Egoism och altruism. Individualism och kollektivism.

Så, då var det dags för ett inlägg igen. På tiden! Ett inlägg som på ett sätt länge funnits inom mig och nu var det dags att få det ur systemet. Usch, system, vilket ord. Gillar inte. Det hela fick ny energi i samband spörsmål före, under och efter valet till europaparlamentet.

Tänker mig här och nu orda kring egoism och altruism och därmed också kollektivism och individualism. Inlägget spänner över både stort och smått, det är jag medveten om och skulle vilja följa upp och utveckla det hela vid tillfälle, men vill ändå försöka skönja en röd tråd genom resonemanget.

Jag kommer att hårdra det hela knyta an altruismen och kollektivismen till den nidbild och förvanskade uppfattning som egoismen och individualismen så oförtjänt fått.

Altruismen är för mig ett kollektivets opersonliga individutsläckande tsunami. På toppen av denna dysfunktionella filosofiska omöjlighet rider de sanna utnyttjande profitörerna. Under dessa politruker översköljas fria individer och vågen såväl förtrycka som hålla människorna nere vilka utnyttjas och dräneras så till den grad att de slutligen helt passiviseras, avindividualiseras och alieneras. Individen betyda intet. Kollektivets gråa opersonliga massa betyda allt.

Det var nog inte så Karl Marx förställde sig begreppet ”falsk medvetande” men för att använda det begreppet så har ju altruismen kommit att bli en sorts tankeverktyg i händerna på de styrande och deras hantlangare. Medan gemene man sliter i sitt anletes svett och i tron att man bidrar till någon sorts allmänhetens bästa utarmas i själva verket de fria individernas egna inneboende individuella unika skaparkraft och skaparförmåga. Hindret är den ogenomträngliga, förtätade unkna, inhumana och byråkratiska massa av regler, förordningar, myndigheter, verk etc. Allt uppburet av vår inkomst vilken konfiskerats i form av skatt och allehanda tänkbara avgifter.

I Sverige har vi – enligt min mening – länge levt i tron och uppfostrats till att tro att egoism och individualism är något som är av ondo. Jag tänker nu inte främst på den s.k. jantelagen som är stark i våra nordliga breddgrader. Jag vill påstå att vi, som en följd av det i stort eviga socialdemokratiska regerandet i landet med dess inflytande över livets alla områden – de har ju trots allt i stort haft sin agenda som ledstjärna genom att vara i stort ha varit ett mer eller mindre statsbärande parti – kunnat forma utbildning och kontrollera media i form av public service etc. Indoktrinering och manipulation alltså.

För dem som invänder nu och tänker ”nyliberal propaganda!” kan jag lugnt bemöta det med erfarenheten av ett förflutet som socialdemokrat. Av uppväxt och hävd har jag varit det. Tanken på något annat då var för totalt främmande, snudd på att det skulle kunna betecknas som förräderi. Så starkt var greppet och övertygelsen.

Alltså, jag kan paketet, jag vet hur en sosse, ja, hur vänstern tänker (har i stunder av svaghet även varit medlem i och röstat på både Vänsterpartiet och Miljöpartiet). Jag känner igen retoriken. Paketet är hela tiden färdigt att levereras – hur ofta får man exempelvis inte höra att ”vi socialdemokrater tycker”. Partiet framför allt alltså…

Men, för ca 5 år sedan började jag tänka själv!

För ca 5 år sedan kände jag att ”Fan, det är något som jävlig fel med allt det här.” Det var de sista åren av SAP-styre innan Alliansen tog över rodret som fick mig att känna detta. Dessa år, dessa 12 år, kan ju inte annat än ses som ett gigantiskt misslyckande med politruken och allsmäktige Göran Persson i spetsen. Sen jag gick ut Universitetet 1997 dröjde det ända till 2007 innan fick ett fast arbete. Däremellan genomled jag år av pendling mellan diverse korta jobb, A-kassa och trAMS-åtgärder. 10 år!

Men ännu idag pratar sossarna om ”Jobben först”. Läste jag rätt på valaffischen?! Jobb skapas inte av politiker – lär er det någon gång! Såg ni inte resultatet sist?! Er politik är inte annat än ett misshushållande av resurser när ekonomi ju egentligen ”behandlar hushållande med resurser i ett tillstånd av knapphet. Med knapphet menas att tillgängliga resurser är begränsade i förhållande till totala önskemål och behov. ”

Önskemål och behov. Alltså är det tillgång och efterfrågan som skapar jobb. Inte subventioner och bidrag, inte skatter och avgifter och protektionism! Låt folk efterfråga, låt företag producera. Bort med politikerfingrar därifrån och från annat håll också! Ju mindre politiker har med livet att göra, desto bättre. Är inte människor mogna nog att leva sina liv själva?!

Märk väl, jag vänder mig inte till SAPare för att diskutera nu. Det lägger jag ner. Jag kommer ändå bara att bemötas med samma tugg som innan, samma retorik. ”Vi socialdemokrater tycker”. Suck. I rest my case!

Sagt och gjort, jag gick till botten med det hela genom att ifrågasätta hela mitt batteri av insocialiserade och inympade paket av åsikter, ifrågasätta dem i sig och ställa dem emot alternativa åsikter och motsatser. Detta var inte någon enkel eller alla gånger heller behaglig resa men det är ALLAS JÄVLA ANSVAR att gå till botten med sina åsikter för att komma fram till vad man faktiskt tycker. Att på detta sätt omvärdera och omvälva sitt inre kan alltså sannerligen skaka en i grunden då man under en tid svävar i ovisshet kring det mesta. Men väl utkommen på andra sidan är allting mycket behagligare, klarare, och tryggare.

Jag utmanar alla läsare genom att säga: ”Om du inte vågar dig på detta är du i sanning inte ärlig eller uppriktigt mot dig själv, tillika är du feg!”

Idag känner jag mig på riktigt trygg i mina åsikter. Mina åsikter är ett resultat av en ärlig, hård och uppriktig genomgång. Mina åsikter är mina egna. Det är jag själv som kommit fram till dem, ingen annan. Folk må nu säga jag ”har fel” men det rör mig inte ryggen, åtminstone har jag tänkt själv till skillnad mot många andra. Mina åsikter är och kommer alltid att vara starkare än när någon säger att ”vi i den här gruppen tycker”, jag behöver och vill inte gömma mig bakom någon eller något, inget parti, ingen människa, ingen gud. Skulle jag bli med i något parti blir det i ett parti som bäst stämmer överens med mina åsikter. Dock kommer jag alltid att säga ”jag tycker” och i de fall jag inte tycker som ”partiet tycker” kommer jag ändå att säga ”jag tycker” – ingen annan skall säga vad jag tycker!

Att vara så här individualistisk betyder nu dock inte att man på något sätt är helt oberoende. Inte alls utan tvärtom. Jag är beroende av människor som vem som helst annars på ett mänskligt plan. Dock, vad de tycker, vad de äter, vem de går till sängs med, vad de röstar på, om de är religiösa etc etc det är mig egentligen likgiltigt. Jag vill nämligen att alla skall få leva i enlighet med sina egna önskningar, intressen och förmågor så länge detta inte inkräktar på någon annan. Detta är för mig grundläggande. Gör vad du vill och låta mig göra vad jag vill så länge jag inte inkräktar på dig, du på mig, och någon kommer till skada så är allt gott och vi har grunden för sann acceptans av och respekt för varandra. Detta är grundläggande för detta är vad alla vinner på.

Individer kan alltså leva tillsammans med varandra – trots alla de olikheter vi de facto har.
Individer måste inte likriktas – sudda ut de olikheter vi de facto har.
Individer måste således inte ställas emot varandra genom att sorteras in i diverse grupper och kämpa mot varandra.

Klassbegreppet är för mig det som är den ytterst mest osmakliga benämning för hela denna människoförnekelse! Vem har rätt att peta in mig i någon som helst sorts sammanhang?! Ge fan i det! Varför skulle jag tillhöra en viss grupp och var går förresten gränsen för detta? Tänk efter och du förstår själv att allt detta är något synnerligen konstruerat som när det skall pådyvlas oss inte bara framstår som makabert utan också fullständigt osmakligt.

Exempel från verkligheten. Mig själv. Jag är uppväxt i en s.k. ”arbetarfamilj” och torde ju då, av hävd, tillhöra arbetarklassen. Idag arbetar jag som administratör och har 4 ½ år av samhälls-/beteendevetenskapliga studier bakom mig. Under studietiden tillhörde jag, om jag minns rätt, det som kallas för socialgrupp ett. Vad tillhör jag då idag? Arbetarklass? Medelklass? Arbetare kan jag ju inte vara (fastän jag uppbär ett arbete!) utan snarare då en s.k. borgarbracka eftersom jag jag ju jag röstade Moderaterna i förra valet och nu sist på Hökmark till europaparlamentet? Men borgare kan jag ju inte vara och någon sorts, för att spinna vidare, egensinnig kapitalist som sätter pengar före människor, eller? Jag har ju trots allt inte växt upp med silversked i mun hållna av rika föräldrar. Är det någon mer än mig som ser det absurda som lyser fram här eller har du så förblindats att förnekar se det?

Så, vad är jag då? Ja, vad du kallar mig är mig likgiltigt. Jag är liksom dig en individ.

Så mycket finns att säga om detta med att dela upp folk i diverse grupper men tycker det är överflödigt ödsla tid på det hela. Avslutar det med några frågor:
Tillhör man någon grupp och i sådana fall varför? Väljer man själv eller tillhör man något beroende på sin, låt oss kallas det position i samhället såsom yrke, inkomst etc? Vem har bestämt vad man tillhör? Varför? Att strida för en klass innebär inte det att strida mot en annan klass och vad innebär det? Har man inte då givit upp delar av sig själv till förmån för ett kollektivt ideal? Inte nog med det, i samma stund som man givit upp sig själv i striden för sitt kollektiva ideal kämpar man mot andra individer vilka då också skall rättas efter detta kollektiva ideal – vad har vi nått då? Etc etc etc.

Tankarna löper nu iväg till det gamla Sovjet (som Putin nu på sitt eget lilla vis förvisso har en egen diktaturvariant på där han sitter i bakgrunden och rycker i trådarna till sina förtryckarmarinoetter). Vi kan förresten ta vilken kommunistregim som helst i och för sig, kommunism ligger ju trots allt på ena ändan av en kollektivistisk skala som ju socialismen de facto är. När vi ändå är igång så kan vi ta alla andra liknande massrörelser också. Som jag i tidigare redogjort för är likheterna slående lika mellan kommunism/socialism och fascism samt även den militanta islamismen. I dylika regimer har fria individer ringa eller ingen betydelse alls. De har alla någon sorts kollektiv tanke som utplånar individen vare sig det går under benämning proletariat, arisk ras eller vad som. Vad jag vill komma till här är att det är i dessa sammanhang vi finner de absolut värsta egennyttiga parasiterna, det är här vi finner en liten klick som genom att totalt med alla tänkbara medel hålla alla människor i schack samtidigt som de själva lever gott genom tillförskansade privilegier uppburna av en förtryckt massa av passiviserade, avindividualiserade, alienerade och olyckliga individer.

Vad jag vill komma till är att jag påstå att egoism eller själviskhet inte är ett problem utan något i själva verket något fundamentalt essentiellt. Det är dess motsats som är farlig, jag vill istället påstå att altruism inte bara är fundamentalt dysfunktionell, den ger dessutom utrymme för allehanda ondskefullt människoförnekande.

I introduktionskapitlet i Ayn Rands skriver bok ”The virtue of selfishness” står om den vanliga uppfattningen om ”själviskhet”:

”In popular usage, the word ”selfishness” is a synonym of evil; the image it conjures is of a murderous brute who tramples over piles of corpses to achieve his own ends, who cares for no living being and persues nothing but the gratification of the mindless whims of any immediate moment.”

Ayn påpekar dock:

”Yet the exact meaning and dictionary defenition of the word ”selfishness” is: concern with one´s own interests.”

Intressant va? Sina egna intressen. Är inte just detta vad alla vill och säger sig vilja leva för – i enlighet med sina egna intressen?
Ayn utvecklar:

”This concept does not include a moral evalutaion; it does not tell us wheter concern with one´s interests is good or evil; nor does it tell us what constitutes man´s actual interesets. It is the tasks of ethics to answer such questions.”

Alltså, ens egna intressen har inte med moral att göra men den negativa bild av egoism/själviskhet som finns är något som kommer från den altruistiska ståndpunkten.

”The ethics of altruism has created the image of the brute, as it answer, in order to make men accept two inhuman tenents: (a) that any concern wtih one´s own interests is evil, regardless of what these interests might be, and (b) that the brute´s activities ar in fact one´s own interests”.

I korthet kan man säga att altruismen säger att alla handlingar man gör för andras fördelar är av godo medan vilken som helst handling man gör för sin egen skull/vinning är av ondo. Vem köper detta rakt av? Inte jag i alla fall. Låt oss leka med tanken du vill bli så rik att du inte behöver tänka på någonting utan att bara ägna resten av ditt liv i frosseri eller vad som – sinnebilden av den girige kapitalisten alltså. För att nå dit måste man ju skapa något som kan generera denna mängd pengar. Är det inte troligt att som en följd av ens egenintresse att bli rik man skapar en mängd fördelar för kleti och pleti också? Jobb, inkomster, efterfrågade produkter etc etc. Alla som nu vill bli äckligt rika måste ju inte enbart, för den sakens skull, strunta i andra för det. När en lyckas – om så för sin egen skull endast – kommer det att dra med sig andra i framgångsvågen. Således, att leva i enlighet med sina egna intressen har inget med moral eller värden att göra.

Jag avslutar med följande citat av Ayn Rand:

”The obejctivist ethics holds that human good does not require human sacrifices and cannot be achieived by the sacrifice of anyone to anyone. It holds that the rational interests of men do not clash – that there is no conflict of interests among men who do not desire the unearned, who do not make sacrifices nor accept them, who deal with one another as traders, giving value for value.”

Repris från ovan: Altruismen är för mig ett kollektivets opersonliga individutsläckande tsunami. På toppen av denna dysfunktionella filosofiska omöjlighet rider de sanna utnyttjande profitörerna. Under dessa politruker översköljas fria individer och vågen såväl förtrycka som hålla människorna nere vilka utnyttjas och dräneras så till den grad att de slutligen helt passiviseras, avindividualiseras och alieneras. Individen betyda intet. Kollektivets gråa opersonliga massa betyda allt.