Den distinkta skiljelinjen
Det bemötande som inlägget fick visar på en skiljelinje som är ganska uppenbar när man väl insett den, när man sett förbi det som först uppenbarar sig. "There´s more to see than meets the eye" är talande uttryck för vad vill visa på nu.
Bemötandet jag fick är intressant då de just hamnar på nämdn knivsegg. Skiljelinjen fanns där från början. Bemötandet var:
Solidaritet: Att det är ok få mer pengar i plånboken men inte till vilken kostnad som helst.
Skatt: Är ett bra sätt att dela med sig till de som har det sämre.
Resonemanget blir alltså att om jag får mer pengar i plånboken genom sänkt skatt så blir det färre pengar till dem som har det sämre. Alltså, om jag får mindre pengar i plånboken så blir det mer pengar till dem som har det sämre. Logiskt sammanhängande.
Det är också resonemanget: månen är rund, osten är rund, alltså är månen en ost. Ok, det var att ta i för vi vet ju alla att månen inte är en ost. Men är då skatteresonamanget så simpelt som det ser ut, alltså sant enkom för dess logiska stringens?
Svaret är både ja och nej - vi ser en halvsanning.
Klart är att betalar jag mer i skatt finns det ju mer för staten att fördela. Betalar jag mindre finns där mindre att fördela.
Men vad innebär hög skatt? Förenklat och kortfattat så här: min förmåga att konsumera - min förmåga att efterfråga - minskar. Av det följer naturligt färre saker kommer att produceras, minskar produktion påverkar det anställningar. Arbetslöshet följer varmed vi får fler vilka blir beroende och fler som har sämre förmåga att efterfråga. Högre skatt ledar till minskad välfärd då mindre sådant skapas. Här ser vi alltså att staten inte skapar välfärd utan endast fördelar, välfärdsstat är således väsensskilt, vill jag påstå, välfärd.
Det finns mer än detta men det torde räcka för att se att solidaritet/skattesnacket endast är en halvsanning.
Skatt är i bästa fall en nödlösning, den som har det sämst ställt får sitt uppehälle tryggat för stunden. Dock kvarstår faktum - hur skall situationen förändras? Hur skall den sämst ställde få en egen försörjning? Ja, det är ju beroende just av frihet och rörlighet, inte bidrag och skatter. Bidrag och skatter är lika intvinnat i varandra som frihetet och rörlighet är i varandra.
Sänkt skatt ökar konsumtion och efterfrågan och vi ser hur spiralen blir den ovända!
Mera halvsanningar då. Så här står det då om betydelsen för ordet solidariet på wikipedia:
"Solidaritet (av latinets solidum, hela summan, kapitalet) innebär för kollektiv att gemensamt ta ansvar för något, inbördes gemenskap, att i egenskap av del av en grupp verka hänsynsfullt utan egenintresse för denna grupps bästa."
Låter ju shysst men hur väl klingar detta med verkligheten? Inte väl alls. Typiskt för socialismens olika riktnigar är ju just en kamp för kollektiva rättigheter för vissa grupper, klasskamp är ju ett sådant typiskt uttryck. Ingenstans har vi sett något "utan egenintresse" utan just ett intresse för en grupp.
Låt mig knyta ihop det hela redan nu. Jag sade att "Skatt är i bästa fall en nödlösning, den som har det sämst ställt får sitt uppehälle tryggat för stunden". Jag säger också att socialismens olika riktningar just kämpar för grupper - det ligger ju liksom i hela kollektivtanken. Här ser vi två bitar falla på plats där det löper en distinkt skiljelinje gällande nationalekonomi. Mer om skiljelinjen kan du läsa i mitt inlägg "Nationalekonomi". Skiljelinjen avser två huvudvillfarelser inom nationekonomi som skiljer det dåliga från det bra. Jag låter Hazlitts egna ord beskriva det hela:
"The art of economics consists in looking not merely at the immidiate but the longer effects of any act or policy; it consists in tracing the consequenses of that policy not merely for one group but for all groups."
Alltså:
1) INTE någon specifik grupp.
2) INTE kortsiktigt tänkande.
Skatt som en sorts lösning ÄR kortsiktigt tänkande.
Kollektivism ÄR med inneboende nödvändighet bundet till specifika grupper, påstående om solidariet till trots är det ett faktum.
Således är en god ekonomi detsamma som att ta hänsyn till ALLA och med ett långsiktigt tänkande. Det mesta solidariska är således att ta hänsyn till ALLA och det enda sättet för det - då vi alla har olika preferenser - är att tillåta individuell frihet.
Detta kan nu - trots sin uppenbara enkelhet - vara svårare att visa på än med det enkla sättet att visa på skattens omedelbara effekter. Typiskt således för de kollektiva rörelserna är deras skickliga demagoger vilka rida på halvsanningarna men ignoerar framtidens mörka ofrånkomliga bokslut när räkenskaperna för dumheterna visar på sin sammanställning!
Så kan Mona Sahlin ivra skattepengar till ett bilföretag vilket inte - då marknaden som en följd av vår efterfrågan eller snarare brist därav sagt "Nej tack!" - förtjänar överleva. Skattepengar skulle innebära en kort konstgjord andning till det obönhörliga slutet närmar sig. Vilka är skadorna då? Ja, det är otalt större! Skattepengar hade kunnat användas till annat och konkurrensen snedvrids för att nämna något men större och värre effekter finns.
Kreativ förstörelse
Företag kommer och företag går. Det är livets gång och det är fullt naturligt. Våran efterfrågan förändras när nya och bättre saker till bättre pris kommer på marknaden, de som inte anpassat sig går under. Så enkelt är det. Är det hemskt? Visst inte. I samma stund som ett företag går omkull kommer resurserna där att sökas till något annat som kan möta upp andra behov och efterfrågan. Detta är kortfattat essensen i kreativ förstörelse, mer om det i inlägg med samma namn.
Låt mig här säga att "Om ett bolag inte fungerar är det enda rätta att ta ut pengarna därifrån och investera dem någon annanstans med framtid - detta är en förbättring!" Inget konstigt utan det mest fundamentala - och nödvändiga då "Kreativ förstörelse handlar i korthet om en ständigt pågående positiv förändring inifrån i den ekonomiska strukturen, det gamla förstörs för att hela tiden ge plats åt något nytt och bättre. Detta är vad hela vårat välstånd vilar på."
Arbetslösheten då?
Ja, frihet i ekonomin är bra för arbetslösheten. Punkt slut. Fakta talar för sig självt. Följande är ur mitt inlägg "Arbetslöshet":
"Johan Norberg (bok) har redovisa några böcker och essäer vilka förutsett en värld med ökad arbetslöshet - arbetstillfällenas upphörande typ. Landet som siffrorna nedan avser är givetvis "kapitalismens ondskefulla pärla" USA:
År / (Litteratur) / Antal jobb som skapats i netto sedan dess
- 1998 / (Pat Buchanan: The great betrayal; John Gray: False Dawn) / + 13 miljoner
- 1997 / (Göran Rosenberg: I vårt lönearbetes svett) / + 15 miljoner
- 1996 / (Hans-Peter Martin & Harald Schuman: Globaliseringsfällan) / + 18 miljoner
- 1995 / (Jeremy Rifkin: The end of work) / + 19 miljoner
- 1994 / (Stanley Aronowitz & William DiFazio: The jobless future) / + 21 miljoner
- 1962 / (The American Foundations on Automation and Unemplyment) / + 77 miljoner
Jag anar en invändning redan som heter i) "Lågavlönejobb" och ii) "fler jobb".
i) "Bara 1,8 procent av amerikanerna arbetar för minimilön, och mer än hälften av dem är yngre än 25 år. Det är alltså främst studenter smo får in foten på arbetsmarknaden för första gången, och sedan snabbt avancerar."
ii) "Det är riktigt att en del amerikaner har mer än ett jobb, 5,3 procent av de arbetande närmare bestämt. Men gissningarna om vilka de är och varför de har det är långt ifrån verkligheten./-/När man studerar statistiken visar det sig att sannolikheten att någon har flera jobb ökar ju högre utbildning de har. Sannolikheten är minst för dem som inte har high schoolutbildning och störst för dem som doktorerat. Den typiska dubbelarbetren är alltså inte en ensamstående mor som måste betala räkningarna, utan en lärare som ger extra kurser.""
Jaha, men hur ser det tu i jämförelse mellan mer eller mindre liberala länder då? Vad sägs om detta?:
""Vi har den mer 'liberala' gruppen, den anglosaxiska såsom ex USA, Kanada, Storbritannien, Irland, Australien. Låt oss kalla den Grupp 1.
Vi har sedan den me 'sociala' gruppen, såsom Tyskland, Frankrike, Italien. Grupp 2.
Per-capita tillväxt sedan 1990:
Grupp A - 3%
Grupp B - ca 1,5%
Arbetslöshetsnivåer:
Grupp B - upp till 10%
Grupp A - ca 5%
Andelen långtidsarbetslösa är hos Grupp B tre gånger större än hos Grupp A.
Det finns alltså ett klart generellt samband - "Ju friare människor är, desto snabbare utvecklar de sitt land.""
Behöver jag säga om Sverige tillhör grupp 1 eller 2?
Men vården, skolan och omsorgen då?
Ja, vad med den? Den enda fråga jag tycker är berättigad är - varför inte låta de verksamheterna bära sina egna kostnader?! Den kan det - med framgång!
Så här säger Dick Erixon, med anledning av clipet hos honom:
"Kolla det här 6 minuter långa inslaget i programmet 20/20 med John Stossel i TV-kanalen ABC.
