"Minns du sist vi träffades, innan du välsignade Malmö FF tillsammans med en imam och en biskop?
– Ja, vi träffades nära hotellet. Och du vet det vi talade om, det hände alldeles nyss.
Igen?
- Ja, det var på vägen hit, för två minuter sedan. Två 20-åriga killar skrek ”Jävla jude” när jag gick vid synagogan.
Hur ofta händer det?
– Hela tiden. Jag fortsätter alltid gå, för de vill ju provocera mig. Ibland gör de nazistiska hälsningar, men det är alltid araber. För det mesta skriker de från bilar som åker förbi.Du berättade att du inte kan gå överallt i Malmö.
- Jag gör helst inte det. Men vet du vad som gör mig mest upprörd? Tänk om jag hade samma åsikter i Israelfrågan som de har? De vet ingenting om mig.
– Den iranska regeringen hatar judar. Aha, ska jag gå runt och hata alla iranier i Sverige fast de bor utomlands och kanske hatar sin regering? Ska jag gå runt och kalla folk för tyskjävel, jävla polack, ryssjävel och sånt? Nej!
Palestina-Israel är en svår konflikt, väldigt känslig.
- Men när jag bodde i Detroit hände det också, fast mindre. Då hade det ingenting med Palestina att göra. Så det är ingen excuse.
Går det att närma sig varandra?
– Alla vill ha fred. Nyckeln till friheten kanske finns här på vår tröskel. Vi sitter här och glömmer att ta den.
– Fiender har svårt att tala med varandra. Men vi är inga fiender här. Om vi inte kan ha en demokratisk och öppen diskussion i Sverige då är världen bankrupt. Då kan vi hälsa hem.Har du upplevt något positivt här i Malmö?
– För ett år sedan. Det var sommar och jag satt på ett sent tåg till Köpenhamn. Plötsligt kom ett gäng in och satte sig nära mig. Jag blev alert, för jag måste bli det. Då hörde jag plötsligt att en av dem ropade mitt namn. Det var en ung kille, en palestinier som hade gått på SFI med mig. Hans kompisar var från Irak och såg väldigt förvånade ut.
– Det kändes så bra. Vi snackade hela vägen till Köpenhamn, säkert en halvtimme. Och det var en fantastisk resa."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar