Jag har tidigare försökt påpeka att alla de s.k. skyddsnäten vi skapat inte är av godo. Snarare lär vi oss först att förlita oss till dem än till oss själva. Det torde ju vara det mest självklara att först försöka ansvara för sitt eget liv, eller?! Dessa skyddsnät har, vill jag påstå, trasslat in hela samhället i ett sjukt beroende som allvarligt skadat vår förmåga att ta hand om oss själva. Vad värre är är att så många inte bryr sig utan ser det som en självklarhet att någon annan skall finnas där - hela tiden. Någon annan är då pappa staten så klart men pappa staten har sina bläckfiskhänder nedstuckna i var och en av allas plånböcker så det som folk förväntar sig och kräver är mina pengar. Bort med tassarna!
Hur kan det ha gått så långt att vi lyckas avsäga oss vårat eget ansvar? Hur kan det ha gått så långt att vi tycker det är OK och självklart att vi inget sådant skall ha?! Allt det här har vi alltså lyckats skapa i vårat avlånga land. Grattis!
Valet av Alliansen är ett försök (hoppas jag) att långsamt (för långsamt enligt min mening) upprätta den enskilde individen och bana vägen för Sverige som ett frihandelsland igen. Reaktionen är då att skyddsnätsanhängarna skriar!
Detta inlägg lägger jag upp med anledning av inlägg hos Dick Erixon idag som lyder så här:
Så ser vi hur vi skapat en nation hjälplösa människor och en trygghet utan hopp - en falsk trygghet. Vi har lärt människor att inte behöva ta eget ansvar, att pappa staten tar hand om oss som vore vi små barn och som sådana är hoppet ute då vi är bundna till detta beroende, hoppet är ute om inte människan får tillåtas vara mogen att ta hand om sitt eget liv."Trots det höga allmänna välståndet i landet anser sig allt fler sitta trångt till ekonomiskt. Det är en paradox, som får en god förklaring i Upsala Nya Tidning, Bortom skinnsoffan:
Rimligen måste förklaringen till de ytterst små marginalerna också sökas bland hushållens egna prioriteringar. Varför saknar så många besparingar och varför har så många höga fasta kostnader? Är det för att lönerna inte räcker till eller för att sparandet inte prioriteras? […]
Sanningen är nog så bister att det ofta handlar om felaktiga prioriteringar och en uppseendeväckande oförmåga att handskas med den egna ekonomin. […] Den generella välfärden är en självklarhet, men någonstans verkar den i grunden ha förändrat beteendemönster. När det finns en trygg offentlig famn att vända sig till är det lättare att leva ur hand i mun.
Exakt. Människor får, felaktigt, för sig att om man slösar bort alla sina egna pengar, kommer den stora starka och goda staten att täcka upp det jag behöver.
Det här är en sorts bortskämdhet som är djupt skadlig.
Den innebär att människor inte lär sig pengars värde. Och därför blir man i händerna på andra. Man omyndigförklarar sig själv. Hamnar i vanmakt och blir omständigheternas slav.
För att vara fri ska man inte bara undvika att skuldsätta sig, man ska också förstå pengars värde. Att rätt hantera dem, hur lite man än har, ger frihet och värdighet. Och självkänsla."
Pardon my french men det är ju tamejfan helt uppåt väggarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar