Terror och liberalism - del 5

(Citat hämtat ur Tingsten ”Tyranniet begär förtroende”)

Myten som historisk vital faktor, den sanna folkviljan och antiintellektualism
Det finns många inslag de totalitära delar trots sina olikheter. Jag har redan nämnt synen på folkvilja samt mytens betydelse men tänker ändå här ta upp lite mer om det samt diskvalificerar av det mänskliga förnuftet varmed också antiintellektualism kan läggas det som binder totalitarismen ”Säkert är att antiintellktualism, vitalism och tro på myternas värde som en betydande beståndsdel ingick i den totalitära propagandan.”

Tingsten citerar Leibniz: ”Jag hyser den högsta beundran för svenskarnas storartade arbete på utforskandet av sin forntid, och jag medger, att också falska eller osäkra meningar stundom kan elda människor till lysande gärningar” och knyter sedan an till Johan Nordström som 1934 skrev om myten som en historisk faktor. Myten, som trots sin orimlighet är en starkt verkande kraft och som sådan därmed antingen nödvändig eller värdefull ”för ett folk i handling eller kraftutveckling.”

Våra demokratier med sin allmänna rösträtt och politiska frihet fick således bevittna hur den ”sanna folkviljan” tog sig uttryck i kommunism, fascism och nazism.

Den sanna folkviljan
Denna nya form ”av feltänkande eller förljugenhet” har sin början i den franska revolutionen. Bonapartes cispadanska republik fick se sina goda demokratiska föresatser grusade då folkviljan inte visade motsvara förhoppningarna. Folket, denna okunniga massa, var således inte pålitlig varför den lagstiftande viljan, på anrådan av direktoratet, skulle uttryckas av herr Bonaparte allena. Således blev det ”möjligt att undertrycka den i val uttryckta folkviljan under hänvisning till den ’verkliga’ folkviljan”.

Skillnaden mellan liberal demokrati – politisk frihet och allmän rösträtt - och totalitär demokrati – ”folkviljan är en och en odelbar enhet och denna vilja skall härska” - kan således inte bli mer klar än så.

Till den diktatoriska och despotiska folkviljans försvar hänvisades till sådant som att denna var uttryck för ”att den stod i överensstämmelse med det mänskliga förnuftet”; ”den naturliga ordningen eller motsvara mänsklighetens intressen”; en ”allmängiltig moral”. Därmed hade man också förskanskat sig rätten att agera som man gjorde, och som det totalitära sedan dess också fortsatt att göra, eftersom att handla ”i enlighet med denna allmänna vilja var frihet.”

Denna tidens terrorns teoretiker, Robespierre och Saint-Just, talade för diverse metoder att förverkliga mänsklighetens förnuft och intressen - naturens ordning – eftersom ”folkviljan måste äga samma beskaffenhet som deras egen vilja”. Den sanna folkviljan uppnås när ”trygghet och välstånd vunnits, en viss allmänbildning säkrats genom obligatorisk skolgång, och, framförallt, onda inflytelser – det vill säga all opposition – undanröjts.” Alltså behöver man under en tid ha en elit eller bättre vetande som s.a.s. håller i trådarna.

Intressant är att se hur annorlunda den amerikanska revolutionen tog sig uttryck, demokratin uppfattades där ”genomgående i de grundläggande skrifterna som en överideologi, en ram, inom vilka skilda intressen och åsikter skulle kunna i fred och frihet få tävla om styret.”

Myten – det ideala blir det reella och praktiska
Detta med sann folkvilja, mänsklighetens sanna förnuft och intressen, naturens sanna ordning – vad är det för något? Hur kan man finna det? Ja, om man inte har svaren kan man ju alltid hitta på dem, för ”om kraftgivande föreställningar om det förflutna och om världens och mänsklighetens natur inte finns tillgängliga, inte anses vara rationellt grundade, är det nödvändigt att uppfinna och propagera illusioner.” Det ideala blir det reella och praktiska.

Mytens betydelse att egga är dock inget nytt, inget 30-talsfenomen, utan har funnits hos människan ända sedan våra mer primitiva dagar.

Av intresse är det dock hur det kunde få sådan framgång under tiden före det andra världskriget såväl i den intellektuella som politiska och litterära debatten. Efter kriget har detta inte varit fallet. Myten lever dock kvar hos dem som ännu vurmar för eller är anhängare av dessa ideologier samt inom den radikala islamismen.

Myten som jag tidigare nämnt (del 2 och 3) är som hämtad ur Johannes uppenbarelse, ett slags politiserat Messiasrike. Karl Marx är nog den som stiligast utformat en sådan politisk teori men där finns fler såsom exempelvis Fichte. Gemensamt för dylika teoretiker var att lyfta fram sitt eget folk eller land som en sorts bärare – ett gudsfolk om man så vill, de som ”var starkt nationellt engagerade utpekades vissa folk eller stater som framstegets bärare, och dessa folk tillades egenskapen att vara mer universalistiska.” Utgångspunkten är dock alltid ”att ’den sanna folkviljan’ skulle sanktionera det nya samhället, eller, rättare sagt, att detta samhälle, om också dunkelt och omedvetet, åtråddes av den allmänna viljan”. Så praktiskt och därmed också nödvändigt att realisera!

Den uttryckta folkviljan – vad man faktiskt uttrycker, säger och önskar – är således inte verkligt utan ett uttryck för falskt medvetande. Därmed behöver man både banka ur ovett som banka in vett i folks medvetande, en sorts politisk exrocism om man så vill – ”folken behöver frälsas mot sin egen tillfälliga och falska vilja.”

Antiintellektualism
Eftersom tron på myten som därmed tron på den sanna folkviljan diskvalificerar förnuftet är också antiintellktualism en grundbult hos totalitarismen.

Myten kunde vara ”både riktig eller oriktig, och det väsentliga för begreppet var att myten ägde praktisk betydelse som eggelse och drivkraft”. Detta var nu något som inte kunde kommas åt genom förnuftig rationalistisk kritik. Intellektet som sådant kan således få en mer sekundär betydelse.

Filosofins intellektuella kom att sätta likhetstecken mellan sådant som ”nihilism och handlingsvilja” (Nietzsche), ”det sanna och det livsbefrämjande” (William James) och ”villfarelserna och fiktionerna” som ”portar för insikten” (Vahinger).

Politiska och sociologiska tänkare löpte vidare på denna romantik genom att istället för framstegstro ”med dess rationalism även i feltänkandet” istället anbefalla ”fantasierna, illusionerna, myterna som medicin för en trött mänsklighet.” Tingsten säger då att ”Det idealtypiska utvecklingsschemat” som härav följer innebär att ”En kritisk analys av gängse åskådningar leder till en allmän relativism eller nihilism” som endast lämnar kvar ”tron på livet” omsatt i ”känsla för handling, kraft, nationell och personlig självhävdelse”.

Människan blir därmed ”beredd att, med all reservation, godtaga även de mest primitiva föreställningar som ger livet värde och innehåll”. Dessa ”Alla slags galenskaper” frigjorde således ”handlingsbegäret utan att enervera förnuftet. Den förenade tvivel och tro, nihilism och heroism, hopplöshet och hänförelse.”

Utifrån detta blev då myten ”ett vapen i händerna för den totalitära nationalismen” varmed ”Demokratins rationalism, debatt och kompromisser” kunde angripas ”såsom medel att upplösa trosföreställningarna och undergräva den élan som betraktas som det enda absoluta värdet. Tron av andra graden blir främst en rasideologi eller en nationalism som genom relativismen eller nihilismen skyddas mot kritik och som skall ge massorna en tro att leva och dö för. Kriget mot andra grupper blir ett högsta mål eller om man så vill en högsta myt.”

Till sist
Efter andra världskriget slut kan sägas att kriget mot mytismen var vunnen. Den enda kvarvarande mytismen, fram till murens fall vill säga, i stort sett, var kommunismen personifierad av Sovjet. Denna kamp, det kalla kriget, var dock ”mytlös”. ”De fria staternas konflikt och konkurrens med de kommunistiska regimerna har saknat förmåga att stimulera mytismen. Här har det gällt att tävla i militär beredskap och sammanhållning samt i sådana social och ekonomiska reformer som kunnat bryta udden av den kommunistiska agitationen.”

Sociala och ekonomiska reformer talar idag sitt tydliga framgångsspråk när länder i takt med att de liberaliseras får uppleva frihet i form av demokrati och ekonomisk tillväxt där fattigdom och annat säkert avlägsnas. Det är en naturlig följd. Aldrig någonsin har det i en demokrati skett vare sig massmord eller svält, icke heller har två demokratier gått i krig med varandra.

Därför är det fortfarande viktigt för demokratierna att fortsätta hålla samman och även vara militärt beredda. Tingsten gick bort 1973. Det kalla kriget pågick således fortfarande och kampen mot Sovjetimperiet var hans stora drivkraft. Hade han levt idag hade han säkert fortfarande haft ett och annat att säga om den radikala islamismen som bevisligen kvalificerar sig som totalitarism.