Uppenbarligen är det så. Det borde dock vara omöjligt rationellt sett. Eller?
För mig är det intressant, om än chockerande, att se de försök, som funnits och finns, att rationellt försöka förklara sådant som förståelse för, acceptans av, kryperi inför och rent medlöperi för det totalitära.
Rationalitet – ett gissel?
Jag låter Paul Berman säga något om det jag tänker som ett gissel avseende liberalism och rationalitet. Inte ett gissel gällande liberalismens självklara delar ”liberalism som främjare av frihet, rationalitet, framsteg och acceptans av osäkerheten”. Gisslet har istället att göra med ”liberalismen som tro på en förutbestämd framtid, liberalismen som en fantasi om en fullständigt rationell värld, liberalismen som förnekelse.”
Tingsten säger att en lockelse står att finna i det faktum att demokratin är utan det totalitäras och religiösas föreställningar om historiens riktning och mål. Vi vill ju gärna tro att historien går i någon sorts gynnsam utveckling men demokratin saknar den trygghet och segervisshet som religionen och totalitarismen häri erbjuder. Lockelsen är dock något som vi måste skygga för vilken ju leder till ”den i och för sig rimliga tanken att ändamålet helgar medlen”. Lockelsen leder till att ”Vi blir osäkra, försiktiga, rädda för att begå det onda för att vinna det god, inställda på det kortfristiga som passar våra tvivel och vår medvetna oförmåga att överblicka och förutse.” (Tingsten)
Alltså har det funnits och finns en sorts naivitet kring ”en orubblig tro på den universella rationaliteten. Denna tro var 1800-talets gammaldags liberala naivitet, den godtrogna optimism som hade sprängts i luften under första världskriget men som ändå, orubbligt, hade dröjt sig kvar i 1900-talets föreställningsvärld.”
Utifrån en sådan grund kan då det mesta, i rationalitetens namn och anda köpas, dels i) regimers och idéers uppkomst och dels dessa ii) regimers och idéers uttryck.
i) Själva uppkomsten av totalitära ideologier och regimer skulle ju exempelvis kunna förklaras med hänvisning till usla sociala förhållanden och villkor, reaktion mot förtryckande imperialism och exploatering eller förödmjukelse.
ii) Ofattbara ideologiers och regimers uttryck kan också bortförklaras, kanske inte minst just p.g.a. dess ofattbarhet kan man ju anta. Alltså kan man påstå att det nog måste röra sig om överdrifter eller osanningar – detta går ju bara inte att tro på. Det kan också bortförklaras med hänvisning till att det handlar om oförtjänt dåligt rykte – så illa kan det nog inte vara. Således också att det ligger i någons intresse att smutskasta. Dessutom kan man tycka att det är bra, bra att den liberala världen får sig ett stick i sidan.
Kommunismens hemskheter i form av slaveri, svält och död i alla former har ju bortförklaras med, blanda annat, som illvillig smutskastande borgerlig propaganda. Vad annars? Svält, död och slaveri kan man ju inte köpa - det rimmar ju illa med marxismens ideal och mål.
Liberala anhängare, både till höger och vänster, har alltså på detta sätt givit efter för totalitarismens krafter och lät sig således övertygas av Stalins, Mussolinis och Hitlers påstådda avsikter.
För att klargöra, om någon undrar över begreppet liberal. Häri betraktas även socialdemokrati som en liberal rörelse. Jag pratar om liberal demokrati.
Pacifism – antikrigsvänstern naivitet
Berman tar upp de franska socialisterna under 1930-talet som ett exempel på hur märkligt saker och ting kan utvecklas. De franska socialisterna ”berömde sig av gamla och oklanderliga demokratiska meriter” och de var ”sansade och ansvarsfulla, relativt sett.” Där fanns i partiet två falanger och skillnaden dem emellan vad gäller uppfattningen av och inställningen till Hitler kunde inte bli större.
Den ena falangen ”såg med fasa på Hitler och nazisterna och ansåg att Frankrike borde göra hårt motstånd och bereda sig för krig.” Den andra hade i sig inte mycket till övers för desamma men då de mindes ”första världskriget och darrade av fruktan för ytterligare en sådan katastrof” så ”blev de betänksamma”. En betänksamhet som bland annat utmynnade i att de drog ”slutsatsen att Hitler och nazisterna ibland framförde legitima skäl när de rasade mot stormakterna och Versaillesfördraget” och de ”vill veta: Varför kunde inte den franska regeringen visa lite flexibilitet inför Hitlers krav?”
Den sistnämnda falangen kritiserade således den första och menade att ”Den riktiga faran kom från krigshetsare och vapentillverkare i Frankrike och de andra stormakterna. De som skulle vinna materiellt på ett nytt krig.”
Detta var nu ett uttryck för filosofisk övertygelse, nämligen ”att i en modern värld kan inte ens förnuftets fiender vara förnuftets fiender. Till och med den oförnuftige måste på något vis vara förnuftig.”
Denna filosofi är allt för tydlig även idag. Hur kan man annars förklara det när politiker väljer att delta i demonstrationer där Hizbollahs och Hamas fanor viftas? Av någon anledning, återigen, är det företrädare för vänstern på den politiska skalan, som är de som syns och hörs i sammanhanget.
Vänstern och tyranniet
Vänstern och tyranniet är en bra rubrik. Det är även titeln på en av Ahlmarks böcker på temat som allt för väl klargör dessa obegripliga rationaliseringar av totalitarism och terrorism. Ahlmark fortsatte på så vis Tingstens idoga arbete att varna för, upplysa om och klart argumentera emot detta till förmån för demokratin. ”Det är demokratin, dumbom!” är ett väl sammanfattande uttryck och tillika titel på en annan av Ahlmarks böcker.
Både Tingstens och Ahlmarks argumentation blottar medlöperiets och förräderiets ohållbarhet. Den analytiska skärpa och stilistiska enkelhet genom vilka dessa båda river ner demokratins antagonister är något jag rekommenderar att ta del av.
Därmed kan jag inte annat än återge dessa herrars, och andras också förstås, lärdom. Dessa herrar kan sägas utgöra demokratins apologeter.
Noam Chomsky – en av den pacifistiska antikrigsvänsterns naiva apologeter
En av den motsatta sidans apologeter, vill jag påstå med stöd av både Ahlmark och Berman, är Chomsky. Denne herre kan lugnt, i sin trygga vrå i det demokratiska USA, både försvara totalitarismens allehanda galenskaper, man även förklara detta vara något som fria liberala demokratier äger skuld till (läs USA och Israel). Chomskys bok ”Skurkstater” är ett delikat exempel på detta. Nordkorea är ingen skurkstat, Pol Pots regim var det inte heller. Skurkstater finns det två av, nämligen, förstås, USA och dess hantlangare Israel.
Mer om honom vid annat tillfälle.
Tingsten om förräderi
Jag läser Tingsten och ser två typer av förräderi, ett tekniskt och ett moraliskt.
Tingsten diskuterar en bok ”The meaning of treason” av Rebecca West och frågar sig ”Har då icke förrädarna varit idealister, har deras handlingar inte varit konsekvensen av en åskådning, och är det inte i så måtto att likställa med de många tyskar och italienare som stridit och propagerat mot sitt eget land och på denna grund långtifrån att bli föremål för avsky vunnit världens beundran?” Tingsten sammanfattar West svar som är nej. Hon menar att ”Förrädarna var onda människor innan de blev förrädare, de var misslyckade helt oberoende av att deras förräderi misslyckades. Några var ordentliga, sparsamma och asketiska, andra vinglade sin väg till förräderiet genom bankrutter och utsvävningar, men hos dem alla fanns något gemensamt: oförmåga att finna ett nödvändigt minimum av framgång och harmoni – vare sig socialt eller privat – och ett ur denna oförmåga härflytande hat mot människorna omkring dem, mot samhället, mot själva livet.” Detta är det tekniska förräderiet, en strävan att med alla medel ”föra en nazistisk, facistisk eller kommunistisk – och därmed sig själva – till makten.”
Det moraliska förräderiet är ”att svika sin egen tro, sin egen övertygelse, sin egen känsla”. Till skillnad från det tekniska blir detta ”förräderiet ett brott av format, ett brott som endast människor av en viss kvalitet, människor som har en hållning, som känner lojalitet, kan begå.”
Då tron på demokratin är utan totalitära och religiösa föreställningar om historiens riktning och mål kan vi se en viss möjlig lockelse. Vi vill ju gärna tro att historien går i någon sorts gynnsam utveckling men saknar den trygghet och segervisshet som religionen och totalitarismen erbjuder. Lockelsen är dock något som vi måste skygga för vilken ju leder till ”den i och för sig rimliga tanken att ändamålet helgar medlen”. Lockelsen leder till att ”Vi blir osäkra, försiktiga, rädda för att begå det onda för att vinna det god, inställda på det kortfristiga som passar våra tvivel och vår medvetna oförmåga att överblicka och förutse.”
Detta moraliska förräderi är en hållning som är den ”mest farliga vägen till svek, till vad man kan kalla ett godsinnat, halvhjärtat och genom sina rötter i vackra tankar och förhoppning ganska oskyldigt svek.”
Men låt oss inte lockas till detta svek. Om detta är ”åskådningens svaghet” är det också ”åskådningens ära”. Vi har inom demokratin en sorts avtal och sådana är till för att hållas. ”Det gäller kärlek och vänskap men också samverkan i arbete och strävanden; en viss beständighet, trofasthet, trohet är värden, utan vilka intimitet, tillgivenhet, förtroende inte kan tänkas. Lojaliteten mot en klass, en regim eller en åskådning kan i den meningen aldrig ersätta bindningen mellan enskilda människor.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar