Föbryllad i Gaza

Jag gör som Svansbo i sitt inlägg med samma titel som denna. "Torbjörn på FiM-bloggen har lagt ned tid och översatt en artikel från JPost och bad mig att sprida den. Självklart gör jag det!" Så, självklart gör jag också det!

Förbryllad i Gaza

av Yvonne Green

En palestinsk man håller säckar med ris innan de delas ut till palestinier vid en FN-central för matdistribution i flyktinglägret Sha’ati i Gaza stad. Foto: AP

Jag är poet, en engelsk judinna som ofta besöker Israel. Djupt oroad av rapporterna om lustmord och förstörelse under Operation Gjutet Bly, kände jag att jag måste se med egna ögon. Jag flög till Tel Aviv, och onsdag 28 januari använde jag mitt presskort för att korsa gränsövergången Erez. Jag gick över gränsen in till Gaza där jag möttes av min guide, en palestinsk journalist. Han frågade om jag ville träffa Hamasföreträdare. Jag förklarade att jag kommit för att bevittna förstörelsen och det civila lidandet, inte för att prata politik.

Vad jag såg var att där hade gjorts precisionsattacker mot hela Hamas infrastruktur. Kritiserar FNs generalsekreterare Ban Ki-moon kirurgisk förstörelse av sprängämnesförrådet i Imad Akhelmoskén, av de nationella styrkornas bas, av polisstationen Shi Jaya, av Fångministeriet? De Gazabor jag mötte sörjde inte polisstaten. Inte heller hade de radikaliserats. Medans Hamas svartskjortor förpestade gathörnen, såg jag hur förbipasserande struntade i dem.

DET FANNS tomma sängar på Shifasjukhuset och rådde en hotfull atmosfär. Hamas har reducerats till att utöva sin oomtvistade auktoritet från stora bunkrar vilka, liksom sjukhuset, byggdes av Israel för 30 år sen. Skrämda Gazabor talade dubbelspråk [se George Orwells 1984, red anm] när de berättade att de flesta av de 5.500, som påstås ha sårats, vårdas i Egypten och Jordanien. De vill att det ska bli känt att siffran är en lögn, och visade mig att de sårade inte fanns i Gaza. Det finns inga bevis för deras närvaro på utländska sjukhus, eller för hur de kan tänkas ha kommit dit.

Från familjen Aby Ayidas gods vid Jebala Rayes till Tallel Howa (Gaza stads mest tätbefolkade område) motsade Gazabor anklagelserna att Israel mordiskt skulle ha anfallit civilbefolkning. De berättade om och om igen att både civila och Hamaskrigare tryggt hade evakuerats från de områden där Hamas agerat, till följd av israeliska uppringningar per telefon, flygblad och varningar över megafon.

När man såg Al-Fakhora blev det obegripligt att förstå hur FN och reportrar någonsin kunde påstå att UNRWA-skolan skulle ha träffats av israeliska granater. Skolan, liksom de flesta i Gaza, var synbart välbehållen. Jag visades till den plats där Hamas avfyrat raketer i närheten, och spåren efter de israeliska missilerna på gatan utanför skolan var omisskännliga. När jag träffade Mona al-Ashkor, en av de 40 som skadats då de sprang mot Al-Fakhora - inte då de var inne i skolan, vilket ofta rapporterats - fick jag höra att Israel hade förvarnat folk att de inte skulle ta skydd i skolan, eftersom Hamas agerade i området, och att några människor struntat i varningen eftersom UNRWA dessförinnan sagt till dem att skolan skulle vara säker. Rapporter om att 40 människor skulle ha omkommit förnekades.

JAG FICK HÖRA berättelser på Samounigatan som motsade varandra, vad jag såg och senare berättelser i medier. Exempel på dessa motsägelser är att 24, 31, 34 eller fler medlemmar av Fatahfamiljen Samouni hade dött. Att alla dödsfallen inträffat då Israel bombade det säkra hus de sagt åt 160 familjer att ta skydd i; det säkra huset pekades ut för mig, men det såg intakt ut på utsidan, och tvätt hängde fortfarande på en lina på en av balkongerna. Att några lämnade det säkra huset och sköts i ett annat hus. Att en sköts utomhus på jakt efter ved. Att det inte hade förekommit något motstånd - men det översta högra fönstret på byggnaden (som finns med i BBC Panoramafilmen “Out of the Ruins”, som sändes den 8 februari) har ett svart märke ovanför - ett märke som jag hela dagen fick höra var ett tecken på att vapen avfyrats inifrån. Att offer lämnades blödande inne i huset i 2-3 dagar.

Jag såg stora urblåsta kratrar och en bucklig container som såg ut att ha skadats av en kraft inifrån (utvändigt var den oskadd). Medierapporterna om Samounigatan nämner inte dessa möjliga indikationer på sprängmedelsförråd (även om containern är synlig i mediernas foton). Familjen Samounis äldste berättade under en bandad intervju att han hade en film på CD med dödsfallen. Så vitt jag vet har ingen sådan film offentliggjorts. Han berättade också att några familjemedlemmar fortfarande inte återfunnits.

Medierna har fabricerat och granskat anklagelser om att Israel har begått krigsbrott mot familjen Samouni, utan att nämna att familjen tillhör Fatah och att några av dess medlemmar fortfarande saknas. De har nu insett vad det kan betyda: att Hamas kan ha deltagit, inte enbart i dödandet av medlemmar av Samounifamiljen, men även i att med våld tvinga Samounifamiljen att anklaga Israel.

DET GAZA jag såg var samhälleligt intakt. Det fanns inga hemlösa, sårade som gick omkring, hungriga eller personer med klädbrist. Gatorna var livliga, affärerna belamrade med broderade klänningar och gigantiska kokkärl, marknaderna fulla med färskt kött och underbara varor - de röda rädisorna var större än grapefrukter. Mammor i sällskap med en 13-årig pojke berättade att de var trötta på att lämna sina hem för att sitta bland ruiner hela dagarna, för att berätta för pressen hur de lyckats överleva. Universitetsutbildade kvinnor jag mötte i Shijaya talade om styrkan i utbildning, samtidigt som äldre män vakade över dem.

Ingen hyllade regeringen då de visade mig tunnlarna där krigare hade smält bort. Ingen utropade Hamas till segrare för att ha tvingat civila att agera kanonmat då de visade mig resterna av försåtsminerade hem och skolor.

Utifrån vad jag såg och fick höra i Gaza, riktade sig Operation Gjutet Bly mot en totalitär regims maktbaser och neutraliserade till stor del Hamas planer på att göra Israel till dess vapen för att offra civilas liv.

Stöd för min berättelse kan finnas i senkomna och gradvisa tillbakadraganden av påståenden om UNRWA-skolan i Al-Fakhora; ett isolerat erkännande att Gaza i huvudsak är intakt av The New York Times; Internetbaserad mediegranskning; och den oförklarliga diskrepansen mellan det påstådda antalet sårade och deras ej rapporterade vistelseort.

Skribenten är poet och frilansskribent som bor i London. Hennes samling Boukhara vann 2008 Smith/Doorstoppriset. Hon har även översatt den ryske andravärldskrigspoetens, Semyon Lipkins, poesi.

Svansbo avslutar med följande hänvisning: "Se även Anna Dahlbergs reportage från Gaza. Hon såg inte den utlovade förstörelsen i Gaza city."