Dödskult. Hur tragiskt är det? Det är enbart tragiskt, inte minst när dödskulten inkluderar barn. När dödskulten är så långt gången att barns framtidsdrömmar handlar om att bli sprängämnesexperter och/eller martyrer förstår vi att man inte behöver dö för att komma till ett helvete - det kan man skapa här och nu.
Nedanstående clip jag såg idag i ett inlägg av FiM berör detta, liksom det upprör. Oberörd kan ingen lämnas efter sett det.
I ett inlägg från igår tog jag upp vad biståndspengar tycks gå till. EU skall nu in med 560 miljoner dollar och USA med 900 dollar under år 2009. Jag citerade Ilya Meyer: "Hittills har palestinierna inte byggt ett enda jordbruk eller fabrik. Gödningsmedel till jordbruk används istället som drivmedel för raketer och de enda fabrikerna som sett dagens ljus är raketfabriker." I videoclipet nämns också att inte ens gungstolar eller lekparker finns.
Clipet är från "dokumentärfilmen Road To Jenin, av den franske filmaren Pierre Rehov om vad som hände i Jenin 2002, och om hur medierna blev lurade, intervjuas den australiensiska hjälparbetaren Dalry Jones. Hon hade kommit som idealist för att hjälpa palestinierna, och hade låtit sig luras av den palestinska offerpropagandan. När hon insåg vad palestinierna hon mötte egentligen höll på med, inklusive att få sina egna barn att dö och mörda, bryter hon ihop."
Allt medan Israel är den part som anklagas för folkrättsbrott......
måndag 2 mars 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar