Varför går SAAB dåligt?
Jo, därför att för få vill köpa bilen.
Vad innebär då de miljarderna som diskuteras för att "rädda" Saab?
Jo, att vi helt enkelt ändå får betala för något som vi uppenbarligen markerat vi inte är intresserade av.
Miljarderna är ingen räddning således. De är ett straff.
Är inte detta allt för uppenbart?!
torsdag 19 februari 2009
onsdag 18 februari 2009
Den förhatlige juden
Antisemitismen åter på arenan
(Ur förordet i Henrik Bachners ”Återkomsten – Antisemitism i Sverige efter 1945”)
Detta förordet skrev Henrik 2004. Idag är det 2009 och antisemitismen tycks åter vara såväl rumsren som populär igen.
Vad man än tycker om konflikten mellan Israel och Palestinierna är det intressant hur antisemitismen kommer smygande – den går inte att förneka, den finns där. Juden – historiens evige syndabock har fått sina ögon på sig igen. Men som sagt – inget är nytt eller förvånande. Elden har inte slocknat, bara falnat tills det passat kasta bränsle på den igen.
Antisemitism – totalitarismens gemensamma extra krydda
I mina tidigare inlägg (Terror och liberalism) har jag i stort sett utelämnat antisemitismen vid jämförelsen mellan totalitarismens olika yttringar. Antisemitismen är dock, också, något som de rörelserna har gemensamt. Det må nu vara i olika grad men likt förbannat fanns/finns det där. Även om det är den liberala demokratin som såväl kommunismen, nazismen och fascismen främst är motståndare till så fanns juden där i bakgrunden.
Nazismen och antisemtismen
Behöver jag nämna något om nazismen….?
Kommunism och antisemitism
Vad gäller kommunismen var antisemitismen inte direkt uttalad från början. Hos Lenin var det främst motstånd mot judarnas nationalism som kunde ses. Stalin stödde Israels bildande, dock är det klart att detta mer var ett uttryck för hans cyniska realpolitik att få inflytande i regionen än något annat. Efter sitt uttalade för bildandet av staten Israel inledde så Stalin år 1948 ”en skoningslös antisemitisk kampanj” varmed ”under ett antal år stora delar av den judiska intelligentian” eliminerades, och ”all judisk kulturell aktivitet ströps”. Anklagelsen löd: ”>>borgerlig judisk nationalism<<>>rotlös kosmopolitism<<” (ur Bachner a.a.)
Antisemitismen fanns tidigt med hos Marx som i sin analys av judefrågan klart vävde in antijudiska stereotyper. ”Det kapitalistiska samhället är/-/ett judiskt samhälle” eftersom ”Kommersialismen vila på individens själviska tillvaratagande av sina egna intressen” vilket "springer ur >>judendomens världsliga grundlag<<:egennyttan.” Alltså är det ”Judendomens praktiska väsen – schackrandet och dyrkandet av Mammon” som ”har förgiftat mänskligheten”. (ur Bachner a.a.)
Radikal islamism och antisemtism
Antisemitismen är klart uttalat inom den radikala islamismen. Liksom de ovan trenne totalitära ideologierna gäller även här kampen mot den liberala demokratin. Denna kamp är dock, som tidigare nämnt (Terrorism och liberalism), teologisk och den bakomliggande konspiratören är förstås juden.
Redan tidiga antisemitiska tendenser inom den arabisk-muslimska världen kom att stärkas av nazistisk propaganda. Inte minst kom översättningar av bland annat Mein Kampf att spridas i arabvärlden. Att även araberna/muslimerna var semiter kunde nazisterna bortse ifrån, kanske som tack för att det under 30-talet bildades partier med klara nazistiska influenser? Även en allians ingicks. Jerusalems stormufti, Haj Amin al-Husseini, som besökte Hitler enades med honom om ”ett heligt krig mot >>väldsjudenheten<<” alltså något mer än att bara att ”stoppa den judiska immigrationen till Palestina och eliminera det judiska samhälle som etablerats.” (ur Bachner a.a.)
Vad gäller Mein Kampf är det än idag en toppsäljare. Läs denna artikel av Per Gudmundson.
Som tidigare redovisat tog Paul Berman upp Sayyid Qutb som är den författare som mest påverkat den islamistiska traditionen. I hans undervisning framgår att judarna gaddade ihop sig mot Muhammed därför att ”Om Muhammed hade erkänts som Guds budbärare skulle judarna ha förlorat sina fördelar - >>pengarna, rikedomen och de världsliga överdrifterna<<.” Pengar, rikedom och överdrifter, ja, det summerar ihop det mesta det. (Paul Berman ”Terror och liberalism”)
Av detta följer då, avseende på Qutbs tolkning av Koranen. Att ”De krig som judarna tidigt började föra mot islam och muslimerna har rasat ända in i nutiden. Formen och skenet må ha förändrats, men krigets art och medel är densamma” och ”Den muslimska världen har ofta stött på problem som ett resultat av judiska konspirationer ända sedan islams tidiga dagar” samt ”Historien intygar att judarna har gjort illvilligt motstånd mot islam från den allra första dagen sedan den allra första dagen i Medina. Deras integrerande mot islam har fortsatt sedan dess och pågår fortfarande, och de leder fortfarande konspirationen genom att nära en ondskefull missunnsamhet och ständigt smida förrädiska ränker i syfte att undergräva islam.” (Berman a.a.)
Den skyldige juden, det skyldiga Israel
Året 1967. Tingsten sammanfattar det väl.”I strid mot slutna fördrag och folkrätten spärrade Egypten Akabaviken för israeliska fartyg, man förmådde FN-trupperna att utrymma Gazaområdet och sände dit en stor del av den stridsberedda, egyptiska armén, man fick militär hjälp eller löfte om militär hjälp från arabstater utan för gränslinjerna; i tal efter tal förkunnade statsledarna och radion att Israel nu skulle utplånas och förintas och man betonade rentav att kriget redan börjat genom de åtgärder som vidtagits.” Så såg det alltså ut. Vad skulle man göra? Jo, självklart vill jag påstå så ”I detta läge slog Israel till, inte genom terrorister utan genom militär.” (ur Tingsten ”Tyranniet begär förtroende”)
Redan ”Tre år efteråt är det inte ovanligt att höra att Israel var den skyldiga staten; motiveringarna är delvis lögnaktiga; delvis fantastiska i sitt sökande efter ursäkter för de ansvariga.” (Tingsten a.a.)
Tongångarna 1970 när Tingsten skrev detta var att samtidigt som ”Israel begär förhandlingar med arabstaterna om fred och reglering av gränserna och flyktingfrågorna” var responsen att ”man inte kan erkänna, inte förhandla med, inte tänka sig en fred med Israel”. (Tingsten a.a.)
Sedan dess har mycket hänt. Israel hade en tid en policy att lämna tillbaka land i utbyte mot fred.
Men mycket som kunde/borde ha hänt, hände dock inte. Tyvärr då en tvåstatslösning faktiskt kunde varit nära. Clinton fick ett löfte från Barak om tillbakadragande till förmån för en sådan lösning. Arafat avslog. Ett avslag som, förstås, uppfattades som ett klokt val av många i Europa. Det är så man häpnar.
Ursäkter finns ju alltid förstås. Som att lösningen skulle innebära att Palestina skulle bli till någon sorts ihopplottrad stat av småöar. Detta stämde förstås inte. ”Arafat erbjöds en helt sammanhängande ny Palestinsk stat med undantag för Gazaremsan” som dock skulle förbindas med Västbanken med en ovanför Israel upphöjd järn- och motorväg utan vägspärrar. I de ockuperade områdena skulle de israeliska bosättningarna utrymmas, alltså ”De judiska fanatikerna, som enligt en egen variation på 1900-talets melodi vill återupprätta de gamla hebréernas guldålder, skulle köras iväg.” Således skulle Palestinierna få i stort sett alla utom en liten del av vad de krävt, övrigt skulle dock kompenseras t.o.m. Jerusalem som delad huvudstad. (Berman a.a.)
Motstånd och terror avgör Israels och judens skuld
Hur det gick vet vi dock. Denna möjlighet om en fred drog rent ut sagt åt helvete. Hamas och Islamska jihad startade sin agitation för självmord. Dödskulten gjorde entré: ”Folkmassor som skanderade sitt stöd, klagande mödrar som uppmanar sina barn att dö, maskerade män som lovar att göra vad deras mödrar kräver, de ohyggliga väggaffischerna, dödskulten.” Arafats milis anslöt sig. Så var chansen för det avtalet borta.
Vems var då felet? Paul Berman säger: ”Faktum var att den palestinska sakens popularitet inte rasade någonstans i världen – den ökade.” Den rationella förklaringen låter inte vänta på sig, vi vill ju vara förnuftiga och rationella. En dylikt uppblommande dödskult måste ju rimligtvis kunna förklaras. Hur? Jo – dessa självmord och detta mördande måste vara ett bevis på hur förtryckande israelerna är. Alltså ”Ju groteskare terror, desto djupare skuld.”
Raket – svar – skuld
Måste vara frustrerande vara utsatt och samtidigt alltid vara den som har skuld oavsett om man har verklig skuld, del i skuld eller ej. Men så ser det ut.
Under 2004 påbörjade Israel flytten ut ur Gaza, under 2005 påbörjades också tvångsflytten av de hårdnackade bosättarna. Trots detta – under tiden – fortsatte raketangreppen mot Israel. Samtidigt fördöms Israels mur, ett sätt att skydda sig, av domstolen i Haag och revolten mot Arafat sprider sig. Samtidigt som Israel drar sig tillbaka ökar alltså islamisternas inflytande och anspråk. Under slutet av 2004 går kriget in på sitt femte år men Israels Gazareträtt står kvar. Senare under 2005 så vinner Hamas valet. Augusti 2005, tvångsevakueringen är nästan klar. September 2005, evakueringen klar. I slutet av september slår 50 hamasraketer ner i Sderot.
Dick Haas återger Hamas ledare Khaled Meshal predikan, bland annat ”om Israels slutgiltiga förödmjukelse och nederlag.” I denna predika från februari 2006 säger Khaled Meshal
samt
Hizbollah hade sin tid med sina raketer och överträdelser. Media märkbart tyst. Israel ingrep till slut. Tonen var helt plötsligt en annan.
2008. Gaza. Det eskalerar. Raketer. Israel tröttnar. Då kommer världens – och Sveriges – fördömanden. Politiker ger sig ut i demonstrationståg under vajande Hizbollah och Hamasfanor. Hur är det möjligt?
Kanske är det möjligt för att juden står där "på andra sidan"?
”Vågen av antisemitism i delar av Europa åren efter millenieskiftet är djupt oroande. Men den är inte förvånande. Sedan slutet av andra världskriget har perioder av relativt lugn avlösts av antijudiska eruptioner, ibland i öst, andra gånger i väst.
Det senaste utbrottet hänger intimt samman med skeendena i Mellanöstern, i synnerhet den israelisk-palestinska konflikten. Denna utlöser reaktioner och kritik som emellan tar färg av eller övergår i antisemitism.
Även Sverige har påverkats. Parallellt med att kritiken mot Israels politik ökat – en kritik som är helt legitim och som, enligt min bedömning, inte sällan är obefogad – har också en tydligare antijudisk strömning kunnat noteras. Stereotyper och myter vävs åter in i debatten.”
(Ur förordet i Henrik Bachners ”Återkomsten – Antisemitism i Sverige efter 1945”)
Detta förordet skrev Henrik 2004. Idag är det 2009 och antisemitismen tycks åter vara såväl rumsren som populär igen.
Vad man än tycker om konflikten mellan Israel och Palestinierna är det intressant hur antisemitismen kommer smygande – den går inte att förneka, den finns där. Juden – historiens evige syndabock har fått sina ögon på sig igen. Men som sagt – inget är nytt eller förvånande. Elden har inte slocknat, bara falnat tills det passat kasta bränsle på den igen.
Antisemitism – totalitarismens gemensamma extra krydda
I mina tidigare inlägg (Terror och liberalism) har jag i stort sett utelämnat antisemitismen vid jämförelsen mellan totalitarismens olika yttringar. Antisemitismen är dock, också, något som de rörelserna har gemensamt. Det må nu vara i olika grad men likt förbannat fanns/finns det där. Även om det är den liberala demokratin som såväl kommunismen, nazismen och fascismen främst är motståndare till så fanns juden där i bakgrunden.
Nazismen och antisemtismen
Behöver jag nämna något om nazismen….?
Kommunism och antisemitism
Vad gäller kommunismen var antisemitismen inte direkt uttalad från början. Hos Lenin var det främst motstånd mot judarnas nationalism som kunde ses. Stalin stödde Israels bildande, dock är det klart att detta mer var ett uttryck för hans cyniska realpolitik att få inflytande i regionen än något annat. Efter sitt uttalade för bildandet av staten Israel inledde så Stalin år 1948 ”en skoningslös antisemitisk kampanj” varmed ”under ett antal år stora delar av den judiska intelligentian” eliminerades, och ”all judisk kulturell aktivitet ströps”. Anklagelsen löd: ”>>borgerlig judisk nationalism<<>>rotlös kosmopolitism<<” (ur Bachner a.a.)
Antisemitismen fanns tidigt med hos Marx som i sin analys av judefrågan klart vävde in antijudiska stereotyper. ”Det kapitalistiska samhället är/-/ett judiskt samhälle” eftersom ”Kommersialismen vila på individens själviska tillvaratagande av sina egna intressen” vilket "springer ur >>judendomens världsliga grundlag<<:egennyttan.” Alltså är det ”Judendomens praktiska väsen – schackrandet och dyrkandet av Mammon” som ”har förgiftat mänskligheten”. (ur Bachner a.a.)
Radikal islamism och antisemtism
Antisemitismen är klart uttalat inom den radikala islamismen. Liksom de ovan trenne totalitära ideologierna gäller även här kampen mot den liberala demokratin. Denna kamp är dock, som tidigare nämnt (Terrorism och liberalism), teologisk och den bakomliggande konspiratören är förstås juden.
Redan tidiga antisemitiska tendenser inom den arabisk-muslimska världen kom att stärkas av nazistisk propaganda. Inte minst kom översättningar av bland annat Mein Kampf att spridas i arabvärlden. Att även araberna/muslimerna var semiter kunde nazisterna bortse ifrån, kanske som tack för att det under 30-talet bildades partier med klara nazistiska influenser? Även en allians ingicks. Jerusalems stormufti, Haj Amin al-Husseini, som besökte Hitler enades med honom om ”ett heligt krig mot >>väldsjudenheten<<” alltså något mer än att bara att ”stoppa den judiska immigrationen till Palestina och eliminera det judiska samhälle som etablerats.” (ur Bachner a.a.)
Vad gäller Mein Kampf är det än idag en toppsäljare. Läs denna artikel av Per Gudmundson.
Som tidigare redovisat tog Paul Berman upp Sayyid Qutb som är den författare som mest påverkat den islamistiska traditionen. I hans undervisning framgår att judarna gaddade ihop sig mot Muhammed därför att ”Om Muhammed hade erkänts som Guds budbärare skulle judarna ha förlorat sina fördelar - >>pengarna, rikedomen och de världsliga överdrifterna<<.” Pengar, rikedom och överdrifter, ja, det summerar ihop det mesta det. (Paul Berman ”Terror och liberalism”)
Av detta följer då, avseende på Qutbs tolkning av Koranen. Att ”De krig som judarna tidigt började föra mot islam och muslimerna har rasat ända in i nutiden. Formen och skenet må ha förändrats, men krigets art och medel är densamma” och ”Den muslimska världen har ofta stött på problem som ett resultat av judiska konspirationer ända sedan islams tidiga dagar” samt ”Historien intygar att judarna har gjort illvilligt motstånd mot islam från den allra första dagen sedan den allra första dagen i Medina. Deras integrerande mot islam har fortsatt sedan dess och pågår fortfarande, och de leder fortfarande konspirationen genom att nära en ondskefull missunnsamhet och ständigt smida förrädiska ränker i syfte att undergräva islam.” (Berman a.a.)
Den skyldige juden, det skyldiga Israel
Året 1967. Tingsten sammanfattar det väl.”I strid mot slutna fördrag och folkrätten spärrade Egypten Akabaviken för israeliska fartyg, man förmådde FN-trupperna att utrymma Gazaområdet och sände dit en stor del av den stridsberedda, egyptiska armén, man fick militär hjälp eller löfte om militär hjälp från arabstater utan för gränslinjerna; i tal efter tal förkunnade statsledarna och radion att Israel nu skulle utplånas och förintas och man betonade rentav att kriget redan börjat genom de åtgärder som vidtagits.” Så såg det alltså ut. Vad skulle man göra? Jo, självklart vill jag påstå så ”I detta läge slog Israel till, inte genom terrorister utan genom militär.” (ur Tingsten ”Tyranniet begär förtroende”)
Redan ”Tre år efteråt är det inte ovanligt att höra att Israel var den skyldiga staten; motiveringarna är delvis lögnaktiga; delvis fantastiska i sitt sökande efter ursäkter för de ansvariga.” (Tingsten a.a.)
Tongångarna 1970 när Tingsten skrev detta var att samtidigt som ”Israel begär förhandlingar med arabstaterna om fred och reglering av gränserna och flyktingfrågorna” var responsen att ”man inte kan erkänna, inte förhandla med, inte tänka sig en fred med Israel”. (Tingsten a.a.)
Sedan dess har mycket hänt. Israel hade en tid en policy att lämna tillbaka land i utbyte mot fred.
Men mycket som kunde/borde ha hänt, hände dock inte. Tyvärr då en tvåstatslösning faktiskt kunde varit nära. Clinton fick ett löfte från Barak om tillbakadragande till förmån för en sådan lösning. Arafat avslog. Ett avslag som, förstås, uppfattades som ett klokt val av många i Europa. Det är så man häpnar.
Ursäkter finns ju alltid förstås. Som att lösningen skulle innebära att Palestina skulle bli till någon sorts ihopplottrad stat av småöar. Detta stämde förstås inte. ”Arafat erbjöds en helt sammanhängande ny Palestinsk stat med undantag för Gazaremsan” som dock skulle förbindas med Västbanken med en ovanför Israel upphöjd järn- och motorväg utan vägspärrar. I de ockuperade områdena skulle de israeliska bosättningarna utrymmas, alltså ”De judiska fanatikerna, som enligt en egen variation på 1900-talets melodi vill återupprätta de gamla hebréernas guldålder, skulle köras iväg.” Således skulle Palestinierna få i stort sett alla utom en liten del av vad de krävt, övrigt skulle dock kompenseras t.o.m. Jerusalem som delad huvudstad. (Berman a.a.)
Motstånd och terror avgör Israels och judens skuld
Hur det gick vet vi dock. Denna möjlighet om en fred drog rent ut sagt åt helvete. Hamas och Islamska jihad startade sin agitation för självmord. Dödskulten gjorde entré: ”Folkmassor som skanderade sitt stöd, klagande mödrar som uppmanar sina barn att dö, maskerade män som lovar att göra vad deras mödrar kräver, de ohyggliga väggaffischerna, dödskulten.” Arafats milis anslöt sig. Så var chansen för det avtalet borta.
Vems var då felet? Paul Berman säger: ”Faktum var att den palestinska sakens popularitet inte rasade någonstans i världen – den ökade.” Den rationella förklaringen låter inte vänta på sig, vi vill ju vara förnuftiga och rationella. En dylikt uppblommande dödskult måste ju rimligtvis kunna förklaras. Hur? Jo – dessa självmord och detta mördande måste vara ett bevis på hur förtryckande israelerna är. Alltså ”Ju groteskare terror, desto djupare skuld.”
Raket – svar – skuld
Måste vara frustrerande vara utsatt och samtidigt alltid vara den som har skuld oavsett om man har verklig skuld, del i skuld eller ej. Men så ser det ut.
Under 2004 påbörjade Israel flytten ut ur Gaza, under 2005 påbörjades också tvångsflytten av de hårdnackade bosättarna. Trots detta – under tiden – fortsatte raketangreppen mot Israel. Samtidigt fördöms Israels mur, ett sätt att skydda sig, av domstolen i Haag och revolten mot Arafat sprider sig. Samtidigt som Israel drar sig tillbaka ökar alltså islamisternas inflytande och anspråk. Under slutet av 2004 går kriget in på sitt femte år men Israels Gazareträtt står kvar. Senare under 2005 så vinner Hamas valet. Augusti 2005, tvångsevakueringen är nästan klar. September 2005, evakueringen klar. I slutet av september slår 50 hamasraketer ner i Sderot.
Dick Haas återger Hamas ledare Khaled Meshal predikan, bland annat ”om Israels slutgiltiga förödmjukelse och nederlag.” I denna predika från februari 2006 säger Khaled Meshal
"att Hamas aldrig kommer att förhandla fred med Israel. Han gjorde i ett tal narr av den amerikanska fredsplanen från 2002, som har som mål att skapa en palestinsk stat vid Israels sida.”
samt
"Vi säger till västvärlden: ni vill tydligen inte ta lärdom av något, men ni kommer att besegras, med Allahs hjälp. Ni kommer att besegras i Palestina. Nederlaget där kan redan märkas. Sant, det är Israel som besegras, men också alla dem som stöder Israel. Amerika kommer att besegras i Irak. Oavsett var Islams nation angrips, kommer dess fiender att besegras. Historiens hjul vrider sig mot Islams fiender."
"En dag kommer västvärlden att gripas av ånger, men då är det för sent. Man inser inte i västvärlden att Allahs lagar inte kan ändras eller ersättas...Vår nation har vaknat och reser sig. Den kommer att vinna slutgiltig seger och gå segrande fram över hela världen. Islam kommer att återta herraväldet i världen. Med Allahs vilja är den dagen inte längre avlägsen."
"Västvärlden förstår inte vare sig den arabiska eller den muslimska mentaliteten, som avvisar det främmande. Våra arabiska förfäder avvisade också främlingarna och jag säger till länderna i Europa: Skynda er att be oss om ursäkt, för om ni vägrar, kommer ni att ångra er, och vi kommer inte att förlåta er. Imorgon är det vår islamiska nation som kommer att sitta på världens tron. Detta är inte inbillning utan fakta. Ni bör respektera en segrande nation. Idag bekämpar ni Allahs armé. Ni bekämpar människor som är redo att ge sina liv för Allah och för den egna hedern. Den är nämligen mera värd än livet självt. Ni bekämpar en nation som inte tröttnar, inte ens efter tusen år av kamp. Den tiden är förbi när den islamiska nationen lider nederlag. Ni kan inte besegra oss."
Hizbollah hade sin tid med sina raketer och överträdelser. Media märkbart tyst. Israel ingrep till slut. Tonen var helt plötsligt en annan.
2008. Gaza. Det eskalerar. Raketer. Israel tröttnar. Då kommer världens – och Sveriges – fördömanden. Politiker ger sig ut i demonstrationståg under vajande Hizbollah och Hamasfanor. Hur är det möjligt?
Kanske är det möjligt för att juden står där "på andra sidan"?
Stoppa matchen
Ja, så kommer då DC-matchen i tennis mellan Sverige och Israel att bli en tillställning utan publik. Svd och Kvällsposten.
Det är så..... nä, orkar inte lägga möda på det. Svansbo får tala istället: Nu har "Israelkritiken sedan länge slutat vara kritik och kunnat blomma ut i det besinningslösa hat som har sin ursprung i antisemitismen och bör anses vara en del av den."
Jag lägger till ett ord till. Idioti.
Det är så..... nä, orkar inte lägga möda på det. Svansbo får tala istället: Nu har "Israelkritiken sedan länge slutat vara kritik och kunnat blomma ut i det besinningslösa hat som har sin ursprung i antisemitismen och bör anses vara en del av den."
Jag lägger till ett ord till. Idioti.
Skattepengar? Finns i sjön!
Finns i sjön? Ja, det är ju där de tycks hamna.....
Läser i Expressen om fackordförande som säger "Det börjar bli en jävla ilska här inne nu. Folk är beredda att boka bussar upp till Stockholm". Jag förstår om folk känner oro och rädsla men vad hjälper det åka buss upp till Stockholm? Skall man försök tvinga fram pengar, eller? Till vad? Tillfällig konstgjord andning tills det ändå går åt skogen?
Nej, dylika krävda skattepengar är att kasta dem i sjön.
Alltså, om ett företag inte bär sig självt så bär det sig inte självt. Då går det under, inte konstigare än så. Att satsa pengar på något sådant är ju befängt. Vi behöver ju snarare en näringspolitik som underlättar för företag att klara sig själva – alltså mindre regler och skatter för att fatta det kort. INTE reglera och beskatta fungerande företag och ABSOLUT INTE subventionera dem som går dåligt. Är detta så obegripligt? Skatter har nu gått och går till mycket dumt i detta land - konstfack (konst-fuck) icke minst! - medan myndigheten Skatteverket gör allt för att jävlas med småföretagare. Inte konstigt att Peter Stormare i en intervju kallar nämnda myndighet för Gestapo.
Vad gäller konst-fuck låter jag Ingerö kapa dem vid fotknölarna.
Fackordförande säger också att ”Regeringar går in och stöttar bilindustrin i varenda europeiskt land, men inte i Sverige.” Och? Alltså, en miljon flugor kan inte ha fel – ät skit. ; )
Redan nämnda fackordförande säger också ”Självklart ska man ha respekt för skattepengar, men vi är också skattebetalare.” Respekten och solidariteten krockar således en del med realiteten. De anställda är också skattebetalare vilkas respekt för statens finanser sträcker sig till att rädda "deras" sjunkande skepp. Lite längre än näsan räcker således.
Om facket nu vill ta ansvar, varför inte gå in själva? Citerar följande från Expressens ledarsida "Facket kräver förstås statens stöd. IF Metall är också en erfaren aktieplacerare. Hur många hundra miljoner av IF Metalls strejkkassa är då facket villigt att gå in med i Saab?”
