”Vågen av antisemitism i delar av Europa åren efter millenieskiftet är djupt oroande. Men den är inte förvånande. Sedan slutet av andra världskriget har perioder av relativt lugn avlösts av antijudiska eruptioner, ibland i öst, andra gånger i väst.
Det senaste utbrottet hänger intimt samman med skeendena i Mellanöstern, i synnerhet den israelisk-palestinska konflikten. Denna utlöser reaktioner och kritik som emellan tar färg av eller övergår i antisemitism.
Även Sverige har påverkats. Parallellt med att kritiken mot Israels politik ökat – en kritik som är helt legitim och som, enligt min bedömning, inte sällan är obefogad – har också en tydligare antijudisk strömning kunnat noteras. Stereotyper och myter vävs åter in i debatten.”
(Ur förordet i Henrik Bachners ”Återkomsten – Antisemitism i Sverige efter 1945”)
Detta förordet skrev Henrik 2004. Idag är det 2009 och antisemitismen tycks åter vara såväl rumsren som populär igen.
Vad man än tycker om konflikten mellan Israel och Palestinierna är det intressant hur antisemitismen kommer smygande – den går inte att förneka, den finns där. Juden – historiens evige syndabock har fått sina ögon på sig igen. Men som sagt – inget är nytt eller förvånande. Elden har inte slocknat, bara falnat tills det passat kasta bränsle på den igen.
Antisemitism – totalitarismens gemensamma extra krydda
I mina tidigare inlägg (Terror och liberalism) har jag i stort sett utelämnat antisemitismen vid jämförelsen mellan totalitarismens olika yttringar. Antisemitismen är dock, också, något som de rörelserna har gemensamt. Det må nu vara i olika grad men likt förbannat fanns/finns det där. Även om det är den liberala demokratin som såväl kommunismen, nazismen och fascismen främst är motståndare till så fanns juden där i bakgrunden.
Nazismen och antisemtismen
Behöver jag nämna något om nazismen….?
Kommunism och antisemitism
Vad gäller kommunismen var antisemitismen inte direkt uttalad från början. Hos Lenin var det främst motstånd mot judarnas nationalism som kunde ses. Stalin stödde Israels bildande, dock är det klart att detta mer var ett uttryck för hans cyniska realpolitik att få inflytande i regionen än något annat. Efter sitt uttalade för bildandet av staten Israel inledde så Stalin år 1948 ”en skoningslös antisemitisk kampanj” varmed ”under ett antal år stora delar av den judiska intelligentian” eliminerades, och ”all judisk kulturell aktivitet ströps”. Anklagelsen löd: ”>>borgerlig judisk nationalism<<>>rotlös kosmopolitism<<” (ur Bachner a.a.)
Antisemitismen fanns tidigt med hos Marx som i sin analys av judefrågan klart vävde in antijudiska stereotyper. ”Det kapitalistiska samhället är/-/ett judiskt samhälle” eftersom ”Kommersialismen vila på individens själviska tillvaratagande av sina egna intressen” vilket "springer ur >>judendomens världsliga grundlag<<:egennyttan.” Alltså är det ”Judendomens praktiska väsen – schackrandet och dyrkandet av Mammon” som ”har förgiftat mänskligheten”. (ur Bachner a.a.)
Radikal islamism och antisemtism
Antisemitismen är klart uttalat inom den radikala islamismen. Liksom de ovan trenne totalitära ideologierna gäller även här kampen mot den liberala demokratin. Denna kamp är dock, som tidigare nämnt (Terrorism och liberalism), teologisk och den bakomliggande konspiratören är förstås juden.
Redan tidiga antisemitiska tendenser inom den arabisk-muslimska världen kom att stärkas av nazistisk propaganda. Inte minst kom översättningar av bland annat Mein Kampf att spridas i arabvärlden. Att även araberna/muslimerna var semiter kunde nazisterna bortse ifrån, kanske som tack för att det under 30-talet bildades partier med klara nazistiska influenser? Även en allians ingicks. Jerusalems stormufti, Haj Amin al-Husseini, som besökte Hitler enades med honom om ”ett heligt krig mot >>väldsjudenheten<<” alltså något mer än att bara att ”stoppa den judiska immigrationen till Palestina och eliminera det judiska samhälle som etablerats.” (ur Bachner a.a.)
