Det fria valet, ansvaret och bränder

Är det någon jag är övertygad om är det det egna valets och ansvarets betydelse - alltså att vi alla livets situation gör val och de konsekvenserna som följer är våra val och våra ansvar. Det finns inget - nada, noll och intet - argument som får mig att överge denna övertygelse.

Uppväxt och dylikt är ingen ursäkt, det kan möjligtvis godkännas som en förklaring. Möjligtvis ja. Hur? Jo, de sammanhag man växer upp i eller för närvarande befinner sig utgör ramarna för handlingsutrymmet - dock inom ramarna har du alltid de fria valet och det är du, och endast du, som har ansvaret för ditt val. Det är du som själv måste ta konsekvenserna av detta ditt val.

Allt tal om orättvisa i detta sammanhanget menar jag inte hör hit. Livet är i detta anseende orättvist - det är bara att acceptera. Att förändra dessa livsvillkor för framtiden är också något som inte hör hit, det är inte nu. Det är nu du lever, det är nu du gör dina val och det är alltid du, och endast du, som är ansvarig!

Psykiskt sjuka då? Ja, vad med dem? De är ju inte ansvariga - de gör ju inte egna val utifrån det förnuft och rationalitet en vanligt individ faktiskt har. Således, att skylla på något annat, uppväxten eller samhället är således att förneka detta som är det unikt mänskliga. Och om du de facto gör det - varför lyssna till dig?!

Alla som växer upp under mindre lyckade omständigheter hamnar inte i en situation där de stoppar in kanylen i armen. Det kan även vara så att den som växer upp med silversked i hand de facto är den som injecerar det förädiska preparatet. Vägen till elände eller lycka avgörs alltid av de val vi gör. Så klart dock inte att de "goda" valen per automatik leder till det man önskar, där finns andra som väljer att sträva efter detsamma. Dock, om du inte gjorde de "goda" valen skulle du aldrig hamna i den situation att du ens konkurrerade med någon om vad det nu än månde vara. Hur som - valen avgör dit livs riktning. End of story.

Varför detta inlägg?

Ja, frågan i sig ligger mig varmt om hjärtat - även om jag inte bloggat om detta i sig. Ännu.... Dock torde det stå klart att jag som libertarian både anser att individen både kan och bör ta ansvar över och leva sitt liv som han, eller hon, själv önskar utan att något eller någon annan har rätt att lägga sig i det. Så klart inte utan restriktioner - principen att inte skada är grundläggande.

Jag vill påstå att det, just därför, går en klar skiljelinje mellan olika ideologier i synen på det egna ansvaret. Jag vill påstå att denna skiljelinjer också går mellan de mer kollektivistiskt orienterade och de individualistiskt orienterade samt även mellan dem som håller altruismen som grundläggande princip och dem som, liksom jag, ser egoismen - den rationella egoismen eller som jag, det rationella egenintresset - som grundläggande.

Inlägget kommer nu av inlägg av Dick Erixon - "Bilbränder beror på attityd och inte sociala problem". Så klart har ett otal andra bloggat om detta vansinne om bränder i både Rosengård och annorstädes. Jag citerar hela inlägget:

I socialistiska Sverige hävdas alltid och genast att kriminalitet och våld beror på socical utsatthet och att alla är offer.

Bloggaren Haore Sulaiman, som själv bott i Gottsunda där många privatpersoners bilar satts i brand, bestämde sig att med block och penna åka tillbaka till förorten för att snacka med ungdomarna och höra om mediernas bild stämmer. Han ger sin rapport hos Second Opinion i ”Journalister är lättlurade idioter” (och blogg):

Jag frågar vad de känner till om bränderna och dess bakomliggande orsaker. […]

– Mycket av vad som händer beror på polisen men vissa bränner bara för att de tycker att det är spännande med uppmärksamhet och att folk här ska snacka om dem, förstårru, säger kompisen.

”Snacka om dem”?

– Ja, du vet. Det handlar om att visa att man kan göra grejer, förstårru, säger den tunnaste i gänget.

Medierna som har rapporterat om bränder och bråk här i Gottsunda har beskrivit orsakerna som sociala- och strukturella problem. Känner ni er utanför samhället?
(alla skrattar ironiskt åt frågan)

– Nej, nej, nej mannen. Det är skitsnack! Vi känner oss inte utanför samhället, säger en av grabbarna och skakar på huvudet. Han fortsätter:

– Det är inte så att vi som bor i de här områdena är typ fattiga eller något.

Med tidningarna skriver att…

– Journalister är lättlurade idioter. Det vet alla här. När de kommer hit och snackar med några snorungar om varför det blir bråk så säger de massa saker till journalisterna om att ungdomarna här inte har någon utväg eller så. Men det är skitsnack.

Det man skrattar åt är artiklar som “Vi ser ingen annan utväg” i Upsala Nya Tidning. Sulaiman resonerar om varför han får andra svar än etablissemangets journalister:

Kanske hyser de större tilltro till mig. Men det kan också vara att de vet att jag kan syna dem bättre än en välvillig svensk reporter och att jag inte är lika ”lättlurad”. Något tydligt svar har jag inte.

Vad jag däremot är bekymrad över är att min undersökning visar att medier på jakt efter rafflande rubriker löper risk att utnyttjas av intervjuobjekt som verka veta vilka knappar man bör trycka på för ”komma med i tidningen”.

Ja, att utmåla alla som begår brottsliga handlingar som offer innebär att man varken förstår vad som händer, varför det händer och framför allt inte kan komma fram till vad som behöver ske för att få ett slut på utvecklingen.

För mig är det uppenbart vad problemet är: vuxenvärlden har inte satt några som helst gränser för dessa förortens unga. Inga lärare vågar säga ifrån. Någon kontakt med andra vuxna har de förmodligen inte. Föräldrarna kan ha kontroll, kanske stenhård kontroll, hemma i lägenheten, men inte alls utanför ytterdörren.

De första vuxna som visar någon som helst auktoritet är brandmän och polis. Därför söker man upp dem. Man vill bli sedd. Man vill kunna spegla sig i några som har respekt med sig.

Varför får dessa unga inte det på andra sätt än genom att kasta sten och bränna grannarnas bilar?

Det är den springande punkten.

De behöver disciplin i skolan. Då kan testandet av gränser ske i betydligt tidigare och i mindre, kontrollerad skala. Då skulle man möta vuxna med auktoritet och respekt, utan att behöva uppmärksamma brandmän och polis.

Skolan är nyckeln. Det är en genomfeminiserad institution som är så mjuk och eftergiven att den inte har något alls att ge grabbar som behöver testa gränser. Feminismen vägrar erkänna unga män som män. Det är som de ska omstöpas till flickor. En både omöjlig och sjuk sak.

Det är min, föga politiskt korrekta förklaring. Få vågar resonera i dessa termer, men det är här vi har förklaringarna att söka. Det är jag övertygad om."

Några tidigare inlägg på temat individualism, kollektivism, altruism och egoism. Läs. Läs. Läs. Läs. Läs.