Pengar som roten till allt ont

Följande är hämtat ur Ayn Rands "Och världen skälvde" där en person vid namn Francisco d'Anconia hör en diskussion och kommenterar någon som som säger "Du vet, pengar är roten till allt ont". Kommentaren är såväl dräpande som träffsäker, slagkrafigt uttömande och samtidigt klargörande.

Franciscos kommentar - som mer är en monlog - är något av det bästa jag någonsin läst. Ayn Rand är knivskarp, logiskt och sammanhängande. Läs, låt orden sjunka in och låt ögonen öppnas.

Lite kort om bakgrunden: Staten ingripit i näringslivet, via diverse skapade verk och myndigheter, så till den grad att företagare gått under, tvingats gå under. De framgångsrika har fått träda tillbaka för att andra företagare skall tillåtas ha framgång - rättvisa villkor är vad som nämns som orsak till ingreppet. Regleringar och lagar - näringsförbud exempelvis - som bromsar upp, förhindrar, konfiskerar och omöjliggör ett fritt företagande. De framgångsrika anklagas för vara usla egennyttiga profitörer trots att det just är deras framgång - naturlig följd av deras iver och framgångslusta, deras förnuft, drivkraft och skaparförmåga - som utvecklingen gått framåt och andra tillåtits följa med i framgången. När så detta sker går allt i lås, samhället byggs vidare på de sämst lyckade och framgånsrika på de framgångsrikas och skapandes bekostnad. Resultatet låter inte vänta på sig, allt stannar upp, utvecklingen avtar...

Så, här följer då svaret på tal på påståendet "Du vet, pengar är roten till allt ont".

"Så du tror att pengar är roten till allt ont?" sade Francisco d'Anconia. "Har du någonsin frågat dig vad som är roten till pengar? Det är ett bytesmedel som inte kan existera om det inte produceras varor och inte finns människor som är kapabla att producera dem. Pengar är det materiella uttrycket för principen att människor som vill handla med varandra måste göra det genom att byta värde mot värde. Pengar är inte tiggarens instrument när han kräver dina produkter i utbyte mot sina tårar eller plundrarens som tar ifrån dig med våld. Pengar är möjligt bara bland människor osm producerar. Är det vad du anser vara ont?

När du tar emot pengar som betalning på ditt arbete gör du det bara ör att du vet att du kommer att byta dem mot produkter av andras insatser. Det är inte tiggare eller plundrare som ger pengarna deras värde. Varken en ocean av tårar eller alla kanoner i världen kan förvandla de där pappersbitarna i din plånbok till det bröd du behöver för att överleva morgondagen. De pappersbitarna, som borde ha varit guld, är ärbarhetens signum - tecken på hederlighet - ditt anspråk på deras energi som producerar. Din plånbok är uttryckt för hoppet att det någonstans i världen finns människor som inte sviker den moraliska princip som är upphovet till pengar. Är det vad du kallar ont?

Har du någonsin undersökt vad som är upphovet till produktion? Ta en titt på en elektrisk generator och våga sedan inte säga att den skapade muskelstyrkan hos de varelser som inte tänker. Försök sedan få ett vetekorn att gro utan den kunskap du ärvt av människor som varit tvungna att förvärva den för första gången. Försök skaffa dig mat utan andra medel än kroppsrörelser och du kommer att lära dig att människans förnuft är upphovet till alla varor som produceras och all rikedom som någonsin som funnits på jorden.

Men du säger att pengar tjänas av de starka på bekostnad av de svaga. Vilken styrka talar du då om? Det är inte styrka hos kanoner eller muskler. Rikedom är produkten av någons förmåga att tänka. Tjänas då pengar av människor som uppfinner en motor på bekostnad av dem som inte uppfinner den? Tjänar de intelligenta pengar på de dummas bekostnad? De flitiga på de latas bekostnad? Pengar måste förtjänas - innan de kan stjälas eller tiggas - förtjänas genom insatser från varje hederlig människa, var och en i förhållande till sin förmåga. En hederliga människa är den som vet att han inte konsumerar mer än han producerar.

Att byta värden med pengar som bytesmedel är principen för människor av god vilja. Pengar stöder sig på axiomet att varje människa äger sitt eget intellekt och sina egna insatser. Pengar tillåter ingen annan makt att bestämma värdet av ens insatser än det fria valet hos den som är villig att byta sina insatser mot våra. Pengar låter en få den ersättning för sin egendom och arbete som de är värda för de människor som köper dem, inte mer. Pengar tillåter inga byten utom dem som enligt parternas fria bedömning är till bådas fördel. Pengar kräver att man erkänner att människor måste arbeta för sitt eget bästa, inte för sin egen skada, för sin vinning, inte för sin förlust - erkänner att de inte är dragdjur, födda att digna under bördan av andras olyckor - att man måste erbjuda dem värden, inte sår - att det som förenar människor inte är utbyte av lidande utan utbyt av arbetsresultat. Pengar kräver inte att man säljer, inte sin svaghet till människors dumhet utan sin begåvning till deras förstånd, den kräver att man köper, inte det värdelösaste som erbjuds utan det bästa ens pengar kan betala för. Och när människor lever av handel - med förnuft, inte våld, som princip - är det den bästa produkten som vinner, det bästa utförandet, de människor som erbjuder det bästa omdömet och den högsta förmågan - och graden av en människas produktivitet avgör graden av hennes belöning. Detta är den levnadsregel som pengar har till verktyg och symbol. Är det detta du kallar ont?

Men pengar är bara ett verktyg. Det hjälper en dit man vill, med den ersätter en inte som chaufför. Den ger ett medel att tillfredsställa önskningar, men den förser en inte med önskningar. Pengar tuktar människor som försöker vända på lagen om orsak och verkan - människor som försöker ersätta intellektet genom att bemäktiga sig intellektets produkter.

Pengar kan inte köpa lycka åt den som inte har någon uppfattning om vad hon vill ha, pengar ger ingen värdeskala om hon underlåter att skapa sin egen, och den förser henne inte med ett mål om hon drar sig undan möjligheten att välja vad hon vill söka; pengar köper inte intelligens åt den dumme eller beundran är den fege eller respekt åt den oduglige. Den som försöker köpa deras hjärnor som är honom överlägsna för att de skall tjäna honom kommer att bli offer för dem som är underlägsna. Människor med intelligens överger honom, men bedragarna och fuskarna flockas kring honom, dragna av den lag han inte upptäckt: att ingen människa får bli mindre än sina pengar. Är det orsaken till att du kallar pengar ett ont?

Bara den som inte behöver pengarna är värdig att ärva förmögenheter - den människa som skulle kunna skapa en förmögenhet själv, oberoende av utgångspunkt. Om en arvtagare är sina pengars like, tjänar de honom, om inte förstör det honom. Men du ser på eller påstår att pengarna korrumperade honom. Gjorde de det? Eller var det han som korrumperade sina pengar? Avundas inte en ovärdig arvtagare, hans rikedom är är inte din, och du skulle inte ha gjort någonting bättre med den. Tänk inte att den borde ha fördelats mellan er; att belasta världen med femtio parasiter istället för en skulle inte ha återuppväckt det döda värde som var rikedomen. Pengar är en levande kraft, men den dör utan sina rötter. Pengar tjänar inte det intellekt som inte står i nivå med den. Är det därför du kallar den ond?

Pengar är ditt medel att överleva. Den dom du fäller över källan till ditt uppehälle är den dom du fäller över ditt liv. Om källan är skämd har du dömt ut din egen existens. Fick du dina pengar genom bedrägeri? Genom att snylta på andra människors laster eller människors dumhet? Genom tjänstaktighet mot narrar i förhoppningen att att få mer än din förmåga motiverat? Genom att sänka dina anspråk? Genom att utföra arbete du ringaktar? Då kommer dina pengar inte att ge dig någon glädje för ett ögonblick eller till en pennys värde. Då är alla de saker du köper inte en tribut åt dig utan en vanära, inte någon bedrift utan en påminnelse om din skam. Då kommer du att skrika att pengar är av ondo. Onda därför att de inte kunde ersätta din självaktning? Onda därför att de inte gav dig någon nöje av din lastbarhet? Är det roten till ditt hat mot pengar?

Pengar kommer att förbli en verkan och vägra att ersätta dig som dess orsak. Pengar är en produkt av goda egenskaper; de ger dig inte goda egenskaper och de gottgör inte dina synder. Pengar skänker inte dig det oförtjänta, vare sig det är andligt eller materiellt. Är det roten till ditt hat mot pengar?

Eller sade du att det är kärleken till pengar som är roten till allt ont? Att älska något är att känna det och dess innebörd. Att älska pengar är att känna och älska det faktum att pengar är skapade av de bästa av krafter du har inom dig, och din nyckel när du vill byta din insats mot de bästa av insatser som görs av människor. Det är den som skulle sälja sin själ för småpengar som högljuddast proklamerar sitt hat mot pengar, och han har alla goda själ att hata dem. Den som älskar pengar är villig att arbeta för dem. Han vet att han kan förtjäna dem.

Låt mig tipsa om en ledtråd till en människas karaktär - den människa som förbannar pengar har förvärvat dem ohederligt, den som respekterar dem har förtjänat dem.

Spring för livet för varje människa som säger att pengar är något ont. Den frasen är plundrarens spetälskeklocka. Så länge människor lever tillsammans på jorden och behöver ha med varandra att göra är det enda alternativet, om de överger pengar, en gevärsmynning.

Men pengar kräver de högsta av dygderna inom dig och du vill förtjäna eller behålla dem. Människor som saknar mod, stolthet eller självkänsla, människor som inte känner sig ha moralisk rätt till sina pengar och inte är villiga att försvara dem som de försvarar livet, människor som ber om förlåtelse för att de är rika - kommer inte länge att förbli rika. De är det naturliga bytet för den plundrarsvärm som lurat i grottor i århundraden som kommer utkrypande så snart de känner lukten av en människa som tigger om förlåtelse från sin synd att äga rikedom. De skyndar sig att befria honom från skuldkänslan - och från livet, så som han förtjänar.

I deras ställe reser sig människor med dubbla värdeskalor, de som lever av våld men som ändå räknar med att de som lever av att producera ska ge värde åt deras stulna pengar - människor som är dygdens fripassagerare. I ett moraliskt samhälle är det de som är brottslingarna och lagarna är skrivna för att skydda er mot dem. Men när ett samhälle sanktionerar brott och ger lagens stöd åt plundrare - åt människor som använder våld för att plundra värnlösa offer - då kommer pengar att bli sin upphovsmans hämnare. Sådana parasiter tror att det är ofarlig att plundra försvarslösa människor som de har avväpnat genom en lag. Men bytet blir en magnet för andra plundrare som tar ifrån dem som först tog det. Så fortgår kapplöpningen, och priset går inte till de mest produktiva utan till de mest hänsynslösa brutala. När våld är moralkoden, då vinner mördaren och ficktjuven. Och då dör samhället i ett kaos av ruiner och slaktande.

Vill du veta om den dagen närmar sig? Håll ögonen på pengar. Pengar är den barometer som visar ett samhälles dygder. När du ser att handel bedrivs inte av fritt val utan av tvång - när du ser att man för att kunna producera måste ha tillstånd av människor som ingenting producerar - när du ser att pengar dras till dem som handlar inte med varor utan med förmåner - när du ser att människor blir rikare av inflytande och lobbande än av arbete och att lagarna inte skyddar dig mot dem utan dem mot dig - då är samhället dömt. Pengar är ett så ädelt medel att den inte konkurrerar med kanoner och inte sluter avtal med brutalitet. Den tillåter inte ett land att överleva när människors tillgångar bara till hälften är egendom men till lika stor del är rövarbyte.

När förgörare visar sig bland människor börjar de med att förgöra pengar, därför att pengar är människors beskyddare och grunden för moralisk tillvaro. Förgörare stjäl guld och lämnar ägarna med en bunt falska sedlar. Detta dödar alla objektiva normer och utlämnar människor till godtycklig tillämpning av godtyckliga värdeskalor. Guld är ett obejktivt värde, en motsvarighet till producerad rikedom. Papper är en inteckning i en förmögenhet som inte finns, garanterad av ett gevär riktad mot den som väntas producera den. Papper är en check dragen av legaliserade plundrare på ett konto som inte är deras; på offrens dygder. Se upp för den dag när checken avvisas med stämpeln 'kontot överskridet'.

När du förklarar medlen att överleva för onda bör du inte vänta dig att människor skall förbli goda. Vänta dig inte att de kommer att bli moraliska och gå under för att utfodra de omoraliska. Vänta dig inte att de skall producera när produktion bestraffas och rofferi belönas. Fråga inte: 'Vem är det som fördärvar världen?' Det är du.

Du står bland de mest storslagna verken av dem av den främsta produktiva cilisationen och undrar varför allt rasar samman omkring dig medan du förbannar dess livgivande blod - pengar. Du ser på pengar som vildarna gjorde före dig och undrar nu varför djungeln kommer krypande tillbaka till utkanterna av städerna. Genom människans hela historia har pengar alltid beslagtagits av plundrare av det ena eller andra slaget, med olika namn men med samma metod; de bemäktigade sig rikedom med våld och höll producenterna i bojor, avväpnade, uthungrade, berövade sin heder. Den fras om människors ondska som du rabblar med sådan rättfärdig oförvägenhet härstammar från en tid när rikedom producerades med slavars arbete - slavar som upprepade de rörelser någon skarp hjärna en gång tänkt ut och som inte förbättrades på århundraden. Så länge produktionen styrdes av våld och rikedom förvärvades med vapen, fanns det inte mycket att erövra. Ändå har människor genom alla århundraden av stagnation och svält hyllat plundrarna som svärdets aristokrati, som bördens aristokrati, som politikens aristokrati, och föraktat producenterna som slavar, som krämare, som borgarbrackor - som industriledare.

Till mänsklighetens ära fanns det, för första och enda gången i historien, ett penningens land - och jag kan inte ge Amerika någon större hyllning än den, därför att det betyder ett land av förnuft, rättvisa, frihet, produktion, framsteg. För första gången frigjordes både människans intellekt och pengarna; där fanns inga konfiskerade rikedomar, bara skapade förmögenheter, och istället för krigare och slavar framträdde den verkliga skaparen av rikedom, den största arbetaren, den förnämsta av människor - människan som var sin egen lyckas smed - den amerikanska industriledaren.

Om ni ber mig ange amerikanernas ädlaste egenskap skulle jag - därför att det inbegriper alla de andra - välja det faktum att de var det folk som myntade frasen 'to make money'. Inget annat språk eller land hade någonsin använd det uttrycket utan alltid tänkt på pengar som en statisk kvantitet - att erövras, tiggas, ärvas, stjälas eller förväras som förmån. Amerikanerna var de första som förstod att rikedom måste skapas - förtjänas. Orden 'make money' innehållar kärnan av mänsklig moral.

Ändå var det för de ordens skull amerikanerna förtalades av sönderfallande kulturer på plundrarkontinenten. Nu har plundrarnas trosbekännelse fått amerikanerna dithän att ni betraktar era stoltaste framsteg som skammens brännmärke, ert välstånd som er skuld, era största män, industriidkarna, som skojare, och era storslagna fabriker som om de tillverkades och ägdes av människorna som bara består av muskle, som vore de piskade slavars verk, som Egyptens pyramider. Det kräk som hävdar att han inte ser någon skillnad på dollars makt och piskans makt borde få känna skillnaden på sitt eget skinn - vilket jag också tror att han kommer att få.

Intill dess du upptäcker att pengar är roten till allt gott tigger du om din egen undergång. När pengar upphör att vara det medel människor använder för att byta med varandra förvandlas människor till bytesmedel för människor. Blod, piskor och kanoner - eller pengar. Där har du alternativen - det finns inget annat - och tiden börjar bli knapp."

//

"Där fanns dem som hade lyssnat men nu skyndade sig bort och andra som sade: "Det är fruktansvärt", "Det är inte sant", "Så otäckt och så själviskt" - de sade det högt och samtidigt inte för högt, som om de önskade att grannen skulle höra det men att inte Fransisco inte gjorde det.

- "Senor d'Anconia/_/jag håller inte med."
- "Om du kan motbevisa ett enda av mina påståenden ska jag gärna höra på."
- "Åh, jag kan inte argumentera, jag har inga argument, min hjärna arbetar inte på det sättet, men jag känner inte att du har rätt och därför vet jag att du har fel."
- "Hur vet du det?"
- "Jag känner det. Jag rättar mig inte efter min hjärna utan efter mitt hjärta. Du kanske är bra på logik, men du är hjärtlös."
- "Madame, när vi får se människor dö av svält omkring oss kommer ditt hjärta inte att vara till den ringaste nytta för dem. Och när du skriker 'men jag visste inte' är jag så hjärtlös att jag säger: du kommer inte bli förlåten."

Så, hur var det nu det hette på de där valaffischerna inför parlamentsvalet till EU? "Rättvisare villkor" var en. Så, vad innebär det egentligen. Rättvisa? Hur lät det på en av debatterna inför samma val? "Människa före marknad" var det. Betyder inte det människa före pengar? Jo, helt visst. Så, hur låter allt detta i dina öron nu?

Anarki, stat och fria individer

Med anledning av en liten "diskussion" jag haft på Facebook angående politiker, ja, politikers vara eller inte vara skulle man väl kunna sammanfatta det som så känner jag mig lite nödgad att lite snabbt göra en sammanfattning av det hela. Får ej plats på loggrutorna där så länkar hit.

Kommentaren jag fick var denna:
"Politiker kan du väl inte motsätta dig ändå? Du är väl inte anarkist?
Min åsikt är den att så länge politiker och deras partier hjälper folk till ett välmående samhälle mer än motverkar så bör väl systemet få finnas kvar..+ att man måste ta fram ett hållbart alternativ."

