Är demokratin hotad och vår frihet med den?

Min åsikt är i stort nej. Det finns fler demokratier idag än tidigare och när även Irak utvecklas gynnsamt kan man inte vara annat än optimist. Dock måste jag erkänna en viss modifikation i mitt optimiska nej. Jag är nämligen något oroad och arg över det jag ser.

Tack för alla ögonöppnande bloggar som bevakar och debatterar, inte minst vad media förmår uttrycka och vinkla. Men inte bara mediala nyheter utan även sådant som att

* folkvalda politiker deltager i demonstrationer där Hizbollah- och Hamasfanor viftas, organisationer vilka äro allt annat än demokratiska liksom

*de så kallade antifascistiska demonstrationer vilka inte heller har så mycket till övers för demokratin. Exempelvis läste jag en illröd tag på ett elskåp för en tid sedan, ”Kniva chefen – Antifa”

* etc etc etc



Men, vad då hot? Det är ju trots allt en av demokratins största friheter att man ju de facto får tycka och tänka som man vill. Förvisso. Men när man utrycker stöd för, direkt eller indirekt, grupper, organisationer, idéer och regimer inom vilka demokrati diskvalificeras så diskvalificerar man samtidigt sitt eget stöd för den demokrati inom vilken man fritt kan uttrycka sig. Detta motsägelsefulla konststycke kan inte annat än sägas diskvalificera sitt eget intellekt.



Det som pågår nu är dock inget nytt. Det pågick redan när fascismen, nazismen och kommunismen visade upp sina fula trynen på världskartan. Inom demokratierna fanns redan då dem som ville ”förstå” vilket tagit sig uttryck i både sympati och undfallenhet – i detta fallet synonymt med befängd feghet. Så kunde då exempelvis Hitler i lugn och ro kapa åt sig bit efter bit av vår kontinent tills Europa och världen kastades in i världskriget. Denna förståelse, detta vurmande, kryperi och medlöperi inför onda totalitära åskådningar var något som Tingsten tidigt höjde sin röst, Ahlmark förde sedan fanan vidare och där finns nu ett otal bloggare som i dylik anda fortsätter att blotta detta otyg.



Jag kan nu inte annat än låta bli att knyta an min diskussion, om än indirekt, till situationen mellan den demokratiska nationen Israel och dess ”motpart” det odemokratiska Hamas.



Totalitarismen har idag också ett ”nytt” ansikte, islam. Observera nu att jag inte talar om islam som en religiös åskådning. Det är mig likgiltigt – är var och ens ensak – vad folk tror på. Vill man tillbe Allah, Jahve, den treenige kristne guden, vara teist, polyteist eller panteist, studera stjärnorna eller omge sig med kristaller – it´s fine by me. Men när en åskådning anammar någon sorts agenda för likriktning då är saken en annan – då har jag rätt att uttala mig. Vad har då islam för likhet med det vi vanligen ser som totalitarism? Läs Ahlmark och se även Wikipedia.





Har i dagarna börjat läsa Jean-Francois Revels ”De sårbara demokratierna” (bok) där han mycket diskuterar demokratins inbyggda svaghet. Boken i sig, då den kom ut 1983, är en sorts polemik mellan demokrati och kommunism, dock vill jag säga att det han skriver är applicerbart även på övriga totalitära ideologier. Likheterna är ju allt för uppenbara. Jämfört med kommunismen skriver Revel att demokratin ”är i grund och botten inte inrättad för att försvara sig mot yttre fiender” utan ”är med avsikt vänd inåt. Den ägnar sig åt en konkret och tålmodig förbättring av livet i samhället.” Således har demokratin också ”en tendens att inte känna vid, ja till och med att förneka de hot den är utsatt för, så stark är motviljan att vidta lämpliga motåtgärder.”



Revel pratar om en yttre och inre fiende, ett yttre och ett inre hot, mot demokratin. Eftersom demokratin är så tillåtande finns alltså möjligheten att vara en inre fiende då den lätt ”exploaterar den rätt till oenighet som ligger i själva demokratibegreppet”. Fritt fram vara medlöpare således medan ”Totalitarismen likviderar varje inre fiende eller krossar varje inledd aktion från dess sida med enkla och – eftersom de är odemokratiska – osvikliga medel.” Är detta som Erixon och The Indipendent rapporterar om? Krossa en egen inre fiende och flirta med sina ”vänner” i demokratierna, eller?



Tingsten (bok) var före med tanken, även han i polemik med kommunismen, och även här överförbart på totalitarism som sådan. Han återger Madriagas yttrande att ”demokratierna saknar ett gemensamt mål och att detta är deras stora svaghet i förhållande till kommunistblocket, vars klara och ständigt fasthållna syfte är att forma världen efter eget beläte” och fyller själv på med ”Frågan är om den tanken är rimlig, om inte den fria världens svaghet i detta avseende är ofrånkomligt och varaktig.” Alltså skall vi inte låta oss luras av dessa despotiska läror genom att försöka förstå eller tro att vi kan samexistera i någon sorts harmoni, en dylik fas är bara tillfällig. Tingsten tillägger att ”infiltration och erövring är metoder som man fortfarande är beredd att använda – om det går. Detta avlägsna mål är diktaturens teoretisk förutsättning.”



Revel säger sedan att ”Under den legitima opposition och kritik som anses vara varje medborgares rättighet döljer den inre fienden skickligt sin avsikt att undergräva demokratin och sin målmedvetna strävan efter absolut makt och styrkemonopol.” Påstår nu inte att alla dessa (för stunden sinnessvaga får man hoppas) deltagarna i diverse demonstrationer med tvivelaktigt sällskap (terrorvimpelviftarna) söker absolut makt och demokratins avskaffande. Dock, vad säga om dem man demonstrerar tillsammans med vilka mycket väl är bärare av en sådan agenda? Är inte det illa nog?



Revel kallar demokratin för en ”Paradoxal regim”. Demokratin medger laglig möjlighet till förberedelse att avskaffa den, med näst intill öppet stöd från den yttre fienden. Demokratin är också den första civilisationen ”som lägger skulden på sig själv inför den makt som arbetar på att krossa den” genom att ivrigt ”skylta med övertygelsen om sin egen skuld och om den ödesdigra utgången”. Vidare finns en iver ”att finna lämpliga argument för motståndarens fulla rätt och för att öka på den förkrossande listan över egna brister.”



Nu var inte min tanke här att citera hela Revels bok. Ett citat till dock som är tänkvärt, Revel återger ett av Tocquevilles yttranden: ”Ju fler problem ett samhälle löser desto förgängligare blir det, och ju mindre problem det löser desto säkrare är det att det blir långlivat.”



Det jag ser i detta är att det är då det paradoxala att det i den rika och välmående västvärlden finns de som ursäktar totalitära regimer och som istället vänder sig emot demokratiska länder. De vänder sig emot sitt eget land, samt givetvis som regel alltid USA och Israel. De vänder sig, även de nog inte menar eller förstår det, emot demokratiska idéers spridning inklusive, icke att förglömma, globaliseringen av kapitalismen som ju så uppenbart innebär frihet för människor. Hur kan man det, om vi betraktar Tocquevilles yttrande, när just demokratierna är de som löser problemen? Varför inte önska dylika problem lösas i andra länder genom att tala för demokrati och arbeta emot antidemokratiska ideologier och diktaturer oavsett vilken form de tar?



Att de totalitära staternas ledare har haft och har för vana att kasta skit på demokratierna, i synnerhet USA men även Israel, är föga förvånande. Vad då säga om sådana ledare som flirta och umgås med dessa, socialister som Hugo Chavez? Är ett sådant umgänge med ett tillika uselt som simpelt pajasgäng vad man vill förknippas eller umgås med?



Så -vad vill vi ha? Hur tar det sig uttryck?