FN - Freakin' nonsense!

Har påpekats tidigare av mig och ett otal andra om denna meningslösa och i mycket ofta dysfunktionella organisation. Här kommer några ord till i sammanhanget, artikeln "Pensionera dagens FN" i Sydsvenskan. Där står (inte om att skrota men väl om att kraftigt reformera) som följer:

Vid lunchtid idag tar statsminister Fredrik Reinfeldt emot FN:s generalsekreterare.

Så ett världspolitiskt högdjur kommer på besök till Stockholm?

Inte riktigt.

Dessvärre.

Vem hade inte önskat att FN-chefen, sydkoreanen Ban Ki-Moon, ledde en vital och central aktör i världspolitiken, med kraft att värna den globala välmågan? Och att FN hade en jättesal där kloka statsmän satt på rad och skrev på konvolut och avskaffade soldater, gevär och misär?

Men så ser ju inte Förenta Nationerna ut.

Debatten under generalförsamlingens 64:e session drog igång den 23 september. Då gav Libyens ledare Muammar Kaddafi med sitt utsvävande maratontal ännu ett prov på att beskyllningar om att FN med sina 192 medlemsländer är en lekstuga för diktatorer och knäppgökar inte helt och fullt kan avfärdas.

Ett annat sorgebarn är FN:s råd för mänskliga rättigheter. Det rymmer en rad länder där respekt för mänskliga rättigheter är en bristvara.

Det går heller inte att blunda för att stora delar av FN-systemet är genomsyrat av korruption, inkompetens och en ovilja att ta ansvar. Det FN-administrerade olja-mot-mat-programmet för Irak var bara ett exempel.

Som om detta inte är illa nog har Ban Ki-Moon själv nyligen sågats. Han anses sakna både kompetens och karisma.

Och ändå.

Det är inte läge att skrota FN.

Inom FN-systemet görs viktiga insatser, inom underorganisationer som Unicef, World Food Programme och atomenergiorganet IAEA, och i särskilda krigsförbrytartribunaler. Det är också FN som ytterst håller i klimatförhandlingarna, huvudämnet vid dagens arbetslunch i Rosenbad.

Dessutom, som Fareed Zakaria, insiktsfull krönikör i Newsweek, skriver:

”FN är den enda organisationen i världen där alla länder är med och den har därigenom ansenlig legitimitet. Och det betyder makt.”

Men konkurrens är nyttigt för många verksamheter.

Också för världsförbättreriet.

I år har G20, där 19 länder och EU ingår, stigit fram som en allvarlig konkurrent. På goda grunder. Här kan såväl finans- som klimatkris diskuteras i ett forum som är mer handlingskraftigt än generalförsamlingen och deltagarmässigt mer legitimt än säkerhetsrådet.

Det finns aktörer – Läkare utan gränser, Human Rights Watch – som kan utmana FN på andra områden.

Ett starkt FN-engagemang har varit ett fundament i bygget av Sverige som en moralisk stormakt. Men att den överdrivna FN-vurmen hör till historien och att Sverige numera sätter EU i första rummet är naturligt. Det är ingen tillfällighet att Reinfeldt, när han i riksdagen den 15 september läste upp sin regeringsförklaring, nämnde EU tolv gånger och FN en gång, liksom i förbifarten.

FN får se till att rappa på med reformerna. Alternativet är att organisationen blir omsprungen av mer alerta konkurrenter, som förvandlar FN till en diskussionsklubb.

Och varför inte, egentligen?

Nästa år fyller FN 65 år och en annorlunda tillvaro skulle kanske vara på sin plats. Också i den bästa av världar behövs en diskussionsklubb där alla får vara med.

FNs uppenbara brister och den osunda förkärleken för organisationen borde vara något som endast stod att läsa om i historielitteraturen - det borde inte vara verkligheten!

Ang demokratisering av FN

Libyens galne man till ledare eftersökte ju demokratisering av FN. För sig själv. Själv håller jag nog med Svansbo som säger att demokratierna borde lämna FN.

Efter att ha läst inlägg hos Aqurette idag där han säger följande

"The new president of the United Nations General Assembly says homosexuality is unacceptable. At a press conference on Friday, Ali Abdussalam Treki got a question about the UN resolution that calls for the universal decriminalisation of homosexuality. In his reply, he said he opposed the resolution. He went on to say that homosexuality is unacceptable in most of the world and that some countries allow it only because they think of it is as “a kind of democracy”. He is wrong. It is a matter of civil liberties and human rights, not democracy per se."

är det lätt att konstatera att summa summarum av en demokratisering av FN kommer att innebära en demonisering av nämnda dysfunktionella organisation.

Lämna skiten. Låt ledarna för de olika diktatoriska regimerna ha stället som sin egen lilla sandlåda. Vad gäller sandlådor och lek är det ju uppenbart att dessa galningar stannat i utvecklingen.

Vad då tänka om det som framkommer i Ingerös inlägg "Oppositionen kräver mer makt åt Qadaffi!"? Tanken är nog inte oäven i de leden, här är en som (s)äger att "Även en blind höna kan hitta rätt ibland". Jaha, även om den blinda hönan hittar rätt - "Hmmmm... demokrati är ju bra." så måste man ju någonstans inse och begripa att nämnd höna är en galen despot som inte är ute efter demokratin för demokratins egen skull. Nej, här är det - som brukligt är för det totalitära - ändamålet som helgar medlen, "Hmmmm.... demokrati är ju bra. För mig och mina despotvänner att få mer makt." Ingerös kommentar om detta är att "Folkrörelsens folkbildning håller stilen, får man väl säga."

Ja vad tänka? Tänk. Tänk själv. Ingerö säger "Slutsats överlåtes." Det torde inte vara allt för svårt att dra en logisk slutsats.

Iran, Frihet=judefritt och svensk media

Bloggat av Dick Erixon.

Stats- och regeringschefernas parad vid öppnandet av FN:s generalförsamling är en riktigt grotesk tillställning. Sedan Libyens diktator Khadaffi talat i 96 minuter, trots att hans talartid var 15 minuter, klev Irans tyranniske president Ahmadinejad upp i talarstolen och talade om “global frihet”.

Och Ahmadinejads “frihet” handlade om att bli “fri” från judar. Under hans antisemitiska tal lämnade flera delegationer generalförsamlingen, vilket Sky News rapporterar i British Delegates Walk Out On Ahmadinejad:

Den brittiska delegationen följde de amerikanska, franska och kanadensiska representanterna och lämnade rummet. En talesman för brittiska delegationen sa att handlingen var en följde av anti-semitisk retorik.

Igår ägnade SVT ännu en timme av bästa sändningstid åt en liten obskyr katolsk sekt vars ledare förnekat Förintelsen. Jag undrar varför SVT aldrig någonsin granskar Iran och dess regim som styr över 67 miljoner människor och snart har tillgång till kärnvapen. De säger om och om igen att Förintelsen är propaganda. Palestinerna förnekar också Förintelsen till den grad att Palestinska myndigheten censurerar historieböckerna.

Är inte detta något att kritiskt granska? Nej! Muslimer får aldrig någonsin kritiseras! Det är katoliker som ska skärskådas, även de som saknar makt och inflydande. Hur hycklande får det bli?

Medierna i Sverige kommer inte heller att som en toppnyhet rapportera om den freakshow som FN-mötet blivit. Dårarnas paradis ska döljas, för FN är ju en fiiiiin organisation som vill fred och att alla ska vara snälla med varandra. Att diktatorerna som stiger upp i talarstolen dryper av blod, av mördande, av förtryck, det passar sig inte i svenska medier. De vill säkert fred och älskar alla människor, även om de först vill döda alla judar.

Lämna FN!

Svansbo säger något tänkvärt, att alla demokratier borde lämna FN. Permanent.

"Visst är det bra att demokratierna markerar. Men den enda markeringen som håller är att demokratierna helt lämnar FN."

Word!

Dick Erixon om FN

Hatten av för detta inlägg Dick! "Cirkus FN: Khadaffi krävde demokrati för sig själv."

I eftermiddags höll överste Khadaffi, Libyens diktator, tal inför Förenta Nationernas generalförsamling, vilket rapporteras av New York Daily News i Libyan despot Moammar Gadhafi chastises United Nations.

Han krävde demokrati — för sig själv i FN, inte för medborgarna i Libyen.

Alla diktatorer är galna, men Khadaffi är inte lite fräck när han kräver större demokrati i FN-systemet — så att despotiska statschefer som han själv får större makt. I praktiken handlade hans tal om att avskaffat vetorätten för de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet.

Skälet är uppenbart: Khadaffis krav skulle innebära att ickedemokratiska länder helt kunde ta över makten i organisationen. Nu kan USA, Storbritannien och Frankrike lägga in veto. Utan detta veto skulle FN bli ett språkrör mot demokrati, mot yttrandefrihet och mot mänskliga rättigheter i världen.

Flera av FN-organen är redan ockuperade av antidemokrater, inte minst Rådet för Mänskliga rättigheter som lägger förslag om hur dessa rättigheter ska avvecklas och förbjudas.

Förenta Nationerna är en cirkus. En tragisk och farlig sådan.

Enligt min mening har stater som är ofria och inte tillämpar demokrati ingenting i världssamfundet att göra. De ska kastas ut! Om man inte ger sina egna medborgare rösträtt, ska stats- och regeringschefer inte heller ha det.

FN - Diktaturstödjande organisation

Se inlägg av Hans Engnell. Har i tidigare inlägg diskuterat det man skadar aldrig läsa mer.

"En stor del av världens stater är odemokratiska. Eftersom FN är den globala mötesplatsen för världens alla länder, är det oundvikligt att även diktaturer deltar. Problem uppstår när de får diktera villkoren."

"FN:s människorättsråd har antagit en resolution om att religionskritik ska betraktas som ett brott. Det är föga förvånande att det är diktaturer i världen som har drivit på för att få igenom detta. Eftersom religion och politik hänger intimt samman i många av världens ickedemokratiska eller semidemokratiska länder, är förbud mot kritik av religion detsamma som att ge diktautrer grönt ljus att förtrycka sina befolkningar."

FN och siffror

I tidigare inlägg, mars månad, hade jag två inlägg om siffror (läs och läs). Följer nu upp det med anledning av inlägg hos Israelnyheter och kritik av FN-rapport.

"De senaste israeliska uppgifterna om antalet dödade i kriget i Gaza skiljer sig markant från de palestinska siffrorna vi får läsa i våra tidningar.
IDF releases Cast Lead casualty numbers
IDF uppger nu att av de 1166 som dödades i Gaza har 709 identifierats som Hamas terrorister.
162 namn är ännu oklara.
De civila dödsoffrens antal uppgår till 295 av dem var 89 under 16 år och 49 kvinnor

Läs här hur forskaren vid Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) Magnus Norell i sin kolumn skriver att Falks FN-rapport om Gaza är full av antaganden och saknar handfasta bevis.

FN skjuter skarpt och snett i Gaza
Citat från kolumnens avslutning:
"Det finns ingen anledning att tro att professor Falk är något annat än en person med patos för humanitär rätt och med ett äkta engagemang för palestinierna. Men inget han skriver i sin kapacitet som speciell rapportör för FN:s Råd för Mänskliga Rättigheter, ger stöd för några påståenden om konkreta brott. I stället är rapporten fylld med antaganden och uttryck av typen ”troligen”, ”det får anses klart att”, ”utan tvekan”, allt utan några handfasta bevis.

Det är tragiskt ur flera perspektiv. I stället för att främja detta viktiga och så misskötta ämne, vilket inte minst FN bidrar till genom den nuvarande inriktningen i Rådet, blir resultatet det motsatta. Det är svårt att frigöra sig från misstanken om att alla antaganden och slutsatser som kommer fram i rapporten redan fanns där, i synnerhet som professor Falk aldrig besökte Gaza innan han skrev rapporten, även om de byggde på äkta engagemang.

I stället blir rapporten ännu ett vapen för det redan så anti-israeliska FN och i synnerhet dess Råd för Mänskliga Rättigheter att använda för att isolera Israel ännu mer. Det kommer utan tvekan att göra vettiga undersökningar ännu svårare och man kan konstatera att med sådana vänner behöver palestinierna egentligen inga fiender.""

Suck.....

Magnus Norell om Israel och Gaza

Magnus Norell har uttalat sig om FN och Gaza. Gott tycker jag. Magnus ord torde väga en del i sammanhanget. Hittade till Magnus inlägg hos Utrikesbloggen (vilken jag nu kommer att adda i Readern) via inlägg hos FiM.

Vad sägs då? Jo, att "FN saknar stöd för påståenden om brott i Gaza". Magnus säger att "FN skjuter skarpt och snett".

FiM: "FN:s oavlönade rapportör för de palestinska områdena, Richard Falk, presenterade häromdagen sin rapport om kriget mot Hamas. Richard Falk - en entusiatisk beundrare av Ayatollah Khomeini - skapade rubriker så sent som i mars 2008 efter att ha antytt att 11-septemberattackerna mot USA kunde ha varit ett insiderjobb.

Han skriver i sin rapport att hela Operation Gjutet Bly mot Hamas var olaglig och att Israel begått krigsförbrytelser. Falk har aldrig satt sin fot i Gaza sedan kriget upphörde.

Forskaren Magnus Norell vid Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) har gått igenom hans rapport och konstaterar att anklagelserna gjorts “utan några handfasta bevis”

Dick Erixon kommenterar: "Det är glädjande att en svensk säkerhetspolitisk expert som Magnus Norell har granskat rapporten om Gazakriget beställd av FN:s Råd för Mänskliga Rättigheter". Inte minst med tanke på att "Av de 47 medlemmar som sitter i FN:s MR-råd är endast 17 demokratier i någon mening. Det är alltså en lekstuga för diktaturer, vilket visas av att 19 av 20 sessioner de senaste åren handlat om ensidig kritik av Israel, och ingen kritik mot Kina, Kuba, Saudiarabien, Iran, Zimbabwe, Ryssland eller andra länder."

Magnus Norell:
Anklagelserna berör fyra områden:
1. "Hela operationen ”Gjutet Bly” var olaglig."
2. "Israel är skyldig till en rad brott mot de mänskliga rättigheterna därför att landet fortfarande ockuperar de palestinska områdena, inklusive Gaza."
3. "Det israeliska användandet av våld och de vapen och den taktik man använde sig av under operationen utgjorde brott mot internationell rätt."
4. "Israel tillät inte civilbefolkningen att fly undan striderna."

Punkt 1: Magnus är noga med att påpeka, vilket jag tycker är viktigt, att hans genomgång inte säger någonting om huruvida brott begåtts av israeliska styrkor eller ej, "Så kan mycket väl ha varit fallet, men det får vi inte veta med hjälp av denna rapport." Magnus visar på att rapporten i sig då omöjliggör att bevisa detta då "rapporten börjar med att slå fast att hela operationen Gjutet Bly var olaglig. Denna slutsats dras med hänvisning till att i ett läge där det är omöjligt att skilja mellan legitima militära mål och en omgivande civil befolkning får inte en militär operation äga rum. Faran för att skada eller döda icke-kombattanter är för stor. Eftersom Falk drar slutsatsen att så var fallet är hela operationen olaglig. Det är ett briljant argument eftersom det redan från början sätter Israel på de anklagades bänk. Det gör också att det egentligen inte behövs några speciella bevis för enskilda brott, eftersom hela operationen – och därmed också allt det som skedde under operationen – var olagligt."

Magnus menar att "Det går självklart att göra, i krigstid normala, distinktioner mellan militära och civila mål och så skedde också under operation Gjutet Bly. Syftet för professor Falk är dock inte att gå in på detaljer. Tvärtom gäller det för rapportören att från början slå fast att hela operationen var olaglig och brottslig.

Därmed försvinner ju också behov av att leda i bevis verkliga brott som kan ha begåtts. Vad som också inträder är att det i praktiken blir omöjligt för Israel att försvara sig militärt mot attacker från Gaza. För gör man det bryter man ju mot krigslagarna, i alla fall enligt professor Falk"

Punkt 2: Magnus konstaterar. "Israel evakuerade alla sina bosättningar och militära installationer i Gaza under några dagar i augusti 2005. Efter detta hävdar Israel att de inte längre ockuperar Gaza och därmed inte heller har ansvar för vad som sker där. Ett rimligt argument kan tyckas eftersom varken israeliska trupper eller någon civilbefolkning finns kvar.

Så hur kan då Israel fortfarande betraktas som ockupant?" Magnus konstaterar att inga källor för denna ofta uttalde ockupation finns. Den blockad som det talas om "har varit i kraft sedan Hamas tog över kontrollen av Gaza i ett kort men blodigt krig i juni 2007" men är dock "internationellt svar på Hamas övertagande och inte en enskild israelisk åtgärd. Det var också en markering mot Hamas som ju av både FN och EU klassas som en terroristorganisation."

Punkt 3: Alltså "anklagelsen om att Israels användande av militärt våld, liksom den taktik och de vapen man använde, utgjorde brott mot internationell rätt. Argumentet baseras på att hela operationen var olaglig och att därmed i princip allt som skedde under operationen också bröt mot internationell rätt och krigslagarna." Magnus säger dock att "Detta förhållningssätt blir problematiskt eftersom det inte alls tar hänsyn till skälen för den israeliska operationen" varmed också den allmänt accepeterade utgångspunkten blir allt för tydlig, nämligen "att allt israeliskt agerande är olagligt redan från början" varmed det således inte betyder så mycket "vad som låg bakom." Magnus säger sedan att "Vän av ordning kanske invänder att Hamas raketattacker mycket väl kan vara skäl för självförsvarsprincipen, i synnerhet som dessa beskjutningar tog fart först efter det att Israel lämnat Gaza och det således inte fanns något skäl för Hamas att fortsätta sitt motstånd mot ockupationen." Detta är dock en fråga herr Falk undviker, naturligvis. Läs mer i Magnus artikel om de cirkelresonemang Falk ger sig in i på.

Punkt 4: Avser då "Anklagelsen om att Israel medvetet hindrade den palestinska civilbefolkningen från att kunna fly undan striderna. Denna punkt har visst fog för sig. Gaza är trångbott och var satt under blockad vid tiden för stridernas utbrott. Den del av Gaza som främst blev utsatt, den norra tredjedelen, skars mer eller mindre av från resten av Gazaremsan mot slutet av operationen. Professor Falk anklagar här Israel för att medvetet hindrat flyktingar från att fly undan striderna." Magnus konstaterar dock även här att Falk utelämnat en mängd nyanserade fakta.

"För det första varnade den israeliska militären civilbefolkningen via radio, telefon, flygblad och högtalare. För det andra tillät man visst civila att fly undan striderna söderut. Inget av detta är ämnat att på något sätt förringa de påfrestningar och våld som befolkningen utan tvekan utsattes för under striderna. Inte heller undantar det Israel från ansvar för eventuella brott och övergrepp under operationen. Tvärtom, under mars månad, ungefär samtidigt som professor Falks rapport blev offentliggjord, kom det fram uppgifter i Israel om att soldater visst begått övergrepp och att det fanns exempel som tydde på att brott mot krigslagarna och internationell rätt begåtts. Flera av dessa fall har blivit föremål för utredningar och det återstår att se huruvida dessa kommer att leda vidare till åtal" Om dessa brott vilka utreds har jag skrivit om i tidigare inlägg.

Summa summarum kan konstateras att Magnus anser rapporten vara såväl bristfällig som felaktig. Magnus säger att "rapporten fylld med antaganden och uttryck av typen ”troligen”, ”det får anses klart att”, ”utan tvekan”, allt utan några handfasta bevis" vilket då, tragiskt nog, missfrämjar "detta viktiga och så misskötta ämne". Detta är något som FN själv "bidrar till genom den nuvarande inriktningen i Rådet."

Följden blir att man får "svårt att frigöra sig från misstanken om att alla antaganden och slutsatser som kommer fram i rapporten redan fanns där". Sedan riskerar rapporten att bli "ännu ett vapen för det redan så anti-israeliska FN och i synnerhet dess Råd för Mänskliga Rättigheter att använda för att isolera Israel ännu mer." Dessutom kommer det "utan tvekan att göra vettiga undersökningar ännu svårare".

Magnus konstaterar också att "med sådana vänner behöver palestinierna egentligen inga fiender. "

Vilken moralisk måttstock på Israel?

"Vilken moralisk måttstock har vi rätt att använda på Israel?" är titeln på inlägg hos FiM (finns även hos Svensk Israel-information), artikeln är en översättning från inlägg "The double standard" hos Elders of Ziyon.

"Ingen ärlig betraktare kan förneka att omvärlden – både västvärlden och även Israels fiender – granskar Israel enligt en mycket högre moralisk måttstock än dess grannar. Frågan är om det är rättvist.

Israels kritiker rättfärdigar denna dubbelmoral med att Israel självt framhåller sig som ett moraliskt föredöme. En kommentator uttryckte det så här: Att beklaga er över att folk faktiskt utvärderar er efter den högre moraliska nivå som ni gör anspråk på vore hyckleri. Det sägs ofta att Israel är den enda riktiga demokratin i Mellanöstern – ett ljus i en region av mörker. Israel har en fri press och gör anspråk på att vara ett rättssamhälle. Detta borde ge Israel ett moraliskt övertag över sina fiender, inklusive Hamas. Och det gör det. Men myntet har två sidor. Om ni gör anspråk på att respektera högre normer än andra måste ni acceptera att andra kommer att granska er enligt de normerna. Om ert moraliska övertag är en del av ert rykte (och enligt vissa även grunden för er rätt att existera) så borde ni vidta varje åtgärd för att upprätthålla det.

Det ligger ett intressant slutledningsfel i en del av argumentet som fetmarkerats ovan. Israel gör definitivt anspråk på att respektera högre moraliska normer än sina grannar och fiender (de “andra” ovan). Men Israel ställs till svars av andra västländer (“andra”). Kommentatorn ovan sammanblandar dessa två skilda “andra” i sitt resonemang, vilket gör att hans argument faller ihop när man inser det. [Israel gör anspråk på att vara bättre än de “andra” spelarna i Mellanöstern, dvs sina terroristfiender. Inte nödvändigtvis bättre än “andra” västländer, som inte är konfronterade med tillnärmelsevis samma sorts hot /FiM:s anm.].

Även om alla anklagelser mot Israels uppförande i Gaza på något sätt skulle vara sanna, så innebär det inte på långa vägar att Israel och Hamas skulle hamna på samma moraliska nivå. Israel kan fortfarande med rätta hävda ett moraliskt övertag i förhållande till Gaza-terroristerna.

Även bortsett från den felaktiga användningen av ordet “andra”, så brukar de som förespråkar användningen av skilda måttstockar framhålla att Israel, som en frihetsälskande demokrati, måste grankas mer kritiskt, på samma sätt som Moder Teresa förväntas uppföra sig bättre än Saddam Hussein.

Det finns tre problem med det argumentet.

Det första är att när ett folk sätter upp högre krav på sig själva så är det upp till dem att döma och genomdriva dem. Inte en tredje part, som observatörer. Det är rimligt att objektiva observatörer, som tredje part, granskar Israel enligt Genèvekonventionerna eller andra normer som teoretiskt gäller lika för alla. Däremot är det direkt oskäligt att döma Israel efter normer bortom det. Man kan sträcka sig till att konstatera att Israel då och då inte når upp till de moraliska kriterier som Israel belagt sig själv med. Men det är direkt hyckleri att baserat på detta, döma Israel. Endast Israel självt har rätt – och till och med skyldighet – att döma sitt eget folk utefter en högre moralisk nivå [än den som appliceras på andra]. När andra gör det så är det inte grundat i moral, utan snarare i avundsjuka.

När man börjar döma Israel enligt en godtycklig “måttstock” bortom det som förväntas av andra, utvecklas det snabbt till en övning i demonisering. Särskilt om normen sätts godtyckligt högt, och till och med ännu högre än Israels självpåtagna måttstock. Alltför ofta bedöms Israel gentemot det fulländade (perfektion), medan andra bara bedöms gentemot det gängse beteendet, eller i förhållande till tidigare uppförande.

För det andra brukar de som dömer Israel definiera moral enbart på hur Israel behandlar fienden. På simplaste vis hävdar de att allt dödande är av ondo, och att fiendens död i krig därför måste begränsas till ett minimum. De tenderar att bortse från det högre moraliska kravet på självbevarelse. Enligt deras perspektiv har allt människoliv samma värde, vilket innebär att Israel inte har rätt att värdera sitt eget folks liv högre än sina fienders. De applicerar denna extremt simplistiska princip på Israels handlande, och drar sedan slutsatsen att Israel är omoralisk som värderar sina egna liv högre. De påtvingar, med andra ord, sin egna upp-och-nedvända moral på andra, som har en annan och mer realistisk moralisk känsla, och därmed per definition inte uppfyller deras krav.

Från detta “moraliska” perspektiv säger de sedan att “Israel har rätt att försvara sina medborgare”, men kan egentligen inte finna ett giltigt sätt för Israel att göra det på. Dessa personer tror oftast inte på idén om nationalstater överhuvudtaget, och de avvisar tanken att det finns rättfärdiga krig. Enligt dem måste en hårt ansatt “moralisk” nation vända andra kinden till och låta sin befolkning terroriseras, eftersom de anser att alternativet är alltför osmakligt. Detta synsätt är egentligen omoraliskt, men marknadsförs som supermoral.

För dessa människor är terroristernas agerande irrelevant. Visst, de är omoraliska, men enligt dessa ger det inte terroristernas offer rätten att falla till samma nivå. Man får, enligt dem, aldrig gå till offensiv mot terror.

Detta leder oss till det tredje problemet. Idén om en “rättvis fajt”. Enligt Israels kritiker måste en moralisk aktör som är involverad i en strid med en omoralisk aktör, medvetet ge den omoraliska aktören den taktiska fördelen att inte vara bunden till accepterade normer för krigföring. Israels kritiker tvekar aldrig att påminna omvärlden om Israels enorma militära övertag, men funderar aldrig på hur stor andel av Israels försvarsbudget som går åt till dyr utrustning enbart avsedd för att reducera antalet döda, både hos fienden och bland den egna israeliska befolkningen. En palestinsk Kassamraket är billig, medan en [raketskyddad] lekplats är dyr. En granat avsedd att döda så många judar som möjligt är mycket billigare än en smart missil som kan styras bort från sitt mål i sista stund, om en civilperson dyker upp [ex. här].

Problemet är inte bara att Israels döms efter en omöjligt hög måttstock, utan att Israels fiender inte döms efter någon skala alls. Varje dödad civilperson på endera sidan är en seger för Hamas, och det hörs inga protester eller kritik mot detta uppenbara faktum.

Israel får inte lov att vinna, för en seger betraktas som omoralisk. Men det är egentligen denna konstgjorda förlängning av konflikten, gullandet med terrorister och sympati för dem som vill se ett bokstavligt folkmord på Mellanösterns judar som, i själva verket, är omoraliskt. Problemet är inte bara själva dubbelmoralen, utan användningen av ett i grunden omoraliskt synsätt som om det tvärtom utgjorde ett ideal.

Israel tvingas ständigt balansera mellan den moraliska nödvändigheten att skydda sin befolkning och den moraliska nödvändigheten att begränsa skadorna för oskyldiga på den andra sidan. Israels kritiker är inte tillnärmelsevis lika intresserade av den ena av ekvationens båda sidor. Och det är det som är problemet i ett nötskal."