* Jo, jag både kan och anser mig ha rätt att motsätta mig politiker.
* Jo, jag är anarkist, det följer på något sätt logiskt av att jag betecknar mig som libertarian.
* Ett system bör inte finnas kvar bara för att man anser att politiker och partier anstränger sig för att skapa ett välmående samhälle.
*Alternativ finns. Bevisbördan faller på det nuvarande systemet som ju, uppenbarligen är bevis på sin egen dysfunktionalitet, eller är alla välmående?


Jag tar alltså inte för givet att det är politiker och partier som skapar eller motverkar ett välmående samhälle. Förvisso är politiker individer och det är individer som besitter skaparkraft, men politiken idag är produkt som hindrar detta skapande genom att reglera och styra. Vilka är förresten de politiker och vilka är partierna som säger sig motverka ett välmående samhälle? Hur går det till att medvetet göra det? Det faller på sin orimlighet. Avses dem som vill minska statens och politikens roll? Faller ju också på sin egen orimlighet då det ju handlar om att frigöra människan.

Så, vad gäller detta med att politiker skall hjälpa till, anarki och ett hållbart alternativ blir min kommentar som följer.

Jag utgår ifrån ett citat av Ayn Rand som väl sammanfattar min syn på individuella rättigheter:

"Individuella rättigheter är inte tillgängliga för demokratiska val; en majoritet har ingen rätt att rösta bort rättigheter från en minoritet; Den politiska funktionen av rättigheter är att skydda minoriteter från övergrepp av majoriteten (och den minsta minoriteten på jorden är individen.)"

En stor stat där livets alla frågor blir till föremål för valsedeln hindrar fria individer således. Därav kommer min syn på staten och mängden politiker. Varför skall någon, och med vilken rätt, styra mitt liv?

För var dag som går blir jag mer och mer anarkistisk i mitt synsätt på staten. Är det illa som om jag skulle vara för totatlt kaos eller laglöshet? Nej. Tvärtom.

Min anarkism hänger samman på min syn på staten som en minimal stat, en form av nattväktarstat. På Wikipedia står att läsa att nattväktarstaten:

"En nattväktarstat, eller minimalstat, är inom politisk filosofi ett statsskick där statens uppgift är begränsad till att upprätthålla inre och yttre säkerhet."

Vidare står, vilket ger två delar, att staten skall

"ansvara för rättsväsende och försvar"

och det som jag menar är vad som i sanning myndigförklarar människan att

"övrig verksamhet i landet – utbildning, räddningstjänst, socialtjänst, sjukvård, infrastruktur och så vidare – ombesörjs av medborgarna själva i privat regi."

Personligen kan jag tänka mig att delar av infrastruktur kan skötas av staten.

Kontentan då. Varför jag motsätter mig politiker kommer av sig självt av frågan:

"Är individer mogna att ta eget ansvar över sina liv?"

Är svaret JA behövs inte politiker.
Blir svaret NEJ undrar jag följande:

"Hur kan då samma individer anses vara mogna att ansvara för andras liv - och med vilken rätt?"

Alltså, det mest grundläggande är interaktion människor emellan. Varför måste då någon tredjepart lägga sig - så länge ingen kommer till skada? Är man inte nöjd med interaktionen vänder man ju sig någon annanstans eller hur?

För att sticka ut hakan vill jag påstå att det som kallas svartarbete är den renaste formen av arbete. Där byts rakt av, ingen stat är med och konfiskerar pengar och om båda parter är nöjda ja, då är är allt gott!

Egoism och altruism. Individualism och kollektivism.

Så, då var det dags för ett inlägg igen. På tiden! Ett inlägg som på ett sätt länge funnits inom mig och nu var det dags att få det ur systemet. Usch, system, vilket ord. Gillar inte. Det hela fick ny energi i samband spörsmål före, under och efter valet till europaparlamentet.

Tänker mig här och nu orda kring egoism och altruism och därmed också kollektivism och individualism. Inlägget spänner över både stort och smått, det är jag medveten om och skulle vilja följa upp och utveckla det hela vid tillfälle, men vill ändå försöka skönja en röd tråd genom resonemanget.

Jag kommer att hårdra det hela knyta an altruismen och kollektivismen till den nidbild och förvanskade uppfattning som egoismen och individualismen så oförtjänt fått.

Altruismen är för mig ett kollektivets opersonliga individutsläckande tsunami. På toppen av denna dysfunktionella filosofiska omöjlighet rider de sanna utnyttjande profitörerna. Under dessa politruker översköljas fria individer och vågen såväl förtrycka som hålla människorna nere vilka utnyttjas och dräneras så till den grad att de slutligen helt passiviseras, avindividualiseras och alieneras. Individen betyda intet. Kollektivets gråa opersonliga massa betyda allt.

Det var nog inte så Karl Marx förställde sig begreppet ”falsk medvetande” men för att använda det begreppet så har ju altruismen kommit att bli en sorts tankeverktyg i händerna på de styrande och deras hantlangare. Medan gemene man sliter i sitt anletes svett och i tron att man bidrar till någon sorts allmänhetens bästa utarmas i själva verket de fria individernas egna inneboende individuella unika skaparkraft och skaparförmåga. Hindret är den ogenomträngliga, förtätade unkna, inhumana och byråkratiska massa av regler, förordningar, myndigheter, verk etc. Allt uppburet av vår inkomst vilken konfiskerats i form av skatt och allehanda tänkbara avgifter.

I Sverige har vi – enligt min mening – länge levt i tron och uppfostrats till att tro att egoism och individualism är något som är av ondo. Jag tänker nu inte främst på den s.k. jantelagen som är stark i våra nordliga breddgrader. Jag vill påstå att vi, som en följd av det i stort eviga socialdemokratiska regerandet i landet med dess inflytande över livets alla områden – de har ju trots allt i stort haft sin agenda som ledstjärna genom att vara i stort ha varit ett mer eller mindre statsbärande parti – kunnat forma utbildning och kontrollera media i form av public service etc. Indoktrinering och manipulation alltså.

För dem som invänder nu och tänker ”nyliberal propaganda!” kan jag lugnt bemöta det med erfarenheten av ett förflutet som socialdemokrat. Av uppväxt och hävd har jag varit det. Tanken på något annat då var för totalt främmande, snudd på att det skulle kunna betecknas som förräderi. Så starkt var greppet och övertygelsen.

Alltså, jag kan paketet, jag vet hur en sosse, ja, hur vänstern tänker (har i stunder av svaghet även varit medlem i och röstat på både Vänsterpartiet och Miljöpartiet). Jag känner igen retoriken. Paketet är hela tiden färdigt att levereras – hur ofta får man exempelvis inte höra att ”vi socialdemokrater tycker”. Partiet framför allt alltså…

Men, för ca 5 år sedan började jag tänka själv!

För ca 5 år sedan kände jag att ”Fan, det är något som jävlig fel med allt det här.” Det var de sista åren av SAP-styre innan Alliansen tog över rodret som fick mig att känna detta. Dessa år, dessa 12 år, kan ju inte annat än ses som ett gigantiskt misslyckande med politruken och allsmäktige Göran Persson i spetsen. Sen jag gick ut Universitetet 1997 dröjde det ända till 2007 innan fick ett fast arbete. Däremellan genomled jag år av pendling mellan diverse korta jobb, A-kassa och trAMS-åtgärder. 10 år!

Men ännu idag pratar sossarna om ”Jobben först”. Läste jag rätt på valaffischen?! Jobb skapas inte av politiker – lär er det någon gång! Såg ni inte resultatet sist?! Er politik är inte annat än ett misshushållande av resurser när ekonomi ju egentligen ”behandlar hushållande med resurser i ett tillstånd av knapphet. Med knapphet menas att tillgängliga resurser är begränsade i förhållande till totala önskemål och behov. ”

Önskemål och behov. Alltså är det tillgång och efterfrågan som skapar jobb. Inte subventioner och bidrag, inte skatter och avgifter och protektionism! Låt folk efterfråga, låt företag producera. Bort med politikerfingrar därifrån och från annat håll också! Ju mindre politiker har med livet att göra, desto bättre. Är inte människor mogna nog att leva sina liv själva?!

Märk väl, jag vänder mig inte till SAPare för att diskutera nu. Det lägger jag ner. Jag kommer ändå bara att bemötas med samma tugg som innan, samma retorik. ”Vi socialdemokrater tycker”. Suck. I rest my case!

Sagt och gjort, jag gick till botten med det hela genom att ifrågasätta hela mitt batteri av insocialiserade och inympade paket av åsikter, ifrågasätta dem i sig och ställa dem emot alternativa åsikter och motsatser. Detta var inte någon enkel eller alla gånger heller behaglig resa men det är ALLAS JÄVLA ANSVAR att gå till botten med sina åsikter för att komma fram till vad man faktiskt tycker. Att på detta sätt omvärdera och omvälva sitt inre kan alltså sannerligen skaka en i grunden då man under en tid svävar i ovisshet kring det mesta. Men väl utkommen på andra sidan är allting mycket behagligare, klarare, och tryggare.

Jag utmanar alla läsare genom att säga: ”Om du inte vågar dig på detta är du i sanning inte ärlig eller uppriktigt mot dig själv, tillika är du feg!”

Idag känner jag mig på riktigt trygg i mina åsikter. Mina åsikter är ett resultat av en ärlig, hård och uppriktig genomgång. Mina åsikter är mina egna. Det är jag själv som kommit fram till dem, ingen annan. Folk må nu säga jag ”har fel” men det rör mig inte ryggen, åtminstone har jag tänkt själv till skillnad mot många andra. Mina åsikter är och kommer alltid att vara starkare än när någon säger att ”vi i den här gruppen tycker”, jag behöver och vill inte gömma mig bakom någon eller något, inget parti, ingen människa, ingen gud. Skulle jag bli med i något parti blir det i ett parti som bäst stämmer överens med mina åsikter. Dock kommer jag alltid att säga ”jag tycker” och i de fall jag inte tycker som ”partiet tycker” kommer jag ändå att säga ”jag tycker” – ingen annan skall säga vad jag tycker!

Att vara så här individualistisk betyder nu dock inte att man på något sätt är helt oberoende. Inte alls utan tvärtom. Jag är beroende av människor som vem som helst annars på ett mänskligt plan. Dock, vad de tycker, vad de äter, vem de går till sängs med, vad de röstar på, om de är religiösa etc etc det är mig egentligen likgiltigt. Jag vill nämligen att alla skall få leva i enlighet med sina egna önskningar, intressen och förmågor så länge detta inte inkräktar på någon annan. Detta är för mig grundläggande. Gör vad du vill och låta mig göra vad jag vill så länge jag inte inkräktar på dig, du på mig, och någon kommer till skada så är allt gott och vi har grunden för sann acceptans av och respekt för varandra. Detta är grundläggande för detta är vad alla vinner på.

Individer kan alltså leva tillsammans med varandra – trots alla de olikheter vi de facto har.
Individer måste inte likriktas – sudda ut de olikheter vi de facto har.
Individer måste således inte ställas emot varandra genom att sorteras in i diverse grupper och kämpa mot varandra.

Klassbegreppet är för mig det som är den ytterst mest osmakliga benämning för hela denna människoförnekelse! Vem har rätt att peta in mig i någon som helst sorts sammanhang?! Ge fan i det! Varför skulle jag tillhöra en viss grupp och var går förresten gränsen för detta? Tänk efter och du förstår själv att allt detta är något synnerligen konstruerat som när det skall pådyvlas oss inte bara framstår som makabert utan också fullständigt osmakligt.

Exempel från verkligheten. Mig själv. Jag är uppväxt i en s.k. ”arbetarfamilj” och torde ju då, av hävd, tillhöra arbetarklassen. Idag arbetar jag som administratör och har 4 ½ år av samhälls-/beteendevetenskapliga studier bakom mig. Under studietiden tillhörde jag, om jag minns rätt, det som kallas för socialgrupp ett. Vad tillhör jag då idag? Arbetarklass? Medelklass? Arbetare kan jag ju inte vara (fastän jag uppbär ett arbete!) utan snarare då en s.k. borgarbracka eftersom jag jag ju jag röstade Moderaterna i förra valet och nu sist på Hökmark till europaparlamentet? Men borgare kan jag ju inte vara och någon sorts, för att spinna vidare, egensinnig kapitalist som sätter pengar före människor, eller? Jag har ju trots allt inte växt upp med silversked i mun hållna av rika föräldrar. Är det någon mer än mig som ser det absurda som lyser fram här eller har du så förblindats att förnekar se det?

Så, vad är jag då? Ja, vad du kallar mig är mig likgiltigt. Jag är liksom dig en individ.

Så mycket finns att säga om detta med att dela upp folk i diverse grupper men tycker det är överflödigt ödsla tid på det hela. Avslutar det med några frågor:
Tillhör man någon grupp och i sådana fall varför? Väljer man själv eller tillhör man något beroende på sin, låt oss kallas det position i samhället såsom yrke, inkomst etc? Vem har bestämt vad man tillhör? Varför? Att strida för en klass innebär inte det att strida mot en annan klass och vad innebär det? Har man inte då givit upp delar av sig själv till förmån för ett kollektivt ideal? Inte nog med det, i samma stund som man givit upp sig själv i striden för sitt kollektiva ideal kämpar man mot andra individer vilka då också skall rättas efter detta kollektiva ideal – vad har vi nått då? Etc etc etc.

Tankarna löper nu iväg till det gamla Sovjet (som Putin nu på sitt eget lilla vis förvisso har en egen diktaturvariant på där han sitter i bakgrunden och rycker i trådarna till sina förtryckarmarinoetter). Vi kan förresten ta vilken kommunistregim som helst i och för sig, kommunism ligger ju trots allt på ena ändan av en kollektivistisk skala som ju socialismen de facto är. När vi ändå är igång så kan vi ta alla andra liknande massrörelser också. Som jag i tidigare redogjort för är likheterna slående lika mellan kommunism/socialism och fascism samt även den militanta islamismen. I dylika regimer har fria individer ringa eller ingen betydelse alls. De har alla någon sorts kollektiv tanke som utplånar individen vare sig det går under benämning proletariat, arisk ras eller vad som. Vad jag vill komma till här är att det är i dessa sammanhang vi finner de absolut värsta egennyttiga parasiterna, det är här vi finner en liten klick som genom att totalt med alla tänkbara medel hålla alla människor i schack samtidigt som de själva lever gott genom tillförskansade privilegier uppburna av en förtryckt massa av passiviserade, avindividualiserade, alienerade och olyckliga individer.

Vad jag vill komma till är att jag påstå att egoism eller själviskhet inte är ett problem utan något i själva verket något fundamentalt essentiellt. Det är dess motsats som är farlig, jag vill istället påstå att altruism inte bara är fundamentalt dysfunktionell, den ger dessutom utrymme för allehanda ondskefullt människoförnekande.

I introduktionskapitlet i Ayn Rands skriver bok ”The virtue of selfishness” står om den vanliga uppfattningen om ”själviskhet”:

”In popular usage, the word ”selfishness” is a synonym of evil; the image it conjures is of a murderous brute who tramples over piles of corpses to achieve his own ends, who cares for no living being and persues nothing but the gratification of the mindless whims of any immediate moment.”

Ayn påpekar dock:

”Yet the exact meaning and dictionary defenition of the word ”selfishness” is: concern with one´s own interests.”

Intressant va? Sina egna intressen. Är inte just detta vad alla vill och säger sig vilja leva för – i enlighet med sina egna intressen?
Ayn utvecklar:

”This concept does not include a moral evalutaion; it does not tell us wheter concern with one´s interests is good or evil; nor does it tell us what constitutes man´s actual interesets. It is the tasks of ethics to answer such questions.”

Alltså, ens egna intressen har inte med moral att göra men den negativa bild av egoism/själviskhet som finns är något som kommer från den altruistiska ståndpunkten.

”The ethics of altruism has created the image of the brute, as it answer, in order to make men accept two inhuman tenents: (a) that any concern wtih one´s own interests is evil, regardless of what these interests might be, and (b) that the brute´s activities ar in fact one´s own interests”.

I korthet kan man säga att altruismen säger att alla handlingar man gör för andras fördelar är av godo medan vilken som helst handling man gör för sin egen skull/vinning är av ondo. Vem köper detta rakt av? Inte jag i alla fall. Låt oss leka med tanken du vill bli så rik att du inte behöver tänka på någonting utan att bara ägna resten av ditt liv i frosseri eller vad som – sinnebilden av den girige kapitalisten alltså. För att nå dit måste man ju skapa något som kan generera denna mängd pengar. Är det inte troligt att som en följd av ens egenintresse att bli rik man skapar en mängd fördelar för kleti och pleti också? Jobb, inkomster, efterfrågade produkter etc etc. Alla som nu vill bli äckligt rika måste ju inte enbart, för den sakens skull, strunta i andra för det. När en lyckas – om så för sin egen skull endast – kommer det att dra med sig andra i framgångsvågen. Således, att leva i enlighet med sina egna intressen har inget med moral eller värden att göra.

Jag avslutar med följande citat av Ayn Rand:

”The obejctivist ethics holds that human good does not require human sacrifices and cannot be achieived by the sacrifice of anyone to anyone. It holds that the rational interests of men do not clash – that there is no conflict of interests among men who do not desire the unearned, who do not make sacrifices nor accept them, who deal with one another as traders, giving value for value.”

Repris från ovan: Altruismen är för mig ett kollektivets opersonliga individutsläckande tsunami. På toppen av denna dysfunktionella filosofiska omöjlighet rider de sanna utnyttjande profitörerna. Under dessa politruker översköljas fria individer och vågen såväl förtrycka som hålla människorna nere vilka utnyttjas och dräneras så till den grad att de slutligen helt passiviseras, avindividualiseras och alieneras. Individen betyda intet. Kollektivets gråa opersonliga massa betyda allt.

Trevlig sommar!

Min frånvaro har nu varit lång och lär nog fortsätta ett tag till.

Renoveringen tar mer tid än beräknat. Dock kommer jag bli klar i dagarna.

I dagarna kommer dock det efterlängtade tillskottet till familjen vilket lär ta sin tid också.

Nå, någon gång kommer väl bloggande igång igen.

Tills dess - trevlig sommar!