Det var en gång..

...en person som blev väldigt orättvist behandlad. Eller?

Denna lilla berättelse jag nu ämnar berätta skulle kunna vara hämtad direkt ur verkligheten. Kanske det är någon som känner igen sig. Jag skriver nu rätt av så hav förståelse för det.

Tänk dig ett företag, vilket som helst, där det på en av avdelningarna arbetar en mängd olika människor. Unga och gamla. Män och kvinnor. Några utan utbildning och andra som har högre utbildning. Vi har några som lär sig fort, andra som inte. Vi har några som tar initiativ, andra inte. Vi har dem som alltid ställer upp, andra som inte gör det lika ofta. Osv.

Tänk då att en av dessa personer, låt det vara en kvinna, har hyfsat god utbildning, hon lär sig fort, hon visar framfötterna och utvecklar avdelningens dagliga arbete med nya rutiner och verktyg. Hon är också snabb, är alltid först klar med dagens skörd av arbete varför hon också hjälper andra som inte hinner klart. Hon skulle kunna strunta i det eftersom hon inte får mer betalt för det, men hon gillar att arbeta och gör det väl. Hon är alltid närvarande, är aldrig hemma. Hon gör ett gott jobb, ja, mer därtill och hon är sådan att hon alltid vill göra ett gott jobb - göra rätt - utan att för den sakens skull söka bekräftelse eller dylikt. Att beröm och tacksamhet uteblivit, hennes insats till trots, berör henne inte. Hon trivs med det hon gör och det räcker gott, det är gott i sig.

Trots att hon nu - de facto - gör mer än alla andra hinner hon under dagarna med att ta lite pauser, utöver fikarasterna och lunchen. Då brukar hon ta sig en titt på dagens nyhetsflöde och annat hon finner intressant. Detta ger henne tillfredsställelse då det är en del av hennes liv.

På företaget finns också en policy som medger detta så länge som inte arbetet blir lidande. Hennes arbete har inte blivit, är inte bör inte bli lidande - hon gör ju trots allt mer än alla andra.

Dock, efter en tid börjar det så sakteliga underrättas för avdelningens chef att hon tar sig tid att läsa nyheter och annat. Alltså, det är inget som uppskattas av några av hennes kollegor.

Det leder så till en reprimand baserat på att det finns mer jobb att göra även om man är färdig med sin hög. Det finns inget eget arbete, utan endast avdelningens arbete.

Personen blir först konfunderad över vad som händer eftersom hon ju gör mest, hon gör sitt och andras uppgifter. Personen blir sedan besviken och arg eftersom hon nu faktiskt får kritik för att inte göra sådant som hon faktiskt gör mest av alla på avdelningen - hjälper andra! Hon blir nu också, för första gången, riktigt arg och besviken för att inte få den uppskattning hon faktiskt förtjänar - allt hon gjort, allt hon gör och allt hon skulle kunna göra bortses totalt ifrån.

Besvikelsen och ilskan rinner så till sist ut i uppgivenhet och all motivation hon tidigare känt är som bortblåst. Hon finner ingen mening med allt hon gör och gjort. Hon skär ner på i stort sett alla sina pauser - det policytillåtna som nu icke är tillåtet - och med det upphör också hennes arbetstempo. Hon gör det hon ska, hjälper till också även om inte i samma utsträckning som tidigare. Hon gör fortfarande ett bra jobb, men ändock ett sämre. Det goda jobbet till trots är hennes tillfredsställelse och motivation borta.

Det kommer bara vara en tidsfråga innan hon kommer att ha avslutat sin anställning där till förmån för någon som förstår att uppskatta och värdera henne.

Vad är det frågan om?
Tänk vilket vansinne. Vilket slöseri och vilket utnyttjande. Hur kommer det sig att man jagar den bästa utan att se efter vad det är som gör att det finns arbetsuppgifter kvar - trots att bördan är delad lika. Om den gemensamma bördan är målet torde ju det rimligtvis vara så att belöning borde ske efter åtagande och resultat. Här straffas de duktiga och de sämre belönas - även om det inte är avsikten så är det kontentan. Varför inte se vad som krävs för att de som inte hinner skall hinna. Kanske de behöver utbildning eller kanske de är fel personer för jobbet?

Om målet är avdelningens resultat måste man ju sträva efter att avdelningen besitter den bästa kompetensen för att uppnå det - på rätt sätt. Det kan väl aldrig vara rätt sätt att vissa gör två personers arbete medan andra gör en halv persons arbete och de får samma belöning? Det kan väl aldrig vara rätt att den som gör mest - och ändå hinner göra annat, fullt i enlighet med policy - skall avkrävas mer insats, utan belöning, när de som inte gör samma insats uppbär samma belöning?

Nej, bort det!

Vad vi ser här är ett praktexempel på den devis jag så ofta tjatar om 'Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov'. De bästa sliter ihjäl sig utan förtjänst för de sämres oförtjänst.

Följden blir sådan här med det system vi har där arbetsmarknaden är totalt orörlig, det går inte att komma in och det går inte för arbetsgivaren att lyfta ut dem som borde lyftas ut. Här ser vi hur LAS är en värdelös skapelse.

Vidare ser vi också kollektivavtalens gissel i sammanhanget - där facken förhandlar nästan uteslutande om gruppen och individen sätts åt sidan. Skulle kvinnan i exemplet ovan fått det hon förtjänat, och andra i förhållande till det, ja, då skulle rättvisekravets lov sjungas och strejken stå för dörren.

Företag löper också att bli lika orörliga som arbetsmarknaden. För på företagen finns det dem som blir kvar - trots att de skulle behöva göra något annat, de borde inte vara kvar, vissa borde inte få vara kvar - invaggade i falsk trygghet lagd av kollektivavtal, dessa behöva ej slita ihjäl sig, det finns det andra som gör åt dem. På företagen finns det också dem vilka skulle vilja göra mer men som inte finner det vara värt det - det belönas ju ej, dessa kanske skulle vilja byta arbete men på andra företag är verkligheten densamma.

Jag är medveten jag här målat upp en mycket mörk bild. Det ser inte nödvändigtvis ut precis så här men det finns där, denna bild är de rök som avslöjar att det brinner en eld.

Sverige är så inbäddat i trygghetsskyddsnät att det som näten var tänk att skydda oss för istället skapat ett samhälle som är värre än dess utgångspunkt då vi finner oss vara intrasslade på gränsen till stillastående.

Slår mig nu att ett liknande exempel, och betydligt bättre och tydligare sådant finns som jag starkt rekommenderar att läsa. Det är ett utdrag ur den bästa bok jag någonsin läst. Klicka här!