Kollektivism-offra individen. Nihilism-död åt alla.

Ett mycket intressant inlägg av Henrik Sundholm, "Diatrib mot ekofascismen" (diatrib) som jag varmt rekommenderar att läsa. Några lockande ord därur:

"den nya nihilismen är värre än kollektivism. Kollektivisten vill åtminstone offra människor för mänskligheten; han har i alla fall människan i centrum av sin ideologi. Nihilisten har inte ens det. Han vill inte göra livet bättre för någon. Han vill bara att alla skall dö."

"2007 gick Nobels fredspris till Al Gore, för hans film En obekväm sanning, och till IPCC, FN:s klimatpanel. Sedan dess är det många som ser ekofascism som den enda hållbara utvecklingen, och få höjer på ögonbrynen om man föreslår att några miljarder människor skulle behöva utrotas ”för planetens skull”. Om massivt folkmord är vad som behövs för att rädda planeten (och det är det såklart), då är det så det är. Är det inte bra att mörda miljarder människor, om det kan rädda planeten? Trots allt har inte människan gjort annat än att plåga Moder Jord från ruta ett – är det inte dags att naturen tar revansch?"

"En del hyllar också Pekka-Eric Auvinen, som, övertygad av samma ekofascism, mördade åtta personer i ett skottdrama på Jokelaskolan i Finland. Hans förebild, den finske filosofen Pentti Linkola, har kommenterat händelsen och sagt att den ju tyvärr inte gjorde mycket nytta, eftersom bara åtta personer dog. Vi svenskar skall förstås inte behöva vara sämre. Här finns Folke Tersman, professor i filosofi vid Uppsala universitet, som ägnar betald arbetstid åt att försöka möjliggöra en ekologiskt inriktad världsregering. (Det förvånar väl ingen att även Torbjörn Tännsjö är knuten till projektet.)"

"När man säger till mig – och det händer ganska ofta – att mänskligheten bör utrotas, brukar jag svara att det nog är för ambitiöst, men att man i alla fall kan ta livet av sig själv. Trots allt bör man ju leva som man lär, och om man lär att det vore bäst om alla människor utrotades, då bör man själv leva – eller snarare dö – därefter. Märkligt nog har ingen misantrop gillat idén."

Jag har alltid varit skeptisk till dem av de gröna idéer vilka snudda vid dylika tankar. Dylikt gör att de ganska raskt infinner sig under totalitarismens individkvävande tak. Skillnaden är att de, som jag ser det, tar antiintellektualismen till en högre nivå då de så abrupt drar ett streck över människan förnuft och rationalitet - alltså vår förmåga att lösa problem.