Där förklarar han skillnaden mellan amerikansk vinstdriven sjukvård och statligt styrd sjukvård i Kanada, Storbritannien (och övriga Europa). Det är otroligt informativt ur ett perspektiv vi aldrig kommer att få se i SVT eller TV4:"
Ja, se det clipet!
Gunnar Hökmark konstaterar efter ett inlägg av Jämtin (S):
"Jämtin välkomnar i sin artikel privata verksamheter men hon vill inte att de ska gå med vinst eftersom välfärdens pengar inte får gå till vinst. Det är ett krav på ett stillastående samhälle, där det inte spelar någon roll hur verksamheter utförs eftersom alla betalas lika och företag inte har någon drivkraft att utvecklas. Den typen av samhällen och ekonomier såg vi misslyckas. Svårt att förstå varför just sjukvård och skola ska tyngas av ett system som motverkar utveckling och förändring."Johan Ingerö konstaterar:
"Ja, gammelsossarna föredrar usla men jämlika resultat som ingen tjänar pengar på framför goda resultat som, utöver intellektuella vinster för eleverna, även innebär ekonomiska vinster för de som utvecklat verksamheten.En dos motsägelser också således... Hyckleri är min benämning.
Notera att det bara är de som arbetar inom vård, skola eller omsorg som måste gå i raka socialdemokratiska led. Advokatfirmor som företräder brottsoffer eller försvarar åtalade får inte sällan sina inkomster från staten. Tror Bengt Silfverstrand att dessa advokatbyråer inte går med vinst? Har han frågat Thomas Bodström om den saken?"
Snipp snapp snut och back to basics
Dags att runda av. Det är ju nu ganska lätt att se att detta paket föga kommer att bidraga med något positivt:
* Fler arbetsmarknadspolitiska åtgärder
* Höj socialbidragen
* Tvångskvotera börsbolagens styrelser
* Lagstadgad rätt till heltid
* Mer pengar till myndigheter som kartlägger löner
* Tvångskvoterad föräldraledighet
* Inga vinster för den som producerar sjukvård, omsorg eller utbildning
Detta är sammanfattning av Sahlins tal på Partiets hemsida som Ingerö sammanfattat.
Högre bidrag, regler, kvoter, rättighetskrav, pengar till myndigheter, inga vinster... Så, hur var det? Kortsiktigt tänk där skatten endast ger konstgjord andning. Snabb lösning, kort effekt, problemet kvarstår.
Vi behöver således gå tillbaka till en inte allt för avlägsen dåtid när det rådde frihandel i Sverige, till den tid då välfärden sprutade ut. Det var då som fördelningsivern tog sin början och konsekvenserna har ju i sanning inte låtit vänta på sig. Välfärdssprutans effetkt avtar nämligen i takt med att fördelningsivrarna plockar åt sig frukterna av det skapade, detta är välvfärdsstaten, välfärdsstaten är grus välfärdsmotorn. Det tragiska är sedan att för att hålla välfärdsstaten vid liv är ett högt skattetryck ett måste, år 1950 hade vi lägre skatt än USA!, och det än mer tragiska är att de med sämst inkomst i ett välfärdssamhälle får bära tyngst börda. För man insåg (man=SAP) att för hög beskattning på dem med högst inkomst får negativa effekter varför alla de avgifter vi ser finns på allting infördes. Här Johan Norberg nämna detta i denna intervju.
Vi behöver gå tillbaka till grunderna - back to basics. Allt skapat har en början, läs inlägget "Alltings början" där jag försöker redogöra för "Vad är och vad ligger i utgångspunkten för denna mänsklighetens vandring och utveckling?"
För som det är så har allting en orskan och allt har en verkan. Back to basics är ett måste och jag låter Ayn Rand avsluta mitt inlägg (fet text min anm.):
"Amerikas överflöd skapades inte genom folkets uppoffringar för "det gemensamma bästa", utan av fria människors kreativa begåvning, människor som arbetade för sitt eget bästa och skapade privata förmögenheter. De lät inte folk svälta som betalning för Amerikas industrialisering. De erbjöd bättre arbeten, högre löner och billigare varor allt eftersom de uppfann nya maskiner, gjorde vetenskapliga upptäckter och teknologiska framsteg - och då kunde landet gå framåt, inte förlora, på varje steg.
Men gör inte misstaget att blanda ihop orsak och verkan: det goda som landet fick uppleva blev möjligt precis därför att det inte tvingades på människor i form av moraliska mål eller plikter; det var bara en följd av det som hände: orsaken var människans rättighet att sträva efter sitt eget bästa. Det är den rätten - inte konsekvenserna av den - som i moraliskt avseende rättfärdigar kapitalismen."
Ayn Rand
Slutord
Den som med argument och fakta kan motbevisa detta är givetvis välkommen att lämna kommentar. OBS! Platetyder, inhumant nonsens och ideologiska slagord undanbedes dock vänligen men bestämt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar