Om frihet och trygghet

Ett "litet" inlägg om frihet och trygghet. Begrepp som vi, får jag förmoda, tar som för givna och som självklara här i Svea Rike. Men är de så givna och självklara? Att skriva något uttömmande om det här på ett kort och koncist sätt låter sig nu inte enkelt göras. Inlägget skall, pga av sin begränsning, ses mer som en löpande tankegång och kanske också som en tankeinjektion än som något uttömmande.

Frihet och trygghet

Frihet och/eller trygghet? Hör de inte ihop? Inte nödvändigtvis vill jag – och många med mig – påstå. Jag kommer nu att ta dessa två begrepp till sina ytterligheter. Det är intressant av den anledningen att det sätter perspektiv på vår egen tillvaro. Fråga dig sedan när du kommit till inläggs ände: Är jag fri? Är jag trygg? Bolla sedan vidare och fundera på varför och på vilket sätt.

Med frihet följer trygghet

Låt oss utgå nu ifrån Total frihet. DÅ är du fri att välja och leva som du vill. Du sätter själv upp dina mål i livet – ingen annan. Du har då också möjligheten/chansen att låta din personlighet utvecklas och komma till tals. Sammantaget torde detta vara den mest grundläggande tryggheten, vissheten om att du är fri att leva ditt liv som du själv behagar, att sträva efter dina mål och bygga ditt liv som du själv vill. Friheten är tryggheten att skapa din egen trygghet.

Så klart, beroende på omständigheter, har vi olika grundläggande möjligheter att utgå ifrån men chanserna är ändå lika då vi har samma regler och ramar att förhålla oss till . Friheten är densamma oavsett. Vi är alla är fria ifrån hinder, alltså, genom rätten, skyddade från andra individer men kanske främst ifrån överhet, dvs. stat och myndigheter. Den enes framgång är INTE den andres olycka. Något nollsummespel existerar INTE vad gäller ekonomi och någon skevhet inför lagen gäller INTE, vi är alla lika inför lagen och livet är öppet för alla.

Den grundläggande rättigheten är här, som jag ser det, rätten till sitt eget liv med allt vad det innebär. Mitt liv är okränkbart liksom alla andras. Jag är här fri att göra vad jag vill i förhållande till andra individer. Jag har rätt att handla, eller låta bli, med andra vare sig det gäller utbyte av varor, tjänster eller t.o.m. ett känsloliv och kärlek. Jag har rätt att sluta avtal, eller låta bli, med andra individer.

Rätten till sitt eget liv är att leva sitt liv för sin egen skull, inte för någon annans skull liksom alla andra har rätt att leva sina liv för deras egen skull. Beroende av något/någon är föremål för ett fritt val.

Sinnebilden för detta är nattväktarstaten. Där är friheten total och där finns möjligheten för rätt sorts trygghet där inget sker på någon annans bekostnad. Rättvisa och jämlikhet råder då vi är lika inför lagen.

Med trygghet följer inte nödvändigtvis frihet.

Det som brukar kallas för positiv frihet, att ha frihet till (jämfört med negativ frihet som ovan), är vid en närmare betraktelse tvivelaktig.

Låt oss börja med Svea Rike. Är vi fria? Är vi trygga? Det beror så klart på med vad vi jämför. Eller?

Om vi utgår ifrån det mest fundamentala att individen har rätt till sitt eget liv vilket innebär att individen har rätta att leva sitt liv som denne själv önskar är vi då fria? Nej.

Sverige är ju den positiva frihetens Mecca. Här är det inte rätten till sitt eget liv som är det fundamentala utan här är det mer än så. Här har man rätt till i stort sett allt. Man skall ha rätt till utbildning, bostad, sjukvård, arbete, inkomst etc etc. Ungefär så. Och undrar du kanske. Detta är ju självklart. Eller? Allt detta kostar ju nu, förstås, pengar. Så vem betalar? På vems bekostnad sker denna allas rättighet? Låt mig säga så här: Om det är individen själv som har rätt till sitt eget liv vad innebär det då att det tas av individens inkomst för att betala för andra? Alltså, kan man inkräkta på någons frihet för någon annans frihet? Vad är då frihet?

OK, all inkomst går ju inte åt till skatter och avgifter i Sverige. Bara ca 60%! Så vi är ju då till 40% fria skulle man kunna säga. Dessa 60% är ju då till för andras frihet och trygghet så då torde det ju vara gott? Eller?

De 60% procenten är ju nu att betrakta som bidrag åt andra. Den offentliga sektorns löner är ju inte inkomster i sann bemärkelse – skola, vård och omsorg drivs ju inte för att bära sig själv utan bärs ju upp av skatter, alltså av din och min inkomst, dina och mina avgifter. Om frihet berövas i ena ändan och tillförs i andra blir det plus minus noll. Det är precis som med den statliga ekonomin, offentliga utgifter är en omfördelning av resurser. Välfärdstaten är ett rent nonsens, välstånd är ju inget som skapas av staten, det är ju skapat av fria och driftiga individer – företagare och entreprenörer med hjälp av dem vilka är villiga att riskera att satsa kapital på dem – det staten gör är ju att ta av detta välstånd och omfördela. Inget annat!

Den trygghet som staten säger sig skapa är i detta sammanhanget falsk. Mindre av avgifter och skatter skulle istället stimulera ekonomin, skapa mer jobb och folk skulle få riktiga inkomster och behålla mer av den och konsumera billigare. En helt annan spiral alltså. Mer frihet och chansen att skapa sin egen trygghet.

En annan falsk trygghet som är en följd av välfärdsstaten är alla regler, förmaningar och förbud om ditt och datt. Vad som händer är att människor inte lär sig att hantera risker med allt vad det innebär, inte minst psykologiska konsekvenser. Detta ämnar jag inte gå in på här. Rekommenderar dock boken ”I trygghetsnarkomanernas land” av David Eberhard som sätter tummen på detta.

Nå, mycket mer finns att säga och utveckla för att förtydliga detta vilken dock nu inte var avsikten. Dags avbryta ”utsvävningen” och försöka "knyta ihop säcken"

Statens storlek och individens frihet

Ju större statens inflytande över människors liv desto mindre blir individens frihet. Alltså i takt med att den negativa friheten minskar och den positiva ökar minskar verklig frihet. Den positiva friheten är nämligen falsk. En individs frihet kan inte öka när någon annans kränks – det är en moralisk omöjlighet. Inflytandet påverkar den enes förmåga att sätta upp och förverkliga sina mål och samtidigt är den andres, vars frihet falskeligen ökar, mål beroende av någon dennes förtjänst varmed också tryggheten är falsk. Allt saknar moraliskt rättfärdigad grund. Detsamma gäller den personliga utvecklingen. Den enes inskränks och den andres är beroende av dennes.

I takt med ökad statlig involvering minskar alltså den individuella friheten. Målet för dylik involvering må sedan vara jämlikhet och rättvisa för att allas trygghet. Ivern för denna trygghet, för att öka den, medför dock att den de facto minskar. Tryggheten hamnar nämligen i statens hand och vi kan aldrig vara säker på att staten inte är godtycklig, snarare är risken tvärtom stor – om inte helt oundviklig – för att styret – planerandet – blir just godtyckligt. Detta eftersom alla individuella mål förhindras för statens mål vilka ju de facto inte kan svara upp till individernas mål. Dessutom är ju styret – planerandet – ett resultat av någons eller någras medvetna beslut. Oavsett grunden för besluten kan de aldrig motsvara medborgarnas önskningar och mål. Någon eller någras beslut styr således över det stora flertalets.

Detta gäller nu såväl demokratier som totalitära stater. Ja, det finns ett problem även för demokratier där staten har stort inflytande. Dock så klart är ju de totalitära staterna här en grotesk jämförelse med demokratierna, där existerar ingen trygghet och ingen frihet.

Jämförelsen är dock ändå intressant. I vår demokrati kan vi låta oss luras att tro att bara vi väljer dem vilka förespråka frihet, trygghet, jämlikhet och rättvisa i någon sorts paket så blir det så, frid och fröjd.

DOCK – i takt med ökad statligt inflytande och planering, alltså i takt med avsteg ifrån en mer renodlad marknadsekonomi/nattväktarstat, så närmar vi oss ett samhälle som i stort sett är totalitärt till sin karaktär. Två citat passar här bra, det första av F A Hayek och det andra av Robert Nozick:

"De flesta planerare som på allvar har tänkt igenom de praktiska sidorna av sin uppgift är medvetna om att en styrd ekonomi måste drivas efter mer eller mindre diktatoriska linjer."

"Individer har rättigheter, och det finns handlingar som ingen får utföra mot dem (utan att kränka deras rättigheter). Dessa rättigheter är så starka och vittgående att de reser frågan vad, om något, staten och dess tjänstemän får göra. Hur mycket utrymme lämnar de individuella rättigheterna åt staten?"

Rikdsagsvalet 2010

Det stundande valet till hösten anser jag ställer saker och ting på sin spets. Jag anser nu inte att alternativen är så stora, tyvärr. Jag hade mer frihetliga förhoppningar på Alliansen än vad de infriat. Alternativet, den rödgröna oppositionen är dock helt uteslutet – de är ju för det som jag är emot. Det är dem vilka just tala om trygghet, rättvisa och jämlikhet och begagnar även ordet frihet utan att begripa det. För mig är det således att välja babysteg åt ett mer frihetlig håll eller en garanterad powerwalk mot det motsatta hållet.

Vi skall ju inte minst betänka det faktum att vi mycket väl kan få en kommunist i regeringen. Det har aldrig hänt förut. Lars Ohly heter mannen jag tänker på och hans parti heter vänsterpartiet. Om det partiet, och även, faktiskt, SAP och dess dunka förflutna kan du läsa om i Per Ahlmarks böcker.

Vänsterpartiet

En liten utsvävning så om Ohlys parti. Ett litet stycke ur deras partiprogram och reflektion kring det.

"Reaktionära, religiöst färgade men i grunden politiska, krafter vinner

terräng i stora delar av världen. De hotar mänskliga rättigheter, i synnerhet kvinnors liv och frihet, och de underblåser konflikter mellan länder och folk. Högerextremistiska och rasistiska grupperingar har åter flyttat fram sina positioner, inte minst i Europa. Oavsett om de är öppet fascistiska eller döljer sig i populism utnyttjar de människors rädsla i ett samhälle där trygghet och välfärd raseras. När starka ekonomiska intressen finner det ändamålsenligt att alliera sig med högerextrema strömningar hotas demokratin.

Kapitalets och den politiska högerns krafter är starka...."

Detta partis ledare är ju nu uttalat kommunist och vad kommunismens/socialismens härjningar gjort, och gör, får väl tala för sig själv. Som det nu är så var ju socialismen först ut som totalitär ideologi på den totalitära arenan och kom att prägla de övriga avarterna av ideologiskt vansinne, jag avser fascismen och nazismen. Ja, egentligen är det som F A Hayek säger att fascismen och nazismen egentligen är variationer på det socialistiska temat. Striden - den så av hat fyllda dem emellan - är en strid mellan socialistiska fraktioner vilket de själva inte ser eller vill se eller erkänna. Denna fraktionsstrid eller alltså inte bara någon typisk inomsocialistisk företeelse, jag tänker på alla de olika partifraktioner som uppstått såsom VPK, APK, SPK, Kpmlr, Syndikalister etc bla bla bla. Nej, denna typiska split är också vad som skiljer fascism, nazism och kommunism/socialism åt. Det gemensamma hos dem - det antikapitalistiska, det kollektivistiska, det antiliberala och det antidemokratiska – splittrar dem också åt. Detta är typiskt socialismen - en kollektiv idé som inte skapar annat än split och elände.

Vad har väl socialismen gjort för mänskliga rättigheter, konflikter mellan länder, för demokratin och välfärd och tryggheten? Nada, noll och intet. De vackra orden, att vara mot rasism, högerextremism, fascism, populism faller som ett ton tegel över dem själva. Valet av sammanhang avslöjar en hel del. Även om Herr Ohly nu inte vill störta Sverige in i en totalitär diktatur säger det en hel del när man väljer att beblanda sig med diverse rötägg som exempelvis i Malmö i början på förra året. Ni minns väl hur israeliska tennisspelare bemöttes? Bland rötäggen fanns inte bara den autonoma vänstern utan även andra demokratinyttjande/demokratihatande anhängare, där fanns även högerextremister och anhängare antisemitiska och antisionistiska terrorgrupper. Ohly själv bar ju som bekant en halsduk över Palestina där något Israel inte fanns.

Varför väljer man att finnas i ett sådant sällskap? Ahlmark talar om diktaturkryperi och medlöperi och vad annat kan man kalla sådant? Det är märkligt hur man kalla sig frihets- och fredsälskare när man tar ställning på sådana här sätt. För ett ställningstagande är det. Tyvärr är detta typiskt för den så kallade pascifistvänstern. I sammanhanget skall också nämnas att även Mona Sahlin beblandat sig i sådant här sammanhang. Två ministrar i en ny regering vilka hänga med totalitära grupper…

F A Hayek

Nå, tryggheten och välfärden då. Trygghet ja... Det var det begreppet som fick mig att skriva detta och det hela pga av jag just nu läser F A Hayeks "Vägen till träldom". Jag kommer straxt att citera därur för att försöka knyta ihop det hela. ”Vägen till träldom” skrev Hayek 1944 och vad som skedde alldeles utanför det "neutrala" Sveriges knutar då känner vi ju alla allt för väl till. Det var ju just där som dessa socialistiska fraktioner hade kastat in Europa i ett vansinne. Detta blir följden i en värld där totalitarismen släpps lös. Om inte krig mellan dylika länder så elände och armod inom dem. Dessa rörelse är som sagt avoga mot mänskliga rättigheter och friheter, de är emot den liberala demokratin och kapitalismen. Individens frihet har noll värde och den välfärdsskapande kapitalismen föraktas också vilket är det enda ”system” som tillåter driftiga och skapande människor att fritt skapa det välstånd som drivit vår utveckling framåt.

Citatet:

"Ju mer vi försöker skapa trygghet genom att ingripa i marknadssystemet, desto större blir otryggheten och, vad värre är, desto större bli kontrasten mellan tryggheten för dem som tilldelas den som privlegium och den ständigt ökande otryggheten bland de underprivligerade. Och ju mer tryggheten blir ett privilegium och ju större risken blir för dem som är utestängda från den, desto högre värde får tryggheten. Efter hand som de privligerade blir fler och skillnaden mellan deras trygghet och de andras otrygghet ökar, uppstår en rad nya sociala värderingar. Det är inte längre självständighet utan trygghet som ger status."

Hayek talar om att "återvinna den övertygelse på vilken frihetens herradöme i den anglosaxiska länderna har vilat" och citerar sedan Benjamin Franklins "maxim som kan tillämpas på oss i våra enskilda liv lika mycket som på oss som nationer: "De som avstår från frihet för att köpa en smula temporär trygghet förtjänar varken frihet eller trygghet.""

Vad vill jag ha sagt? Detta var ju 1944 när kaos rådde pga dessa ideologier nått makten. Jo, förvisso men som Hayek också visade på då så var även de liberala demokratierna påverkade/influerade av socialistiska tankegångar. Och har vi då idag, efter kriget, avhänt oss dylika tankegångar? Nej, knappast. Den riktiga folkhemsivern i vårat land drogs ju igång från mitten av förra århundrandet med införande av allsköns trygghet - det är ju just därför vi återigen har världens högsta skattetryck.

”Vägen till träldom” är skarp i sin redogörelse för det totalitära och det är lätt att förstå att F A Hayek så starkt påverkade Herbert Tingsten som ju även han så genialt klädde av såväl kommunismen och nazismen och visade på deras ondskefulla omöjlighet. Det som både Hayek och Tingsten har att säga om dessa rörelser är otidsenligt och gäller än idag.

Avrundning

Måhända detta inlägget kändes något osammanhängande? Där finns ju så mycket att säga som kan förtydliga och utveckla. Dock var ju nu det inte avsikten, utan just att väcka tankar kring frihet och trygghet. Saker och ting är inte alltid vad det ser ut att vara. Många förfasas över den så kallade nedmonteringen av folkhemmet eller välfärdsstaten. Men vad innebär dessa begrepp när en omfattande stat de facto omfamnar så stora delar av våra liv, ja, hela vårat liv? Ger det oss frihet eller tar det i själva verket frihet ifrån oss, ja, tar det ifrån oss rätten till våra liv och vad har det för innebörd vad gäller trygghet?

Valet stundar. Jag vill nu inte påstå att en röst på den rödgröna oppositionen är en väg mot träldom men om någon, med vilje eller ovetandes, önskar minska min frihet, min rätt till mitt liv så vill jag påstå att det är att glida åt det hållet. Jag tycker redan nu att min frihet är inskränkt. Tycker du att du är fri? Jag är även kritisk till tryggheten i detta land då den, trots att jag är med och finansierar den (dock inte frivilligt), ligger utanför min vilja. Känner du dig trygg?

I mina ögon har inget av riksdagspartierna gjort sig förtjänta av in röst. Att den kommer att hamna hos Alliansen är dock klart. När jag röstar kommer jag att rösta på person, på någon person som ivrar sådana ståndpunkter jag står för. Det är också en anledning till att jag inte kan lägga en röst på oppositionen, deras politik inte bara leder åt fel håll utan där finns partier som, pga av sin kollektivism, inte har utrymme för några individuella avvikelser. Tänk bara på frasen "Vi socialdemokrater anser....".

Låt det bli ett val om frihet. För det behöver vi mer av, både du och jag. Välj friheten så att du kan få skapa dig din egen trygghet, egen vald och äkta.