Fack off 3

System före människa. Organisation och avtal före medlemmar! Lika begripligt som det är att medlemmar flyr facken, lika obegriplig är idag LO. Av till synes samma verklighetsfrämmande orsaker är det lika begripligt att SAP idag tappar anhängare.

Jag låter följande artikel i SvD av Gudmunsson - "Sida vid sida, tillsammans rycker de till..." - förtälja om detta:

"Företaget Wäst-bygg i Borås ville ursprungligen ge byggarbetarna cirka 29000 kronor i månaden, men parterna kunde inte enas. I väntan på en överenskommelse krävde facket att de anställda skulle få en så kallad stupstockslön på 22272 kronor. Helt enligt gällande avtal.

Wäst-bygg tyckte att en lönesänkning på 6000 kronor vore orättvis mot byggjobbarna, och betalade i stället ut 28710 kronor. Byggnads svarade med att begära skadestånd om 400000 kronor – och omedelbar lönesänkning.

– Nu tvingas vi sänka lönen för killarna, sade Wäst-byggs personalchef Bo Lorentzon till Borås Tidning igår.

Om Wanja Lundby-Wedin undrar hur det kommer sig att LO har ”dåligt anseende”, enligt den mätning som SvD Näringsliv refererade igår, kan hon fråga jobbarna på Wäst-bygg. Förklaringen ligger inte i pensionsskandaler och bonusbråk. Problemet är att LO sätter systemets bästa framför medlemmarnas.

Detta drabbar inte enbart enskilda byggarbetare. Det har en petrifierande effekt på hela arbetarrörelsen.

”Ett år före valet visar S ingen form, inget innehåll och framför allt ingen egen vilja”, heter det i nya numret av vänsterns ledande idétidskrift Arena . Citatet är dock inte helt rättvisande. Det finns tecken på nytänkande.

I Dagens Nyheter skrev exempelvis fyra framåtsyftande stockholmska S-företrädare i måndags att ”socialdemokratin behöver omgående en ny politik”. De konstaterade att S-politiken saknar relevans för stockholmarnas vardagsliv, och framhöll behovet av en tillväxtorienterad jobbpolitik, bejakande av friskolorna, mer flexibel arbetsmarknad, samt varnade för skattehöjningar.

De fyra är inte ensamma om att vilja ge S en mer samtidsanpassad politik. Som påpekades här förra veckan försöker yngre S-kvinnor aktivt hitta nya sätt att kommunicera, inte helt olikt den mycket lyckade Stureplanscentern. Och under sommarens debatt om möjligheten för privata företag som producerar välfärdstjänster att ta ut vinst har flera, eller åtminstone några, S-märkta debattörer visat en framtidsinriktad hållning.

Men ingen verkar kunna rubba den socialdemokratiska betonghäcken en millimeter. En av förklaringarna till detta går att finna i det ömsesidiga beroendet mellan arbetarrörelsens bjässar.

Socialdemokratin och LO är som två jättar kedjade vid varandra. Vacklar en, så dras den andre med ner i fallet. Bägge är därför oerhört angelägna om den andres pålitlighet, kontinuitet och stabilitet. Varje reform är ett hot.

När Mona Sahlin försökte förnya politiken genom att utveckla samarbetet med Miljöpartiet ryckte LO i sin ände av kättingen och tvingade Sahlin att ta med Vänsterpartiet också. Förnyelsen uteblev, status quo räddades.

Det fungerar åt andra hållet också. När IF Metall ville rädda jobb under krisen genom att öppna för lönesänkningar ryckte det till i kedjan. Mona Sahlin skrev ”Vi säger absolut nej till lönesänkningar” ( Newsmill 11/3).

Förnyelse tycks omöjlig så länge detta beroendeförhållande finns kvar. Därför sjunker förtroendet. Medlemmar och väljare ser att både parti och fack sätter systemets väl i första hand, och befolkningens långt därefter."

Va fan!