Vad jag dock saknar är vad som skulle vara istället.
För som det är talar man om välfärdssamhälle vilket innebär att det finns välfärd men att fördelningen nu skulle vara skev. Som jag tidigare bloggat om så är det så att politiker inte skapar välfärd, de fördelar. Välfärdssamhället kommer således före fördelningen vilket är det som man bör kalla för välfärdsstat, inte välfärdssamhälle.
Lotta nämner Alva Myrdals kritik mot Tage Erlander, folkhemskritik folkhemsanhängare emellan. Åtminstone var inte, vad jag vet, Tage positiv till tvångssterilisering som Alva var...
Nå, vad jag vill komma till är att jag får en känsla av man vill lyfta fram och diskutera/kritsera välfärdsstatens utseende - inte dess vara. För mig är ju dess vara själva problemet.
I en artikel står om en familj som måste lägga barnbidraget på hyran. Kanske de inte har bostadsbidrag...? Bidrag, bidrag, bidrag.
Alla de pengar som staten konfiskerar - för utbetalning av bidrag - betalas ju nu av oss alla. De mesta kommer av alla de avgifter som finns på allting. Så om jag handlar något för 1.000:- åker 250:- in till statskassan, för att åka tillbaka sen - inte nödvändigtvis till mig. Jag fixar med det här men den som har det sämre ställt betalar lika mycket till staten av mindre pengar.
Kan det då finnas några vinnare egentligen på det? Nej. Jag klarar mig men de sämsta måste använda barnbidrag till att betala hyran (vars belopp 25% går till staten!)
Sverige hade alltså under 1950-talet lägre skatt än USA. Sverige var ett av de rikaste länderna i världen. Fram tills då hade den ekonomiska friheten lyft landet från total fattigdom från mitten av 1800-talet till rikedom - det som hade skapats var välfärd, Sverige var ett välfärdssamhälle.
Då övergav man den ekonomiska friheten för att föredela det skapade, välfärdsstaten blev urholkaren av välfärdssamhället. All den välfärd staten ville skapa genom fördelning gick sedan hårt åt den välfärd, den sanna välfärd, som människor i den fria ekonomin skapade.
Som Johan Norberg påpekar i intervjun jag har i ett inlägg så blev de med nödvändighet, för att inte helt lamslå den ekonomiska friheten, tvunget att införa de avgifter jag nämnt ovan.
Vet inte hur att runda av det här och vill göra det kort.
OK. Vad vill man ha istället? Hur kan man få en välfärdsstat att fungerar, över huvud, om det inkräktar på skapande av välfärd; om dem vilka behovet skall vara riktat till är dem vars penningpungar det konfiskeras mest ur; alltså om det skall vara avgifter på allt; om arbetsmarknaden är lika smidig som fryst sirap där LAS är den stora bromsklossen; att folk därmed har svårt komma ut i arbete och tjäna sitt levebröd; att av det levebröd man tjänar måste merparten gå till staten.
Så här behöver det inte vara. Montera hela den här skiten som uppenbarligen inte fungerar. Låt det bli lättare att anställa, lättare att få jobb, låt folk få ha kvar sin förtjänst. Mer än så, jobba för att riva ner alla tullar och subventioner så kommer konkurrensen att leda till lägre priser på mat, kläder ja allt. Låt folk få göra det dom är bäst på där det kan fungera bäst.
Ja, ni hajar tankegången. Låt mig avslutningsvis - innan jag tar kvällen - citera Milton Friedman:
"Historien är helt klar; man har hittills inte upptäckt något alternativt sätt att förbättra livet för mängder av människor, som är bättre än den produktiva verksamhet som utlöstes av fri företagsamhet."
En sak till. Det är ju ganska uppenbart vilka som företräder den ena synen och vilka som företräder den andra. Det är här skiljelinjen går - att välja ett samhälle av skatter och avgifter som går till bidrag vilka inte färmår hjälpa någon, eller välja ett samhälle där du själv får bli din egen lyckas smed och hjälte och rå över ditt liv. Vilken sida av skiljelinjen som ockuperar Rosenbad, ja, det är du medansvarig till. Frihet eller beroende - valet är ditt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar