Det fungerar ju i andra länder utan all denna myckenhet av restriktioner. När skall vi tillåtas ta ansvar över våra liv själva här? När skall vi lära oss hantera risker själva utan att någon annan tar hand om det?
För som de nu är, ju mer av sådant som innebär att vi inte lär oss hantera risker, desto svårare har vi alltså att hantera risker och därmed ökar vår rädsla och oförmåga att hantera vardagen. Är det inte uppenbart?
"Vi har idag kommit till en punkt då svenska folket på allvar ser det som realistiskt att att förbjuda det närmast ofarliga. Exemplen är tyvärr många och inställningen påverkar i stort sett allt vi gör. Min poäng är emellertid inte att människan inte behöver trygghet. Snarare att vår inneboende att söka nödvändigt trygghet idag lett till att vi börjat utveckla en kontraproduktiv strategi. En strategi som riskerar att bli farlig snarare än trygg. I en allt tryggare miljö har vi börjat skydda oss på ett i praktiken osunt sätt. De ursprungliga människorna levde i en livsfarlig miljö. Det var helt nödvändigt för dem att undvika de faror som fanns på savannen eftersom de hade små möjligheter att försvara sig. Om vi använder samma strategier i dagens samhälle, kan det leda till effekter som ökar riskerna eller åtminstone inskränker vårt handlingsutrymme så mycket att man kan fråga sig om det är värt det. Vi måste alltså istället lära oss att värdera risker och möta det som inte är omedelbart livshotande."Så säger en psykiater. David Eberhard. Citatet är hämtat ur "I trygghetsnarkomanernas land. Sverige och det nationella paniksyndromet." Rekommenderar varmt denna läsning.
Anledningen till detta inlägg beror på inlägg av Alltid varför om Berlin. Kolla vad som framkommer där och i de bloggar som länkas vidare till.
Gott. Rättvist. Tryggt. För detta behöver man vara försiktig. Principen om försiktighet utgör nu också "en internationell föreställning som ger en utmärkt grogrund för allehanda panikartade nationella beslut. Alla mediala varningar om cancerframkallande ämnen bygger på detta. Rädslan från allt från konstgödsel till antibiotika är produkter av en överdriven försiktighet. Faktum är att försiktighetsprincipen är en viktig faktor för att staten skall kunna bli en låtsasförälder och därmed också en av de viktigaste faktorerna som skapar trygghetsnarkomani. Det är med hjälp av den som staten visar sin omsorg. Men försiktighetsprincipen fungerar inte för den gör i förlängningen att vi kommer att bli allt mer försiktiga och till slut finns en gräns då allt blir ohållbart."
Är inte denna gräns snart nådd? Man undrar ju hur i helvete vår förfäder lyckats för människosläktet vidare, att vi överhuvud taget existerar?!
Dum fråga - människan har lärt sig just att hantera risker och klara motgångar, detta är en NORMAL del av uppfostran! Utsätts man inte för påfrestningar klara man inte av att hantera risker eller motgångar. Barn måste lära sig att bli självständiga.
Idag tar vi bort detta genom att minimera risker så till den grad "att allt ses som farligt och ingenting får ta emot, genom ett regleringssystem som hela tiden säger "staten skall ta hand om dig", har vi skapat en familj där mamma och pappa (staten) inte låter sina barn (medborgare) växa upp. Det skapar en befolkning som är rädda för ingenting."
Om nu allt är gott och väl i Sverige, alla känner sig lyckligt trygga hur kommer det sig då att det strömmar in människor till psykiatrin? David talar om unga tjejer som hamnat depressioner, och som även försökt skada sig själva, på grund av att pojkvännen gjort slut.
Ta gärna en funderare kring alla larmrapporter som stadigt kablas ut av media. Akrylamid i chips, billigt kaffe innehåller mer nickel än dyrare, listeria-hysteri (gravida skall inte äta mögelost. Hur många vuxna har blivit dåliga och hur många foster....? Nä, just det), etc etc. Listan kan göras lång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar