Vilken moralisk måttstock på Israel?

"Vilken moralisk måttstock har vi rätt att använda på Israel?" är titeln på inlägg hos FiM (finns även hos Svensk Israel-information), artikeln är en översättning från inlägg "The double standard" hos Elders of Ziyon.

"Ingen ärlig betraktare kan förneka att omvärlden – både västvärlden och även Israels fiender – granskar Israel enligt en mycket högre moralisk måttstock än dess grannar. Frågan är om det är rättvist.

Israels kritiker rättfärdigar denna dubbelmoral med att Israel självt framhåller sig som ett moraliskt föredöme. En kommentator uttryckte det så här: Att beklaga er över att folk faktiskt utvärderar er efter den högre moraliska nivå som ni gör anspråk på vore hyckleri. Det sägs ofta att Israel är den enda riktiga demokratin i Mellanöstern – ett ljus i en region av mörker. Israel har en fri press och gör anspråk på att vara ett rättssamhälle. Detta borde ge Israel ett moraliskt övertag över sina fiender, inklusive Hamas. Och det gör det. Men myntet har två sidor. Om ni gör anspråk på att respektera högre normer än andra måste ni acceptera att andra kommer att granska er enligt de normerna. Om ert moraliska övertag är en del av ert rykte (och enligt vissa även grunden för er rätt att existera) så borde ni vidta varje åtgärd för att upprätthålla det.

Det ligger ett intressant slutledningsfel i en del av argumentet som fetmarkerats ovan. Israel gör definitivt anspråk på att respektera högre moraliska normer än sina grannar och fiender (de “andra” ovan). Men Israel ställs till svars av andra västländer (“andra”). Kommentatorn ovan sammanblandar dessa två skilda “andra” i sitt resonemang, vilket gör att hans argument faller ihop när man inser det. [Israel gör anspråk på att vara bättre än de “andra” spelarna i Mellanöstern, dvs sina terroristfiender. Inte nödvändigtvis bättre än “andra” västländer, som inte är konfronterade med tillnärmelsevis samma sorts hot /FiM:s anm.].

Även om alla anklagelser mot Israels uppförande i Gaza på något sätt skulle vara sanna, så innebär det inte på långa vägar att Israel och Hamas skulle hamna på samma moraliska nivå. Israel kan fortfarande med rätta hävda ett moraliskt övertag i förhållande till Gaza-terroristerna.

Även bortsett från den felaktiga användningen av ordet “andra”, så brukar de som förespråkar användningen av skilda måttstockar framhålla att Israel, som en frihetsälskande demokrati, måste grankas mer kritiskt, på samma sätt som Moder Teresa förväntas uppföra sig bättre än Saddam Hussein.

Det finns tre problem med det argumentet.

Det första är att när ett folk sätter upp högre krav på sig själva så är det upp till dem att döma och genomdriva dem. Inte en tredje part, som observatörer. Det är rimligt att objektiva observatörer, som tredje part, granskar Israel enligt Genèvekonventionerna eller andra normer som teoretiskt gäller lika för alla. Däremot är det direkt oskäligt att döma Israel efter normer bortom det. Man kan sträcka sig till att konstatera att Israel då och då inte når upp till de moraliska kriterier som Israel belagt sig själv med. Men det är direkt hyckleri att baserat på detta, döma Israel. Endast Israel självt har rätt – och till och med skyldighet – att döma sitt eget folk utefter en högre moralisk nivå [än den som appliceras på andra]. När andra gör det så är det inte grundat i moral, utan snarare i avundsjuka.

När man börjar döma Israel enligt en godtycklig “måttstock” bortom det som förväntas av andra, utvecklas det snabbt till en övning i demonisering. Särskilt om normen sätts godtyckligt högt, och till och med ännu högre än Israels självpåtagna måttstock. Alltför ofta bedöms Israel gentemot det fulländade (perfektion), medan andra bara bedöms gentemot det gängse beteendet, eller i förhållande till tidigare uppförande.

För det andra brukar de som dömer Israel definiera moral enbart på hur Israel behandlar fienden. På simplaste vis hävdar de att allt dödande är av ondo, och att fiendens död i krig därför måste begränsas till ett minimum. De tenderar att bortse från det högre moraliska kravet på självbevarelse. Enligt deras perspektiv har allt människoliv samma värde, vilket innebär att Israel inte har rätt att värdera sitt eget folks liv högre än sina fienders. De applicerar denna extremt simplistiska princip på Israels handlande, och drar sedan slutsatsen att Israel är omoralisk som värderar sina egna liv högre. De påtvingar, med andra ord, sin egna upp-och-nedvända moral på andra, som har en annan och mer realistisk moralisk känsla, och därmed per definition inte uppfyller deras krav.

Från detta “moraliska” perspektiv säger de sedan att “Israel har rätt att försvara sina medborgare”, men kan egentligen inte finna ett giltigt sätt för Israel att göra det på. Dessa personer tror oftast inte på idén om nationalstater överhuvudtaget, och de avvisar tanken att det finns rättfärdiga krig. Enligt dem måste en hårt ansatt “moralisk” nation vända andra kinden till och låta sin befolkning terroriseras, eftersom de anser att alternativet är alltför osmakligt. Detta synsätt är egentligen omoraliskt, men marknadsförs som supermoral.

För dessa människor är terroristernas agerande irrelevant. Visst, de är omoraliska, men enligt dessa ger det inte terroristernas offer rätten att falla till samma nivå. Man får, enligt dem, aldrig gå till offensiv mot terror.

Detta leder oss till det tredje problemet. Idén om en “rättvis fajt”. Enligt Israels kritiker måste en moralisk aktör som är involverad i en strid med en omoralisk aktör, medvetet ge den omoraliska aktören den taktiska fördelen att inte vara bunden till accepterade normer för krigföring. Israels kritiker tvekar aldrig att påminna omvärlden om Israels enorma militära övertag, men funderar aldrig på hur stor andel av Israels försvarsbudget som går åt till dyr utrustning enbart avsedd för att reducera antalet döda, både hos fienden och bland den egna israeliska befolkningen. En palestinsk Kassamraket är billig, medan en [raketskyddad] lekplats är dyr. En granat avsedd att döda så många judar som möjligt är mycket billigare än en smart missil som kan styras bort från sitt mål i sista stund, om en civilperson dyker upp [ex. här].

Problemet är inte bara att Israels döms efter en omöjligt hög måttstock, utan att Israels fiender inte döms efter någon skala alls. Varje dödad civilperson på endera sidan är en seger för Hamas, och det hörs inga protester eller kritik mot detta uppenbara faktum.

Israel får inte lov att vinna, för en seger betraktas som omoralisk. Men det är egentligen denna konstgjorda förlängning av konflikten, gullandet med terrorister och sympati för dem som vill se ett bokstavligt folkmord på Mellanösterns judar som, i själva verket, är omoraliskt. Problemet är inte bara själva dubbelmoralen, utan användningen av ett i grunden omoraliskt synsätt som om det tvärtom utgjorde ett ideal.

Israel tvingas ständigt balansera mellan den moraliska nödvändigheten att skydda sin befolkning och den moraliska nödvändigheten att begränsa skadorna för oskyldiga på den andra sidan. Israels kritiker är inte tillnärmelsevis lika intresserade av den ena av ekvationens båda sidor. Och det är det som är problemet i ett nötskal."