innan kunde de ju göra vad de ville med pengarna, nu är det styrt...

Du och familjer med högre inkomst ser hur pengar flyr iväg ur familjeekonomin. Ni klarar er gott och väl så det är ju inget problem. Dock börjar du undra vad det är du betalar till, vart allt slit av dina mödor går till. Du börjar inse att din förmåga finns till för att tillfredsställa behov hos andra, du lever ett liv för andras skull.

Dina pengar går åt till att tillfredsställa Anderssons och Petterssons "behov". Olsson och Karlssons liv är i stort sett de samma, de bryr sig inte. Du ser också att för att hålla iordning på denna gemensamma kassa och fördela pengarna måste det till några som jobbar på heltid.

Du inser att detta är ju vansinnigt. Varför skall dina mödor - din förmåga - gå till att tillfredsställa andra - andras behov. Du inser att din, innan den gemensamma kassans införande, fungerande samfällighet kommit att bli en samfällighet anpassade efter den sämste.

Skulle du ställa upp på en sån här sak i ditt område? Skulle inte tro det.

Dock är detta just vad vi alla ställer upp på dagligen, detta är innebörden av "att dra sitt strå till stacken". Det är inte så genomtänkt och gott som folk vill föreställa sig.

Du skulle inte ställa upp på det i ditt område, det skulle förmodligen bli för känsligt då du känner alla inblandade. En psykologisk bisarr situation.

Att betala till hela landet, "det gemensamma bästa" som det kallas är lättare. Det blir mindre personligt. Dock desto bisarrare. Du vet ju att du egentligen betalar för vilka främlingar som helst. Där finns många Andersson och Petterson vars "behov" tillfredsställs bara för att den stora massan Olsson och Karlsson bara låter saker och ting tuffa på - "det är ju säkert till något gott".

De som vill leva ut sina förmågor kommer till sist resignera, varför slita? Kanske man börjar dribbla med skatter och dylikt? Kanske man bestämmer sig för att flytta företagandet utomlands för att kunna driva det på ett vettigt sätt - ha råd att anställa. Företagare kan inte anställa folk pga av höga avgifter (har du en lön på 20.000/mån är den egentlig kring 40.000/mån!!!). Allt blir statiskt, Anderssonare och Petterssonare blir kvar tillsammans med flera bidragsbärare. Allt medan skatteverket på uppgift av de folkvalda politikerna - Olssons och Karlssons vare tack! - gör allt för att ta ut avgifter på livets alla områden och söka nya sätt inbringa skatt för Anderssons och Petterssons upphälle. Så klart går en mängd pengar åt till att hålla igång denna byråkrati också.

Så här lätt är det att skapa "rättigheter", rätt till jobb, rätt till bostad, rätt till ditt, rätt till datt - som växte allt detta på träd. Dock, det växer inte på träd. Allt detta är skapade värden, skapade av någon - av någon annan människa! Alla dessa rättigheter du tar för givet sker ALLTID på någons bekostnad, inte på statens bekostnad - glöm att staten har några egna pengar eller medel, det är också dina medel de nyttjar - utan på människors bekostnad och främst dem som lever ut sin fulla förmåga och skaparkraft.

De som bär samhällets utveckling framåt - vilka INTE är politikerna - är alltid desamma. Skillnaden är här att de får bära allas bördor. Är det då konstigt att företagare vill fly landet eller etablera sig utomlands från början när vi avkräver dem frukten av deras framgångar?

Jag har dock fått nog av denna bisarra samhällsidé som vilar enbart på stöld och oförtjänst.

Snart är det val igen. Det är upp till dig - och ditt ansvar finna ut vad du egentligen tycker och tänker och värderar - att välja det samhälle som vi medborgare förtjänar. Just det förtjänar, förtjänar vi ett samhälle vilandes på förtjänst eller oförtjänst?

Jag lade min röst på Alliansen sist. Är absolut inte nöjd med allt de företagit sig med. Dock är det ett steg i rätt riktning och det enda alternativet. En rödgrön opposition är för dig som värderar dig själv och ditt fria liv inget alternativ.

Den allrådande staten och "det gemensamma bästa" - ärligt talat, ger det dig inte egentligen en rätt fadd, bitter och unken eftersmak i munnen?

Stackare och strån

Med anledning av tidigare - nyssligen - skrivna inlägg slog det mig måste orera något om ett allt för vanligt uttryck, som tyvärr också är allt för - okritiskt - accepterat, nämligen

"Alla måste dra sitt strå till stacken"

Vad betyder det? Vad innebär det?

• Vem har bestämt att det måste finnas en stack, eller varur kommer tanken att det finns någon stack?
• Vem bestämmer att man måste dra sitt strå till denna stack?
  
  
• Varför tror folk, har folk okritiskt accepterat, att det finns en stack och att vi till denna stack måste dra våra strån?

Tanken här är att vårat samhälle - med dess starka stat - är en sorts organism. Det innebär att dess delar är beroende av helheten, alltså är inte delar i sig av något värde, dess värde ligger i att finnas till för organismens överlevnad.

Krass översatt - du är i en stack ingen unik individ med egenvärde. Ditt värde ligger i att upprätthålla organismen. Du lever inte för din egen skull, utan för andras skull.

Alltså, är du en myra är allt gott och väl. En myra lever på sitt förprogrammerade liv utan tanke.

Men, en människa är ingen myra. Hon är en tänkande och skapande varelse, en varelse med intellekt och förnuft. Allt det av människan skapade är en följd av detta.

Myran behöver stacken för sin överlevnad - myran är stacken.

Människan behöver sitt förnuft för sin överlevnad - människan är sig själv nog.

Att tvinga människan leva i en stack förnekar hennes natur. Detta visas inte minst i de totalitära staternas vansinnighet. Där människan måste inordnas, där hon inte är fri hindras hennes natur - hennes överlevnad beror på hennes förnuft.

Att tvinga människan leva i en stack är att förneka henne frukterna av hennes egen framgång, att avtvinga dem för andras skull vilka inte förtjänat dem.

För en myra är dragandet av strån helt förnuftsfritt och således är det varken gott eller ont.

För en människan är dock dragande av strån till en stack förnuftsvidrigt och därmed också omoraliskt och således ont.

För en myra är en stack varken frihet eller slaveri.

För en människan är en stack slaveri. Detta eftersom förnuftet blir slaven då förmågan blir slaven under det oförtjänta behovet. Devisen 'Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov' är vad som kännetecknar och väl sammanfattar detta vannsinne.

Människan är en individ. Ingen har någon som helst rätt att kränka henne - ingen annan individ, ingen grupp, ingen stat - ingen stack.

Hat, älskande, frihet och USA.

Vad är det många älskar att hata?

Tänker på ett särskilt land.

USA. Det är landet som så många i väst älskar att hata.

Dock - there´s more to it. Jag tror nämligen att USA i själva verket är landet vi 'hatar att älska' men att det tar sig uttalat uttryck i 'älska att hata'.

(Citaten här av Ayn Rand och hämtade ur "Och världen skälvde" och "Förnuft, egosim, kapitalism och en romantiska livskänsla: texter i urval".)

USA - en utopi som i stort sett ÄR till
För som det är, så är USA en framgångssaga. Nej, inte i någon påhittad en Astrid Lingrensk eller HC Andersensk fantasivariant utan en verklig saga. Så nära en förverkligad utopi man kan komma. Ja, USA är sannerligen ett särskilt land, sär-skilt. Skiljer sig från andra.

Det största 'älskhatet', och som jag tror ligger till grund för allt det andra 'älskohatet' är deras författning. USAs författning bekräftar individens primat - de individuella rättigheterna.

USA - de inviduella rättigheternas land
"Rättigheter" är ett moralisk begrepp och endast individer kan ha rättigheter, inget kollektiv. Alltså, utgångspunkten är: människan har rätt till sitt eget liv. Begreppet "individuella rättigheter" är överflödigt således och kollektiva rättigheter är en självmotsägelse. Ett kollektiv består nämligen av individer vilka rättigheterna avser. Det innebär då också att nationer i sig INTE kan ha några rättigheter. En stat måste således utgå ifrån individerna. Vad blir då summan av kardemumman? Jo - för att ett land, samhälle, skall lyda under moralens lagar krävs individuella rättigheter. USA var den nation som kom att att inordna själva samhället under moralens lagar. Individ först när principen i USA författning de facto begränsar statens makt. Makten ställs under rätten och individen skyddas mot kollektivet.

"Källan till människans rättigheter är varken gudomlig lag eller parlamentarisk lag utan identitetslagen, A är A - och Människa är Människa. Rättigheter är existensvillkor som krävs av människans natur för hennes överlevnad. Om människan ska leva på jorden är det hennes rättighet att använda sitt intellekt, det är rätt att handla efter sitt eget fria omdöme, det är rätt att leva som en rationell varelse; hennes natur förbjuder henne det irrationella."

"Att kränka en annan människas rättigheter innebär att tvinga på henne att handla mot sin egen bedömning, eller att lägga beslag på hennes värden. I grunden finns bara ett sätt att göra det på: genom att använda fysiskt våld. Människans rättigheter kan kränkas av två potentiella aktörer: de kriminella och staten. Förenta Staternas mest betydande insats var att dra upp en skiljelinje mellan dessa två - den senare förbjöds att på laglig väg utföra sådana handlingar som utförs av de förstnämnda."

USA och utlandet
Tyvärr har USA haft perioder där dess utrikespolitik kommit att stödja regimer där dessa rättigheter INTE respekterats. Att det nu, som förklaring och/eller ursäkt, har haft med det kalla kriget och liknande realpolitiska hänsyn att göra kan det inte - principiellt - försvaras. Till USAs försvar måste ändå påpekas att USA aldrig ägnat sig åt något erövringskrig. USAs olyckliga stöd har bl.a. varit för att motverka spridning av kommunism.

USA i utrikespolitiken är verkligen en sådan sak som många älskar att hata dem för. Tack för det säger de säkert när de kommit till vår undsättning - två gånger! Ni minns kanske världskrigen? När europas folk inom ett relativt kort tidsspann fick hjärnsläpp.

USA och världskrigen
Av någon förunderlig, och tillika bisarr anledning brukar en del hylla Sovjet som orsaken till europas befrielse från fascismen/nazismen. För mig är det befängt att tänka sig en idiot kan rädda någon från en annan idiot. Östblocket var ju det som i östra Europa kom att ersätta Hitlers tänkta lebensraum.

Hitler och Stalin hatade varandra. Och? Det är vad dylika idioter gör. Irak under Saddam kastade sig i krig med Irans Khomeini. Detta är en typisk följd mellan konkurrerande totalitära läror.

Sovjet är således inte att tacka får någonting den där andra gången, 2VK, när europa kastade sig in ett vansinne som vida översteg det där första vansinnet, 1VK. Det var ett nödvändigt ont att alliera sig med Stalin, ett realpolitisk nödvändigt ont. Detta är dock ingen som fallit som en skugga över USA, dock, bara när gällt andra diktaturer - icke-vänstervarianter. Sjukt.

Avslutningsvis om totalitarism, har bloggat om det tidigare, låt oss för sjutton vara ärliga - det fanns INGEN skillnad mellan Stalin och Hitler - eller nåt annat liknande diktatorisk rötägg heller för den delen. Lägg ner det sättet att tänka, nu! De uppenbara likheterna överväger eventuella skitsaker som skiljer nazism och kommunism åt eller nån annan vansinnig totaltär idé. Totalitarism är totalitarism, båda förnekar människan, människans grundläggande natur och rättigheter. Båda förnekar människans intellekt, förnuft och skaparförmåga till förmån för någon sorts överhet. Båda har sin gemensamma fiende i demokratierna. Demokratier har aldrig gått i krig med varandra, det har aldrig förekommit massmord eller svältkatastrofer i en demokrati. Till sist så är det demokratierna som friheten finns för människan och här står USA som den klaraste lysande stjärnan.

Avslutningsvis om Sovjet. Fråga dig själv också: vad hade väl Stalin - eller övriga allierade - kunnat göra om det inte hade varit för USAs 'Lend and Lease'? Tur i oturen, vilket nog förkortade kriget, anföll Japanerna Peal Harbor den där morgonen den 7 decdembe -41, varmed USA tvingades in i kriget. Framgången i Lend and Lease och omställningen av civil till militär produktion skall inte heller förbises här - förnuftiga hjärnor låg bakom det också.

USA och Europas senaste vansinne
Senast när europas folk kastade sig in i vansinne - massmord - var i Balkan. Vilka var det då, som på eget bevåg, ryckte in för att rädda folk från utrotning? Jo, USA. Fick de nån cred denna gången då? Gissa? No. Här stod Europa - och EU - med byxorna nere och blottade sin impotens igen. Europa ägnade sig åt inbördes handlingsförlamat tjafs medan grannarna bestialiskt ägnade sig åt att döda varandra. Hur kunde detta ske? Skamligt är vad det är! Men håller man inte individuella rättigheter högre än vad de är så blir detta följden.

USA och Irak
Irak är ett annat intressant exempel - det finns flera. I Irak pågår ett försök att upprätta en demokrati - till skillnad från Saddams godtyckliga ondskefulla järnstyre. Någon cred för det? No. Dels så hackar man på USA för grunden i sig för invasionen, påstådda vapen vilka aldrig hittades. Det kan ju visserligen diskuteras och i sig ifrågasättas. Men genom att också hänvisa till Folkrätten gör ju att det hela faller på sin egen orimlighet väl?! Det är bara individer som har rättigheter - vill nån påstå att INDIVIDER har haft någon som helst rättighet under Saddam? Nej just.

Ärligt talat, hur kan man ens - vilket många gjort och gör, vänsterpacisfisterna i främsta ledet - försvara en diktatur?! Hänvisningen till folkrätten får denna bisarra följd. De vansinniga och godtyckliga tolkningar som kan göras - och görs - av denna folkrätt får den logiska följden att: ett land har rätt att förtrycka människor, att de har rätt att förneka människors rättigheter - rätten att leva. Det finns alltså folk som har som sin enda rättighet att finna sig vara kränkta och förnekade! Har inte Iraks folk rätt till individuella rättigheter?

Idag finns bara en demokrati i den regionen - och det är ett annat land som också älskas att hata. Israel. Värre för Israels folk är dock att de är judar. Det är ju det värsta folkslaget av dem alla. Deras demokratiska stat kallas ju för en nazistisk stat till och med. Samtidigt som deras totalitära grannar - och övriga totalitära stater - är något man gullar med. Man vill förstå dem, tala med dem och även försvara dem. Folkrätten ni minns.

Är det inte vansinnigt?! Alla människor har uppenbarligen inte rätt till frihet garanterad av en demokrati! Detta är rasism mina vänner då man gör åtskillnad mellan människor. Den enda demokratin i regionen hatas för sin existens och den mest framgångsrika demokratin, med de individuella rättigheterna i sin konstitution är det land som vi mest hatar!

En liten notis: USA har aldrig varit involverat i något erövrningskrig.

Invasion. En rättighet och skyldighet?
Kan det vara rätt att invadera ett annat land då? Ja, det kan nog även vara en förpliktelse. Dock är det endast en rättighet - skyldighet - för länder som har "individuella rättigheter" som ledstjärna som har rätt att opponera sig emot dem som kränker dessa rättigheter. Låter det magstarkt, att ha rätt, eller till och med skyldighet, angripa ett annat land?

Men, alternativet då. Att inte göra det? Innebär det inte att man är med och kränker de förtryckta genom att inte göra något, genom att fegt acceptera förtrycket bakom någon pacifistisk omoral och med stöd i bisarra tolkningar av folkrätt? Har man inte därmed också diskvalificerat sin egen ledstjärna och spottat sina egna fria medborgare i ansiktet genom att säga till dem att "Det är godtyckligt vad som gäller, ni har era "rättigheter" nu, men det behöver inte vara så, det är inte några rättigheter värda försvara". Anything goes alltså. Det är ju den logiska följden av detta icke-objektiva synsättet. För vad annars kan det kallas?

"En nation som gör våld på sina egna medborgares rättigheter har inga som helst rättigheter./-/En nation som styrs med brutalt maktspråk är inte en nation utan en hord - vare sig den leds av Attila, Djingis khan, Hitler, Chrusjtjov eller Castro. Vilka rättigheter skulle Attila kunna göra anspråk på och på vilka grunder?"

Vill klart nu säga att detta är den yttersta utvägen. För som de är så är handel den bästa hjälp man kan erbjuda alla förtryckta. Länder kan liberaliseras och demokratiseras i takt med att man idkar handel. Detta har globaliseringen av kapitalismen klart visat. Detta kommer jag att knyta an till nedan.

De altruistiskt-kollektiviska rättighetskraven
Nu tänkte jag hänga upp mig lite på sådant som så många här i vårat avlånga land - Sverige - ser som en sorts rättighet. Inte alltid direkt uttalad men den finns där ändå, nån sorts självklar och oemotsäglig rättighet - nonsenspåståendet - 'rätt till arbete'.

'Rätt till arbete'. De som ivrar detta påstående är inte de som tillhandahåller alla arbetstillfällen - företagarna. De som ivrar detta påstående är politiker, främst till vänster. Således har de försökt och vill fortsätta tro att de - politikerna - kan skapa jobb genom diverse skattefinanserade åtgärder, ex trAMS-åtgärder, och utlokalisering av diverse myndigheter och verk. Vad bidrar de offentliga jobben med förresten?

Men låt oss vara ärliga - hur skapas jobbtillfällen? Riktiga jobb alltså. Av politiker? Många vill ju tro det men låt dig inte luras av att de kan det bara för att de menar sig måna nån sorts 'rätt till arbete'.

Företag startas av driftiga människor. De driftiga människornas företag genererar arbetstillfällen. Så, politiker är inte driftiga människor, är det det jag säger? Nej, det är inte det jag säger. Jag tror i allra högsta grad att de flesta politiker är driftiga och engagerade och goda människor. Jag tror dock att många inte begriper de mest grundläggande nationalekonomiska fakta, vilka är enkla. Men, som en följd av att den förkastliga kollektivismens grundprinciper kom att accepteras som axiom under 1900-talet så förpassades människan ut ur bilden.

Kollektivismens grundprinciper har innburit att psykologin började studera mänskligt beteende - utan att ta hänsyn till människans förnuft, att hon är en tänkande varelse! Vidare har det inneburit att nationalekonomin började studera social system - utan hänvisning till det mest grundläggande, människan!

I nationalekonomin kom människan att ses som en produktionsfaktor - inte som den skapande varelse hon är - och allt kom att relateras till sådan som "det allmännas bästa" eller "samhällets bästa". Människan var inte längre en tänkande individ, hon var jämställd med en gruva eller ett stycke skog. Vackert va?!

Med mina i sig ringa kunskaper i ekonomi är det ändå ganska enkelt att se grundläggande fakta som:
* att människan är en varelse med intellekt, förnuft och skaparförmåga - detta är vår sanna natur. Det är den förnuftiga skapande människan som fick mänskligheten att utvecklas, det var hon som skapade ett vapen för jakt, hon som började odla grödor, hon som uppfann hjulet, hon som uppfann maskinerna.
* att framången i det människan skapar sedan avgörs av om det finns efterfrågan på det. Utbud och efterfrågan är vad som avgör om det kan skapas jobbtillfällen eller ej. Utbud och efterfrågan tillsamman med frihet för skapande människor. Vad är det som politiker, utöver detta kan skapa?

Påståendet 'Rätt till arbete' kräver svar på frågor. Som, av vem? Samt, på vilka grunder?

En kollektivistisk-alturistisk rättighetskatalog kan se ut som följer, ALLA:
- har rätt till ett tjänligt arbete;
- har rätt till en god inkomst för att täcka mat, kläder och fritid;
- har rätt till en rimlig boendestandar för varje familj;
- har rätt till ekonomiskt skydd vid pension, sjukdom, olyckor och arbetslöshet;
- har rätt till god utbildning;
etc

Till varje nämnd rättighet, lägg till frågan: På vems bekostnad?
Arbete, mat, fritid, boende, sjukvård, utbildning, pension är det något som växer på träd?
Nej, det är värden som skapats av människor - någon har producerat det. Vem är det då som skall tillhanda hålla allt det här?

"Ingen människa kan ha rätt att ålägga andra skyldigheter de inte valt, plikter utan belöning eller slitsamt arbete som de inte åtagit sig. Det kan inte finnas något sådant som "rätten att förslava andra""

Det är skillnad på 'rätt att sträva efter lycka' jämfört med 'rätten till lycka'!

Av vem? På vilka grunder? Ja, kan den kollektivistiska-altruistiska nonsensidén svara på det? Nej, det kan de inte. De tar nämligen världen för given och förväntar sig att någon sorts ödmjukhet skall fördela de redan givna värdena för att uppfylla folks önskningar, folks "rätt". De tar världen för given och flyr verkligheten, verkligheten vilken är de att det finns dem som skapat alla dessa värden. Folket som köper detta synsättet ser inte, vill inte se, denna verklighet. De tror att saker och ting av sig självt skall ordna sig, att deras önskningar skall tillgodoses på något vis men att det inte är deras bekymmer hur, det är andras bekymmer. Detta bisarra synsätt skapar en förkastlig mentalitet hos folk, en

"mentalitet som alla "sociala reformer", alla "välfärdsstater", alla "ädla experiment" och all världens förstörelse härrör ur."

Folk önskar bli rika men tar sig aldrig för vilka villkoren är, vilka metoder som krävs, vilka handlingar som måste till för att uppnå rikedom. Folk tänker att "det är inte dom som skapat världen", att "ingen givit dem chansen".

"Att en människa inte ges vad som aldrig tillhört henne kan knappast beskrivas som att "hennes intressen offrats""

Den psykolgiska resultatet av altruismens omöjlighet har jag citerat på ett annat inlägg, här citerar jag följande därav:

"Genom att upphöja frågan om att hjälpa andra till etikens centrala och primära fråga, har altruismen saboterat förståelsen för äkta välvilja och generositet människor emellan. Människor har fåtts att tro att det skulle vara en osjälvisk handling att värdesätta en annan människa. Därur följer implicit att en människa inte kan ha något intresse av andra - att värdesätta någon annan ges innebörden att offra sig själv."

Låt oss gå vidare med den person som tar reda på villkoren, metoderna och handlingarna som krävs för att skapa - den skapande människan.

Den skapande människan
Person A har en idé. Han uppfinner något. Han gör det inte bara för han vill det, för han är nyfiken och driftig utan också för att tjäna pengar - han vill tjäna sitt uppehälle, sitt eget, hans. Nu är ju dock person A beroende av om det finns någon marknad (efterfrågan), han måste också kunna tillmötesgå efterfrågan genom produktion utbud). Person A måste alltså investera pengar. Han kan ta lån på banken och måste sätta sin egen ekonomi som säkerhet. Han kan också få hjälp av investerare.

Både investerarna och Person A tar en risk. Person A har alltså lagt ner en mängd med tid, möda, kraft och pengar för att förverkliga SIN idé. Investerarna lägger också ner tid och pengar. Risken, vilka de är de enda som tar, är att allt går åt skogen. Vem får betala? Jo, de som investerat all denna tid.

Person B vill ha ett arbete och eftersom Person A inte själv kan sköta allt på företaget, han behöver arbetskraft, så anställer han Person B. A och B ingår ett avtal. Person B hade ej rätt till arbetet, han fick ingå ett avtal. Anställning kan alltså aldrig förekomma den position anställningen avser. Person Bs ända risk är att, om företaget ej lyckas, blir arbetslös. Han kan också löpa risken bli uppsagd om han inte följer sitt avtal. (Så, borde det vara i alla fall men verkligheten är nog annorlunda....)

Person A har skapat allt. Person B har, enligt avtal, gått med på att utföra sysslor som är skapade av person A.

Person A har skapat allt och har allt rätt till det skapade.
Person B har inte skapat något och kan inte ha någon rätt till det skapade.

Personer A skapar jobb för Personer B. Inte politiker.

En rörlig arbetsmarknad och arbetstillfällen kräver en fri marknad och frihet för Personer A att skapa och ensamrätt till det skapade. Alltså för att Personer A - till gagn för Personer B - skall kunna förverkliga sina visioner och drömmar - skapa - krävs friheten och möjligheter för att göra det. Tyvärr är det så i de så kallade välfärdsstaterna, där "allmänhetens bästa" är parollen, att de företag som går bra (kan ju vara orättvis konkurrens (!) gentemot de sämre) beskattar man, går de fortfarande bra så reglerar man. Sen, vilket hela vansinniga SAAB-tjafset visar, så om företag går dåligt, ja, då subventionerar man!

Mer finns att orda om detta - så klart men avslutar med lite siffror och fakta vilka får tala för sig själv.
* 80% av förmögenheten i USA är skapad av människor. 20% är ärvd förmögenhet. I Sverige är siffrorna omvända.
* Man brukar orera om USA´s arbetslöshet. De arbetslösa i USA är inte permanent arbetslösa, de kan vara så i några år, men går sedan till jobb och återkommer sedan sällan till arbetslöshet, om de gör det är de snart i arbete igen. (Mig veteligen talar man aldrig om full sysselsättning i USA). I vårat land VET VI det finns permanent arbetslösa vilka aldrig fått/får chansen. Detta är ICKE näringslivets fel. (Mig veteligen finns det dem som orerar om full sysselsättning - arbete är ju trots allt en rättighet här!)
* Man brukar ju tala om klyftor mellan fattiga och rika också. Men ärligt talat, vad gör det väl dig eller mig, om några individer blir astronomiskt rika?! Det viktiga är väl ändå att de som har minst medel tillåts få större chanser öka sina möjligheter. Möjligheterna är frihet, fritt utbyte av varor, pengar, människor, idéer..... Fri handel, frihandel.
* Delstaten North Carolina, i USA, har samma BNP som Sverige.
* Enskild egendom fanns inte som begrepp förrän kapitalismen införde det.
* Världens välfärd - verkan - har sin grund i kapitalismen - orsak. Kapitalism är det enda som bekräftar människan och släpper loss människans intellekt, förnuft och skaparförmåga som skapar välfärd.
* Kaptitalism - globaliseringen av kapitalismen - är orsaken till att världen blir rikare, de fattiga länderna blir färre, fattigdomen i sig minskar och rikedomen ökar - för alla!, sjukdomar minskar och utrotas, analfabetismen minskar, barnbetet minskar, livslängden ökar etc etc. att.......

Individuella rättigheter och kapitalism
Kapitalismen är det enda system som ser människan som fri. Av individuella rättigheter följer kapitalism, av kapitalism följer individuella rättigheter. Om nu USAs konstitution inbegriper detta - hur kan vi då hata USA? Om vi hatar USA hatar vi de individuella rättigheterna och förnekar därmed vår egen mänsklighet.

Men, just detta är precis vad som följer av kollektivismen som tanke vari altruismens människoförnekande lära ligger som ett tungt ankare över våra nackar. Kollektivismen ser ju samhället som en sorts organism och då har ju inte individuella rättigheter någon plats - organismen är ju MER ÄN sina delar enligt detta tankesättet. Tanken blir då - med detta synsättet - självklar att det är "samhällets bästa" eller "allmänhetens bästa" som har företräde.

Följden låter inte vänta på sig - man får ett samhälle som berövar individerna frukterna av sina prestationer. Personer B har "rätt" på bekostnad av Personer A. Sedan är både Personer A och B, är skyldiga betala för Personer Cs uppehälle, ja, även för D, E, F, G..... Ingen har rätt till sitt eget liv - alla är till för ala andra. Ingen förtjänst. Endast oförtjänst. Alla är offer.

Boktips: "När människan skapade världen" och "Till världskapitalismens försvar"

En sann demokrati måste låta sina medborgare vara sant fria. De måste ges möjligheten leva sina egna liv - rätten till liv är det grundläggande - genom att ges möjligheten ta ansvar för sin egna liv - utan att någon tredje part lägger sig i deras förehavanden.

Staten skall vara till för att garantera denna frihet, staten skall i sig skydda individerna från staten. Polis för ett inre skydd, militär för ett yttre skydd vilandes på objektiva principer i lagstiftning. Behöver vi mer?

"I ett fritt samhälle är folk inte tvingade att ha med varandra att göra. De interagerar bara genom frivilliga överenskommelser och, när det sker över tid, genom avtal."

Ärligt talat - är inte du förnuftig och mogen nog sköta ditt liv själv? Jag vet att jag är det. Jag vill och kommer leva mitt liv för min egen skull - inte för någon annans skull. Jag vill heller inte att du skall leva ditt liv för min skull. Så länge ingen inkräktar på någon annan - skyddat av lag - varför skulle vi då behöva en tredje part som tänker åt oss? Alla vinner på detta. Denna friheten ÄR möjligheten för vårat förnuft och skaparförmåga.

Det ÄR detta som fört människans utveckling framåt. Den enes framgång ÄR andras möljligheter och framgång. Alla vinner på att vi tillåts vara vinnare för vår egen skull. Det var Person As förtjänst genom att satsa på att vara sin egen lyckas smed som också Person B kunde dra fördel av. Den verklige vinnaren var i själva verket Person B, han har inte lagt ner någon tid eller möda utan kunde, genom avtal, träda in i den av Person A skapade verksamheten. Detta är en vinn-vinn-situtaion.

"Handelsprincipen är den enda rationella etiska principen för alla mänsliga relationer, personliga och sociala, privata och offentliga, andliga och materiella. Det är rättvisans princip.

En handlare är en människa som förtjänar vad hon får, och som varken ger eller tar det oförtjänta. Hon behandlar inte människor som härskare eller slavar, utan som självständiga jämlikar. Hon handlar med människor i fria, frivilliga, otvungna utbyten - utbyten som gynnar båda parter enligt vars och ens självständiga bedömningar. En handlare förväntar sig inte att få betalt för sina tillkortakommanden, bara för sina prestationer. Hon försöker inte belasta andra med sina tillkortakommanden, men slavar heller inte under oket av andras misslyckanden.

I själsliga frågor - (med "själsliga menar jag: "det som rör människans medvetande") - är principen densamma, men valutan för bytesmedlet är annorlunda. Kärlek, vänskap, respekt, beundran är det emotionella gensvaret på andras dygder, de är den andliga betalningen som ges i utbyte mot den personliga, själviska njutning som en människa får från de dygder som formar en annan människas karaktär. Bara en vilde eller altruist skulle kunna påstå att ens uppskattning av en annan människas dygder handlar om osjälviskhet, att de i termer av egenintresse och njutning skulle vara likgiltigt om man har att göra med ett geni eller en dumbom, om man möter en hjälte eller en skurk, om man gifter sig med sin idealkvinna eller med ett våp. I själsliga frågor är handlaren en människa som inte strävar efter att bli älskad för sina fel och brister, bara för sina dygders skull, och som inte ger av sin kärlek i utbyte mot andras fel och brister, utan mot deras dygder.

Att älska är att värdera. Bara en rationellt självisk människa, en människa med självkänsla, är kapabel att älska - därför att hon är de enda människan som kan ha fasta, konsistenta, kompromisslösa, lojala värden. Den människa som inte sätter värde på sig själv kan inte värdera något annat eller någon annan."

Egoism är inte något ont. Egoism är naturligt mänskligt. Egoism är gott.

Så, om då USAs konstitution har individernas rättigheter som utgångspunkt. Varför då älska att hata USA? Jag tror nog att det är just därför vi hatar att älska USA också - vi avundas dem helt enkelt. För visst vill du också vara fri, fri att leva ditt liv som du behagar? Missunna då inte andra deras friheter, kräv din egen och andras.

Kravet på frihet är enkelt och sammanfattas med följande ord -
"Lämna mig ifred!"

Rand-igt citerande

"Eftersom bara en individ kan äga rättigheter, är uttrycket "individuella rättigheter" överflödigt (men man måste använda det för att reda ut begreppen i dagens kaos). Men uttrycket kollektiva rättigheter är en självmotsägelse.

Varje stor eller liten grupp eller "kollektiv" består helt enkelt av ett antal individer. En grupp kan inte ha andra rättigheter än de individer som ingår i den. I ett fritt samhälle kan varje grupps "rättigheter" härledas från dess medlemmars rättigheter genom deras frivilliga, individuella val och med hjälp av i kontrakt gjorda överenskommelser, och de består endast i att dessa individuella rättigheter tillämpas på ett specifikt åtagande. Varje legitimt åtagande från en grupp baseras på deltagarnas fri rätt att sluta avtal och rätt att handla med varandra. (Med "legitim" avser jag en grupp av icke-kriminell art som bygger på frivilligt avtal, d v s där ingen tvingats till medlemskap.)

Ett enskilt företags rätt att driva affärer bygger till exempel på ägarnas rätt att investera och riskera sina pengar i ett affärsprojekt - på deras rätt att anställa folk - på de anställdas rätt att sälja sina tjänster - på rätten att producera och sälja produkterna och sälja produkterna, vilket alla som är inblandade i projektet har - på kundernas rätt att köpa (eller inte köpa) dessa produkter. Varje länk i denna komplicerade kedja av ingångna avtal bygger på individuella rättigheter, individuella val och individuella överenskommelser. Varje avtal begränsas och specifieras och är avhängigt särskilda villkor, d v s är beroende av viljan att köpa och sälja till ömsesidig belåtenhet.

Det här gäller alla legitima grupper och sammanslutningar i ett fritt samhälle: kompanjonskap, industrikoncerner, professionella sammanslutningar, fackföreningar (frivilliga sådana), politiska partier etc. Det gäller även samtliga agentavtal, d v s en människas rätt att bli ombud för eller representera en eller flera andra personer härrör från de rättigheter som ägs av den eller de han är ombud för och överlåts frivilligt av dem till honom för ett specifikt, begränsat syfte - som t ex en advokat, en tjänsteman, eller en facklig företrädare o s v.

En grupp äger inga rättigheter i sig. En människa kan varken skaffa sig nya rättigheter eller förlora rättigheter hon redan äger genom att ansluta sig till en grupp. Principen om individuella rättigheter är den enda moraliska grunden för alla grupper och sammanslutningar.

Den grupp som inte erkänner denna princip är ingen sammanslutning utan en liga eller en mobb."

Ayn Rand om kollektviviserade rättigheter.

Egoism och altruism. Individualism och kollektivism.

Så, då var det dags för ett inlägg igen. På tiden! Ett inlägg som på ett sätt länge funnits inom mig och nu var det dags att få det ur systemet. Usch, system, vilket ord. Gillar inte. Det hela fick ny energi i samband spörsmål före, under och efter valet till europaparlamentet.

Tänker mig här och nu orda kring egoism och altruism och därmed också kollektivism och individualism. Inlägget spänner över både stort och smått, det är jag medveten om och skulle vilja följa upp och utveckla det hela vid tillfälle, men vill ändå försöka skönja en röd tråd genom resonemanget.

Jag kommer att hårdra det hela knyta an altruismen och kollektivismen till den nidbild och förvanskade uppfattning som egoismen och individualismen så oförtjänt fått.

Altruismen är för mig ett kollektivets opersonliga individutsläckande tsunami. På toppen av denna dysfunktionella filosofiska omöjlighet rider de sanna utnyttjande profitörerna. Under dessa politruker översköljas fria individer och vågen såväl förtrycka som hålla människorna nere vilka utnyttjas och dräneras så till den grad att de slutligen helt passiviseras, avindividualiseras och alieneras. Individen betyda intet. Kollektivets gråa opersonliga massa betyda allt.

Det var nog inte så Karl Marx förställde sig begreppet ”falsk medvetande” men för att använda det begreppet så har ju altruismen kommit att bli en sorts tankeverktyg i händerna på de styrande och deras hantlangare. Medan gemene man sliter i sitt anletes svett och i tron att man bidrar till någon sorts allmänhetens bästa utarmas i själva verket de fria individernas egna inneboende individuella unika skaparkraft och skaparförmåga. Hindret är den ogenomträngliga, förtätade unkna, inhumana och byråkratiska massa av regler, förordningar, myndigheter, verk etc. Allt uppburet av vår inkomst vilken konfiskerats i form av skatt och allehanda tänkbara avgifter.

I Sverige har vi – enligt min mening – länge levt i tron och uppfostrats till att tro att egoism och individualism är något som är av ondo. Jag tänker nu inte främst på den s.k. jantelagen som är stark i våra nordliga breddgrader. Jag vill påstå att vi, som en följd av det i stort eviga socialdemokratiska regerandet i landet med dess inflytande över livets alla områden – de har ju trots allt i stort haft sin agenda som ledstjärna genom att vara i stort ha varit ett mer eller mindre statsbärande parti – kunnat forma utbildning och kontrollera media i form av public service etc. Indoktrinering och manipulation alltså.

För dem som invänder nu och tänker ”nyliberal propaganda!” kan jag lugnt bemöta det med erfarenheten av ett förflutet som socialdemokrat. Av uppväxt och hävd har jag varit det. Tanken på något annat då var för totalt främmande, snudd på att det skulle kunna betecknas som förräderi. Så starkt var greppet och övertygelsen.

Alltså, jag kan paketet, jag vet hur en sosse, ja, hur vänstern tänker (har i stunder av svaghet även varit medlem i och röstat på både Vänsterpartiet och Miljöpartiet). Jag känner igen retoriken. Paketet är hela tiden färdigt att levereras – hur ofta får man exempelvis inte höra att ”vi socialdemokrater tycker”. Partiet framför allt alltså…

Men, för ca 5 år sedan började jag tänka själv!

För ca 5 år sedan kände jag att ”Fan, det är något som jävlig fel med allt det här.” Det var de sista åren av SAP-styre innan Alliansen tog över rodret som fick mig att känna detta. Dessa år, dessa 12 år, kan ju inte annat än ses som ett gigantiskt misslyckande med politruken och allsmäktige Göran Persson i spetsen. Sen jag gick ut Universitetet 1997 dröjde det ända till 2007 innan fick ett fast arbete. Däremellan genomled jag år av pendling mellan diverse korta jobb, A-kassa och trAMS-åtgärder. 10 år!

Men ännu idag pratar sossarna om ”Jobben först”. Läste jag rätt på valaffischen?! Jobb skapas inte av politiker – lär er det någon gång! Såg ni inte resultatet sist?! Er politik är inte annat än ett misshushållande av resurser när ekonomi ju egentligen ”behandlar hushållande med resurser i ett tillstånd av knapphet. Med knapphet menas att tillgängliga resurser är begränsade i förhållande till totala önskemål och behov. ”

Önskemål och behov. Alltså är det tillgång och efterfrågan som skapar jobb. Inte subventioner och bidrag, inte skatter och avgifter och protektionism! Låt folk efterfråga, låt företag producera. Bort med politikerfingrar därifrån och från annat håll också! Ju mindre politiker har med livet att göra, desto bättre. Är inte människor mogna nog att leva sina liv själva?!

Märk väl, jag vänder mig inte till SAPare för att diskutera nu. Det lägger jag ner. Jag kommer ändå bara att bemötas med samma tugg som innan, samma retorik. ”Vi socialdemokrater tycker”. Suck. I rest my case!

Sagt och gjort, jag gick till botten med det hela genom att ifrågasätta hela mitt batteri av insocialiserade och inympade paket av åsikter, ifrågasätta dem i sig och ställa dem emot alternativa åsikter och motsatser. Detta var inte någon enkel eller alla gånger heller behaglig resa men det är ALLAS JÄVLA ANSVAR att gå till botten med sina åsikter för att komma fram till vad man faktiskt tycker. Att på detta sätt omvärdera och omvälva sitt inre kan alltså sannerligen skaka en i grunden då man under en tid svävar i ovisshet kring det mesta. Men väl utkommen på andra sidan är allting mycket behagligare, klarare, och tryggare.

Jag utmanar alla läsare genom att säga: ”Om du inte vågar dig på detta är du i sanning inte ärlig eller uppriktigt mot dig själv, tillika är du feg!”

Idag känner jag mig på riktigt trygg i mina åsikter. Mina åsikter är ett resultat av en ärlig, hård och uppriktig genomgång. Mina åsikter är mina egna. Det är jag själv som kommit fram till dem, ingen annan. Folk må nu säga jag ”har fel” men det rör mig inte ryggen, åtminstone har jag tänkt själv till skillnad mot många andra. Mina åsikter är och kommer alltid att vara starkare än när någon säger att ”vi i den här gruppen tycker”, jag behöver och vill inte gömma mig bakom någon eller något, inget parti, ingen människa, ingen gud. Skulle jag bli med i något parti blir det i ett parti som bäst stämmer överens med mina åsikter. Dock kommer jag alltid att säga ”jag tycker” och i de fall jag inte tycker som ”partiet tycker” kommer jag ändå att säga ”jag tycker” – ingen annan skall säga vad jag tycker!

Att vara så här individualistisk betyder nu dock inte att man på något sätt är helt oberoende. Inte alls utan tvärtom. Jag är beroende av människor som vem som helst annars på ett mänskligt plan. Dock, vad de tycker, vad de äter, vem de går till sängs med, vad de röstar på, om de är religiösa etc etc det är mig egentligen likgiltigt. Jag vill nämligen att alla skall få leva i enlighet med sina egna önskningar, intressen och förmågor så länge detta inte inkräktar på någon annan. Detta är för mig grundläggande. Gör vad du vill och låta mig göra vad jag vill så länge jag inte inkräktar på dig, du på mig, och någon kommer till skada så är allt gott och vi har grunden för sann acceptans av och respekt för varandra. Detta är grundläggande för detta är vad alla vinner på.

Individer kan alltså leva tillsammans med varandra – trots alla de olikheter vi de facto har.
Individer måste inte likriktas – sudda ut de olikheter vi de facto har.
Individer måste således inte ställas emot varandra genom att sorteras in i diverse grupper och kämpa mot varandra.

Klassbegreppet är för mig det som är den ytterst mest osmakliga benämning för hela denna människoförnekelse! Vem har rätt att peta in mig i någon som helst sorts sammanhang?! Ge fan i det! Varför skulle jag tillhöra en viss grupp och var går förresten gränsen för detta? Tänk efter och du förstår själv att allt detta är något synnerligen konstruerat som när det skall pådyvlas oss inte bara framstår som makabert utan också fullständigt osmakligt.

Exempel från verkligheten. Mig själv. Jag är uppväxt i en s.k. ”arbetarfamilj” och torde ju då, av hävd, tillhöra arbetarklassen. Idag arbetar jag som administratör och har 4 ½ år av samhälls-/beteendevetenskapliga studier bakom mig. Under studietiden tillhörde jag, om jag minns rätt, det som kallas för socialgrupp ett. Vad tillhör jag då idag? Arbetarklass? Medelklass? Arbetare kan jag ju inte vara (fastän jag uppbär ett arbete!) utan snarare då en s.k. borgarbracka eftersom jag jag ju jag röstade Moderaterna i förra valet och nu sist på Hökmark till europaparlamentet? Men borgare kan jag ju inte vara och någon sorts, för att spinna vidare, egensinnig kapitalist som sätter pengar före människor, eller? Jag har ju trots allt inte växt upp med silversked i mun hållna av rika föräldrar. Är det någon mer än mig som ser det absurda som lyser fram här eller har du så förblindats att förnekar se det?

Så, vad är jag då? Ja, vad du kallar mig är mig likgiltigt. Jag är liksom dig en individ.

Så mycket finns att säga om detta med att dela upp folk i diverse grupper men tycker det är överflödigt ödsla tid på det hela. Avslutar det med några frågor:
Tillhör man någon grupp och i sådana fall varför? Väljer man själv eller tillhör man något beroende på sin, låt oss kallas det position i samhället såsom yrke, inkomst etc? Vem har bestämt vad man tillhör? Varför? Att strida för en klass innebär inte det att strida mot en annan klass och vad innebär det? Har man inte då givit upp delar av sig själv till förmån för ett kollektivt ideal? Inte nog med det, i samma stund som man givit upp sig själv i striden för sitt kollektiva ideal kämpar man mot andra individer vilka då också skall rättas efter detta kollektiva ideal – vad har vi nått då? Etc etc etc.

Tankarna löper nu iväg till det gamla Sovjet (som Putin nu på sitt eget lilla vis förvisso har en egen diktaturvariant på där han sitter i bakgrunden och rycker i trådarna till sina förtryckarmarinoetter). Vi kan förresten ta vilken kommunistregim som helst i och för sig, kommunism ligger ju trots allt på ena ändan av en kollektivistisk skala som ju socialismen de facto är. När vi ändå är igång så kan vi ta alla andra liknande massrörelser också. Som jag i tidigare redogjort för är likheterna slående lika mellan kommunism/socialism och fascism samt även den militanta islamismen. I dylika regimer har fria individer ringa eller ingen betydelse alls. De har alla någon sorts kollektiv tanke som utplånar individen vare sig det går under benämning proletariat, arisk ras eller vad som. Vad jag vill komma till här är att det är i dessa sammanhang vi finner de absolut värsta egennyttiga parasiterna, det är här vi finner en liten klick som genom att totalt med alla tänkbara medel hålla alla människor i schack samtidigt som de själva lever gott genom tillförskansade privilegier uppburna av en förtryckt massa av passiviserade, avindividualiserade, alienerade och olyckliga individer.

Vad jag vill komma till är att jag påstå att egoism eller själviskhet inte är ett problem utan något i själva verket något fundamentalt essentiellt. Det är dess motsats som är farlig, jag vill istället påstå att altruism inte bara är fundamentalt dysfunktionell, den ger dessutom utrymme för allehanda ondskefullt människoförnekande.

I introduktionskapitlet i Ayn Rands skriver bok ”The virtue of selfishness” står om den vanliga uppfattningen om ”själviskhet”:

”In popular usage, the word ”selfishness” is a synonym of evil; the image it conjures is of a murderous brute who tramples over piles of corpses to achieve his own ends, who cares for no living being and persues nothing but the gratification of the mindless whims of any immediate moment.”

Ayn påpekar dock:

”Yet the exact meaning and dictionary defenition of the word ”selfishness” is: concern with one´s own interests.”

Intressant va? Sina egna intressen. Är inte just detta vad alla vill och säger sig vilja leva för – i enlighet med sina egna intressen?
Ayn utvecklar:

”This concept does not include a moral evalutaion; it does not tell us wheter concern with one´s interests is good or evil; nor does it tell us what constitutes man´s actual interesets. It is the tasks of ethics to answer such questions.”

Alltså, ens egna intressen har inte med moral att göra men den negativa bild av egoism/själviskhet som finns är något som kommer från den altruistiska ståndpunkten.

”The ethics of altruism has created the image of the brute, as it answer, in order to make men accept two inhuman tenents: (a) that any concern wtih one´s own interests is evil, regardless of what these interests might be, and (b) that the brute´s activities ar in fact one´s own interests”.

I korthet kan man säga att altruismen säger att alla handlingar man gör för andras fördelar är av godo medan vilken som helst handling man gör för sin egen skull/vinning är av ondo. Vem köper detta rakt av? Inte jag i alla fall. Låt oss leka med tanken du vill bli så rik att du inte behöver tänka på någonting utan att bara ägna resten av ditt liv i frosseri eller vad som – sinnebilden av den girige kapitalisten alltså. För att nå dit måste man ju skapa något som kan generera denna mängd pengar. Är det inte troligt att som en följd av ens egenintresse att bli rik man skapar en mängd fördelar för kleti och pleti också? Jobb, inkomster, efterfrågade produkter etc etc. Alla som nu vill bli äckligt rika måste ju inte enbart, för den sakens skull, strunta i andra för det. När en lyckas – om så för sin egen skull endast – kommer det att dra med sig andra i framgångsvågen. Således, att leva i enlighet med sina egna intressen har inget med moral eller värden att göra.

Jag avslutar med följande citat av Ayn Rand:

”The obejctivist ethics holds that human good does not require human sacrifices and cannot be achieived by the sacrifice of anyone to anyone. It holds that the rational interests of men do not clash – that there is no conflict of interests among men who do not desire the unearned, who do not make sacrifices nor accept them, who deal with one another as traders, giving value for value.”

Repris från ovan: Altruismen är för mig ett kollektivets opersonliga individutsläckande tsunami. På toppen av denna dysfunktionella filosofiska omöjlighet rider de sanna utnyttjande profitörerna. Under dessa politruker översköljas fria individer och vågen såväl förtrycka som hålla människorna nere vilka utnyttjas och dräneras så till den grad att de slutligen helt passiviseras, avindividualiseras och alieneras. Individen betyda intet. Kollektivets gråa opersonliga massa betyda allt.