Den politiska lojalitetens band är allt för tydliga när Mona "populist" Sahlin också vädjar om pengar. Vilka företag vill SAP mer rädda. För att förtydliga vilka företag vill SAP rädda genom att nyttja svenska skattebetalare? Rädda? Konstgjord andning är väl snarare ordet. Men Mona "populist" Sahlin tycker att regeringen skall ge SAAB chansen. Va! Varför? Ja, frågan är berättigad med tanke på, med Federlys ord, att SAAB "har haft chansen i 15 år att få bolaget att gå runt och inte klarat det. Hur ska regeringen klara av att få företaget att gå runt när GM inte klarar det?" Låter som väl investerade skattepengar - bang on!
Statens Respiratorverk. Livsuppehållande åtgärder är vad det är frågan om. Dylika skattepengar räddar inte några jobb eller företag. Vad som händer är att företagen blir till en inrättning för social verksamhet och arbetarna blir till dagisbarn.
Till de för skattepengar höjda rösternas försvar måste jag dock medge att man redan befinner sig på den nivån. Dagisnivå eller åtminstone den egna ansvarslöshetens nivå. Med anledning av vad en trollhätting säger, att "Sverige har en skyldighet att rädda oss" då SAAB ligger i Sverige.....Öhhhh.... Svansbo har här rätt i sin kommentar, "Jo, antingen det eller också är ni vuxna människor som tar ansvar för era egna liv."
Så har vi fostrats i detta land. Mamma och Pappa staten aka Folkhemmet tar hand om oss. När det sedan är otäckt spottar vi ut nappen och gråter en skvätt.
Läser i Expressen om fackordförande som säger "Det börjar bli en jävla ilska här inne nu. Folk är beredda att boka bussar upp till Stockholm". Jag förstår om folk känner oro och rädsla men vad hjälper det åka buss upp till Stockholm? Skall man försök tvinga fram pengar, eller? Till vad? Tillfällig konstgjord andning tills det ändå går åt skogen?
Nej, dylika krävda skattepengar är att kasta dem i sjön.
Alltså, om ett företag inte bär sig självt så bär det sig inte självt. Då går det under, inte konstigare än så. Att satsa pengar på något sådant är ju befängt. Vi behöver ju snarare en näringspolitik som underlättar för företag att klara sig själva – alltså mindre regler och skatter för att fatta det kort. INTE reglera och beskatta fungerande företag och ABSOLUT INTE subventionera dem som går dåligt. Är detta så obegripligt? Skatter har nu gått och går till mycket dumt i detta land - konstfack (konst-fuck) icke minst! - medan myndigheten Skatteverket gör allt för att jävlas med småföretagare. Inte konstigt att Peter Stormare i en intervju kallar nämnda myndighet för Gestapo.
Vad gäller konst-fuck låter jag Ingerö kapa dem vid fotknölarna.
Fackordförande säger också att ”Regeringar går in och stöttar bilindustrin i varenda europeiskt land, men inte i Sverige.” Och? Alltså, en miljon flugor kan inte ha fel – ät skit. ; )
Redan nämnda fackordförande säger också ”Självklart ska man ha respekt för skattepengar, men vi är också skattebetalare.” Respekten och solidariteten krockar således en del med realiteten. De anställda är också skattebetalare vilkas respekt för statens finanser sträcker sig till att rädda "deras" sjunkande skepp. Lite längre än näsan räcker således.
Om facket nu vill ta ansvar, varför inte gå in själva? Citerar följande från Expressens ledarsida "Facket kräver förstås statens stöd. IF Metall är också en erfaren aktieplacerare. Hur många hundra miljoner av IF Metalls strejkkassa är då facket villigt att gå in med i Saab?”
Den politiska lojalitetens band är allt för tydliga när Mona "populist" Sahlin också vädjar om pengar. Vilka företag vill SAP mer rädda. För att förtydliga vilka företag vill SAP rädda genom att nyttja svenska skattebetalare? Rädda? Konstgjord andning är väl snarare ordet. Men Mona "populist" Sahlin tycker att regeringen skall ge SAAB chansen. Va! Varför? Ja, frågan är berättigad med tanke på, med Federlys ord, att SAAB "har haft chansen i 15 år att få bolaget att gå runt och inte klarat det. Hur ska regeringen klara av att få företaget att gå runt när GM inte klarar det?" Låter som väl investerade skattepengar - bang on!
Statens Respiratorverk. Livsuppehållande åtgärder är vad det är frågan om. Dylika skattepengar räddar inte några jobb eller företag. Vad som händer är att företagen blir till en inrättning för social verksamhet och arbetarna blir till dagisbarn.
Till de för skattepengar höjda rösternas försvar måste jag dock medge att man redan befinner sig på den nivån. Dagisnivå eller åtminstone den egna ansvarslöshetens nivå. Med anledning av vad en trollhätting säger, att "Sverige har en skyldighet att rädda oss" då SAAB ligger i Sverige.....Öhhhh.... Svansbo har här rätt i sin kommentar, "Jo, antingen det eller också är ni vuxna människor som tar ansvar för era egna liv."
Så har vi fostrats i detta land. Mamma och Pappa staten aka Folkhemmet tar hand om oss. När det sedan är otäckt spottar vi ut nappen och gråter en skvätt.
Bra Maud!
Bra Maud att säga ifrån, varför lägga skattepengar på SAAB?
Den vanliga sosseretoriken, som står längst ner i ovan länkad artikel är då att: "inte bara jobben i Trollhättan står på spel. Vi har ansvar för att bibehålla en fordonsindustri i Sverige" sagt av Tomas Eneroth, näringspolitisk talesman för Socialdemokraterna.
Alltså, företag som går dåligt/inte bär sig själva - de skall subventioneras.
En del av dessa pengar kommer då från de företag som går bra. Men det är ju också en sossegrej, att beskatta och reglera verksamhet som fungerar.
Är detta näringspolitik? Nej, idel dumheter är vad det är!
Tänk om folk kunde se detta.
Den vanliga sosseretoriken, som står längst ner i ovan länkad artikel är då att: "inte bara jobben i Trollhättan står på spel. Vi har ansvar för att bibehålla en fordonsindustri i Sverige" sagt av Tomas Eneroth, näringspolitisk talesman för Socialdemokraterna.
Alltså, företag som går dåligt/inte bär sig själva - de skall subventioneras.
En del av dessa pengar kommer då från de företag som går bra. Men det är ju också en sossegrej, att beskatta och reglera verksamhet som fungerar.
Är detta näringspolitik? Nej, idel dumheter är vad det är!
Tänk om folk kunde se detta.
tisdag 17 februari 2009
Vad fan är rasism och extremism? Fråga vänstern!
Med anledning av den skrämmande utveckling Vänsterpartiet beskriver Moderaternas medborgarskapsutredning som, att det är klassisk främlingsfientlig högerretorik (artikel DN idag) kommer jag osökt att tänka på artikeln om Ohlys favoritblogg här om sistens, togs upp av bland annat Dick Erixon. Extremism/rasism blir ju aningen urvattnat och relativt....
Kritik som lyfter fram bidragsproblematik och mutbrott, som Dick Erixon nämner kring moderaternas förslag, är alltså inte ok, det är högerextremism....
Men att gilla antisemitiska bloggare det går för sig, vilket uppenbarligen Ohly gör, det faller tydligen inte under extremism/rasism.
Får inte ihop det här....
Kritik som lyfter fram bidragsproblematik och mutbrott, som Dick Erixon nämner kring moderaternas förslag, är alltså inte ok, det är högerextremism....
Men att gilla antisemitiska bloggare det går för sig, vilket uppenbarligen Ohly gör, det faller tydligen inte under extremism/rasism.
Får inte ihop det här....
måndag 16 februari 2009
Chávez, socialism och besvikelse
I dagens DN citeras Venezuelas president Chávez som nu genom folkomröstning och följande grundlagsändring kan återväljas även fortsättningsvis som landets ledare:
"I dag låg min politiska framtid i era händer, i folkets händer. Jag visste att ni inte skulle göra mig besviken. Och nu är det min tur. Jag lovar att jag inte kommer att göra er besvikna!"
Vidare säger ovan nämnde man "Låt oss nu fördubbla ansträngningarna för att bygga den sanna socialismen i Venezuela! Jag är redo. Nu inleds den tredje fasen av den bolivariska revolutionen: 2009-2019"
Ett är jag säker på - att folk kommer bli besvikna. Socialismen har redan bevisat sin dugliget.
Ett jag inte är säker på men som inte skulle förvåna mig, är om den tredje fasen kommer leda herr Chávez till skaran av socialistiska diktatorer, där venezuelas politiska framtid till sist ligger i Hugos händer, och enbart Hugos händer.
"I dag låg min politiska framtid i era händer, i folkets händer. Jag visste att ni inte skulle göra mig besviken. Och nu är det min tur. Jag lovar att jag inte kommer att göra er besvikna!"
Vidare säger ovan nämnde man "Låt oss nu fördubbla ansträngningarna för att bygga den sanna socialismen i Venezuela! Jag är redo. Nu inleds den tredje fasen av den bolivariska revolutionen: 2009-2019"
Ett är jag säker på - att folk kommer bli besvikna. Socialismen har redan bevisat sin dugliget.
Ett jag inte är säker på men som inte skulle förvåna mig, är om den tredje fasen kommer leda herr Chávez till skaran av socialistiska diktatorer, där venezuelas politiska framtid till sist ligger i Hugos händer, och enbart Hugos händer.
Angående det förra inlägget.....
.....och med anknyting till Dick Erixons inlägg undrar jag hur ytterligheterna ser ut på den poltiska skalan om företrädare för en mittenskåra säger om Hitler att denne herre "”satte judarna på plats” och att därmed ”gudomlig rättvisa” utmättes."
Vidare om kvinnan "att muslimska kvinnor måste bära slöja, för kvinnlig omskärelse, för att kvinnor ska underordnas mannen och där denne med våld kan tillrättvisa henne samt att hon inte ska lämna hemmet utan manligt sällskap".
Se även Gudmundsson.
Clip från Youtube; Qaradhawi: Allah Imposed Hitler upon the Jews
Avdelning: Mittextremism.
Vidare om kvinnan "att muslimska kvinnor måste bära slöja, för kvinnlig omskärelse, för att kvinnor ska underordnas mannen och där denne med våld kan tillrättvisa henne samt att hon inte ska lämna hemmet utan manligt sällskap".
Se även Gudmundsson.
Clip från Youtube; Qaradhawi: Allah Imposed Hitler upon the Jews
Avdelning: Mittextremism.
Hitler som Guds ställföreträdare.....
Svansbo uppmärksammar artikel i DN, vari framgår:
Rubriken i DN: Lärd muslim hyllade Hitler
Lärd....?
"Chefen för Europeiska fatwarådet, Youssef al-Qaradawi, har nyligen hyllat Adolf Hitler och sagt att Förintelsen var Guds sätt att straffa judarna. Islamsk Råd i Norge tar inte avstånd från uttalandena, rapporterar Aftenposten."
Rubriken i DN: Lärd muslim hyllade Hitler
Lärd....?
lördag 14 februari 2009
Political compass
Ett test är ju alltid bara ett test men ändå. Logga in på www.politicalcompass.org och välj Take the test och se var du hamnar.
Själv hamnade jag som följer:
Trevlig helg alla webister!
Själv hamnade jag som följer:
Trevlig helg alla webister!
fredag 13 februari 2009
Nytt alias för Mona Sahlin.....
Ett litet ironiskt, nåja, lättsamt och skojfriskt inlägg så här en fredag....
Med anledning av Sahlins engagemang i mellanösternkonflikten och uppenbara stöd, därmed, för Hamas och Hizbollah borde hon ju, av dessa rörelser föräras med ett arabiskklingande alias.
Mitt förslag är Mon al-Sah Lin.
Har förstått hon önskar inleda samtal med Hamas. Jag önskar lycka till!
Med anledning av Sahlins engagemang i mellanösternkonflikten och uppenbara stöd, därmed, för Hamas och Hizbollah borde hon ju, av dessa rörelser föräras med ett arabiskklingande alias.
Mitt förslag är Mon al-Sah Lin.
Har förstått hon önskar inleda samtal med Hamas. Jag önskar lycka till!
torsdag 12 februari 2009
Förståelse för det totalitära - är det möjligt?!
Förståelse för det totalitära - är det möjligt?!
Uppenbarligen är det så. Det borde dock vara omöjligt rationellt sett. Eller?
För mig är det intressant, om än chockerande, att se de försök, som funnits och finns, att rationellt försöka förklara sådant som förståelse för, acceptans av, kryperi inför och rent medlöperi för det totalitära.
Rationalitet – ett gissel?
Jag låter Paul Berman säga något om det jag tänker som ett gissel avseende liberalism och rationalitet. Inte ett gissel gällande liberalismens självklara delar ”liberalism som främjare av frihet, rationalitet, framsteg och acceptans av osäkerheten”. Gisslet har istället att göra med ”liberalismen som tro på en förutbestämd framtid, liberalismen som en fantasi om en fullständigt rationell värld, liberalismen som förnekelse.”
Uppenbarligen är det så. Det borde dock vara omöjligt rationellt sett. Eller?
För mig är det intressant, om än chockerande, att se de försök, som funnits och finns, att rationellt försöka förklara sådant som förståelse för, acceptans av, kryperi inför och rent medlöperi för det totalitära.
Rationalitet – ett gissel?
Jag låter Paul Berman säga något om det jag tänker som ett gissel avseende liberalism och rationalitet. Inte ett gissel gällande liberalismens självklara delar ”liberalism som främjare av frihet, rationalitet, framsteg och acceptans av osäkerheten”. Gisslet har istället att göra med ”liberalismen som tro på en förutbestämd framtid, liberalismen som en fantasi om en fullständigt rationell värld, liberalismen som förnekelse.”
Tingsten säger att en lockelse står att finna i det faktum att demokratin är utan det totalitäras och religiösas föreställningar om historiens riktning och mål. Vi vill ju gärna tro att historien går i någon sorts gynnsam utveckling men demokratin saknar den trygghet och segervisshet som religionen och totalitarismen häri erbjuder. Lockelsen är dock något som vi måste skygga för vilken ju leder till ”den i och för sig rimliga tanken att ändamålet helgar medlen”. Lockelsen leder till att ”Vi blir osäkra, försiktiga, rädda för att begå det onda för att vinna det god, inställda på det kortfristiga som passar våra tvivel och vår medvetna oförmåga att överblicka och förutse.” (Tingsten)
Alltså har det funnits och finns en sorts naivitet kring ”en orubblig tro på den universella rationaliteten. Denna tro var 1800-talets gammaldags liberala naivitet, den godtrogna optimism som hade sprängts i luften under första världskriget men som ändå, orubbligt, hade dröjt sig kvar i 1900-talets föreställningsvärld.”
Utifrån en sådan grund kan då det mesta, i rationalitetens namn och anda köpas, dels i) regimers och idéers uppkomst och dels dessa ii) regimers och idéers uttryck.
i) Själva uppkomsten av totalitära ideologier och regimer skulle ju exempelvis kunna förklaras med hänvisning till usla sociala förhållanden och villkor, reaktion mot förtryckande imperialism och exploatering eller förödmjukelse.
ii) Ofattbara ideologiers och regimers uttryck kan också bortförklaras, kanske inte minst just p.g.a. dess ofattbarhet kan man ju anta. Alltså kan man påstå att det nog måste röra sig om överdrifter eller osanningar – detta går ju bara inte att tro på. Det kan också bortförklaras med hänvisning till att det handlar om oförtjänt dåligt rykte – så illa kan det nog inte vara. Således också att det ligger i någons intresse att smutskasta. Dessutom kan man tycka att det är bra, bra att den liberala världen får sig ett stick i sidan.
Kommunismens hemskheter i form av slaveri, svält och död i alla former har ju bortförklaras med, blanda annat, som illvillig smutskastande borgerlig propaganda. Vad annars? Svält, död och slaveri kan man ju inte köpa - det rimmar ju illa med marxismens ideal och mål.
Liberala anhängare, både till höger och vänster, har alltså på detta sätt givit efter för totalitarismens krafter och lät sig således övertygas av Stalins, Mussolinis och Hitlers påstådda avsikter.
För att klargöra, om någon undrar över begreppet liberal. Häri betraktas även socialdemokrati som en liberal rörelse. Jag pratar om liberal demokrati.
Pacifism – antikrigsvänstern naivitet
Berman tar upp de franska socialisterna under 1930-talet som ett exempel på hur märkligt saker och ting kan utvecklas. De franska socialisterna ”berömde sig av gamla och oklanderliga demokratiska meriter” och de var ”sansade och ansvarsfulla, relativt sett.” Där fanns i partiet två falanger och skillnaden dem emellan vad gäller uppfattningen av och inställningen till Hitler kunde inte bli större.
Den ena falangen ”såg med fasa på Hitler och nazisterna och ansåg att Frankrike borde göra hårt motstånd och bereda sig för krig.” Den andra hade i sig inte mycket till övers för desamma men då de mindes ”första världskriget och darrade av fruktan för ytterligare en sådan katastrof” så ”blev de betänksamma”. En betänksamhet som bland annat utmynnade i att de drog ”slutsatsen att Hitler och nazisterna ibland framförde legitima skäl när de rasade mot stormakterna och Versaillesfördraget” och de ”vill veta: Varför kunde inte den franska regeringen visa lite flexibilitet inför Hitlers krav?”
Den sistnämnda falangen kritiserade således den första och menade att ”Den riktiga faran kom från krigshetsare och vapentillverkare i Frankrike och de andra stormakterna. De som skulle vinna materiellt på ett nytt krig.”
Detta var nu ett uttryck för filosofisk övertygelse, nämligen ”att i en modern värld kan inte ens förnuftets fiender vara förnuftets fiender. Till och med den oförnuftige måste på något vis vara förnuftig.”
Denna filosofi är allt för tydlig även idag. Hur kan man annars förklara det när politiker väljer att delta i demonstrationer där Hizbollahs och Hamas fanor viftas? Av någon anledning, återigen, är det företrädare för vänstern på den politiska skalan, som är de som syns och hörs i sammanhanget.
Vänstern och tyranniet
Vänstern och tyranniet är en bra rubrik. Det är även titeln på en av Ahlmarks böcker på temat som allt för väl klargör dessa obegripliga rationaliseringar av totalitarism och terrorism. Ahlmark fortsatte på så vis Tingstens idoga arbete att varna för, upplysa om och klart argumentera emot detta till förmån för demokratin. ”Det är demokratin, dumbom!” är ett väl sammanfattande uttryck och tillika titel på en annan av Ahlmarks böcker.
Både Tingstens och Ahlmarks argumentation blottar medlöperiets och förräderiets ohållbarhet. Den analytiska skärpa och stilistiska enkelhet genom vilka dessa båda river ner demokratins antagonister är något jag rekommenderar att ta del av.
Därmed kan jag inte annat än återge dessa herrars, och andras också förstås, lärdom. Dessa herrar kan sägas utgöra demokratins apologeter.
Noam Chomsky – en av den pacifistiska antikrigsvänsterns naiva apologeter
En av den motsatta sidans apologeter, vill jag påstå med stöd av både Ahlmark och Berman, är Chomsky. Denne herre kan lugnt, i sin trygga vrå i det demokratiska USA, både försvara totalitarismens allehanda galenskaper, man även förklara detta vara något som fria liberala demokratier äger skuld till (läs USA och Israel). Chomskys bok ”Skurkstater” är ett delikat exempel på detta. Nordkorea är ingen skurkstat, Pol Pots regim var det inte heller. Skurkstater finns det två av, nämligen, förstås, USA och dess hantlangare Israel.
Mer om honom vid annat tillfälle.
Tingsten om förräderi
Jag läser Tingsten och ser två typer av förräderi, ett tekniskt och ett moraliskt.
Tingsten diskuterar en bok ”The meaning of treason” av Rebecca West och frågar sig ”Har då icke förrädarna varit idealister, har deras handlingar inte varit konsekvensen av en åskådning, och är det inte i så måtto att likställa med de många tyskar och italienare som stridit och propagerat mot sitt eget land och på denna grund långtifrån att bli föremål för avsky vunnit världens beundran?” Tingsten sammanfattar West svar som är nej. Hon menar att ”Förrädarna var onda människor innan de blev förrädare, de var misslyckade helt oberoende av att deras förräderi misslyckades. Några var ordentliga, sparsamma och asketiska, andra vinglade sin väg till förräderiet genom bankrutter och utsvävningar, men hos dem alla fanns något gemensamt: oförmåga att finna ett nödvändigt minimum av framgång och harmoni – vare sig socialt eller privat – och ett ur denna oförmåga härflytande hat mot människorna omkring dem, mot samhället, mot själva livet.” Detta är det tekniska förräderiet, en strävan att med alla medel ”föra en nazistisk, facistisk eller kommunistisk – och därmed sig själva – till makten.”
Det moraliska förräderiet är ”att svika sin egen tro, sin egen övertygelse, sin egen känsla”. Till skillnad från det tekniska blir detta ”förräderiet ett brott av format, ett brott som endast människor av en viss kvalitet, människor som har en hållning, som känner lojalitet, kan begå.”
Då tron på demokratin är utan totalitära och religiösa föreställningar om historiens riktning och mål kan vi se en viss möjlig lockelse. Vi vill ju gärna tro att historien går i någon sorts gynnsam utveckling men saknar den trygghet och segervisshet som religionen och totalitarismen erbjuder. Lockelsen är dock något som vi måste skygga för vilken ju leder till ”den i och för sig rimliga tanken att ändamålet helgar medlen”. Lockelsen leder till att ”Vi blir osäkra, försiktiga, rädda för att begå det onda för att vinna det god, inställda på det kortfristiga som passar våra tvivel och vår medvetna oförmåga att överblicka och förutse.”
Detta moraliska förräderi är en hållning som är den ”mest farliga vägen till svek, till vad man kan kalla ett godsinnat, halvhjärtat och genom sina rötter i vackra tankar och förhoppning ganska oskyldigt svek.”
Men låt oss inte lockas till detta svek. Om detta är ”åskådningens svaghet” är det också ”åskådningens ära”. Vi har inom demokratin en sorts avtal och sådana är till för att hållas. ”Det gäller kärlek och vänskap men också samverkan i arbete och strävanden; en viss beständighet, trofasthet, trohet är värden, utan vilka intimitet, tillgivenhet, förtroende inte kan tänkas. Lojaliteten mot en klass, en regim eller en åskådning kan i den meningen aldrig ersätta bindningen mellan enskilda människor.”
Dick Erixon om En brun Ohly
Dick Erixon tar upp en debattartikel som avslöjar att Lars Ohly gillar rasistiska budskap - en av hans favoritbloggar är nämligen antisemitisk.
Håller med Dicks ord om att det "går en fundamental gränslinje i människosyn mellan vänstern och oss som tror på alla människors universella rätt till frihet. Jag kan aldrig acceptera att folk bedöms efter hudfärg eller identitet, men vänsterpartiet ställer upp på rasism. Låt vara att den döljs bakom Hamas och rashatet kläds i snyftiga historier om “ockupation”. Men om en brytning av “ockupation” betyder seger för rasism, då undrar jag vad för slags seger det egentligen är."
Ingerö har också uppmärksammat eländet.
Antisemitismen är återigen på modet. Vissa betraktar denna ohygglighet som naturlig och media gör allt för att göra den rumsren. Ur led är tiden.... För jävligt.
Håller med Dicks ord om att det "går en fundamental gränslinje i människosyn mellan vänstern och oss som tror på alla människors universella rätt till frihet. Jag kan aldrig acceptera att folk bedöms efter hudfärg eller identitet, men vänsterpartiet ställer upp på rasism. Låt vara att den döljs bakom Hamas och rashatet kläds i snyftiga historier om “ockupation”. Men om en brytning av “ockupation” betyder seger för rasism, då undrar jag vad för slags seger det egentligen är."
Ingerö har också uppmärksammat eländet.
Antisemitismen är återigen på modet. Vissa betraktar denna ohygglighet som naturlig och media gör allt för att göra den rumsren. Ur led är tiden.... För jävligt.
onsdag 11 februari 2009
Terror och liberalism - del 7
(Citat hämtat ur Paul Bermans "Terror och liberalism")
Den radikala islamismen kommer till skott
1 Den radikala islamismens analys
Världens kris är ideologisk
Tidigare nämnt (del 6) så menade Qutb att världens kris är ideologisk. Detta indikerar då på att lösningen som sådan också måste vara det och lösningen är islam, en islamisering.
Qutbs kritik riktas mot det liberala samhället och närmare bestämt ”den plats det liberala samhället tilldelat religionen. Hela syftet med liberalismen var att sätta religionen i ett hörn och staten i ett annat och att hålla isär dessa sidor.” Ja, att liberalismen ”ville dela upp hela livet i olika bitar” och han stod inte ut med att denna idé ”hade något storslaget över sig: den förmedlade en vision om frihet som inte bara omfattade en grupp människor och deras favoritlära, utan alla – ett samhälle där varje individ får tro på sin egen religion eller andliga lära, kanske i samklang med andras, kanske inte, men hur som helst i frihet.”
För hon var detta ingen frihet alls eftersom det liberala samhället begränsade ”Guds domän till himlen” varmed Guds suveränitet på jorden förnekades. Och då Qutb ville tala om för muslimerna ”att det gudomliga är allt i Islam, som annars förlorar sin gudomlighet”. Den liberala civilisationen ”har förlorat bandet till Gud. En sådan civilisation har kommit ifrån den naturliga harmonin i en gudagiven ordning” varmed ”Konflikten mellan de västerländska länderna och islams värld” är ”en konflikt om ideologi.”
Den ideologiska konflikten är dock till sin natur religiös och handlar om ”världssionismens och de kristna korsfararnas försök att tillintetgöra islam” som är en följd av att deras religiösa läror ”var lägre stående och hade gett upphov till eländiga liv”. Konflikten handlade således om att tillintetgöra islam för att överleva islams överlägsenhet.
Qutb fruktade dock inte väpnade konflikter utan snarare att ”de liberala religionslärorna skulle sprida sig från västerländska samhällen till den muslimska världen, för att slå rot där och tränga ut islam”. Detta var dock för honom otänkbart eftersom ”Den sanna religionen islam skulle bli ofullständig, men det finns ingen ofullständig islam.”
Lösningen
Lösningen var att skapa en mer praktisk teologi, och Qutbs praktiska teologi utmynnade – förstås - i ett revolutionärt program. Programmet steg är som följer:
i) Först ”att öppna människors ögon” om ”att islam attackerades utifrån, men även inifrån”. Attacken utifrån leddes av ”kristna korsfarare och världssionismen” och inifrån av ”den muslimska världen” av ”falska muslimer”.
ii) De få ståndaktiga skulle samla sig i ”ett avantgarde” vilka ”måste inleda en förnyelse av islam och hela världen” genom total renlevnad och hängivenhet.
iii) Avantgardet skulle sedan strida mot ”de falska muslimer och ››hycklare‹‹ som styr den muslimska världen” och detta ”med full kraft utan vare sig återhållsamhet eller betänkligheter.”
iv) Målet för Qutbs heliga krig var ”att upprätta en stat” och då ”ett helt land någonstans i den muslimska världen och underställa landet islams rättesnöre” i enlighet med ”Muhammeds linjer”. Denna stat skulle rädda islam.
Lösningen på problemet visar sig väl följa de mönster som övriga totalitära ideologier följt. Se om mytismen i tidigare inlägg (delar).
Hos Qutb finns då ett Gudsfolk vilka attackerades inifrån och utifrån mot vilka ett heligt krig, jihad, utkämpas och tusenårsriket träder in. Ett mål som uppnås genom dödskulten varom Qutb säger följande om sura 2: ”Denna sura lär muslimerna att liv måste offras i kampen för att upprätthålla Guds universella sanning. De som riskerar sina liv och går ut för att strida, de som är beredda att ge sin liv i Guds namn är hedervärda, renhjärtade och välsignade människor” och ”att de som dödas i kampen inte får anses eller beskrivas som döda. De fortsätter att leva, vilket Gud själv tydligt hävdar.” Döden förhärligas samtidigt som döden totalt tas bort.
Till en början uttryckte Qutb jihad mer som ett försvar. Senare kom det dock också att bli till anfall. ”Striden skulle bli världsomspännande och upphöra på domedagen”.
2 Analysen tar sig uttryck
Qutb och hans gelikars korantolkningar spreds så ut i den muslimska världen, ”En ny idéblanding” av ”de traditionella puritanska dogmerna i saudiernas wahabitiska islam” vilka ”förstärktes av den dynamiska nya korantolkningen enligt Qutb och Muslimska brödraskapet i Egypten.”
Knoppen brister – ondskans blomma visar sig
Så kom då Khomeini till makten som lyckades ”omvandla den islamska saken till en befrielseteologi” genom att sitt uttalade värn om de fötryckta lyckades med den typiskt totalitära mixen, ”den revolutionär blandningen av extremvänster och extremhöger.” Så fanns då det typiska totalitära ledarskapet där, ”ledaren och hans parti.”
Intressant, och tragiskt nog, sågs denna rörelse – vilket är ett stort misstag – som en lösning av flera av de liberala regeringarna då den så starkt ogillade marxistiska idéers inflytande i den muslimska världen. Alltså en motpart till exempelvis sovjets inflytande i Afganistan och sovjets utbildning av Arafats krigare.
De totalitära staternas obligatoriska krig – dödskultens uppvisning
Snart inleddes ett krig – något som alla totalitära röresler alltid inlett mot varandra – ett krig mellan konkurrerande totalitära doktriner. Kriget var mot Irak vari den islamistiska dödskulten blev allt för tydlig.
Här såg vi då ett krig mellan baathsocialismen och dess mix av kärlek och grymhet strida mot Khomeins mix av fromhet och martyrskap. Saddam specialiserade sig giftgasattacker och minfält medan Khomeini utförde sina angrepp där ”tusentals unga män gjorde massfrontalangrepp och gick en säker död till mötes”.
Khomeinis regim visade sig vara ”en massrörelse för självmord”.
3 Kampen riktas utåt – ondskans ombud
Galenpannornas krig sinsemellan kom till slut, efter åtta år till ett slut där ”Uppemot en miljon människor dödades eller skadades”.
Hizbollah
Khomeini fördrog nu att kriga i mindre skala ”på avstånd och genom ombud, mot sionismen och den internationella judendomen”. Hizbollah är väl ett idag ett allt för väl- och ökänt namn.
”Den nyuppkomna” Khomeinska ”massrörelsen började sprida sina framgångar” genom ”blodbadets politik” när ”Irans islamistiska revolutionärer” lyckades ”sprida sina idéer/-/även där majoriteten var sunnimuslimer och inte shiiter.” I Algeriet såg vi detta genom – väpnade islamiska gruppen, massaker i Kashmir, revolutionen i Afghanistan, inrättandet av sharia i Sudan etc.
Hamas
I Palestina bildades sedan Hamas. En logisk utveckling av terrorismen där kan tänkas. Först hade den palestinska terrorismens rent militära angrepp. Sedan följde flygplanskapningar där ”om syftet vara att skilja ut och döda de passagerare som var judar” då terroristerna inte ”ville döda blint”. Detta ”samvetsgranna bleknade bort” i.o.m. bildandet av Hamas. Den typiska ”nya handlingen bestod i att döda slumpmässigt utvalda folksamlingar” om så ”judar och palestinier tillsammans, plus vem som helst som råkar gå förbi”. Till denna handling kunde även ”se ut platser där barn vistades” och även ”välja ut palestinska barn som skulle begå självmord”.
Den islamska gruppen och Islamska Jihad
I Egypten bildades även Den islamska gruppen och Islamska Jihad vilka inte heller ville ”ha med måttlighet att göra. De mördade sekulära intellektuella” vilka ju var ett hot mot islam. De utförde även angrepp mot koptiska kristna samt mot de judar som fanns kvar.
al-Qaida
Ur allt detta elände växte så al-Qaida fram. Rörelsen ”bildades inom den internationella frivilligrörelsen för afghanska jihad” där ”islamska krigare från hela världen” välkomnades. Efter lite interna strider gick ”Usaman bin Ladin/-/över till en nyare och radikalare falang som stod under inflytande av de egyptiska islamisterna” där han, kanske för sin förmögenhet på ”300 miljoner dollar” blev ledare.
Det avantgarde som Qutb manat till fulländades i och med al-Qaida som blev ”avantgardets avantgarde”. Denna organisation sammanförde sedan ”de modigaste (från Afghanistan), de smartaste (från Egypten) och de rikaste (från Saudiarabien), för att inte nämna de talrikaste (från Indonesien och andra delar av östra Asien)”. Således är då al-Qaida heller inte någon arabisk rörelse utan ”en bred rörelse utan etnisk identitet”, endast en islamistisk rörelse.
Vad al-Qaida är vet vi allt för väl. Att denna rörelse är udden på den radikala islamismens svärd är klart. När denna udd uttrycker sin ståndpunkt - ”Inga förhandlingar, inga konferenser och ingen dialog” – ser vi kontrasten mellan den radikala islamismen och den liberala demokratin i all sin klarhet.
Det går inte att ta miste på skillnaden mellan ondskans mörker och frihetens ljus.
Den radikala islamismen kommer till skott
1 Den radikala islamismens analys
Världens kris är ideologisk
Tidigare nämnt (del 6) så menade Qutb att världens kris är ideologisk. Detta indikerar då på att lösningen som sådan också måste vara det och lösningen är islam, en islamisering.
Qutbs kritik riktas mot det liberala samhället och närmare bestämt ”den plats det liberala samhället tilldelat religionen. Hela syftet med liberalismen var att sätta religionen i ett hörn och staten i ett annat och att hålla isär dessa sidor.” Ja, att liberalismen ”ville dela upp hela livet i olika bitar” och han stod inte ut med att denna idé ”hade något storslaget över sig: den förmedlade en vision om frihet som inte bara omfattade en grupp människor och deras favoritlära, utan alla – ett samhälle där varje individ får tro på sin egen religion eller andliga lära, kanske i samklang med andras, kanske inte, men hur som helst i frihet.”
För hon var detta ingen frihet alls eftersom det liberala samhället begränsade ”Guds domän till himlen” varmed Guds suveränitet på jorden förnekades. Och då Qutb ville tala om för muslimerna ”att det gudomliga är allt i Islam, som annars förlorar sin gudomlighet”. Den liberala civilisationen ”har förlorat bandet till Gud. En sådan civilisation har kommit ifrån den naturliga harmonin i en gudagiven ordning” varmed ”Konflikten mellan de västerländska länderna och islams värld” är ”en konflikt om ideologi.”
Den ideologiska konflikten är dock till sin natur religiös och handlar om ”världssionismens och de kristna korsfararnas försök att tillintetgöra islam” som är en följd av att deras religiösa läror ”var lägre stående och hade gett upphov till eländiga liv”. Konflikten handlade således om att tillintetgöra islam för att överleva islams överlägsenhet.
Qutb fruktade dock inte väpnade konflikter utan snarare att ”de liberala religionslärorna skulle sprida sig från västerländska samhällen till den muslimska världen, för att slå rot där och tränga ut islam”. Detta var dock för honom otänkbart eftersom ”Den sanna religionen islam skulle bli ofullständig, men det finns ingen ofullständig islam.”
Lösningen
Lösningen var att skapa en mer praktisk teologi, och Qutbs praktiska teologi utmynnade – förstås - i ett revolutionärt program. Programmet steg är som följer:
i) Först ”att öppna människors ögon” om ”att islam attackerades utifrån, men även inifrån”. Attacken utifrån leddes av ”kristna korsfarare och världssionismen” och inifrån av ”den muslimska världen” av ”falska muslimer”.
ii) De få ståndaktiga skulle samla sig i ”ett avantgarde” vilka ”måste inleda en förnyelse av islam och hela världen” genom total renlevnad och hängivenhet.
iii) Avantgardet skulle sedan strida mot ”de falska muslimer och ››hycklare‹‹ som styr den muslimska världen” och detta ”med full kraft utan vare sig återhållsamhet eller betänkligheter.”
iv) Målet för Qutbs heliga krig var ”att upprätta en stat” och då ”ett helt land någonstans i den muslimska världen och underställa landet islams rättesnöre” i enlighet med ”Muhammeds linjer”. Denna stat skulle rädda islam.
Lösningen på problemet visar sig väl följa de mönster som övriga totalitära ideologier följt. Se om mytismen i tidigare inlägg (delar).
Hos Qutb finns då ett Gudsfolk vilka attackerades inifrån och utifrån mot vilka ett heligt krig, jihad, utkämpas och tusenårsriket träder in. Ett mål som uppnås genom dödskulten varom Qutb säger följande om sura 2: ”Denna sura lär muslimerna att liv måste offras i kampen för att upprätthålla Guds universella sanning. De som riskerar sina liv och går ut för att strida, de som är beredda att ge sin liv i Guds namn är hedervärda, renhjärtade och välsignade människor” och ”att de som dödas i kampen inte får anses eller beskrivas som döda. De fortsätter att leva, vilket Gud själv tydligt hävdar.” Döden förhärligas samtidigt som döden totalt tas bort.
Till en början uttryckte Qutb jihad mer som ett försvar. Senare kom det dock också att bli till anfall. ”Striden skulle bli världsomspännande och upphöra på domedagen”.
2 Analysen tar sig uttryck
Qutb och hans gelikars korantolkningar spreds så ut i den muslimska världen, ”En ny idéblanding” av ”de traditionella puritanska dogmerna i saudiernas wahabitiska islam” vilka ”förstärktes av den dynamiska nya korantolkningen enligt Qutb och Muslimska brödraskapet i Egypten.”
Knoppen brister – ondskans blomma visar sig
Så kom då Khomeini till makten som lyckades ”omvandla den islamska saken till en befrielseteologi” genom att sitt uttalade värn om de fötryckta lyckades med den typiskt totalitära mixen, ”den revolutionär blandningen av extremvänster och extremhöger.” Så fanns då det typiska totalitära ledarskapet där, ”ledaren och hans parti.”
Intressant, och tragiskt nog, sågs denna rörelse – vilket är ett stort misstag – som en lösning av flera av de liberala regeringarna då den så starkt ogillade marxistiska idéers inflytande i den muslimska världen. Alltså en motpart till exempelvis sovjets inflytande i Afganistan och sovjets utbildning av Arafats krigare.
De totalitära staternas obligatoriska krig – dödskultens uppvisning
Snart inleddes ett krig – något som alla totalitära röresler alltid inlett mot varandra – ett krig mellan konkurrerande totalitära doktriner. Kriget var mot Irak vari den islamistiska dödskulten blev allt för tydlig.
Här såg vi då ett krig mellan baathsocialismen och dess mix av kärlek och grymhet strida mot Khomeins mix av fromhet och martyrskap. Saddam specialiserade sig giftgasattacker och minfält medan Khomeini utförde sina angrepp där ”tusentals unga män gjorde massfrontalangrepp och gick en säker död till mötes”.
Khomeinis regim visade sig vara ”en massrörelse för självmord”.
3 Kampen riktas utåt – ondskans ombud
Galenpannornas krig sinsemellan kom till slut, efter åtta år till ett slut där ”Uppemot en miljon människor dödades eller skadades”.
Hizbollah
Khomeini fördrog nu att kriga i mindre skala ”på avstånd och genom ombud, mot sionismen och den internationella judendomen”. Hizbollah är väl ett idag ett allt för väl- och ökänt namn.
”Den nyuppkomna” Khomeinska ”massrörelsen började sprida sina framgångar” genom ”blodbadets politik” när ”Irans islamistiska revolutionärer” lyckades ”sprida sina idéer/-/även där majoriteten var sunnimuslimer och inte shiiter.” I Algeriet såg vi detta genom – väpnade islamiska gruppen, massaker i Kashmir, revolutionen i Afghanistan, inrättandet av sharia i Sudan etc.
Hamas
I Palestina bildades sedan Hamas. En logisk utveckling av terrorismen där kan tänkas. Först hade den palestinska terrorismens rent militära angrepp. Sedan följde flygplanskapningar där ”om syftet vara att skilja ut och döda de passagerare som var judar” då terroristerna inte ”ville döda blint”. Detta ”samvetsgranna bleknade bort” i.o.m. bildandet av Hamas. Den typiska ”nya handlingen bestod i att döda slumpmässigt utvalda folksamlingar” om så ”judar och palestinier tillsammans, plus vem som helst som råkar gå förbi”. Till denna handling kunde även ”se ut platser där barn vistades” och även ”välja ut palestinska barn som skulle begå självmord”.
Den islamska gruppen och Islamska Jihad
I Egypten bildades även Den islamska gruppen och Islamska Jihad vilka inte heller ville ”ha med måttlighet att göra. De mördade sekulära intellektuella” vilka ju var ett hot mot islam. De utförde även angrepp mot koptiska kristna samt mot de judar som fanns kvar.
al-Qaida
Ur allt detta elände växte så al-Qaida fram. Rörelsen ”bildades inom den internationella frivilligrörelsen för afghanska jihad” där ”islamska krigare från hela världen” välkomnades. Efter lite interna strider gick ”Usaman bin Ladin/-/över till en nyare och radikalare falang som stod under inflytande av de egyptiska islamisterna” där han, kanske för sin förmögenhet på ”300 miljoner dollar” blev ledare.
Det avantgarde som Qutb manat till fulländades i och med al-Qaida som blev ”avantgardets avantgarde”. Denna organisation sammanförde sedan ”de modigaste (från Afghanistan), de smartaste (från Egypten) och de rikaste (från Saudiarabien), för att inte nämna de talrikaste (från Indonesien och andra delar av östra Asien)”. Således är då al-Qaida heller inte någon arabisk rörelse utan ”en bred rörelse utan etnisk identitet”, endast en islamistisk rörelse.
Vad al-Qaida är vet vi allt för väl. Att denna rörelse är udden på den radikala islamismens svärd är klart. När denna udd uttrycker sin ståndpunkt - ”Inga förhandlingar, inga konferenser och ingen dialog” – ser vi kontrasten mellan den radikala islamismen och den liberala demokratin i all sin klarhet.
Det går inte att ta miste på skillnaden mellan ondskans mörker och frihetens ljus.
Terror a la Hamas
Amnesty skriver på sin sida:
"Hamas har fört bort, dödat, torterat och hotat personer som anklagas för samarbete med Israel, avslöjar Amnesty i en rapport som släpps den 10 februari. Sedan slutet av december 2008, då Israel inledde det tre veckor långa militära anfallet mot Gaza har minst ett tjugotal palestinier skjutits ihjäl och många fler skottskadats av Hamasanhängare i en vedergällningskampanj.De flesta hämtades i sina hem, fördes bort, sköts ihjäl eller fick sina ben eller knäskålar sönderskjutna........."
Läs gärna Ingerös kommentarer.
"Hamas har fört bort, dödat, torterat och hotat personer som anklagas för samarbete med Israel, avslöjar Amnesty i en rapport som släpps den 10 februari. Sedan slutet av december 2008, då Israel inledde det tre veckor långa militära anfallet mot Gaza har minst ett tjugotal palestinier skjutits ihjäl och många fler skottskadats av Hamasanhängare i en vedergällningskampanj.De flesta hämtades i sina hem, fördes bort, sköts ihjäl eller fick sina ben eller knäskålar sönderskjutna........."
Läs gärna Ingerös kommentarer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
