Det har i sommar pågått en debatt om fattigdom, men utan att problematisera skillnaden mellan “relativ” och “absolut” fattigdom. Jag vill påstå att bara det sistnämnda är verklig fattigdom, när man går till sängs hungrig, saknar tryggt boende och inte har hela och rena kläder.
Relativ fattigdom betyder att man jämför med andra, och om man har mindre än de allra rikaste, ja, då är man “fattig”. För mig är denna definition — som är den vanliga i samhällsdebatten — ett hån mot dem som verkligen är fattiga.
I Östgöta Correspondenten skriver Maria Björk Hummelgren, Subjektiv fattigdom:
Visst finns det de som har det jobbigt. Inget snack om saken. Men är man fattig för att man inte kan åka till Thailand eller bekosta en dag på Liseberg för sex personer?
Fattigdom är inte enbart en objektiv föreställning. Även om försök görs för att upprita svenska gränser för begreppet, bland annat av SCB och Rädda barnen, så är fattigdom en ständig jämförelse med andra. Och det kan vara problematiskt.
Vi gör alla val i livet, val som påverkar vår ekonomiska situation men som långt ifrån alltid tas med i beräkningarna.
Väljer man till exempel att skaffa fem barn har man kanske automatiskt valt bort semesterresor till Thailand. Dessutom värderar många föräldrar tid hemma med barnen högre än ett heltidsjobb. Det kostar också pengar. Prioriterar man däremot karriär, resor och nöjen, har man kanske inte råd att skaffa många barn, eller några alls.
Den enes “fattigdom” framhävs oftare än den andres, men räknat i kronor och ören är skillnaden inte alltid så stor.
Just så. Begreppet “relativ fattigdom” tar inte hänsyn till människors egna val, därför är begreppet meningslöst.
Intressant vore om granskningen av fattigdom handlade om varför människor hamnar i absolut fattigdom och hur många de är i Sverige. Då skulle debatten bli intressant. Men tyvärr är ofta de som tar upp fattigdom inte intresserade av dessa människor, man använder snarare fattigdom som slagträ i en ideologisk diskussion i syfte att slå ett slag för socialism och planekonomi.
Men vi har sett vad socialism leder till, i Ryssland och Östeuropa: Alla blir fattiga (utom partinomenklaturan). Men — och här har vi min tragikomiska poäng — enligt det relativa fattigdomsbegreppet fanns därmed ingen fattigdom i Sovjet! Om alla lever i misär är det ett kommunistiskt paradis.
Nej, jag påminner gärna om Winston Churchills kloka ord:
Kapitalismens inneboende last är den ojämna fördelningen av rikedom; socialismens inneboende förtjänst är den jämna fördelningen av fattigdom.
Den “relativa fattigdomen” är ett sätt att försöka dölja detta och göra rikedom till något skamligt.
tisdag 11 augusti 2009
Dick Erixon om fattigdom
Citerar inlägg - 'Relativ' fattigdom leder fel - av Dick rakt av:
måndag 10 augusti 2009
Netanyahu och bosättningar
Suck. Det är ordet som beskriver känslan. Denna evinnerliga konflikt. Oavsett om det nu är så att de bosättningar som det nu tvistas om har juridiskt stöd eller ej är det ju synnerligen jävligt olämpligt och onödigt.
Jag är alltså ingen anhängare av Netanyahu, jag tror han inte är personen på den sidan konflikten för att någon fredsprocess skall - återigen.... - upptas. Dock undrar jag sedan - därmed - vilken på den andra sidan som är lämplig part för det ändamålet? Hamas? Fatah?
Att Netanyahu åter sitter vid makten säger mer om konflikten än - vilket inte vänsterpacifister samt andra i detta avlånga land eller annorstädes vill begripa - om staten Israel och dess invånare. Att Netanyahu åter sitter vid makten är naturlig följd av det som ledde fram till ingreppet i Gaza.
Att slänga sig med begrepp som "ockupation", "etnisk rensning", "skurkstat" och annat -vilket ju de facto görs - är ju rent löjeväckande.
Man yrkar på handelsembargo mot den enda demokratin i regionen, men vill inleda samtal med terrororganisationer vilka är fundamentalt islamistiska. Vad förväntas uppnås i dylika samtal om den part man talar med kanske inte ens, troligtvis, vill hålla sig till sanning. Har tidigare tagit upp det faktum att det är tillåtet, ja till och med en plikt, att ljuga om krig råder. Heligt krig, var det inte så det hette, kriget mot USA (den store Satan), judarna och de sionistiska korsfararna? Hittar dock inte i skrivande stund inlägget men det är bara att googla. Ljugit har man också om allehanda siffror kring dödade - gärna har man också kallat dem civila. (Se gärna länk)
Vad skall man då säga om vår rapportering här då? Avskyvärt är mitt ordval. De framljugna siffrorna köps rakt av - TT är verkligen en sorts Terroristernas Telegrambyrå - och annat som skulle kunna visa på något annat förvrängs eller kommer inte fram, tur är finns andra som bevakar. När läste du om israeliska civila offer, lemlästade av raketer, för att nämna något?
Från föregåndende länk:
"Jämför: 2.290 dagar av dagliga raketanfall. 1177 människor i Israel dödade. Samtliga civila.
Med: Israel reagerar. In i Gaza. 21 dagar. 1200 palestinier dör, varav högst 1/3 civila dödade. Resten var beväpnade. (De 1.200 offrens namn är redogjorda för.)"
Siffror siffror. Civila är civila och allt dödande är illa. Så är det. Men lägg sedan till det faktum att Hamas nyttjade civila som sköldar, betänk det i förhållande till detta:
"Förberedelser inför möjliga etiska dilemman började redan på planeringsstadiet av Operationen. Under Operationens gång har ett flertal mått och steg vidtagits för att minimera skadandet av de boende i Gaza: Över 1.250.000 flygblad delades ut, telefonvarningar gjordes till över 165.000 invånare i Gaza och ”Roof Knocking"-tekniken användes i stor utsträckning."
Man upplyste alltså om sina avsikter! Så var det med den etiska rensningen!
Det är med dessa ledare man önskar samtala, dessa ledare vilka lägga allt bistånd - varav en stor del kommer från Israel - på vapen. Det finns ett samband mellan bistånd och våld, se detta inlägg. Förbryllande va? Annat som är förbryllande är Yvonne Grens artikel "Förbryllad i Gaza" som jag återger i dess helhet hä
Mycket finns att orda om. Mycket har jag redan orda om och det får räcka. Det jobbiga med konflikten - utöver att den är jobbig i sig - är att behöva bemöta allt dravel. Tyvärr är ju det vad man får ägna sig åt när allehanda dyngspridare är igång. Jag har sagt mitt och min ställning är klar. Jag är för en tvåstatslösning men det förutsätter ju en utveckling åt rätt håll från palestiniernas sida. Sluta raketera och lägg det bistånd på att bygga upp infrastrkturen, låt folk få komma igång med handel och få en vardag, så kan gränserna öppnas och en ekonomi få komma igång. Acceptera och erkänn Israel - det gäller såväl palestinier och dess förvanter som herrar Ohly med anhängare i vårat avlånga land.
Sluta käbbla om ockupation. Gaza var utrymt 2005.
Sluta käbbla om ockupation. Det har aldrig funnits något palestinskt/arabiskt palestina - inte, som de själva säger, sedan urminnes tider. Sist det var en stat där nere hette den förvisso Palestina men det var en judisk stat ockuperad av romarna, som jag förstått var det också romarna som döpte landet till Palestina för att driva gäck med de envisa judarna.
Balfourdeklarationen gällde ett mkt större territorium som en tänkt judisk stat, nuvarande Israel och de palestinsa områdena samt Jordanien som då kallade transjordanien och mer eller mindre gavs bort. Kolla kartan och se vilket område det är. Hamas och anhängare är inte nöjda förrän - som de uttalat, och som inte Fatah sagt emot - Israel är utplånat på kartan och gärna dess folk med dem. Då är en fred uppnådd i regionen som de kan acceptera.
Jag hoppas dock och vill ännu tro det är möjligt med fred. Men då krävs det mer än de enahanda krav som ropas ut från diverse håll. Då kan det också vara klokt att inte, likt Sahlin, marschera under Hizbollahflagg - ja, att överhuvud taget inte ha med dylika att göra. Sen, när (om), det tar sitt förnuft till fånga, då kan man inleda samtal. Men samtal med dylika rörelser utan detta som grund - demokrati och mänskliga rättigheter - är bara ren och skär dumhet.
Nå, det var det. Nu har jag orerat färdigt om detta. Mitt fokus och min energi ligger på annat just nu - även om hjärtat finns kvar i frågan - som är lite mera inhemskt. Här några länkar jag slänger upp för att runda av det hela, fler finns. Länk, länk, länk, länk .
Jag är alltså ingen anhängare av Netanyahu, jag tror han inte är personen på den sidan konflikten för att någon fredsprocess skall - återigen.... - upptas. Dock undrar jag sedan - därmed - vilken på den andra sidan som är lämplig part för det ändamålet? Hamas? Fatah?
Att Netanyahu åter sitter vid makten säger mer om konflikten än - vilket inte vänsterpacifister samt andra i detta avlånga land eller annorstädes vill begripa - om staten Israel och dess invånare. Att Netanyahu åter sitter vid makten är naturlig följd av det som ledde fram till ingreppet i Gaza.
Att slänga sig med begrepp som "ockupation", "etnisk rensning", "skurkstat" och annat -vilket ju de facto görs - är ju rent löjeväckande.
Man yrkar på handelsembargo mot den enda demokratin i regionen, men vill inleda samtal med terrororganisationer vilka är fundamentalt islamistiska. Vad förväntas uppnås i dylika samtal om den part man talar med kanske inte ens, troligtvis, vill hålla sig till sanning. Har tidigare tagit upp det faktum att det är tillåtet, ja till och med en plikt, att ljuga om krig råder. Heligt krig, var det inte så det hette, kriget mot USA (den store Satan), judarna och de sionistiska korsfararna? Hittar dock inte i skrivande stund inlägget men det är bara att googla. Ljugit har man också om allehanda siffror kring dödade - gärna har man också kallat dem civila. (Se gärna länk)
Vad skall man då säga om vår rapportering här då? Avskyvärt är mitt ordval. De framljugna siffrorna köps rakt av - TT är verkligen en sorts Terroristernas Telegrambyrå - och annat som skulle kunna visa på något annat förvrängs eller kommer inte fram, tur är finns andra som bevakar. När läste du om israeliska civila offer, lemlästade av raketer, för att nämna något?
Från föregåndende länk:
"Jämför: 2.290 dagar av dagliga raketanfall. 1177 människor i Israel dödade. Samtliga civila.
Med: Israel reagerar. In i Gaza. 21 dagar. 1200 palestinier dör, varav högst 1/3 civila dödade. Resten var beväpnade. (De 1.200 offrens namn är redogjorda för.)"
Siffror siffror. Civila är civila och allt dödande är illa. Så är det. Men lägg sedan till det faktum att Hamas nyttjade civila som sköldar, betänk det i förhållande till detta:
"Förberedelser inför möjliga etiska dilemman började redan på planeringsstadiet av Operationen. Under Operationens gång har ett flertal mått och steg vidtagits för att minimera skadandet av de boende i Gaza: Över 1.250.000 flygblad delades ut, telefonvarningar gjordes till över 165.000 invånare i Gaza och ”Roof Knocking"-tekniken användes i stor utsträckning."
Man upplyste alltså om sina avsikter! Så var det med den etiska rensningen!
Det är med dessa ledare man önskar samtala, dessa ledare vilka lägga allt bistånd - varav en stor del kommer från Israel - på vapen. Det finns ett samband mellan bistånd och våld, se detta inlägg. Förbryllande va? Annat som är förbryllande är Yvonne Grens artikel "Förbryllad i Gaza" som jag återger i dess helhet hä
Mycket finns att orda om. Mycket har jag redan orda om och det får räcka. Det jobbiga med konflikten - utöver att den är jobbig i sig - är att behöva bemöta allt dravel. Tyvärr är ju det vad man får ägna sig åt när allehanda dyngspridare är igång. Jag har sagt mitt och min ställning är klar. Jag är för en tvåstatslösning men det förutsätter ju en utveckling åt rätt håll från palestiniernas sida. Sluta raketera och lägg det bistånd på att bygga upp infrastrkturen, låt folk få komma igång med handel och få en vardag, så kan gränserna öppnas och en ekonomi få komma igång. Acceptera och erkänn Israel - det gäller såväl palestinier och dess förvanter som herrar Ohly med anhängare i vårat avlånga land.
Sluta käbbla om ockupation. Gaza var utrymt 2005.
Sluta käbbla om ockupation. Det har aldrig funnits något palestinskt/arabiskt palestina - inte, som de själva säger, sedan urminnes tider. Sist det var en stat där nere hette den förvisso Palestina men det var en judisk stat ockuperad av romarna, som jag förstått var det också romarna som döpte landet till Palestina för att driva gäck med de envisa judarna.
Balfourdeklarationen gällde ett mkt större territorium som en tänkt judisk stat, nuvarande Israel och de palestinsa områdena samt Jordanien som då kallade transjordanien och mer eller mindre gavs bort. Kolla kartan och se vilket område det är. Hamas och anhängare är inte nöjda förrän - som de uttalat, och som inte Fatah sagt emot - Israel är utplånat på kartan och gärna dess folk med dem. Då är en fred uppnådd i regionen som de kan acceptera.
Jag hoppas dock och vill ännu tro det är möjligt med fred. Men då krävs det mer än de enahanda krav som ropas ut från diverse håll. Då kan det också vara klokt att inte, likt Sahlin, marschera under Hizbollahflagg - ja, att överhuvud taget inte ha med dylika att göra. Sen, när (om), det tar sitt förnuft till fånga, då kan man inleda samtal. Men samtal med dylika rörelser utan detta som grund - demokrati och mänskliga rättigheter - är bara ren och skär dumhet.
Nå, det var det. Nu har jag orerat färdigt om detta. Mitt fokus och min energi ligger på annat just nu - även om hjärtat finns kvar i frågan - som är lite mera inhemskt. Här några länkar jag slänger upp för att runda av det hela, fler finns. Länk, länk, länk, länk .
fredag 7 augusti 2009
Långt och kort. Fakta och exempel.
Hur är du när det gäller att planera och ta beslut? Planerar du långt framåt eller agerar du i nuet enkom och låter morgondagen komma som den kommer?
Skillnaden är ju rätt markant. Att planera framåt ger ju trygghet och medför en sorts buffert för oväntade saker som kan hända. Att planera framåt är att sätta upp mål man verkligen vill nå vilka man inte kan förverkliga nu, det är alltså något som kräver moget övervägande.
Att inte planera framåt är att lägga sitt liv i ödets händer, att inte ansvara för sin egen framtid. Det kan innebära att man väljer en snabb lösning, en snabb tillfredsställelse, som när den är över innebär att du står kvar där med en känsla av tomhet och meningslöshet - du har inget du strävar efter, ingen ambition, du är inte herre över ditt eget liv och har ingen trygghet, ingen buffert att möta det oväntade som dyker upp i ditt liv - hur skall du kunna möta något när du inte har något mål att sträva efter?!
Det är en markant skillnad att tänka långsiktigt och kortsiktigt. Dock är det inte bara så det personliga planet.
Lever du ditt liv som att varje dag, som den kanske alltid varit, kommer att fortsätta se ut som den gör? Du kör din morgonrutin, tar dig till jobbet, jobbar, åker hem, kör din kvällsrutin och sen samma visa dag efter dag. Förväntar du dig att det arbete du utför alltid skall finnas kvar, att det avtal du ingått med din arbetsgivare skall vara för evigt, att din arbetsgivares produkt för alltid skall efterfrågas, att den aldrig skulle kunna utsättas för konkurrens från bättre och billigare produkter eller nya revolutionerande sådana så att den produkt du är med och tar fram är helt ute? Är det din tanke?
Då är det dags att vakna! Så ser inte verkligheten ut.
Dock. Så är verkligheten för många och mediadrevet är inte sena att hänga på när något omvälvande händer.
Hur hemskt det än nu är - för de individer som personligen drabbas - när ett företag tvingas omstrukturera, lägga ner, säga upp eller vad som så är detta bara en naturlig del av livet. Dock så är det detta som till syvende og sidst ställer mat på bordet, får kläder att hängas i garderoben, får restauranger att besökas, får biofilmer att ses etc etc.
När något händer. Man riskerar förlora sitt jobb är det vanligt att man kritiserar arbetsgivare för att inte bry sig om något annat än sin egen profit. Så är också media snabb med att lyfta fram i löpsedlar och tårdrypande artiklar.
Men när läste du senast en artikel där det står på löpsedeln att:
"Familjen Andersson är tacksam att Företaget AB valde anlägga sin fabrik på deras ort så att de fick arbete och inkomst"?
När läste du i tidningen allt det som företagets ankomst bidrog till i utveckling av annat på orten?
Det är Företaget AB vare tack att familjen Andersson fick jobb så att de kunde få inkomst att efterfråga saker som någon annan kunde tillverka, det är företaget dem vare tack att familjen Andersson kunde tänka på framtiden, husköp, bilköp, semester, sparande.....
Detta ser vi dock aldrig. Detta är fakta ur verkligheten. Men så om ex Business AB startat verksamhet och tillverkar produkter som är billigare och bättre och därför, naturlig nog, istället efterfrågas, leder till att Företaget AB måste rationaliera, effektivisera, eller helt sonika lägga ner ja då är familjen Andersson snabbt på löpsedeln.
Inte står det i tidningen om familjen Petterson, att de fått jobb hos Business AB väl? Nej, endast om att familjen Andersson drabbats när Företaget AB sagt upp dem. Inte heller står det att Business AB´s framgångar är följd av såväl innovationsförmåga som mod? Nej, endast att Företaget AB´s ägare och investerare - vilka är dem som satsat sina pengar däri - är fega och som endast tänker på sin egen profit. Inte står det heller att för att Business AB skulle bli till krävdes också där - ägare och investerare - vilka satsat pengar.
Saken är ju den att liksom du väljer ett sparande med hög ränta väljer en företagsinvesterare att satsa sina pengar där det ger hög avkastning. Han är lika sugen på att tjäna pengar som du är. Om investeraren ser att det är större avkastning på att ta ut pengarna från ett företag som går dåligt och sätta in dom på banken istället för att det ger bättre avkastning - högre ränta - så vore han väl dum att inte göra så. Du skulle göra precis detsamma.
För som det är om ägarna och investerarna skulle fortsätt sin verksamhet i Företaget AB - business as usual - skulle förateg sedermera ändå gå omkull. Det är trots allt Business AB´s produkter som efterfrågas nu. Vad har väl familjen Andersson vunnit då? Inget. Inte mer än att för en kort tid ha sitt jobb kvar. Det förfärande i detta är då istället att ägarna och investerarna förlorat pengar vilka de istället kunnat investera i ny verksamhet vilket skulle kunnat ge familjen Andersson nya jobb, av detta blev dock intet.
Tänk på det nästa gång ett företag rationaliserar, omstrukturerar eller till och med lägger ned.
Vilket är det långsiktiga och vilket är det kortsiktiga?
Tänk också på det när det händer, vem det var som från början gav dig jobbet!
Vad är exemplet med dig som arbetslös i förhållande till dessa fakta?
Läs gärna mina inlägg "Kreativ förstörelse" och "Arbetslöshet" så ser du att verkligheten inte är så hemskt.
På kort sikt kan det kännas hopplöst men det kommer nya jobb - hela tiden. Därför är det vikigt att se verklighetens fakta och, utan att för den sakens skull ignonerar människors lidande, väga det emot de exempel i människors vardag som uppstår.
Även om det emellanåt kan bli en liten sorgkant i tillvaron så har kapitalismen fört oss från misär till välstånd. Detta är fakta, detta är de långsiktiga fakta som måste förstås.
I sammanhanget ses då också - följaktligen - globaliseringen som en stor hemsk bov när produktion flyttas till låglöneländer och annan verksamhet som ex call-centers flyttas, out-sourcing, till länder som Indien. Hjälp - vi blir av med jobben! Stoppa denna utveckling! Upp med tullar och avgifter! Subventionera dem som går dåligt!
Att företags produktion flyttar ut leder till att ekonomin i de länderna lyfts - fattigt folk där får ekonomi och vardag att efterfråga sådant som vi tar för givet. Är inte de värda det? Är du rasist eller?!
Att verksamheter "flyr" landet innebär att det blir tid och pengar över till annat hos oss, vi kan skapa och efterfråga nya saker. Verksamheter som försvinner är INTE detsamma som att jobbtillfällen blir färre.
I USA har förfasade röster höjts om just globaliseringen och flytt av produktion från USA till Kina. Även där har man lätt att se exemplen, även där har man svårt att se, vilja se, fakta:
Några sista fakta att avsluta inlägget med:
(Citat ur Johan Norbergs "När människan skapade världen")
Skillnaden är ju rätt markant. Att planera framåt ger ju trygghet och medför en sorts buffert för oväntade saker som kan hända. Att planera framåt är att sätta upp mål man verkligen vill nå vilka man inte kan förverkliga nu, det är alltså något som kräver moget övervägande.
Att inte planera framåt är att lägga sitt liv i ödets händer, att inte ansvara för sin egen framtid. Det kan innebära att man väljer en snabb lösning, en snabb tillfredsställelse, som när den är över innebär att du står kvar där med en känsla av tomhet och meningslöshet - du har inget du strävar efter, ingen ambition, du är inte herre över ditt eget liv och har ingen trygghet, ingen buffert att möta det oväntade som dyker upp i ditt liv - hur skall du kunna möta något när du inte har något mål att sträva efter?!
Det är en markant skillnad att tänka långsiktigt och kortsiktigt. Dock är det inte bara så det personliga planet.
Lever du ditt liv som att varje dag, som den kanske alltid varit, kommer att fortsätta se ut som den gör? Du kör din morgonrutin, tar dig till jobbet, jobbar, åker hem, kör din kvällsrutin och sen samma visa dag efter dag. Förväntar du dig att det arbete du utför alltid skall finnas kvar, att det avtal du ingått med din arbetsgivare skall vara för evigt, att din arbetsgivares produkt för alltid skall efterfrågas, att den aldrig skulle kunna utsättas för konkurrens från bättre och billigare produkter eller nya revolutionerande sådana så att den produkt du är med och tar fram är helt ute? Är det din tanke?
Då är det dags att vakna! Så ser inte verkligheten ut.
Dock. Så är verkligheten för många och mediadrevet är inte sena att hänga på när något omvälvande händer.
Hur hemskt det än nu är - för de individer som personligen drabbas - när ett företag tvingas omstrukturera, lägga ner, säga upp eller vad som så är detta bara en naturlig del av livet. Dock så är det detta som till syvende og sidst ställer mat på bordet, får kläder att hängas i garderoben, får restauranger att besökas, får biofilmer att ses etc etc.
När något händer. Man riskerar förlora sitt jobb är det vanligt att man kritiserar arbetsgivare för att inte bry sig om något annat än sin egen profit. Så är också media snabb med att lyfta fram i löpsedlar och tårdrypande artiklar.
Men när läste du senast en artikel där det står på löpsedeln att:
"Familjen Andersson är tacksam att Företaget AB valde anlägga sin fabrik på deras ort så att de fick arbete och inkomst"?
När läste du i tidningen allt det som företagets ankomst bidrog till i utveckling av annat på orten?
Det är Företaget AB vare tack att familjen Andersson fick jobb så att de kunde få inkomst att efterfråga saker som någon annan kunde tillverka, det är företaget dem vare tack att familjen Andersson kunde tänka på framtiden, husköp, bilköp, semester, sparande.....
Detta ser vi dock aldrig. Detta är fakta ur verkligheten. Men så om ex Business AB startat verksamhet och tillverkar produkter som är billigare och bättre och därför, naturlig nog, istället efterfrågas, leder till att Företaget AB måste rationaliera, effektivisera, eller helt sonika lägga ner ja då är familjen Andersson snabbt på löpsedeln.
Inte står det i tidningen om familjen Petterson, att de fått jobb hos Business AB väl? Nej, endast om att familjen Andersson drabbats när Företaget AB sagt upp dem. Inte heller står det att Business AB´s framgångar är följd av såväl innovationsförmåga som mod? Nej, endast att Företaget AB´s ägare och investerare - vilka är dem som satsat sina pengar däri - är fega och som endast tänker på sin egen profit. Inte står det heller att för att Business AB skulle bli till krävdes också där - ägare och investerare - vilka satsat pengar.
Saken är ju den att liksom du väljer ett sparande med hög ränta väljer en företagsinvesterare att satsa sina pengar där det ger hög avkastning. Han är lika sugen på att tjäna pengar som du är. Om investeraren ser att det är större avkastning på att ta ut pengarna från ett företag som går dåligt och sätta in dom på banken istället för att det ger bättre avkastning - högre ränta - så vore han väl dum att inte göra så. Du skulle göra precis detsamma.
För som det är om ägarna och investerarna skulle fortsätt sin verksamhet i Företaget AB - business as usual - skulle förateg sedermera ändå gå omkull. Det är trots allt Business AB´s produkter som efterfrågas nu. Vad har väl familjen Andersson vunnit då? Inget. Inte mer än att för en kort tid ha sitt jobb kvar. Det förfärande i detta är då istället att ägarna och investerarna förlorat pengar vilka de istället kunnat investera i ny verksamhet vilket skulle kunnat ge familjen Andersson nya jobb, av detta blev dock intet.
Tänk på det nästa gång ett företag rationaliserar, omstrukturerar eller till och med lägger ned.
Vilket är det långsiktiga och vilket är det kortsiktiga?
Tänk också på det när det händer, vem det var som från början gav dig jobbet!
Vad är exemplet med dig som arbetslös i förhållande till dessa fakta?
Läs gärna mina inlägg "Kreativ förstörelse" och "Arbetslöshet" så ser du att verkligheten inte är så hemskt.
På kort sikt kan det kännas hopplöst men det kommer nya jobb - hela tiden. Därför är det vikigt att se verklighetens fakta och, utan att för den sakens skull ignonerar människors lidande, väga det emot de exempel i människors vardag som uppstår.
Även om det emellanåt kan bli en liten sorgkant i tillvaron så har kapitalismen fört oss från misär till välstånd. Detta är fakta, detta är de långsiktiga fakta som måste förstås.
"Vi klagar ständigt över nedläggningar men stannar sällan upp och reflekterar över att vi lever längre, med bättre hälsa och större tillgång till nyttosaker och bekvämligheter än någonsin. Regelbundet kan man se nyhetsinslag om en industri som avskedar, men kan du dra dig till minnes att du sett några inslag när dessa industrier byggdes upp och de personerna anställdes?"
I sammanhanget ses då också - följaktligen - globaliseringen som en stor hemsk bov när produktion flyttas till låglöneländer och annan verksamhet som ex call-centers flyttas, out-sourcing, till länder som Indien. Hjälp - vi blir av med jobben! Stoppa denna utveckling! Upp med tullar och avgifter! Subventionera dem som går dåligt!
Att företags produktion flyttar ut leder till att ekonomin i de länderna lyfts - fattigt folk där får ekonomi och vardag att efterfråga sådant som vi tar för givet. Är inte de värda det? Är du rasist eller?!
Att verksamheter "flyr" landet innebär att det blir tid och pengar över till annat hos oss, vi kan skapa och efterfråga nya saker. Verksamheter som försvinner är INTE detsamma som att jobbtillfällen blir färre.
I USA har förfasade röster höjts om just globaliseringen och flytt av produktion från USA till Kina. Även där har man lätt att se exemplen, även där har man svårt att se, vilja se, fakta:
"Men det var ändå den enda negativa konsekvensen som framställdes [amerikaner tvingades lämna sina jobb. min anm.) som hela sanningen om utvecklingen, för den är lättast att se, illustrera och känna med. Det är därför amerikanerna har talat mer om den miljon industrijobb som försvunnit sedan 1970 än om de 60 miljoner jobb som tillkommit, netto."
Några sista fakta att avsluta inlägget med:
"Världen har aldrig haft så många arbeten som idag, därför att allting som har lett till färre arbeten på ett ställ har frigjort kapital som har ökat dem någon annanstans. Sedan 1980 har nästan en miljard nya arbeten skapats världen över."
(Citat ur Johan Norbergs "När människan skapade världen")
onsdag 5 augusti 2009
"Tio saker att slå upp"....
...är ett inlägg av Mattias Svensson som jag upptäckte jag hade sparat som en favoritlänk i en map på Firefoxen... En länk jag hade glömt bort, tillika den bok som länken avser. Ja, boken hade jag glömt tills för ca 1 1/2 månad sen då jag köpte den efter att ha återupptäckt den. Mindes alltså inte jag hade varit spekulant på den innan. Så det kan vara....
Boken "Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla" är väl värd att läsa. Det är en bok med urval av Ayn Rands texter och var för mig en skön uppföljning till boken "Och världen skälvde" som ju är en filsofisk roman.
"Förnuft...." fördjupar och sammanfattar Ayns tankar utan att för den sakens skull vara svårläst eller svårbegriplig, tvärtom. Detta är dessutom en styrka och ett bevis för äktheten, eller sanning som sådan. Jag vill nämligen påstå att när en tanke, teori eller åsikt är vag, tvetydig eller svårbegriplig så har den föga med verkligheten att göra. Emipirin visar att det faktiskt förhåller sig just så.
Nå, klicka gärna in på Mattias blogg och läs de "Tio saker att slå upp" som han rekommenderar.
Jag rekommenderar alla att köpa såväl "Och världen skälvde" som "Förnuft....".
En vän till mig sade att inget är sig likt efter att ha läst "Och världen skälvde", föga kunde jag ana hur rätt han hade. Han sade också, vilket jag inte kolla upp ännu, att denna bok skall, enligt undersökning i USA, var den bok efter Bibeln som påverkat folk mest. Dock är det ingen religiös uppenbarelse man får - även om känslan nog kan vara sådan - utan en verklig ögonöppnare och befriare av diverse förvirrande och falska tankar, ja, så var det för mig i alla fall.
Boken "Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla" är väl värd att läsa. Det är en bok med urval av Ayn Rands texter och var för mig en skön uppföljning till boken "Och världen skälvde" som ju är en filsofisk roman.
"Förnuft...." fördjupar och sammanfattar Ayns tankar utan att för den sakens skull vara svårläst eller svårbegriplig, tvärtom. Detta är dessutom en styrka och ett bevis för äktheten, eller sanning som sådan. Jag vill nämligen påstå att när en tanke, teori eller åsikt är vag, tvetydig eller svårbegriplig så har den föga med verkligheten att göra. Emipirin visar att det faktiskt förhåller sig just så.
Nå, klicka gärna in på Mattias blogg och läs de "Tio saker att slå upp" som han rekommenderar.
Jag rekommenderar alla att köpa såväl "Och världen skälvde" som "Förnuft....".
En vän till mig sade att inget är sig likt efter att ha läst "Och världen skälvde", föga kunde jag ana hur rätt han hade. Han sade också, vilket jag inte kolla upp ännu, att denna bok skall, enligt undersökning i USA, var den bok efter Bibeln som påverkat folk mest. Dock är det ingen religiös uppenbarelse man får - även om känslan nog kan vara sådan - utan en verklig ögonöppnare och befriare av diverse förvirrande och falska tankar, ja, så var det för mig i alla fall.
Allianskt darr på vänsterhanden
I.o.m. påminnelse av Ingerö idag kan det nu vara läge ge en känga åt Alliansens företrädare. Ja, ni läste rätt. Dock inte för det de gjort bra utan för galenskaper som är rena avvikelsen från vad de som liberaler står för - ekonomisk insikt och kompetens.
Ingerö har i tidigare inlägg uppmärksammat Jan Björklunds sahlinska vändning och uppmärksammar i inlägg nu en vänsterdarrning på KD-handen.
Utspelen finns i SvD och i DN.
Ingerös kommentar till Björklund finner du i) här, och till KD ii) här.
i) "Ingen bör förvånas över att socialdemokratiska kommunpolitiker jublar. Det är ju till deras ståndpunkt Björklund nu ansluter sig. Istället för välbehövlig debatt om kommunernas eget ansvar får vi nu en diskussion om hur mycket de "ska ha"."
"Ändå vill inte Folkpartiet gå till val på frågan om ekonomiskt ansvarstagande. Det är nästan lika galet som många kommuners ekonomiska planering."
ii) "I likhet med Björklunds utspel är detta väldigt olyckligt. Vänsterns största handikapp inför nästa års val är den svaga S-ledaren och det samlade vänsterblockets ekonomisk-politiska impotens. Att i det läget bekräfta dess politik är i bästa fall dumdristigt, i sämsta fall fatalt."
Ingerö har i tidigare inlägg uppmärksammat Jan Björklunds sahlinska vändning och uppmärksammar i inlägg nu en vänsterdarrning på KD-handen.
Utspelen finns i SvD och i DN.
Ingerös kommentar till Björklund finner du i) här, och till KD ii) här.
i) "Ingen bör förvånas över att socialdemokratiska kommunpolitiker jublar. Det är ju till deras ståndpunkt Björklund nu ansluter sig. Istället för välbehövlig debatt om kommunernas eget ansvar får vi nu en diskussion om hur mycket de "ska ha"."
"Ändå vill inte Folkpartiet gå till val på frågan om ekonomiskt ansvarstagande. Det är nästan lika galet som många kommuners ekonomiska planering."
ii) "I likhet med Björklunds utspel är detta väldigt olyckligt. Vänsterns största handikapp inför nästa års val är den svaga S-ledaren och det samlade vänsterblockets ekonomisk-politiska impotens. Att i det läget bekräfta dess politik är i bästa fall dumdristigt, i sämsta fall fatalt."
Left is better off left alone, right is right.
Sjuk vinst
Hos Dick Erixon finns ett mycket informativt clip avseende USA:s vinstdrivande sjukvård.
Klicka här för att se en förklaring till "skillnaden mellan amerikansk vinstdriven sjukvård och statligt styrd sjukvård i Kanada, Storbritannien (och övriga Europa). Det är otroligt informativt ur ett perspektiv vi aldrig kommer att få se i SVT eller TV4".
Klicka här för att se en förklaring till "skillnaden mellan amerikansk vinstdriven sjukvård och statligt styrd sjukvård i Kanada, Storbritannien (och övriga Europa). Det är otroligt informativt ur ett perspektiv vi aldrig kommer att få se i SVT eller TV4".
Vänsterpacifisterna kryper vidare
Citerar vald del av Dick Erixons inlägg om skillnaden i uppfattningar och åsikter om militära övningar:
Är det inte märkligt så säg...
Läs gärna resten.
"En stor rysk militärövning inleds i nästa vecka nära Finland. Över 60.000 soldater ska delta. Svenska politiker och fredsaktivister som hårt kritiserade Natoövningen i norra Sverige i juni, är inte lika villiga att kritisera Ryssland."
Är det inte märkligt så säg...
Läs gärna resten.
Kreativ förstörelse
Citat och fakta nedan är hämtat från Johan Norbergs bok "När människan skapade världen". Johan har en förmåga att på ett enkelt och samtidigt fakta- och referensspäckat konkret sätt beskriva kapitalismen. Läsning som varmt rekommenderas.
Kreativ förstörelse
I föregående inlägg sade jag att jag skulle skriva om kreativ förstörelse. Låter hemskt, att kapitalism skulle ha med förstörelse att göra. Det har den. Men det är inte hemskt. Tvärtom. Den förstörelsen är ju kreativ. Skulle det bara vara frågan förstörelse, utan kreativitet, ja då vore det hemskt. Sådan typ av ekonomi finns också, nämligen kapitalismens antagonist som leder till just enbart förstörelse. Jo, du tänker rätt – planekonomi heter det.
Handel
Låt oss börja med handel. Det vet vi ju vad det innebär i dess enkelhet - att byta värde mot värde. Kapitalism handlar om handel. Det gör inte planekonomi - det sägs ju i själva begreppet. Sen att planekonomierna också begagnat sig av pengar som ett värde är en trivilaitet i sammanhanget. Handel är mer fundamentalt mänsklig än vi vill tro.
Arbetsdelning
Man kan ju enkelt tänka sig att en uppdelning i de första grupperna av människor leder till specialisering och utveckling. Om de som är bra på jaga får ägna sig åt det så får de också tid att utveckla jakten, andra får samma tid annan utveckling. Jägarna kan sedan byta sitt byte mot andra saker som de inte är bra på och tvärtom. Olika samhällen kan sedan göra likadant med andra samhällen. Alltså - man tar med sig det man kan producera och byter mot sådant som man inte är lika bra på att producera. Dessutom - detta är lika fundamentalt enskilda individer emellan som vid ett utbyte globalt. Detta är kärnan.
Om inte specialisering hade skett hade alla i gruppen gjort allting varmed alla lär sig samma sak, om och om igen. Inget nytt. Ingen utveckling.
Naturhushållning är således en dålig idé.
Frivillighet
För att denna arbetsdelning skall fungera förutsätter den frivillighet, alltså att individer själva "kontrollerar sitt arbete och sin egendom och väljer att byta resultatet mot andras egendom och arbete." Individer byter värden med varandra för att man känner att man tjänar på det - får mer än man ger bort. Dock, båda tjänar. Om inte så skulle man inte bytt.
Fram till kapitalismens genombrott fanns det inget som hette privat egendom eller fri handel. Det fanns heller inget välstånd således - det fanns ju ingen frihet vari det kunde skapas. De som då levde i lyx och flärd hade en levnadsstandard de lätt skulle byta mot vår idag. Några korta fakta bara för en liten hint:
* "I en enda svältkatastrof 1895-97 dog var nästan var femtonde svensk och det finns uppgifter om kannibalism."
* Gammalt fattigdomsbegrepp: "Om man hade råd köpa dagsbehovet av bröd var man inte fattig."
* "Under 1700-talet fick fransmännen och engelsmännen i sig färre kalorier än genomsnittet i den region som är mest plågad av undernäring i dag - Afrika söder om Sahara."
* "1870 var Sverige fattigare än Kongo är idag."
* Etc etc etc etc
Frihet och konkurrens
Frihet är således en ny idé. Och denna idé är vad som lyfte oss ur allt elände och som är orsaken till allt vår välstånd. Välstånd skapat av människan.
Den industriella revolution började i England - textilindustrin - då det där fanns ett utbrett lokalt självstyre som tillät möjligheterna till utveckling. Att jämföra med det europeiska fastlandet där exempelvis hantverkare i städerna kunde ge sig ut på landet och förstöra folks vävstolar.
Frihet är alltså A och O. Eftersom det inte är "arbetet som är den verkliga resursen - det är den som arbetar och hennes kunskap och förmåga."
Kunskap och förmåga. Det är den fria individen som bär utvecklingen framåt. Den initiativrike. Entreprenören. Kalla det vad du vill. Det är fakta.
Således är det så att lika lite som "arbetet är den verkliga resursen", lika lite är ett företag i sig en resurs om inte friheten finns. Du som individ söker ju dig till den individ som ger dig bäst värde - bästa produkt till bästa pris. Således kommer också pengar att gå till de företag som tillhandahåller de bästa produkterna till det bästa priset. Utbud och efterfrågan kallas det och detta kräver frihet till konkurrens för att just släppa loss människans hela kunskap och förmåga.
Konkurrens är inte något ont. Det är nödvändigt. Vår efterfrågan avgör vart pengarna går och de vars kunskap och förmåga möter upp detta är också dem som suger åt sig pengarna tills en ny konkurrent kommer på marknaden. Det må sedan vara frågan om en utveckling av en befintlig produkt eller tillkomsten av något nytt och bättre. Företaget Facit med sina skrivmaskiner och räkneapparater försvann ju som sagt helt för de inte anpassade sig till den nya marknaden där datorerna gjorde entré. Att Facits alla anställda efter det sedan aldrig mer skulle få något jobb är ju bara dumt att anta då det tillkommit nya företag - anpassade till marknaden - om kunnat efterfråga deras tjänster.
Förstörelse
I detta perspektivet är det således ganska lätt att se det vansinniga i kravet på statlig involvering i SAAB. Av flera skäl. Det ställer konkurrens på ända, dels för den belönar oförtjänst och straffar förtjänst, dels för att den därmed också belönar stagnation och bestraffar kunskap och förmåga. Det är slöseri med skattepengar på något som inte efterfrågas. Statlig inblandning är således inget att önska, således är planekonomi också en dödsdom för en fungerande ekonomi.
SAABs hopp står således till privata aktörer. Det är i en sådan aktion som nya idéer och förmågor kan förändra och utveckla, det är personer med dylika inititativ som har och visionerna att förändra, det är även de som tar riskerna. Hade de inom SAAB haft rätt visioner och idéer hade SAAB aldrig varit där de är.
Kreativ förstörelse
Vad jag vill komma fram till är att detta med att lägga ner ett företag eller omstrukturera ett företag är ingen katastrof eller något ont. Om ett bolag inte fungerar är det enda rätta att ta ut pengarna därifrån och investera dem någon annanstans med framtid - detta är en förbättring!
Kreativ förstörelse handlar i korthet om en ständigt pågående positiv förändring inifrån i den ekonomiska strukturen, det gamla förstörs för att hela tiden ge plats åt något nytt och bättre. Detta är vad hela vårat välstånd vilar på.
Rätt märklig egentligen denna avsky. Vore det inte för denna hemlighet skulle jag inte sitta här och skriva detta inlägg på en bärbar dator, ja ingen dator alls, och kunna lägga ut det på internet för allmän beskådan….
Det handlar alltså om att ta pengarna och flytta dem till något annat och bättre.
För 150 år sedan arbetad 80 % av svenskarna i jordbruk och sidonäringar. Idag är det 3%. Har då 77% blivit arbetslösa? Nej. Frigörelsen av arbetare – när effektiva metoder tillkommit som effektiviserat jordbruket med ökad produktion, ökad livsmedelstillgång och lägre priser därav – har lett till att andra områden kunnat utvecklats för att tillfredsställa andra behov, osv osv. Det tog en familj 1 800 timmar/år av slit för att få ihop behovet av livsmedel, till skillnad från idag - kapitalismen vare tack - 260 timmar/år etc etc.
Effektivisering har betydelse även för den enskilde. ”Den kreativa förstörelsen är ett sätt att producera tid. Så blir vi rika: vi arbetar mindre för att få samma sak. Tänk på ditt eget liv. Om du går från att använda 100% av din lön till boende, mat och dryck, till att plötsligt bara behöva använda 50 % av lönen till detta, så har du plötsligt blivit rikare.” Du kan då efterfråga sådant som kläder, restaurangbesök, sjukvård etc etc.
What is real - vad är real?
Detta är således en ökning av din lön – reallöneökning. Om du tjänar 1.000 kr mer än föregående år men allt annat ökat i pris i samma utsträckning har din reallön ökat med exakt 0%.
Vilket är då värdet i sig är med de fackliga förhandlingarna? Är det i dessa förhandlingar som det viktiga för vårat lönekuverts innehåll avgörs, eller är det vad som de facto sker på arbetsplatsen som sådan och i de investeringsbeslut som företagen tar - vad tror du själv?
Utmaning
Tyvärr förhåller det sig just så. Tyvärr är det därför som reallöneutveckling hålls tillbaka. Det sker genom den mängd av hinder som finns vilka just bevaka de etablerade intressena. Skatter, regleringar, LAS, kollektivavtal.... för vad gör väl allt det för frivilligheten och friheten?
Det är därför en planekonomi aldrig kan lyckas - den är ju i sig bara ett uttryck för ett etablerat intresse över människors huvud! Det är därför också en s.k. blandekonomi inte fungerar annan än som ett minsta möjliga gruskorn i motorn - motorn fungerar, ibland ganska väl också, men de fungerar inte optimalt och det är människorna i de samhällena som får sina möjligheter omskurna när det extra tillägget i lönekuvertet raskt äts upp av höjda priser.
Plant eller blandat eller fritt är vad vi har att välja på, vi väljer därmed också konsekvenserna.
Plant eller blandat eller fritt avgör i vilken grad vi väljer förtörelse, från förstörelse genom att förinta friheten och frivilligheten till förstörelse genom ge kreativiteten fritt utrymme.
Låt mig stanna till vid ordet kreativitets betydelse, så här säger wikipedia: "Ordet kreativitet kommer från latinets "creare", vilket betyder att skapa eller frambringa."
Att utmana de etablerade intressena kan få oanade positiva effekter.
Dess ekonomi hade "överträffat alla drömmar, genom att ständigt lägga ned det gamla och satsa på det nya. Mellan 1960 och 1990 ökade landets utrikeshandel 400-falt och inkomsterna nästa tiodubblades."
Intressant är att landets "ekonomiministerium tillhandahåller en lista med 'Births and Deaths of Companies in Taiwan', som stolt visar upp hur mycket som läggs ned och hur mycket som skapas nytt. Och det faktum att nya företag med hög produktivitet slår ut gamla företag med låg produktivitet svarar för ungefär hälften av de tekniska framstegen i många taiwanesiska branscher."
Som jag då redan var inne på i tidigare inlägg - Arbetslöshet - försvinner inte jobb bara för att något läggs ned, det är en falsk slutsats. Några siffror finns i det inlägget.
Effktivisering är inget hot. Liksom specialiseringen då för urmänniskan gav tid att utveckla kunskaper som tagit oss hit är det idag detsamma, det frigör resurser till annat skapande. Vår konsumtion är nämligen inte statisk - vi kunde inte efterfråga PCs och Laptops innan de fanns, och för att de skulle finnas krävdes det ju att möjligheter för dess tillblivande blivit till.
Återigen således:
Därmed tror jag att det hela är sagt.
Kreativ förstörelse
I föregående inlägg sade jag att jag skulle skriva om kreativ förstörelse. Låter hemskt, att kapitalism skulle ha med förstörelse att göra. Det har den. Men det är inte hemskt. Tvärtom. Den förstörelsen är ju kreativ. Skulle det bara vara frågan förstörelse, utan kreativitet, ja då vore det hemskt. Sådan typ av ekonomi finns också, nämligen kapitalismens antagonist som leder till just enbart förstörelse. Jo, du tänker rätt – planekonomi heter det.
Handel
Låt oss börja med handel. Det vet vi ju vad det innebär i dess enkelhet - att byta värde mot värde. Kapitalism handlar om handel. Det gör inte planekonomi - det sägs ju i själva begreppet. Sen att planekonomierna också begagnat sig av pengar som ett värde är en trivilaitet i sammanhanget. Handel är mer fundamentalt mänsklig än vi vill tro.
"Människan konkurrerade för ca 30 000-40 000 år sedan om samma mat och områden med neanderthalaren, som var större och fysiskt starkare och kanske en bättre jägare. Egentligen borde neandertalarna trängt undan Homo sapiens. Men det blev tvärtom, och det finns forskare som hävdar att det berodde på att neanderthalrna aldrig upptäckte arbetsfördelningens och handelns fördelar. Handel är alltså kanske inte bara anledningen till att vi lever gott, utan även till att vi lever över huvud taget."
Arbetsdelning
Man kan ju enkelt tänka sig att en uppdelning i de första grupperna av människor leder till specialisering och utveckling. Om de som är bra på jaga får ägna sig åt det så får de också tid att utveckla jakten, andra får samma tid annan utveckling. Jägarna kan sedan byta sitt byte mot andra saker som de inte är bra på och tvärtom. Olika samhällen kan sedan göra likadant med andra samhällen. Alltså - man tar med sig det man kan producera och byter mot sådant som man inte är lika bra på att producera. Dessutom - detta är lika fundamentalt enskilda individer emellan som vid ett utbyte globalt. Detta är kärnan.
Om inte specialisering hade skett hade alla i gruppen gjort allting varmed alla lär sig samma sak, om och om igen. Inget nytt. Ingen utveckling.
"Poängen med arbetsdelning är alltså att vi kan dra nytta av enorma mängder kunskap som andra människor har och som vi aldrig kommer att tillägna oss."
Naturhushållning är således en dålig idé.
Frivillighet
För att denna arbetsdelning skall fungera förutsätter den frivillighet, alltså att individer själva "kontrollerar sitt arbete och sin egendom och väljer att byta resultatet mot andras egendom och arbete." Individer byter värden med varandra för att man känner att man tjänar på det - får mer än man ger bort. Dock, båda tjänar. Om inte så skulle man inte bytt.
Fram till kapitalismens genombrott fanns det inget som hette privat egendom eller fri handel. Det fanns heller inget välstånd således - det fanns ju ingen frihet vari det kunde skapas. De som då levde i lyx och flärd hade en levnadsstandard de lätt skulle byta mot vår idag. Några korta fakta bara för en liten hint:
* "I en enda svältkatastrof 1895-97 dog var nästan var femtonde svensk och det finns uppgifter om kannibalism."
* Gammalt fattigdomsbegrepp: "Om man hade råd köpa dagsbehovet av bröd var man inte fattig."
* "Under 1700-talet fick fransmännen och engelsmännen i sig färre kalorier än genomsnittet i den region som är mest plågad av undernäring i dag - Afrika söder om Sahara."
* "1870 var Sverige fattigare än Kongo är idag."
* Etc etc etc etc
Frihet och konkurrens
Frihet är således en ny idé. Och denna idé är vad som lyfte oss ur allt elände och som är orsaken till allt vår välstånd. Välstånd skapat av människan.
Den industriella revolution började i England - textilindustrin - då det där fanns ett utbrett lokalt självstyre som tillät möjligheterna till utveckling. Att jämföra med det europeiska fastlandet där exempelvis hantverkare i städerna kunde ge sig ut på landet och förstöra folks vävstolar.
Frihet är alltså A och O. Eftersom det inte är "arbetet som är den verkliga resursen - det är den som arbetar och hennes kunskap och förmåga."
Kunskap och förmåga. Det är den fria individen som bär utvecklingen framåt. Den initiativrike. Entreprenören. Kalla det vad du vill. Det är fakta.
Således är det så att lika lite som "arbetet är den verkliga resursen", lika lite är ett företag i sig en resurs om inte friheten finns. Du som individ söker ju dig till den individ som ger dig bäst värde - bästa produkt till bästa pris. Således kommer också pengar att gå till de företag som tillhandahåller de bästa produkterna till det bästa priset. Utbud och efterfrågan kallas det och detta kräver frihet till konkurrens för att just släppa loss människans hela kunskap och förmåga.
Konkurrens är inte något ont. Det är nödvändigt. Vår efterfrågan avgör vart pengarna går och de vars kunskap och förmåga möter upp detta är också dem som suger åt sig pengarna tills en ny konkurrent kommer på marknaden. Det må sedan vara frågan om en utveckling av en befintlig produkt eller tillkomsten av något nytt och bättre. Företaget Facit med sina skrivmaskiner och räkneapparater försvann ju som sagt helt för de inte anpassade sig till den nya marknaden där datorerna gjorde entré. Att Facits alla anställda efter det sedan aldrig mer skulle få något jobb är ju bara dumt att anta då det tillkommit nya företag - anpassade till marknaden - om kunnat efterfråga deras tjänster.
Förstörelse
I detta perspektivet är det således ganska lätt att se det vansinniga i kravet på statlig involvering i SAAB. Av flera skäl. Det ställer konkurrens på ända, dels för den belönar oförtjänst och straffar förtjänst, dels för att den därmed också belönar stagnation och bestraffar kunskap och förmåga. Det är slöseri med skattepengar på något som inte efterfrågas. Statlig inblandning är således inget att önska, således är planekonomi också en dödsdom för en fungerande ekonomi.
SAABs hopp står således till privata aktörer. Det är i en sådan aktion som nya idéer och förmågor kan förändra och utveckla, det är personer med dylika inititativ som har och visionerna att förändra, det är även de som tar riskerna. Hade de inom SAAB haft rätt visioner och idéer hade SAAB aldrig varit där de är.
Kreativ förstörelse
Vad jag vill komma fram till är att detta med att lägga ner ett företag eller omstrukturera ett företag är ingen katastrof eller något ont. Om ett bolag inte fungerar är det enda rätta att ta ut pengarna därifrån och investera dem någon annanstans med framtid - detta är en förbättring!
Kreativ förstörelse handlar i korthet om en ständigt pågående positiv förändring inifrån i den ekonomiska strukturen, det gamla förstörs för att hela tiden ge plats åt något nytt och bättre. Detta är vad hela vårat välstånd vilar på.
”Detta är kapitalismens hemlighet, det är detta som är orsaken till dess oöverträffade förmåga att skapa välstånd, och det är detta som gör den så avskydd.”
Rätt märklig egentligen denna avsky. Vore det inte för denna hemlighet skulle jag inte sitta här och skriva detta inlägg på en bärbar dator, ja ingen dator alls, och kunna lägga ut det på internet för allmän beskådan….
Det handlar alltså om att ta pengarna och flytta dem till något annat och bättre.
”En del av denna ständiga förbättring är att vi kan göra samma sak med mindre insats. Om metoderna blir fiffigare och maskinerna bättre kan vi producera en bil eller en bostad snabbare, till lägre kostnad och med färre inblandade arbetare än vi gjorde tidigare. Priserna sjunker, och de som utvecklar dessa metoder kommer att dra till sig kunderna och därför tjäna mer.”
För 150 år sedan arbetad 80 % av svenskarna i jordbruk och sidonäringar. Idag är det 3%. Har då 77% blivit arbetslösa? Nej. Frigörelsen av arbetare – när effektiva metoder tillkommit som effektiviserat jordbruket med ökad produktion, ökad livsmedelstillgång och lägre priser därav – har lett till att andra områden kunnat utvecklats för att tillfredsställa andra behov, osv osv. Det tog en familj 1 800 timmar/år av slit för att få ihop behovet av livsmedel, till skillnad från idag - kapitalismen vare tack - 260 timmar/år etc etc.
Effektivisering har betydelse även för den enskilde. ”Den kreativa förstörelsen är ett sätt att producera tid. Så blir vi rika: vi arbetar mindre för att få samma sak. Tänk på ditt eget liv. Om du går från att använda 100% av din lön till boende, mat och dryck, till att plötsligt bara behöva använda 50 % av lönen till detta, så har du plötsligt blivit rikare.” Du kan då efterfråga sådant som kläder, restaurangbesök, sjukvård etc etc.
What is real - vad är real?
Detta är således en ökning av din lön – reallöneökning. Om du tjänar 1.000 kr mer än föregående år men allt annat ökat i pris i samma utsträckning har din reallön ökat med exakt 0%.
Vilket är då värdet i sig är med de fackliga förhandlingarna? Är det i dessa förhandlingar som det viktiga för vårat lönekuverts innehåll avgörs, eller är det vad som de facto sker på arbetsplatsen som sådan och i de investeringsbeslut som företagen tar - vad tror du själv?
"Det är effektivare organisation och bättre produktion som ökar produktiviteten och sänker priserna på det vi vill köpa. Det gör att den konflikt som ständigt utmålas mellan arbetare och arbetsgivare egentligen är fiktiv [fet stil min anm.]. Inte för vi inte vill ha mer pengar från våra arbetsgivare än de vill ge oss - självklart är det så - utan för att även deras vinster kommer oss till godo. De används till största del för att investera i denna eller andra verksamheter. För de pengarna köper de bättre maskiner eller finansierar effektivare produktions- och distributionssystem. Det gör att priserna på varor och tjänster i ekonomin sjunker, och följaktligen att våra reallöner ökar."
Utmaning
"Den kreativa förstörelsen utmanar alltid de etablerade intressena, det är därför det är så ovanligt att den tillåts verka fritt."
Tyvärr förhåller det sig just så. Tyvärr är det därför som reallöneutveckling hålls tillbaka. Det sker genom den mängd av hinder som finns vilka just bevaka de etablerade intressena. Skatter, regleringar, LAS, kollektivavtal.... för vad gör väl allt det för frivilligheten och friheten?
Det är därför en planekonomi aldrig kan lyckas - den är ju i sig bara ett uttryck för ett etablerat intresse över människors huvud! Det är därför också en s.k. blandekonomi inte fungerar annan än som ett minsta möjliga gruskorn i motorn - motorn fungerar, ibland ganska väl också, men de fungerar inte optimalt och det är människorna i de samhällena som får sina möjligheter omskurna när det extra tillägget i lönekuvertet raskt äts upp av höjda priser.
Plant eller blandat eller fritt är vad vi har att välja på, vi väljer därmed också konsekvenserna.
Plant eller blandat eller fritt avgör i vilken grad vi väljer förtörelse, från förstörelse genom att förinta friheten och frivilligheten till förstörelse genom ge kreativiteten fritt utrymme.
Låt mig stanna till vid ordet kreativitets betydelse, så här säger wikipedia: "Ordet kreativitet kommer från latinets "creare", vilket betyder att skapa eller frambringa."
Att utmana de etablerade intressena kan få oanade positiva effekter.
"Taiwan var ett av de första u-länderna som bejakade äganderätt, småföretagande och handel. Det var också ett av de första u-länderna som blev rikt. Bara tio år efter inledningen av reformerna på 1960-talet hade antalet företag tredubblats och fattigdomen halverats."
Dess ekonomi hade "överträffat alla drömmar, genom att ständigt lägga ned det gamla och satsa på det nya. Mellan 1960 och 1990 ökade landets utrikeshandel 400-falt och inkomsterna nästa tiodubblades."
Intressant är att landets "ekonomiministerium tillhandahåller en lista med 'Births and Deaths of Companies in Taiwan', som stolt visar upp hur mycket som läggs ned och hur mycket som skapas nytt. Och det faktum att nya företag med hög produktivitet slår ut gamla företag med låg produktivitet svarar för ungefär hälften av de tekniska framstegen i många taiwanesiska branscher."
Som jag då redan var inne på i tidigare inlägg - Arbetslöshet - försvinner inte jobb bara för att något läggs ned, det är en falsk slutsats. Några siffror finns i det inlägget.
Effktivisering är inget hot. Liksom specialiseringen då för urmänniskan gav tid att utveckla kunskaper som tagit oss hit är det idag detsamma, det frigör resurser till annat skapande. Vår konsumtion är nämligen inte statisk - vi kunde inte efterfråga PCs och Laptops innan de fanns, och för att de skulle finnas krävdes det ju att möjligheter för dess tillblivande blivit till.
Återigen således:
"Det är inte arbetet som är den verkliga resursen - det är den som arbetar och hennes kunskap och förmåga. Om vi med mindre användning av människors tid kan skapa mer, så frigörs den verkliga resursen - förnuftet och arbetsförmåga - till att lösa nya problem och skapa nya varor och tjänster."
Därmed tror jag att det hela är sagt.
tisdag 4 augusti 2009
Det var en gång..
...en person som blev väldigt orättvist behandlad. Eller?
Denna lilla berättelse jag nu ämnar berätta skulle kunna vara hämtad direkt ur verkligheten. Kanske det är någon som känner igen sig. Jag skriver nu rätt av så hav förståelse för det.
Tänk dig ett företag, vilket som helst, där det på en av avdelningarna arbetar en mängd olika människor. Unga och gamla. Män och kvinnor. Några utan utbildning och andra som har högre utbildning. Vi har några som lär sig fort, andra som inte. Vi har några som tar initiativ, andra inte. Vi har dem som alltid ställer upp, andra som inte gör det lika ofta. Osv.
Tänk då att en av dessa personer, låt det vara en kvinna, har hyfsat god utbildning, hon lär sig fort, hon visar framfötterna och utvecklar avdelningens dagliga arbete med nya rutiner och verktyg. Hon är också snabb, är alltid först klar med dagens skörd av arbete varför hon också hjälper andra som inte hinner klart. Hon skulle kunna strunta i det eftersom hon inte får mer betalt för det, men hon gillar att arbeta och gör det väl. Hon är alltid närvarande, är aldrig hemma. Hon gör ett gott jobb, ja, mer därtill och hon är sådan att hon alltid vill göra ett gott jobb - göra rätt - utan att för den sakens skull söka bekräftelse eller dylikt. Att beröm och tacksamhet uteblivit, hennes insats till trots, berör henne inte. Hon trivs med det hon gör och det räcker gott, det är gott i sig.
Trots att hon nu - de facto - gör mer än alla andra hinner hon under dagarna med att ta lite pauser, utöver fikarasterna och lunchen. Då brukar hon ta sig en titt på dagens nyhetsflöde och annat hon finner intressant. Detta ger henne tillfredsställelse då det är en del av hennes liv.
På företaget finns också en policy som medger detta så länge som inte arbetet blir lidande. Hennes arbete har inte blivit, är inte bör inte bli lidande - hon gör ju trots allt mer än alla andra.
Dock, efter en tid börjar det så sakteliga underrättas för avdelningens chef att hon tar sig tid att läsa nyheter och annat. Alltså, det är inget som uppskattas av några av hennes kollegor.
Det leder så till en reprimand baserat på att det finns mer jobb att göra även om man är färdig med sin hög. Det finns inget eget arbete, utan endast avdelningens arbete.
Personen blir först konfunderad över vad som händer eftersom hon ju gör mest, hon gör sitt och andras uppgifter. Personen blir sedan besviken och arg eftersom hon nu faktiskt får kritik för att inte göra sådant som hon faktiskt gör mest av alla på avdelningen - hjälper andra! Hon blir nu också, för första gången, riktigt arg och besviken för att inte få den uppskattning hon faktiskt förtjänar - allt hon gjort, allt hon gör och allt hon skulle kunna göra bortses totalt ifrån.
Besvikelsen och ilskan rinner så till sist ut i uppgivenhet och all motivation hon tidigare känt är som bortblåst. Hon finner ingen mening med allt hon gör och gjort. Hon skär ner på i stort sett alla sina pauser - det policytillåtna som nu icke är tillåtet - och med det upphör också hennes arbetstempo. Hon gör det hon ska, hjälper till också även om inte i samma utsträckning som tidigare. Hon gör fortfarande ett bra jobb, men ändock ett sämre. Det goda jobbet till trots är hennes tillfredsställelse och motivation borta.
Det kommer bara vara en tidsfråga innan hon kommer att ha avslutat sin anställning där till förmån för någon som förstår att uppskatta och värdera henne.
Vad är det frågan om?
Tänk vilket vansinne. Vilket slöseri och vilket utnyttjande. Hur kommer det sig att man jagar den bästa utan att se efter vad det är som gör att det finns arbetsuppgifter kvar - trots att bördan är delad lika. Om den gemensamma bördan är målet torde ju det rimligtvis vara så att belöning borde ske efter åtagande och resultat. Här straffas de duktiga och de sämre belönas - även om det inte är avsikten så är det kontentan. Varför inte se vad som krävs för att de som inte hinner skall hinna. Kanske de behöver utbildning eller kanske de är fel personer för jobbet?
Om målet är avdelningens resultat måste man ju sträva efter att avdelningen besitter den bästa kompetensen för att uppnå det - på rätt sätt. Det kan väl aldrig vara rätt sätt att vissa gör två personers arbete medan andra gör en halv persons arbete och de får samma belöning? Det kan väl aldrig vara rätt att den som gör mest - och ändå hinner göra annat, fullt i enlighet med policy - skall avkrävas mer insats, utan belöning, när de som inte gör samma insats uppbär samma belöning?
Nej, bort det!
Vad vi ser här är ett praktexempel på den devis jag så ofta tjatar om 'Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov'. De bästa sliter ihjäl sig utan förtjänst för de sämres oförtjänst.
Följden blir sådan här med det system vi har där arbetsmarknaden är totalt orörlig, det går inte att komma in och det går inte för arbetsgivaren att lyfta ut dem som borde lyftas ut. Här ser vi hur LAS är en värdelös skapelse.
Vidare ser vi också kollektivavtalens gissel i sammanhanget - där facken förhandlar nästan uteslutande om gruppen och individen sätts åt sidan. Skulle kvinnan i exemplet ovan fått det hon förtjänat, och andra i förhållande till det, ja, då skulle rättvisekravets lov sjungas och strejken stå för dörren.
Företag löper också att bli lika orörliga som arbetsmarknaden. För på företagen finns det dem som blir kvar - trots att de skulle behöva göra något annat, de borde inte vara kvar, vissa borde inte få vara kvar - invaggade i falsk trygghet lagd av kollektivavtal, dessa behöva ej slita ihjäl sig, det finns det andra som gör åt dem. På företagen finns det också dem vilka skulle vilja göra mer men som inte finner det vara värt det - det belönas ju ej, dessa kanske skulle vilja byta arbete men på andra företag är verkligheten densamma.
Jag är medveten jag här målat upp en mycket mörk bild. Det ser inte nödvändigtvis ut precis så här men det finns där, denna bild är de rök som avslöjar att det brinner en eld.
Sverige är så inbäddat i trygghetsskyddsnät att det som näten var tänk att skydda oss för istället skapat ett samhälle som är värre än dess utgångspunkt då vi finner oss vara intrasslade på gränsen till stillastående.
Slår mig nu att ett liknande exempel, och betydligt bättre och tydligare sådant finns som jag starkt rekommenderar att läsa. Det är ett utdrag ur den bästa bok jag någonsin läst. Klicka här!
Denna lilla berättelse jag nu ämnar berätta skulle kunna vara hämtad direkt ur verkligheten. Kanske det är någon som känner igen sig. Jag skriver nu rätt av så hav förståelse för det.
Tänk dig ett företag, vilket som helst, där det på en av avdelningarna arbetar en mängd olika människor. Unga och gamla. Män och kvinnor. Några utan utbildning och andra som har högre utbildning. Vi har några som lär sig fort, andra som inte. Vi har några som tar initiativ, andra inte. Vi har dem som alltid ställer upp, andra som inte gör det lika ofta. Osv.
Tänk då att en av dessa personer, låt det vara en kvinna, har hyfsat god utbildning, hon lär sig fort, hon visar framfötterna och utvecklar avdelningens dagliga arbete med nya rutiner och verktyg. Hon är också snabb, är alltid först klar med dagens skörd av arbete varför hon också hjälper andra som inte hinner klart. Hon skulle kunna strunta i det eftersom hon inte får mer betalt för det, men hon gillar att arbeta och gör det väl. Hon är alltid närvarande, är aldrig hemma. Hon gör ett gott jobb, ja, mer därtill och hon är sådan att hon alltid vill göra ett gott jobb - göra rätt - utan att för den sakens skull söka bekräftelse eller dylikt. Att beröm och tacksamhet uteblivit, hennes insats till trots, berör henne inte. Hon trivs med det hon gör och det räcker gott, det är gott i sig.
Trots att hon nu - de facto - gör mer än alla andra hinner hon under dagarna med att ta lite pauser, utöver fikarasterna och lunchen. Då brukar hon ta sig en titt på dagens nyhetsflöde och annat hon finner intressant. Detta ger henne tillfredsställelse då det är en del av hennes liv.
På företaget finns också en policy som medger detta så länge som inte arbetet blir lidande. Hennes arbete har inte blivit, är inte bör inte bli lidande - hon gör ju trots allt mer än alla andra.
Dock, efter en tid börjar det så sakteliga underrättas för avdelningens chef att hon tar sig tid att läsa nyheter och annat. Alltså, det är inget som uppskattas av några av hennes kollegor.
Det leder så till en reprimand baserat på att det finns mer jobb att göra även om man är färdig med sin hög. Det finns inget eget arbete, utan endast avdelningens arbete.
Personen blir först konfunderad över vad som händer eftersom hon ju gör mest, hon gör sitt och andras uppgifter. Personen blir sedan besviken och arg eftersom hon nu faktiskt får kritik för att inte göra sådant som hon faktiskt gör mest av alla på avdelningen - hjälper andra! Hon blir nu också, för första gången, riktigt arg och besviken för att inte få den uppskattning hon faktiskt förtjänar - allt hon gjort, allt hon gör och allt hon skulle kunna göra bortses totalt ifrån.
Besvikelsen och ilskan rinner så till sist ut i uppgivenhet och all motivation hon tidigare känt är som bortblåst. Hon finner ingen mening med allt hon gör och gjort. Hon skär ner på i stort sett alla sina pauser - det policytillåtna som nu icke är tillåtet - och med det upphör också hennes arbetstempo. Hon gör det hon ska, hjälper till också även om inte i samma utsträckning som tidigare. Hon gör fortfarande ett bra jobb, men ändock ett sämre. Det goda jobbet till trots är hennes tillfredsställelse och motivation borta.
Det kommer bara vara en tidsfråga innan hon kommer att ha avslutat sin anställning där till förmån för någon som förstår att uppskatta och värdera henne.
Vad är det frågan om?
Tänk vilket vansinne. Vilket slöseri och vilket utnyttjande. Hur kommer det sig att man jagar den bästa utan att se efter vad det är som gör att det finns arbetsuppgifter kvar - trots att bördan är delad lika. Om den gemensamma bördan är målet torde ju det rimligtvis vara så att belöning borde ske efter åtagande och resultat. Här straffas de duktiga och de sämre belönas - även om det inte är avsikten så är det kontentan. Varför inte se vad som krävs för att de som inte hinner skall hinna. Kanske de behöver utbildning eller kanske de är fel personer för jobbet?
Om målet är avdelningens resultat måste man ju sträva efter att avdelningen besitter den bästa kompetensen för att uppnå det - på rätt sätt. Det kan väl aldrig vara rätt sätt att vissa gör två personers arbete medan andra gör en halv persons arbete och de får samma belöning? Det kan väl aldrig vara rätt att den som gör mest - och ändå hinner göra annat, fullt i enlighet med policy - skall avkrävas mer insats, utan belöning, när de som inte gör samma insats uppbär samma belöning?
Nej, bort det!
Vad vi ser här är ett praktexempel på den devis jag så ofta tjatar om 'Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov'. De bästa sliter ihjäl sig utan förtjänst för de sämres oförtjänst.
Följden blir sådan här med det system vi har där arbetsmarknaden är totalt orörlig, det går inte att komma in och det går inte för arbetsgivaren att lyfta ut dem som borde lyftas ut. Här ser vi hur LAS är en värdelös skapelse.
Vidare ser vi också kollektivavtalens gissel i sammanhanget - där facken förhandlar nästan uteslutande om gruppen och individen sätts åt sidan. Skulle kvinnan i exemplet ovan fått det hon förtjänat, och andra i förhållande till det, ja, då skulle rättvisekravets lov sjungas och strejken stå för dörren.
Företag löper också att bli lika orörliga som arbetsmarknaden. För på företagen finns det dem som blir kvar - trots att de skulle behöva göra något annat, de borde inte vara kvar, vissa borde inte få vara kvar - invaggade i falsk trygghet lagd av kollektivavtal, dessa behöva ej slita ihjäl sig, det finns det andra som gör åt dem. På företagen finns det också dem vilka skulle vilja göra mer men som inte finner det vara värt det - det belönas ju ej, dessa kanske skulle vilja byta arbete men på andra företag är verkligheten densamma.
Jag är medveten jag här målat upp en mycket mörk bild. Det ser inte nödvändigtvis ut precis så här men det finns där, denna bild är de rök som avslöjar att det brinner en eld.
Sverige är så inbäddat i trygghetsskyddsnät att det som näten var tänk att skydda oss för istället skapat ett samhälle som är värre än dess utgångspunkt då vi finner oss vara intrasslade på gränsen till stillastående.
Slår mig nu att ett liknande exempel, och betydligt bättre och tydligare sådant finns som jag starkt rekommenderar att läsa. Det är ett utdrag ur den bästa bok jag någonsin läst. Klicka här!
Fattigdomsserien, igen
Ingerös inlägg idag om Expressens fattigdomsserie igen och lyfter på sitt vanliga enkla träffasäkra sätt fram det jag också vill lyfta fram. Jag är nog säkert inte i närheten av Johans enkelhet och träffsäkerhet dock. Finns ytterliga ett inlägg av honom att läsa.
Sån tur då att man kan länka då! : )
Johans inledning i det senaste inlägget, "Ja, jag vet att jag lovade att sista ordet för min del nu blivit sagt om Expressens fattigdomserie. Men jag har faktiskt ytterligare en tankegång som måste få komma ut, och det är er läsares fel", torde vara nog för att locka er vidare att läsa.
Gör det! Läs! Läs båda inläggen. Eller, ta det för en vana att titta in i Ingerös blogg. Dagligen.
Sån tur då att man kan länka då! : )
Johans inledning i det senaste inlägget, "Ja, jag vet att jag lovade att sista ordet för min del nu blivit sagt om Expressens fattigdomserie. Men jag har faktiskt ytterligare en tankegång som måste få komma ut, och det är er läsares fel", torde vara nog för att locka er vidare att läsa.
Gör det! Läs! Läs båda inläggen. Eller, ta det för en vana att titta in i Ingerös blogg. Dagligen.
måndag 3 augusti 2009
Bakvänt rättsväsende
Blev påmind idag av inlägg hos Dick Erixon om en artikel i NA jag läste och som jag kraftigt reagerade på.
Läs artikeln.
Dick säger:
Hur tänker du?
Själv blir jag såväl upprörd som förbannad.
Läs artikeln.
Dick säger:
"Ja, vi får se om den vidriga kriminologiska dogmen om att det är synd om kriminella fortfarande härskar i vårt land, och att de ska skyddas till varje pris. Allt medan laglydigt folk bara ska ta skiten, eller om de försvarar sig, räkna med att bli bestraffade av staten."
Hur tänker du?
Själv blir jag såväl upprörd som förbannad.
Arbetslöshet
Kommer senare att återkomma med ett inlägg om "Kreativ förstörelse" och tänker här inför det redovisa några intressanta siffror. Siffror som har med den värld som "den girige kapitalisten" är med och skapar, tanken om en värld av arbetslösa massor, offer för teknikens/effektiviserings utveckling vilket enbart gynna "den girige kapitalisten" och dennes fete bankkonto.
Johan Norberg (bok) har redovisa några böcker och essäer vilka förutsett en värld med ökad arbetslöshet - arbetstillfällenas upphörande typ. Landet som siffrorna nedan avser är givetvis "kapitalismens ondskefulla pärla" USA:
År / (Litteratur) / Antal jobb som skapats i netto sedan dess
Jag anar en invändning redan som heter i) "Lågavlönejobb" och ii) "fler jobb".
i) "Bara 1,8 procent av amerikanerna arbetar för minimilön, och mer än hälften av dem är yngre än 25 år. Det är alltså främst studenter smo får in foten på arbetsmarknaden för första gången, och sedan snabbt avancerar."
ii) "Det är riktigt att en del amerikaner har mer än ett jobb, 5,3 procent av de arbetande närmare bestämt. Men gissningarna om vilka de är och varför de har det är långt ifrån verkligheten./-/När man studerar statistiken visar det sig att sannolikheten att någon har flera jobb ökar ju högre utbildning de har. Sannolikheten är minst för dem som inte har high schoolutbildning och störst för dem som doktorerat. Den typiska dubbelarbetren är alltså inte en ensamstående mor som måste betala räkningarna, utan en lärare som ger extra kurser."
Johan Norberg (bok) har redovisa några böcker och essäer vilka förutsett en värld med ökad arbetslöshet - arbetstillfällenas upphörande typ. Landet som siffrorna nedan avser är givetvis "kapitalismens ondskefulla pärla" USA:
År / (Litteratur) / Antal jobb som skapats i netto sedan dess
- 1998 / (Pat Buchanan: The great betrayal; John Gray: False Dawn) / + 13 miljoner
- 1997 / (Göran Rosenberg: I vårt lönearbetes svett) / + 15 miljoner
- 1996 / (Hans-Peter Martin & Harald Schuman: Globaliseringsfällan) / + 18 miljoner
- 1995 / (Jeremy Rifkin: The end of work) / + 19 miljoner
- 1994 / (Stanley Aronowitz & William DiFazio: The jobless future) / + 21 miljoner
- 1962 / (The American Foundations on Automation and Unemplyment) / + 77 miljoner
Jag anar en invändning redan som heter i) "Lågavlönejobb" och ii) "fler jobb".
i) "Bara 1,8 procent av amerikanerna arbetar för minimilön, och mer än hälften av dem är yngre än 25 år. Det är alltså främst studenter smo får in foten på arbetsmarknaden för första gången, och sedan snabbt avancerar."
ii) "Det är riktigt att en del amerikaner har mer än ett jobb, 5,3 procent av de arbetande närmare bestämt. Men gissningarna om vilka de är och varför de har det är långt ifrån verkligheten./-/När man studerar statistiken visar det sig att sannolikheten att någon har flera jobb ökar ju högre utbildning de har. Sannolikheten är minst för dem som inte har high schoolutbildning och störst för dem som doktorerat. Den typiska dubbelarbetren är alltså inte en ensamstående mor som måste betala räkningarna, utan en lärare som ger extra kurser."
Fattigdomsserien
Serie. Såpa. Ja, något sånt. Antydde ju som sagt i mitt tidigare inlägg om Fattigdom, att "somethings rotten in the articles of Expressen".
Måste därför härmed upplysa om inlägg av Johan Ingerö som på sitt personliga och alltid givande sätt skickar en känga - inte mot fattiga och fattigdom - utan mot ovan nämnda artikelserie. Att han inte gillar den är uppenbar efter dessa hans ord till Expressens chefsredaktör:
Läs gärna för hela behållningen hela Johans inlägg.
Måste därför härmed upplysa om inlägg av Johan Ingerö som på sitt personliga och alltid givande sätt skickar en känga - inte mot fattiga och fattigdom - utan mot ovan nämnda artikelserie. Att han inte gillar den är uppenbar efter dessa hans ord till Expressens chefsredaktör:
"Men det råkar förhålla sig så här, din eländiga brännvinspublicist, att det visst finns fattiga människor i Sverige. Expressen har inte orkat rapportera om dem, men de finns där:"
Läs gärna för hela behållningen hela Johans inlägg.
söndag 2 augusti 2009
V-ärstingar
Malmö.
Staden som - Ilmar Reepalu vare tack - lämnar en unken smak i munnen hyckleri och antidemoktraiskt och rasististkt vansinne i och med omständigheterna kring den där tennismatchen ni minns.
Staden som också lämnar övrigt att önska vad gäller lyckosam intregrationspolitik och samhällsfientliga krafter. Staden här blir dock begränsat till Rosengård där man väljer bränna saker för att sedan utsätta anländande polis och brandkår för fara. En dag går det över styr, en dag dör någon oskyldig - polis eller brandman alltså. En dag får de också nog och låter kanske låta bli rycka ut dit - av förståeliga skäl - när någonting riktigt inträffat. Kanske det då är någon av dessa ligisters nära och kära som faller offer i de konsekvenser de skapat?
Nå, det var inte om detta jag skulle skriva eller jo, i och för sig. Läste just inlägg av Dick Erixon - med andlening av inlägg i Sydsvenskan (läs. läs.) att vänsterextrema grupper nu knyter kontakter i staden. Läs artikeln och inlägget även om jag redan tror ni fattar sammanhanget. Dick avslutar om dessa ondskefulla grupper med orden:
Det är rätt ofattbart saker och ting som hänt, händer och kommer att hända. Eller nej förresten. Vi har ju valt detta, vi är medskyldiga. Vi har valt att det skall gå så här långt. Vi har valt att låta dem som kommit hit att hamna i bidragsberoende istället för att ha ett samhälle som ger individer reella möjligheter att leva sina egna liv och utvecklas.
Vad är det för värde i skyddsnät och de inte hjälper dem som faller när de istället, i själva verket, är så många att de trasslar in människor i dem vilka inte kunna komma loss.
Dessa vänsterextrema krafter är en ytterlighet på skalan. De ser inte dig. De ser inte klart alls. De vilja undanröja demokratin och avskaffa den fria ekonomin. Det samhälle som idag stapplar skulle med dem falla död ner. För deras läror har inte med fria individer att förskaffa och därmed är de dödens företrädare. Hur länge skall vi då vänta innan vi sätter ned foten och säger att nu är det nog?
Staden som - Ilmar Reepalu vare tack - lämnar en unken smak i munnen hyckleri och antidemoktraiskt och rasististkt vansinne i och med omständigheterna kring den där tennismatchen ni minns.
Staden som också lämnar övrigt att önska vad gäller lyckosam intregrationspolitik och samhällsfientliga krafter. Staden här blir dock begränsat till Rosengård där man väljer bränna saker för att sedan utsätta anländande polis och brandkår för fara. En dag går det över styr, en dag dör någon oskyldig - polis eller brandman alltså. En dag får de också nog och låter kanske låta bli rycka ut dit - av förståeliga skäl - när någonting riktigt inträffat. Kanske det då är någon av dessa ligisters nära och kära som faller offer i de konsekvenser de skapat?
Nå, det var inte om detta jag skulle skriva eller jo, i och för sig. Läste just inlägg av Dick Erixon - med andlening av inlägg i Sydsvenskan (läs. läs.) att vänsterextrema grupper nu knyter kontakter i staden. Läs artikeln och inlägget även om jag redan tror ni fattar sammanhanget. Dick avslutar om dessa ondskefulla grupper med orden:
"De här vänsterextremisterna är ett hot mot det demokratiska samhället och de borde behandlas därefter."
Det är rätt ofattbart saker och ting som hänt, händer och kommer att hända. Eller nej förresten. Vi har ju valt detta, vi är medskyldiga. Vi har valt att det skall gå så här långt. Vi har valt att låta dem som kommit hit att hamna i bidragsberoende istället för att ha ett samhälle som ger individer reella möjligheter att leva sina egna liv och utvecklas.
Vad är det för värde i skyddsnät och de inte hjälper dem som faller när de istället, i själva verket, är så många att de trasslar in människor i dem vilka inte kunna komma loss.
Dessa vänsterextrema krafter är en ytterlighet på skalan. De ser inte dig. De ser inte klart alls. De vilja undanröja demokratin och avskaffa den fria ekonomin. Det samhälle som idag stapplar skulle med dem falla död ner. För deras läror har inte med fria individer att förskaffa och därmed är de dödens företrädare. Hur länge skall vi då vänta innan vi sätter ned foten och säger att nu är det nog?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