Vad gäller Mein Kampf är det än idag en toppsäljare. Läs denna artikel av Per Gudmundson.
Som tidigare redovisat tog Paul Berman upp Sayyid Qutb som är den författare som mest påverkat den islamistiska traditionen. I hans undervisning framgår att judarna gaddade ihop sig mot Muhammed därför att ”Om Muhammed hade erkänts som Guds budbärare skulle judarna ha förlorat sina fördelar - >>pengarna, rikedomen och de världsliga överdrifterna<<.” Pengar, rikedom och överdrifter, ja, det summerar ihop det mesta det. (Paul Berman ”Terror och liberalism”)
Av detta följer då, avseende på Qutbs tolkning av Koranen. Att ”De krig som judarna tidigt började föra mot islam och muslimerna har rasat ända in i nutiden. Formen och skenet må ha förändrats, men krigets art och medel är densamma” och ”Den muslimska världen har ofta stött på problem som ett resultat av judiska konspirationer ända sedan islams tidiga dagar” samt ”Historien intygar att judarna har gjort illvilligt motstånd mot islam från den allra första dagen sedan den allra första dagen i Medina. Deras integrerande mot islam har fortsatt sedan dess och pågår fortfarande, och de leder fortfarande konspirationen genom att nära en ondskefull missunnsamhet och ständigt smida förrädiska ränker i syfte att undergräva islam.” (Berman a.a.)
Den skyldige juden, det skyldiga Israel
Året 1967. Tingsten sammanfattar det väl.”I strid mot slutna fördrag och folkrätten spärrade Egypten Akabaviken för israeliska fartyg, man förmådde FN-trupperna att utrymma Gazaområdet och sände dit en stor del av den stridsberedda, egyptiska armén, man fick militär hjälp eller löfte om militär hjälp från arabstater utan för gränslinjerna; i tal efter tal förkunnade statsledarna och radion att Israel nu skulle utplånas och förintas och man betonade rentav att kriget redan börjat genom de åtgärder som vidtagits.” Så såg det alltså ut. Vad skulle man göra? Jo, självklart vill jag påstå så ”I detta läge slog Israel till, inte genom terrorister utan genom militär.” (ur Tingsten ”Tyranniet begär förtroende”)
Redan ”Tre år efteråt är det inte ovanligt att höra att Israel var den skyldiga staten; motiveringarna är delvis lögnaktiga; delvis fantastiska i sitt sökande efter ursäkter för de ansvariga.” (Tingsten a.a.)
Tongångarna 1970 när Tingsten skrev detta var att samtidigt som ”Israel begär förhandlingar med arabstaterna om fred och reglering av gränserna och flyktingfrågorna” var responsen att ”man inte kan erkänna, inte förhandla med, inte tänka sig en fred med Israel”. (Tingsten a.a.)
Sedan dess har mycket hänt. Israel hade en tid en policy att lämna tillbaka land i utbyte mot fred.
Men mycket som kunde/borde ha hänt, hände dock inte. Tyvärr då en tvåstatslösning faktiskt kunde varit nära. Clinton fick ett löfte från Barak om tillbakadragande till förmån för en sådan lösning. Arafat avslog. Ett avslag som, förstås, uppfattades som ett klokt val av många i Europa. Det är så man häpnar.
Ursäkter finns ju alltid förstås. Som att lösningen skulle innebära att Palestina skulle bli till någon sorts ihopplottrad stat av småöar. Detta stämde förstås inte. ”Arafat erbjöds en helt sammanhängande ny Palestinsk stat med undantag för Gazaremsan” som dock skulle förbindas med Västbanken med en ovanför Israel upphöjd järn- och motorväg utan vägspärrar. I de ockuperade områdena skulle de israeliska bosättningarna utrymmas, alltså ”De judiska fanatikerna, som enligt en egen variation på 1900-talets melodi vill återupprätta de gamla hebréernas guldålder, skulle köras iväg.” Således skulle Palestinierna få i stort sett alla utom en liten del av vad de krävt, övrigt skulle dock kompenseras t.o.m. Jerusalem som delad huvudstad. (Berman a.a.)
Motstånd och terror avgör Israels och judens skuld
Hur det gick vet vi dock. Denna möjlighet om en fred drog rent ut sagt åt helvete. Hamas och Islamska jihad startade sin agitation för självmord. Dödskulten gjorde entré: ”Folkmassor som skanderade sitt stöd, klagande mödrar som uppmanar sina barn att dö, maskerade män som lovar att göra vad deras mödrar kräver, de ohyggliga väggaffischerna, dödskulten.” Arafats milis anslöt sig. Så var chansen för det avtalet borta.
Vems var då felet? Paul Berman säger: ”Faktum var att den palestinska sakens popularitet inte rasade någonstans i världen – den ökade.” Den rationella förklaringen låter inte vänta på sig, vi vill ju vara förnuftiga och rationella. En dylikt uppblommande dödskult måste ju rimligtvis kunna förklaras. Hur? Jo – dessa självmord och detta mördande måste vara ett bevis på hur förtryckande israelerna är. Alltså ”Ju groteskare terror, desto djupare skuld.”
Raket – svar – skuld
Måste vara frustrerande vara utsatt och samtidigt alltid vara den som har skuld oavsett om man har verklig skuld, del i skuld eller ej. Men så ser det ut.
Under 2004 påbörjade Israel flytten ut ur Gaza, under 2005 påbörjades också tvångsflytten av de hårdnackade bosättarna. Trots detta – under tiden – fortsatte raketangreppen mot Israel. Samtidigt fördöms Israels mur, ett sätt att skydda sig, av domstolen i Haag och revolten mot Arafat sprider sig. Samtidigt som Israel drar sig tillbaka ökar alltså islamisternas inflytande och anspråk. Under slutet av 2004 går kriget in på sitt femte år men Israels Gazareträtt står kvar. Senare under 2005 så vinner Hamas valet. Augusti 2005, tvångsevakueringen är nästan klar. September 2005, evakueringen klar. I slutet av september slår 50 hamasraketer ner i Sderot.
Dick Haas återger Hamas ledare Khaled Meshal predikan, bland annat ”om Israels slutgiltiga förödmjukelse och nederlag.” I denna predika från februari 2006 säger Khaled Meshal
"att Hamas aldrig kommer att förhandla fred med Israel. Han gjorde i ett tal narr av den amerikanska fredsplanen från 2002, som har som mål att skapa en palestinsk stat vid Israels sida.”
samt
"Vi säger till västvärlden: ni vill tydligen inte ta lärdom av något, men ni kommer att besegras, med Allahs hjälp. Ni kommer att besegras i Palestina. Nederlaget där kan redan märkas. Sant, det är Israel som besegras, men också alla dem som stöder Israel. Amerika kommer att besegras i Irak. Oavsett var Islams nation angrips, kommer dess fiender att besegras. Historiens hjul vrider sig mot Islams fiender."
"En dag kommer västvärlden att gripas av ånger, men då är det för sent. Man inser inte i västvärlden att Allahs lagar inte kan ändras eller ersättas...Vår nation har vaknat och reser sig. Den kommer att vinna slutgiltig seger och gå segrande fram över hela världen. Islam kommer att återta herraväldet i världen. Med Allahs vilja är den dagen inte längre avlägsen."
"Västvärlden förstår inte vare sig den arabiska eller den muslimska mentaliteten, som avvisar det främmande. Våra arabiska förfäder avvisade också främlingarna och jag säger till länderna i Europa: Skynda er att be oss om ursäkt, för om ni vägrar, kommer ni att ångra er, och vi kommer inte att förlåta er. Imorgon är det vår islamiska nation som kommer att sitta på världens tron. Detta är inte inbillning utan fakta. Ni bör respektera en segrande nation. Idag bekämpar ni Allahs armé. Ni bekämpar människor som är redo att ge sina liv för Allah och för den egna hedern. Den är nämligen mera värd än livet självt. Ni bekämpar en nation som inte tröttnar, inte ens efter tusen år av kamp. Den tiden är förbi när den islamiska nationen lider nederlag. Ni kan inte besegra oss."
Hizbollah hade sin tid med sina raketer och överträdelser. Media märkbart tyst. Israel ingrep till slut. Tonen var helt plötsligt en annan.
2008. Gaza. Det eskalerar. Raketer. Israel tröttnar. Då kommer världens – och Sveriges – fördömanden. Politiker ger sig ut i demonstrationståg under vajande Hizbollah och Hamasfanor. Hur är det möjligt?
Kanske är det möjligt för att juden står där "på andra sidan"?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar