Hoppar lite i alfabetet. Ner till Johan Ingerö i blogglistan. En bra start på blogginläggsläsningsdagen för att orka med de kvarstående ca 750 inläggen av de 1000+.
"Ingerö och kvinnorna"
I inlägget "Olofsson gör en Sahlin" visar Ingerö hur den enes dumhet istället för att undvikas av den som dumheten riktas emot istället övertas. Dumt. Sahlins urbota dumma svar på skälig kritik återaktualiserades som en form av ursäkt av Olofsson i annat sammanhang.
För ett par år sedan hettade det till i en riksdagsdebatt mellan Maud Olofsson och Mona Sahlin. Den utlösande faktorn var att Olofsson sa vad Reinfeldt, Björklund eller Hägglund inte vågat säga; Sahlin är sanslöst okunnig, inte minst i ekonomiska frågor.
Sahlin hade inget dräpande svar på detta. Det blev bara ett sårat pip om att anklagelsen skulle vara kopplad till hennes kön.
Därför är det helt obegripligt att Olofsson nu försöker spela samma spår. Det är "provocerande med en kvinnlig närings- och energiminister" säger hon.
Dumt är ordet.
I ett annat inlägg ställer Ingerö två andra kvinnor emot varandra, "Sarah Palin och Eva Franchell". Här handlar det om två böcker av nämnda damer han läst. Tar upp inlägget bara för hans sedvanligt härliga kommentarer.
Franchell, en av endast två ledarskribenter på Aftonbladet som jag alls bemödar mig att läsa, reducerar sig till Liza Marklunds nivå; en värld där gränsen mellan det dokumenterade och det påhittade svävar som en heliumbalong på ett barnkalas.
Till sist ett inlägg om Maria Wetterstrand, "Super Mario Wetterstrand", med anledning av att "Det råder Wetterstrandfeber i medierna just nu." Det förvånar Ingerö att "Wetterstrands siffror har gått upp sexton procentenheter - under några få veckor som kännetecknas av att Miljöpartiet inte stått i fokus" eftersom "Wetterstrand inte hållit några linjetal eller sagt något utöver det vanliga." Därav jämförelsen med Super Mario:
Wetterstrand gloria kan alltså bli sittande rätt länge, trots att hon inget gjort eller sagt för att förtjäna den. Det är som de där kraftstjärnorna i Mariospelen. De ger några ögonblicks osårbarhet och innebär en möjlighet för spelaren att rusa rakt på, väl medveten om att fienderna kommer att flyga som vantar.
Social liberalism = mähä
Ingerös inlägg "Socialliberalismens problem" säger han att "Socialliberalismen är inte någon bristvara, så som gamla tiders folkpartister bedrövat skriver" utan "tvärtom så att de socialliberala teserna blivit sanningar som numera även omhuldas av samtliga riksdagspartier utom Vänsterpartiet" varför synsättet är självklart "att den inte längre behövs som separat åsiktsströmning. Det är raka motsatsen till vad FP-vänstern (Birgitta Ohlsson, Staffan Werme, Gabriel Romanus etc) påstår." Konstaterat är då att "Folkpartiets ideologiska kärna har därmed blivit lika spännande som påståendet "Gräset är grönt och himlen är blå." Det som är självklart behöver som bekant inte sägas."
Ingerö skräder sedan inte heller vidare orden och jag kan ju inte annat än hålla med. Dock tycker jag att inlägget som sådant förtjänar att läsas i sin helhet varför jag inte citerar något mer.
Inför Ingerös nya (neo) yttrandeuppdrag
Så ett inlägg med några ord om yttrandefriheten - "Det är yttrandefriheten, dumbom" - på tal om vilken det skall bli intressant att se om det blir någon Ingeröeffekt, ja, jag tänker mig fler prenumeranter alltså. Har själv länge önskat prenumerera men det har liksom inte ekonomisk prio/möjlighet just nu, men med lite mer jobbskatteavdrag så! Inledningsvis tar Ingerö upp ett trassel med oegentligheter från en mäklarfirma vilka sedermera hotar personen ifråga med polisanmälan om denne inte drar tillbaka beviset på oegentligheterna. Man får alltså inte visa på att någon gjort något fel, det är fel.
Nå, till ett av Ingerös, får man förmoda, favoritområde här i livet - S-bloggar! Ingerö säger att i den portalen har yttrandefriheten sina klara och tydliga gränser. Det enda, får man anta att Ingerö tycker efter att ha följt hans blogg och debatt med S-bloggsföreträdare, som inte har gränser däri i dumheten. He he. Nå, så här säger då Ingerö:
Den som i likhet med mig brukar studera blogginläggen och de därpå följande debatterna på portalen S-bloggar är naturligtvis väl bekant med de många s-bloggarnas vana att stänga debatter så snart de håller på att förlora.
Som exempel nämner Ingerö en herr Bengt Silverstrand som "avvisar i princip alla invändningar med påståenden om att alla som inte tycker som han är "ute på djupt vatten", "fullständigt är ute och reser" eller "inte förstår vad det handlar om". När hans kritiker sedan överbevisar honom med konkreta fakta eller avslöjar någon svaghet i hans argumentation vägrar han som regel fortsätta debatten, varefter bloggposten stängs för ytterligare kommentarer." Moget...
Det kan man väl tycka och tänka vad man vill om, i och för sig, det är ju Bengts blogg. Eller? Nej, om man, som Ingerö gör, backar bandet visar denna djupa feghet på något mycket skrämmande:
Man kan naturligtvis skratta åt denne allt mer samtidsfrämmande riksdagspensionär och hans hysteriska utbrott. Men skrattet fastnar i halsen när man påminns om att bara tjugo år har gått sedan politiker som Silfverstrand kontrollerade såväl tv som radio i Sverige, och att bara fyrtio år gått sedan svenskar dömdes i domstol för att ha sänt popmusik i radio.
Jo, otäckt men sant så det förslår. Nu är dock tiderna andra och internet har vi mycket att tacka för vad gäller det fria ordets möjlighet att äntligen komma till sin fulla rätt! Detta är det bara för politiker att acceptera, skärpa till sig och inte bete sig som arma fegisar eller hycklare.
Politikerna har efterhand tvingats vänja sig vid att inte längre ha monopol på att tycka saker.
Till sist:
Sensmoralen här är att det trots tillfälliga motgångar blir bättre. De beskäftiga och uppfostrande inslagen från femtiotalets monopolmedier är otänkbara i dag. Där demokratins genombrott blev en garant för majoritetens intressen har den mediala revolutionen kommit att handla om minoritetens eller till och med inidividens rätt att höras och respekteras.
Varför:
Denna form av demokratisering illustrerar även varför vi alltid, alltid, alltid måste ställa oss på yttrandefrihetens sida. Den har helt enkelt ett egenvärde, oavsett vem som hotar den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar