Ja, varför blogga om demokrati och frihet? Är inte detta något vi tar för givet, något vi därför – då vi ju torde se och uppskatta dess fördelar – uttryckligen måste försvara och önska alla andra också?
Är det så? Är det vad vi ser?
Ett demokratiskt samhälle medger ju de facto att man kan kritisera demokratin och dess frihet. Demokrati medger således dem som inte ”uppskattar” demokratin att också ge uttryck för det, uttryck som visat sig och visar sig på en mängd olika sätt.
Vad gäller demokratin ser jag den som en överideologi. Jag kan inte tänka mig den som något annat. Jag håller med Herbert Tingstens ord:
"Tron på demokratien är icke en politisk åskådning i samma mening som exempelvis konservatism, liberalism och socialism. Den innebär en uppfattning om statsstyrelsens form, om tekniken för politiska avgöranden, icke om de statliga beslutens innehåll och samhällets struktur. Den kan alltså betraktas som ett slags överideologi, i den meningen nämligen, att den är gemensam för skilda politiska åskådningar. Man är demokrat, men därjämte konservativ, liberal eller socialist."
Politiskt är jag liberal. Efter att ha gått till botten med mina politiska tankar och åsikter kan jag idag inte tänka mig vara annat.
Med av uppväxt och hävd förflutet som Socialdemokrat finns dess världsåskådning ännu kvar som ett minnespaket inom mig, jag känner fortfarande igen åskådningen men idag så förstår jag den inte s.a.s.
Under perioder av besvikelse över den sociala demokratin har jag sökt mig ut på vänsterkanten, var under en tid medlem i Vänsterpartiet. Känslan av obekvämhet där ledde mig så till att under kort tid vara Miljöpartist. Att blicka över på andra sidan slog mig aldrig, det var ju s.a.s. "dom där", "dom där andra". Även om jag hade läst statsvetenskap och väl förstod liberalismen, ville jag ändå inte förstå, hindret inom mig var kompakt - det skulle var något av förräderi.
De 12 Guranska åren var sedan år av både hopp och förtvivlan, besvikelse och ilska - mest förtvivlan, besvikelse och ilska. Jag kände att jag nu vara tvungen att gå till botten med mina åsikter - vad tycker och tror jag egentligen!
Det jag innan försvarat och trott på, ett samhälle av regler, skatter och bidrag där pengar går till….. ja, allt möjligt såsom slipstensmuséer! Är detta vad jag vill, är detta något att sträva efter. Pardon my french men, va fan! Varför pengar till saker som inte bär sig självt? Varför en omväg av pengar där delar av dem ätas upp av byråkraters löner? Tusen och åter tankar om allt mellan himmel och jord vreds och vändes inom mig. Inte minst företagande och näringslivet - varför skapades inte fler jobb t.ex? Ja, det är ju ganska klart om man ser hur företagen be(miss)handlats. Har de gått bra har de beskatts. Har de fortsatt gå bra har de reglerats. Men så fort något går dåligt och inte bär sig självt - ja då subventionerar man! Tyvärr är jag besviken på Alliansen, inte minst nu genom att t.ex. slänga in pengar i bilbranschen som inte kan bära sig själv.... I rest my case.
Att rösta på the Sahlinbunch (tänk Ohly som finansminister!) är inget alternativ dock. När Sahlin säger att "rättvisa ger jobb" är det bevis nog. Och jag som trodde det var en frågan om efterfrågan och...... Rättvisa skapar jobb säger Sahlin. Hur då? Trodde det var en fråga om efterfrågan och..... Men det är antagligen bidrag och A-kassa och liknande hon menar skapar jobb. Ja, precis. Det var precis vad jag förstått inte var fallet. Inte tusan har de år av hopp mellan diverse vikariat varvat med a-kassa och diverse trAMS-åtgärder jag gått igenom givit mig några jobb. Nu har jag jobb. Men alla de år innan då, var det rättvisa det, rättvisa och klokt hanterande av resurser, 4 1/2 år av universitetsstudier följt av 10 år av tillfälliga stunder av paus från utanförskap? I rest my case.
Den droppe som fick konverteringsbägaren att rinna över var sedan den fasansfulla "upptäckten" - mig MEDSKYLDIG – av vänsterkantens klara flirtande, förståelse och medlöperi för icke-demokratiska regimer. Ja, till och med försvar av dem och därefter icke-ånger eller dementi över försvaret!
Upptäckt är, skall villigt erkännas, ett felaktigt ord. Nog har jag alltid känt till olika härjningar i världen men på något sätt har inte heller jag lyssnat, inte velat förstå, inte insett. Det är som att man ser det som om de som kritiserar inte egentligen förstått, visst Stalin var dum men vi har ju inte sett hur kommunismen verkligen skulle kunna vara. Skönt att locket föll bort från mina ögon.
Idag ser jag på det med andra ögon. Som det är så binds de totalitära idéerna, bland annat, samman av synen på folkvilja. Det finns en diskrepans mellan folkvilja per se och ”den sanna folkviljan”. Den sanna viljan är något människor inte nödvändigtvis insett/inser. Den uttryckta folkviljan är således bara ett uttryck för falsk medvetande eller liknande. Att omstörta ett samhälle är således helt legitimt, tids nog kommer folk inse vad de egentligen tycker och tänker. Great stuff! Är det detta som uttrycks också av dem som vurmat/vurmar för totalitära idéer? Att vi ännu inte förstår eller har förstått....? Det Ohly ser i kommunismen ser ju jag exempelvis inte.... ; ) Är jag blind, inte bättre vetande, dum.....? Nå, verkligheten får tala för sig själv - det totalitära har uppvisat och uppvisat sin uppenbara oduglighet och förkastlighet.
Vad gäller förräderi så känner mig inte som någon förrädare. Jag har efter eget begrundade kommit fram till en egen åsikt. Om jag nödvändigt skall använda ordet förräderi blir det i den betydelsen att jag tidigare förrådde mig själv.
Mången anhängare av min tidigare ideologiska ståndpunkt har sagt/säger sig värna om de svaga och utsatta i samhället. Knepigt blir det att få ihop det när det rimmar illa med att tala gott om, ursäkta, försvara och flirta med regimer vilka förföljt, fängslat och dödat oliktänkande. Så kunde då Palme hålla tal till det kubanska folket, hylla nationen och dess framgång medan de fängelsehålorna vora belamrade Palmes ideologiska fränder, socialdemokrater! Så kunde Göran Persson berömma Kina, för i Kina minsann kan man se vad politisk stabilitet kan göra för ekonomisk utveckling. Flera och eländigare sådan exempel finns och dyker ständigt upp.
Demokratin ger nu den friheten förvisso att uttrycka och tänka som man själv vill, alltså även sådant som stöder, hyllar, ursäktar, urskuldar och förlåter totalitära regimer, rörelser och ideologier. Demokratin ger alltså möjligheter till självmotsägelser och allehanda dylika dumheter. Kanske kan var något att reflektera över - den fantastiska friheten vi de facto har. Att jämföra med att ha sitt liv i någon annans godtyckliga händer?
Vad gäller frihet är det för mig inte bara att få tänka och tycka som jag vill. För att få vara den man är menar jag man måste uppmärksamma all form och av kontroll och tvång och se vad det innebär. Det måhända låta banalt men så länge ingen annan kommer till skada bör inte finnas något eller någon som stoppar ens önskningar och ambitioner i livet.
Efter samtal med en vän, vars åsikter jag hyser respekt för, angående demokratins existens överhuvud kan man ju känna - som frihetsivrare - att den borde vara överflödig. Utopi eller ej men tanken är intressant. Ju större frihet desto mindre behov av "statsskick". Alltså, vad skall vi med politiker till, egentligen? Liberal anarki således.... Som jag ser det är det dock en sådan framtid avlägsen då totalitära regimer, grupper och ideologier fortfarande befläckar jordens yta med sitt gift och det finns dem i våra demokratier som tycker att "lite skit har ingen dött av". Det är dock ett attans otyg som måste uppmärksammas och fördömas varhelst och närhest det dyker upp.
Jag tror dock det är en väg vi kan börja gå emot - alltså en väg mot ökad frihet. Tänk en glidande skala mellan "folkhem a la Sverige, byråkrati och regler" och "nattväktarstaten" som den andra ytterligheten. På den skalan finner ni mig vandrandes åt nattväktarstatens håll. Hur långt? Ja, därom ägnas ännu mycken tanke - bara att läsa, diskutera och tänka.
Att det är rätt håll att gå är jag dock övertygad om. Än mer frihet kommer dessutom att vara än ännu större nagel i ögat på demokratins motståndare, smutskastare och inom demokratin utnyttjande motsägelsefulla förrädare och medlöpare.
Kan man förresten se folkhemmet som en sorts nationalsocialism?
